Från Tavira var det dags att åka tillbaka till Spanien igen. Första stopp var dagens udda sevärdhet, byn El Rocio. Här råder lite vilda västern-känsla. Alla gator och torg är sand och utanför husen träställningar att binda hästen vid.
Det stora dragplåstret är egentligen en staty i kyrkan av jungfru Maria och Jesusbarnet. Stora skaror vallfärdar hit vid pingst, gärna ridandes över sanddynerna till byn. Något kyrkbesök blev det dock inte för oss.
Området ruf El Rocio är ett stort delta till Guadalquivir-floden. Sand och små vattensamligar lite varstans och lägligt nog lite flamingos vid bygränsen.
Sevilla var sedan vårt mål för ett tvånättersstopp. Det är snart 10 år sedan vi var här för första gången och då tänkte att det är en riktigt trevlig stad som är värd ett återbesök. Trots att detta är Spaniens fjärde största stad känns centrum lagom stort för att strosa omkring i.
Några sevärda platser hade vi betat av förra gången och hoppade över nu, men det blev några återbesök också.
Den halvcirkelformade byggnaden runt Plaza España byggdes för den Ibero-Amerikanska utställningen 1929.Var och en av de 50 provinserna i Spanien har fått en egen nisch längs plazan. Vi upptäckte för sent att det var bokstavsordning som gällde och orkade inte gå tillbaka till Balearerna 🙂 .
Jag fastnade mest för området Alfalfa, med många gränder, torg och uteserveringar.
Gränder och fina hus i Alfalfa-området + damer som övervakade allt från balkongen.
Alamedatorget med sina Herkules & Caesar-statyer och kantat av restauranger och barer var något som vi absolut ville tillbaka till.
Matvalet blev marockanskt: Rödbetshummus!
Efter Sevilla blev det en lite längre etapp på 55 mil till Cartagena vid Medelhavskusten. På vägen var tanken att passera Europas enda öken som en liten udda företeelse, men det blev lite av en flopp.
För att kallas öken ska det regna under en viss gräns per år och vara sparsamt med växtlighet.
Cartagena är en välmående, inte så turistisk stad med en stor hamn, flottbas och massor av romerska lämningar.
Cartagena måste varit väldigt rikt under perioden som byggnaderna i centrum byggdes. Otroliga utsmyckningar som verkar bevaras väl när de renoveras.
Under romartiden hette Cartagena Carthago Nova, nya Cartago alltså. Det romerska arvet syns överallt och stora delar av centrum är arkeologiska utgrävningar. En imponerande romersk teater finns här också.
Teatern byggdes som ett påbud av kejsar Augustus och rymde 7000 åskådare. Nu var det bara vi och ett gäng påfåglar.
Sista dagen på roadtrippen gick till Denia och färjan hem till Palma.
Den som vaknat på fel sida skulle kunna summera våra veckor i Bordeaux med allt från kräksjuka till ögoninflammation och så sista dagen ett klantigt fall som resulterade i ett skadat revben! Haha, men det är redan glömt (möjligen utom revbenet som fortfarande gör ont i vissa lägen samt vid hicka)! Förresten hann vi även med två namngivna regnväder!
Och ett yrväder – världens sötaste!
Vår gata Rue de Pessac.
Startar man från noll i en lägenhet får man prioritera vad som ska ordnas allra först. El var prio 1, som framgick av förra blogginlägget och som gjorde att det inte blev någon inflyttning första natten. Säng är också viktigt och det ordnades med en tur till Ikea. Sedan upptäckte vi att varmvatten också hamnar högt på önskelistan. Det blev en kalldusch innan vi fick ordning på varmvattensystemet.
Fiberkopplingsskåpet mitt i det allmänna garaget. Otroligt att det fungerar!
