Cinque Terre är ett ställe i Italien som jag länge funderat på att besöka. Med en ”hemfärd” till Lund via Provence och lavendelfält passade det sedan bra med en avstickare till Liguriens kust. Fem ganska svårtillgängliga byar bildar tillsammans det som kallas Cinque Terre. Bilvägen mellan byarna tar långa och snirkliga omvägar, så det är vandring, båt eller tåg som gäller. Kusten är otroligt vacker med vikar och berg på rad.
Vi bodde i den västligaste av byarna, Monterosso del Mare, med en strand, en ny och en gammal by. Här finns en hel del turister med allt vad det innebär, men lite känsla av att det också bor folk här permanent finns ändå.
Ett landmärke i byn är en jättestaty av guden Neptunus som byggdes för att hålla upp altanen till en strandvilla för hundra år sedan. Tyvärr saknas en del kroppsdelar efter bombningar under andra världskriget.
De flesta som besöker Cinque Terre passar på att ta sig till grannbyarna också. Vandring är absolut att rekommendera. Vandringsleden kallas Sentiero Azzurro (blå stigen) och går längs kusten mellan de fem byarna Monterosso al Mare, Vernazza, Corniglia, Manarola, och Riomaggiore, där fyra av dem skymtar som små prickar längs kusten sett från vår vandringsstart i Monterosso al Mare:
Vi vandrade iväg på morgonen och tänkte att det inte såg så svårt ut att gå några byar bort.
Det var dock lite jobbigare än vi trodde. Drygt 30 grader varmt och MÅNGA trappsteg uppför innan vi skymtade första målet och det bar nedför igen.
Nästan 2 timmar tog det. Vyn, innan det bär nedför sista biten mot Vernazza, är verkligen vacker.
Framme i Vernazza var vi värda en kaffe. Efter det kändes det helt OK att ta en etapp till mot nästa by.
Denna gång med målet Corniglia. Mycket strategiskt på halva sträckan går vandringsleden praktiskt taget igenom en bar. Ja, lite oväntat, men så är detta ju Italien.
En del markdiskussioner pågår mellan kommunen, landägare och naturorganisationer. En del av alla varnings- och förbudsskyltar beror nog på det. På sina ställen är det på gränsen till nedskräpning…
OK, vi fattar budskapet.
1,5 timmar och ett antal trappsteg upp och ned, så dök Corniglia upp i fjärran:
Nästa två vandringssträckor till Manarola och Riomaggiore var stängda, så vi behövde inte fundera på om vi skulle fortsätta (…men det hade vi inte tänkt ändå 🙂 ). Inne i byarna är det smala vindlande gränder i äkta italiensk stil, med lite känsla av vardagsliv, som att hänga tvätt och vårda sina krukväxter.
Det blev tåg tillbaka till Monterosso al Mare igen. Båt var tyvärr inte möjligt från Corneglia eftersom det inte finns en hamn där.
Bortom bygatans slut sticker toppen av ön Sa Dragonera upp. Ett 500 meter brett sund skiljer ön från fastlandet. Ön är ett naturreservat som det går att besöka via båtturer från tex Sant Elm.
Varje mallorkinsk by har ett torg med caféer och barer, så även här under namnet Plaça Constitució.
Bara ett bryggeri finns nu kvar i staden som tidigare hade över 50 småbryggerier inom stadsmurarna. Ett besök blev det förstås på De Halve Maan, som det så vackert heter. Den sura mångubben är tydligen inspirerad av ett foto av grundaren. Kanske hade han inte fått någon öl när fotot togs 🙂 .