Näst på priolistan stod bredband som visade sig inte vara så lätt att fixa som vi trodde. För att teckna ett abonnemang krävdes bankkonto och för att få ett bankkonto krävdes lägehentskontrakt och en tid hos en bankman som skulle registrera allt möjligt viktigt som i vilken församling man föddes i… Till sist fick vi ordning på det hela med Cyrielles hjälp och en installatör kom och tog sig an fiberkopplingen i garaget 😱.
Hur många gånger i veckan kan man åka till Ikea? Hej och hå, det är mycket som behövs när man ska inreda en lägenhet, även om den är liten!
Alltid bra med en hjälpreda när man storhandlar!Lördagsmarknad vid Saint Michel. Vi hoppades på loppisfynd till lägenheten, men det blev inget av det.
Vi passade på att få mycket tid med Léonore som finner sig i det mesta! Hon gillar att fika, leka, rita, busa med mera! Hon gör också vad hon kan för att härma det amo och fafa säger!
Rue de Pessac och områdena runt ikring består av, för Bordeaux, typiska stora kvarter med låga gathus. De första som började byggas på slutet av 1800-talet kallas ofta échoppe-hus med betydelsen ungefär bås eller butik. Ganska små hus med en liten trädgård inåt kvarteret.
Utsikt över innergårdarna i kvarteret. En helt annan miljö än den längs gatorna!
Ytterdörrar med fina smidesgaller!
Det var en period när dessa områden var riktigt nedgångna och inte alls populära, men idag är de en del i att Bordeaux är klassat som UNESCO världsarv och husen är populära att köpa och renovera.
Området Saint Genès som Rue de Pessac gränsar till har många fina gator att strosa runt i. Husen är pampigare och byggda i början på 1900-talet i många olika stilar.
Restauranger och caféer inom räckhåll var ett önskemål när vi tittade runt på lägenheter. Det är inte sånt överflöd av detta som i Spanien där i stort sett varje kvarter har minst en bar eller ett café. Några kvarter bort längs Rue de Pessac finns i alla fall lite av vad vi önskar.
På place Amédée-Larrieu finns flera restauranger. Bland annat den som var vår favoritpizzeria redan innan vi hittade en lägenhet i närheten – Burdiga Pizza. När vädret är bättre ligger deras uteservering här mitt på torget.”Gatuköket” Chez Georges tänkte vi var ett bra ställe när kön ofta ringlade lång på trottoaren. Vi frågade efter menyn och fick svaret ”kebab”. Så enkelt det kan vara att välja då. Supergott var det dessutom.
Mellan vändorna till möbelaffärer blev det några turer på stan också.
Gågatorna i centrum kryllade av folk. Så även de fina torgen med uteserveringar trots regnandet.I stadsdelen Chartrons kring Rue de Notre Dame gillar vi att strosa runt och ta en fika.
Efter 3 veckor blev lägenheten bebolig. Nästa gång får vi satsa på tavlor och mattor.
Eftersom hemresan går från Tokyo så bokade vi några avslutande dagar i denna enorma metropol.
Från början kändes det som att det var en praktisk lösning för att inte tajma ett flyg från någon annan del av landet, men när vi nu kom tillbaka hit efter drygt två veckor kändes det som en helt perfekt avslutning. Bor man dessutom i en ny del av staden så känns det som ett nytt ställe att komma till. Denna gång bodde vi i Ueno, som har bra tåg/tunnelbaneförbindelser runt i Tokyo.
Vi hade hoppats kunna se någon sumo-tävling, men just nu hålls inte någon tävling i Tokyo. Vi hittade istället en möjlig gratisvariant, som gick ut på att se sumobrottarnas morgonträning genom ett skyltfönster i Arashio-beya. Det var ingen garanti att träning hålls en viss tid och viss dag, men vi chansade på att ta oss dit och det blev bra!
Lite som att titta på djur i bur, men vad gör man inte för att se lite sumoträning!Det verkade som brottarna inte var störda av publiken utan kom dessutom ut och poserade när träningen var slut.
En bit utanför centrala Tokyo ligger den bohemiska stadsdelen Shimo Kitazawa. Ett betydligt lugnare tempo än i centrum. En tydlig retrostil på det mesta och mängder med second hand klädesaffärer.
Några kilometers promenad från Shimo Kitazawa ligger en lite udda sevärdhet, nämligen buddhisttemplet Gotukuji där maneki-neko, den vinkande lyckokatten kom till. En legend från 1600-talet är ursprunget till figurerna där en katt räddade en man från ett blixtnedslag genom att se ut att ”vinka till sig honom”.
Gotukuji templet är inte bara vinkande katter.
En bit från Ueno ligger Akihabara-området som var ett mecka för kamera-, stereo- och elektronik-prylar för 40 år sedan när jag var där sist. Nu för tiden är inte Japan ledande på dessa områden, så Akihabara är istället känt för manga- och anime-butiker och upplevelsecentra.
Elektronikbutik i Akihabara anno 1984. Jag inhandlade då en miniräknare i kreditkortsstorlek. Fanns inte något i närheten av detta i Sverige på den tiden.En ”loppmarknad” för kameror och Inkastare till Akihabaras nya dragplåster = spel, manga, anime.
Vi bodde precis vid shopping- och nöjesområdet Okachimachi. Marknadsgatan Ameyoko är mest känd. Precis som på några andra ställen i Tokyo fick detta område ett uppsving efter andra världskriget då man idkade svartabörshandel och sålde eftertraktade varor från USA. Det låter ju underligt med tanke på hur kriget slutade, men så var det tydligen.
Shopping- och restauranggator i Okachimachi.
Sista dagen i Tokyo var en solig söndag då vi hade läst att Harajuku var stället att åka till. Gatuuppträdanden och folk uppklädda med olika teman (rock, manga, anime,…) hade vi för oss att det skulle kunna vara, men det blev inte så mycket av det. Troligen var vi för tidigt ute. I stället fick vi se mängder med uppklädda hundar som rastades/visades upp i Yoyogiparken precis intill Harajuku.
Huvudgatan i Harajuku är Takeshita. Här är det udda klädmode som gäller och sötsaker i alla former, som japanerna verkar älska.
Packat med folk på Takeshita. Rainbow cotton candy är trendgodiset för dagen.
Längs Takashita-gatan hittade vi en äkta löpandebandsrestaurang för sushi. Det var på tiden, för vi hade inte ätit sushi på restaurang en enda gång och det är ju inte godkänt för en japanresa!
Sushileverans i full fart med ”shinkansen”.
Utanför huvudstråket i Harajuku hittade vi några lite lugnare kvarter att promenera runt i med udda hus, gallerier och trendcaféer.
Från Kyoto tog vi oss med hyrbil en bit norrut längs västkusten. Målet var Kanazawa och med endast en halv miljon invånare blev det en hanterlig stad. På 1800-talet var Kanazawa landets femte största stad, men har nu rasat till 34 plats!
Hade vi kommit hit med tåg hade vi hamnat här, på Kanazawa station!
Området vi bodde i, Katamatchi, såg vid första anblicken ut som ett partystråk men det visade sig snarare vara ett Kaiseki-område, alltså fullt med restauranger med avsmakningsmenyer!
Omicho-marknaden – vad kan de tänkas köa till här klockan tio på förmiddagen om inte ostron och sjöborre!
Både här och i Kyoto har vi strosat omkring i områden där det sägs vara störst chans att få se en geisha! I Kanazawa finns det tre olika Chaya-områden. Chaya betyder tehus och här kan man fortfarande se geishor uppträda. Geishornas status har successivt förbättrats, de får inte sälja sexuella tjänster utan livnär sig nu på att vara värdinnor och musicera. Det är inte heller längre så att de tränas redan som barn för att bli geishor utan de väljer själv som vuxna. Geishorna har haft problem med att de jagas av turister som vill ta fina foton, därför är det nu förbjudet och förenat med böter!
De speciella tehusen i trä är tvåplanshus som byggdes under en period när inga andra byggnader fick vara i två plan.
Higashi Chaya.Kazuemachi Chaya.
Om respekten för geishor har varit bristfällig genom åren så har väl samurajerna haft en annan ställning som högst rankade samhällsklass!
Nagamachi samurajdistrikt med sina smala gator och många kanaler.
Kenrouken garden sägs vara topp tre av Japans vackraste parker (vem avgör ens vad som är vackert?)! Med blommande körsbärsträd var det i alla fall vackert (enligt mig). Jag håller möjligen på att bli besatt av dessa träd!
Sträckan mellan Tokyo och den gamla kejsarstaden Kyoto är 45 mil lång och med tåg tog resan cirka två timmar. Eller vaddå cirka, inget här är cirka. Resan tog två timmar och 9 minuter – allt enligt tidtabell. Det var förstås snabbtåget Shinkansen vi åkte med och vi nådde som högsta hastighet 300 km/h, då går det undan!
Väl framme i Kyoto åt vi nudlar till lunch och nudlar till middag… Lunchen var inte mycket att orda om men middagen intogs på ett välrenommerat ställe och då får man alltid köa för att komma in (lite emot våra principer, men ibland faller vi för trycket)! Det här med ramen är ju en hel vetenskap, i Tokyo lärde jag mig laga sojabaserad ramen och här åt vi misoramen.
Får jag tycka att det påminner lite om välling? Miso är inte min favorit när det kommer till ramen!
Allt med mat i Japan är en hel vetenskap! Det är bra om man är allätare eftersom man inte alltid vet vad man beställer, ibland finns det bilder till menyn och ibland står det rättens namn på engelska men det är alltid lika spännande att se vad man får in för något gott.
Här valde jag meny A – det blev riktigt bra! 1100 ¥, cirka 90 kronor gick kalaset på!
Japansk mat är överlag supergod! Jag räknar mig som absolut allätare och brukar säga att det enda jag inte äter är surströmming och durianfrukt, till det kan nu läggas kanefuku – torskrom med chili. Påminde lite om Kalles kaviar men med stark fisksmak och dessutom massor av chili! Oätligt!
Har han ett ovalt bakhjul?!?!
Kyoto är en perfekt cykelstad, förvånansvärt lättcyklat för att vara en stad med 1,5 miljoner invånare!
Många enkelriktade smågator som var dubbelriktade för just cyklar.
Vi hade några idéer om vad vi ville se och det Gyllene templet, ett zentempel, var ett mål.
Naturligtvis var allt väldigt välordnat, en vakt pekade direkt med hela handen för att visa var cyklarna skulle parkeras och väl inne på tempelområdet var det bara att följa pilarna. Är man lite fyrkantig i sin läggning är det underbart med så klara direktiv!
Lite sol kunde väl någon ha fixat!
De två översta våningarna av templet är täckta med bladguld och så även ”Fågel Fenix ”på taket! Templet byggdes till en shogun på 1300-talet men har brunnit ner ett par gånger sedan dess, senast 1950 när en galen munk satte eld på templet!
När vi turistat färdigt här valde vi att direkt cykla vidare till en naturlig bambuskog i stadsdelen Arashiyama.
Jäklar vilken kommers det var där en lördagsförmiddag. Finklädda människor i massor vimlade omkring och åt streetfood.Alla orkade inte vimla för egen maskin!
Det jag tyckte var mest spännande var aporna på en kulle. Jag hatälskar apor, så himla roliga men ändå så läskiga och oberäkneliga!
Var man än går ser man många välklädda kvinnor i kimonos! Det finns kurser för att lära sig hur man klär sig i kimono, reglerna är många!
Men vad i hela friden har de på fötterna till denna vackra klädsel! Madre Mia
Shoppa kan man förstås också göra i Kyoto, själv blir jag helt matt när utbudet blir för stort. Här fanns det kilometer efter kilometer med shoppingområden under tak, men det blev noll spenderade Yen där!
Lite mer lockande var matgatan Nishiki Market, här petade vi oss ett och annat!
Sake och Takoyaki (runda puffar fyllda med bläckfisk) slank ner!
En dag regnade nästan bort för oss, men utrustade med varsitt paraply tog vi en tur i parken Kyoto Gyuen national garden med templet Kanko-Jinja
När solen strålade tog vi oss till Philosopher’s walk, som rankas bland de vackraste gatorna i världen. Sagolikt fint!
Jag har ju haft Japan som drömresmål i flera år, dels för att det är ett häftigt land och dels för maten men framförallt för att få se körsbärsblomningen. Tänkte väl först att det var bäst att googla var man kunde se blommande träd, men de finns ju verkligen ÖVERALLT så här års, så det är bara att njuta!
Det är inte bara jag som vill njuta av vackra vyer!
Efter två veckor i Lund var målet att hälsa på i Bordeaux igen. På vägen dit passade vi på att göra ett stopp i London och det är ju aldrig fel.
Vi bodde på ett hotell i Bloomsbury, vilket betyder promenadavstånd till en hel del ”måsten”. Vi reste från Lund i svinottan (ett så bra uttryck som är på utdöende!) och kom fram redan före lunch. Vi började gå och hann beta av Holborn, Covent Garden, Trafalgar Square, SOHO och Oxford Street i rask takt.
China Town utsmyckat för att fira början på kaninens år och Trafalgar Square med ovanligt lite duvor.
Det gällde att välja övergångsställe så att vi kunde passera tillsammans 🙂 .
Ett soligt och fint vinterväder dessa dagar passade bra för några cykelturer med stadshyrcyklarna. De kan verkligen rekommenderas även om det inte längre finns dagstaxor med obegränsat antal korta hyrperioder. Men 1,65 £ för en halvtimme är ju helt OK.
Förra gången vi cyklade runt i London var det coola/hippa/charmiga områden (ja vad ska man kalla dessa lite ruffiga områden som genomgår en gentrifiering på gott och ont) och kanalerna som lockade. Så även denna gång.
Första målet var Shoreditch. Ett nedgånget East End-område fram till 90-talet som nu är bland de hippaste områdena i London.
Vi lyckades dyka rakt in i Brick Lane’s Vintage-marknad som hålls på söndagar.
Galet trångt på Brick Lane. För att smälta in ska man ställa sig i en Bagelkö. Lång väntan trots öppet dygnet runt…
I grannområdet Bethnal Green var det sedan dags för nästa söndagsmarknad. Blomstermarknaden på Columbia Road.
Blommor på söndagen, det är tydligen det som gäller för massor av Londonbor.
Sedan cyklade vi vidare mot Regent’s Canal. Ett riktigt fint och lugnt stråk genom norra delarna av centrala London.
Vi avslutade cyklandet längs vattenvägarna vid King’s Cross.
Jag hann också ta en cykeltur till Camden för att se vad som hänt sedan sist, som var för typ 13 år sedan. Camden har ändrats en hel del genom decennierna. Bränder och renoveringar har gjort att detta inte är det samma som på 60-talet då den brittiska punken föddes här.
En stilla morgon vid Hawlay Lock.Camden Stables Market och Camden High Steet.
En anledning att besöka London är alla musicals och teaterföreställningar. Vi tog chansen att se ABBA Voyage konserten med ABBA-medlemmarna som avatarer. Vi hade inte så många förväntningar mer än att det låter underligt med ett konstgjort uppträdande. Men det var otroligt bra! Som att ha varit på en mycket proffsig konsert med ”Abborna” från 80-talet. Det är omöjligt att se hur det hela är gjort och fungerar.
Tyvärr är det absolut förbjudet att fotografera konserten. Överträdelse -> Du blir utslängd.
Föreställningen hålls i ABBA Arena som är specialbyggd för detta. Den ligger i Stratford en mil från centrum. Vi passade förstås på att cykla dit genom skiftande områden i East End.
Det var häftigt, nästan overkligt att vara här! Jag hade egentligen ingen lust att åka till Brasilien, gillar inte att vara orolig för sådant som kan hända om man är på fel plats vid fel tillfälle! Men det blev ju bra!
Vi som oftast undviker taxi och hellre åker buss eller tunnelbana gjorde här precis tvärtom. Vi tog en taxi direkt utanför hotellet när vi skulle på vår enda utflykt, till ett av världens sju underverk: Kristusstatyn. En taxi som dessutom väntade på oss där och sedan körde oss tillbaka.
Statyn var klart sevärd och det var det mer än vi som tyckte! Om inte google luras så är den delvis byggd av Skånska cementgjuteriet och sockeln gjord av betong från Limhamn, även det i Skåne!
Cristo Redentor, 30 meter hög utan sin sockel och placerad 700 möh så utsikten är fantastisk. Gissar jag, det var ganska molnigt när vi var här!Finns det bjussiga turister finns det även apor!Turister fanns det gott om!
Men vad ska man säga om Copacabana… lite som Waikiki Beach tyvärr! Massturism blandat med misär, mycket folk överallt och turister som nästan kliver över uteliggare. Typ så!
På stranden gick det seriöst inte en minut utan att man blev erbjuden att köpa något, allt från grillade räkor till badbollar!Det. Var. Så. Mycket. Folk!Bevattnade gångar så man kunde ta sig över den breda stranden utan att bränna fötterna av sig!Sugen på en drink? Caipirinha är ju gott!I närområdet kändes det tryggt att gå så vi promenerade till Ipanemastranden en dag, vi kan ju inte vara stilla!
Dagen efter, vi var bara här två dagar, ville vi till Butifago som vi hört skulle vara ett hipsterområde. Hehe, inte vet jag vad som kännetecknar ett brasilianskt hipsterområde, men detta kändes synnerligen ohipstrigt! Kanske sover alla hipsters på söndagar! Hit hade det varit perfekt att åka tunnelbana, men det fick bli taxi. Det kan låta dyrt med taxiåkande i Rio, men det är precis tvärtom. En tur på en mil kostar bara sådär 70 kr. Helt OK. Vi började med att ta oss till stranden, eller snarare försöka ta oss till stranden, men det var väldigt många vältrafikerade körfält utan övergångsställen att ta sig över (3+3+4+4 närmare bestämt) så vi gav upp.
Istället promenerade vi omkring lite planlöst och plötsligt var vi precis vid foten av ett favelaområde, de ligger ofta just i branta sluttningar. I början av 1900-talet bodde nästan 50% av storstadsbefolkningen i just favelas. I Rio de Janeiro startade regeringen ett projekt i början av 2000-talet där målet var att alla favelas skulle förses med vatten, avlopp och el!
Vår förra sydamerikaresa fick ju ett abrupt slut i mars 2020 när covid 19 tog över världen. Vi har längtat efter att kunna resa igen och nu är vi här – i Santiago de Chile! Huvudstaden Santiago lockade inte alls oss sist då hög brottslighet, vilda demonstrationer och diverse varningar från personer som varit här avskräckte oss. Fick även nu en sista varning av en kvinna bredvid mig på flyget hit, en chilenska bosatt i just Santiago. Hon varnade för ”bad people” och menade att man ALLTID riskerar att bli rånad, var man än är i staden! Så det var med stor försiktighet vi klev in i sexmiljoners-staden!
Placa de Armas, egentligen en hel park men folket som var där var inte den typen som vill vara med på bild…
Vi bodde på Hotel Sommelier Boutique i ett bra område med massor av trevliga barer och matställen. Här stannade vi två nätter och gjorde som vi brukar i nya städer: googlar sevärdheter och börjar gå! Det som lockar oss mest är udda kvarter, det är en fröjd att bara promenera omkring och insupa atmosfären.
Nytt möter gammalt!
Cerro Sankta Lucia
Detta historiska monument, ett ”berg” på 620 möh låg granne med vårt hotell så vi knatade upp på toppen. 620 möh ja, men vi bodde vid foten av kullen så det var bara 69 höjdmeter kvar. Tur var väl det i den 30-gradiga värmen.
Främst är det utsikten som lockar!
Yungai och Barrio Brazil
Här var det inget hallabaloo på söndagar…De som var ute var alla på Plaza Libertad de Prensa.
Barrio Italiano
Det är en gammal stadsdel som i början av 1900-talet samlade hantverkare från olika länder, många italienare slog rot här och utvecklade handeln. Längs huvudgatan, Avenida Italia, kryllar det av coola caféer, häftiga restauranger och marknader med hantverk. Gastronomi och design är i fokus här.
Mysiga kvarter att promenera runt i, iaf när vi var här en söndagsförmiddag!
Barrio Bellavista
Mellan Mapochoflodens norra strand och San Cristóbal-kullen, en kort promenad från vårt hotell fanns Barrio Bellavista. Även detta ett restaurangområde, lite kitschigare än Barrio Italiano.
Cerro San Cristóbal och poeten Pablo Nerudas hus lockar mycket folk hit, vi swishade förbi Nerudas hus och såg San Cristóbal, men utforskade inte dem vidare. Vi missade även det häftiga nattlivet här, vi missar för övrigt allt nattliv pga aldrig pigga under den delen av dygnet…
Pablo Nerudas husSan Cristóbal-kullen
Bellavista var på 1500-talet ett område isolerat från staden, en by för urbefolkningen (inka och picunche med trälar och förtryck) som på 1800-talet, när man byggde en bro över Mapochofloden, utvecklades till ett välbärgat område . Under de stora demonstrationerna/upploppen 2019-2020 då plundring och skadegörelse blev vardagsmat, drabbades stora delar av Bellavista.
Mercado Central Jag älskar exotiska marknader i spännande länder. Men detta var ett antiklimax!
Byggnaden beskrivs som fantastisk med sina järnkonstruktioner från 1872, men det väl också allt!Chorrillana ska man äta! En portion räcker mer än väl till två, så var det med all mat!Det finns många fint målade husfasader, men ännu mer klotter! Klotter överallt!
Hundstatus: 0, dvs inte en enda herrelös hund att vara rädd för!
Ett absolut måste på sommaren är en cykeltur i Köpenhamn. Det är smidigt att hoppa på tåget i Lund med cyklarna och sedan efter en halvtimme rulla av på någon station i Köpenhamn.
Nu var det inte riktigt så smidigt denna gång då det precis hänt en olycka på stationen i Lund och all trafik var stoppad i nästan två timmar.
Upptäckterna på rundan denna sommar blev häftiga bostadsområden, stadsbadplatser och innovativa gräddbullar.
Efter att ha krånglat oss ur ett överfullt tåg i Tårnby på Amager så siktade vi på 8tallet eller Åttan helt enkel. Ett bostadshus med speciell design.
Sen bar det vidare ut på fälten vid Kalvebod Fælled.
Utdikade våtmarker är typiskt för Amager, tills det byggs något nytt häftigt bostadsområde.
Danskarna är otroliga på det där lilla extra när det ska byggas hus. Hela området längs inre hamnen och gatan Islands brygge är riktigt häftigt.
Ja varför inte? En badstrand vid kanten av en hamnkanal mitt i centrala Köpenhamn!
Ett besök på street food-området Reffen längst ut i hamnområdet är aldrig fel. Perfekt cykelavstånd från centrum!
Mindre populärt med en plats i solen när det är uppåt 30 grader. Vi valde skugga, indiskt och ÖL!
Denna varma sommardag lockade ut mängder med köpenhamnare till ett bad i hamnen. Vi ville inte vara sämre och passade på att prova på för första gången i Köpenhamns centrum.
Friskt i vattnet var det. Det är vad man kallar det för när det är svinkallt, typ 18 grader…Här gäller det att inte vingla eller stanna. Full fart gäller inte minst för att så många har elcykel.
Sen cyklade vi vidare genom stadsdelen Vesterbro och hittade av en slump en liten källarlokal med gräddbullar i alla dess former som specialitet. Eftersom detta är Danmark och här heter det flødebolle, så får det bli gräddbulle på svenska.
Valet föll på vit choklad och saltade nötter! Anker Chokolade heter stället.
Att Köpenhamn är en cykelstad visste vi, men denna gång var det helt galet med cyklister. Kör man inte ordentligt i sin fil, missar att göra tecken vid stopp eller sväng blir det kaos. En av broarna över Søerne från centrum ut till Norrebro lär vara den mest trafikerade. Cirka 40 000 cyklister per dag. Helt otroligt!
Sista stopp blev vinbaren Vinum Historia nära Torvehallerne, som serverade en ost- och skinkbricka som heter duga 🙂 .
Vart tionde år sisådär verkar David komma på att vi måste ha ett sabbatsår… han kommer med roliga förslag på vad vi kan göra, tjatar lite, mutar lite och så plötsligt har jag sagt ja!
Mitt sommarlov började i juni 2022 och varar till augusti 2023 om allt går enligt planerna! FANTASTISKT!
Resa står alltid på agendan och vi styrde kosan mot Portugals näst största stad, Porto. Här var vi på vår första gemensamma charterresa för 35 år sedan, åren går!
Vi valde att stanna sex nätter på samma hotell (what, är det ett ålderstecken???) och tog oss sedan fram mestadels till fots men även med cykel och hyrbil.
Porto brer ut sig längs floden Douros mynning – en mycket charmig stad med vackra hus som nästan ser ut att vara staplade på varandra.
Gränderna är långa och många, smala och vindlande och alltid med kraftig lutning!
I de brantaste gränderna kunde man åka rulltrappa uppför!
I kvarteren Ribeira trängs stadens äldsta hus. Det är häftiga kvarter med färgglada kaklade hus precis vid Douroflodens kant. Här fick David även check på ännu ett UNESCOs världsarv.
Förvånansvärt många byggnader var fallfärdiga och vissa kvarter ganska ruffiga!
Om du tar Eiffeltornet och lägger det ner ser det inte då lite ut som den 130 år gamla dubbeldäckarbron Dom Luís I. Arkitekt: Gustave Eiffel!
Vi gillar gatukonst och förbrukar många steg för att se diverse väggmålningar!
Alltid läge att testa smaklökarna när man kommer till ett nytt land!
Francesinha – bröd med kött, korv och ost i en kryddig tomatsås. Mätt blev man, men det räcker att prova en gång!Palsteles de crema – smördegskakor med krämig fyllning. Här räckte det INTE med att prova en gång, minst en gång per dag snarare…
Vi hade trott att spårvagnar skulle köra kors och tvärs i staden, men de verkade mest vara inriktade på turer för turister.
Just den här har nog kört på en del turister och annat löst folk!
Med hyrda cyklar tog vi en tur till stranden, för även om Porto ligger vid kusten så är stadens centrum placerat cirka en mil upp längs Dourofloden.
Dimman låg tät vid kusten när vi började cykla!
Byggnader, främst kyrkor, med blåvitt kakel i vackra mönster finns det gott om!
Ful byggnad med fin trappa – musikens hus får avsluta detta inlägg!
