Charmiga små städer – Sida 4

San Pedro i coronatider…

I rådande coronatider har vi funderat fram och tillbaka kring det här med att fortsätta resa eller åka hem… inga lätta beslut när man inte kan se in i framtiden! Vi har en hemresa bokad den 16/4 från Buenos Aires och i nuläget hoppas vi på att det ska funka (sanna optimister)! Men läget ändras ju hela tiden så vi utvärderar våra beslut ständigt.

I Spanien är coronaspridningen stor (mer än 13 000 personer smittade just nu) och hela landet är satt i karantän.
I Sydamerika är det ännu inte så många smittade (Chile: 200 personer, Argentina: 75 personer), så risken att bli smittad borde vara mindre här!

Hotellet Jardin Atacama, som en liten oas. Dock lite udda tilltugg till eftermiddagskaffet! Tugga kokablad är ok, men man kan inte ta en öl på en restaurang om man inte ska äta…

Vi fortsätter alltså vårt resande, om än med lite ändrade planer och ökad försiktighet. En av planerna, att ta bussen över Anderna mellan Chile och Argentina, grusades direkt eftersom Argentina stängt sina gränser. Det gör att vi stannar i Chile, just nu är vi i San Pedro och sämre kan man ha det! Värre är det för lokalbefolkningen som tappar sina inkomster i takt med att turisterna sticker!

Inga asfalterade gator, bara dammig ökensand!

Nära Peru, Bolivia och Argentina ligger den, San Pedro de Atacama, Chiles äldsta stad grundad redan på 1400-talet av inkaindianen Túpac Yupanqui.

San Pedro med sina 10 000 invånare ses nu som porten till världens torraste öken, Atacama. En häftig plats med en blomstrande turism även om det såklart är en stor coronasvacka just nu!
Här råder ökenklimat med 30 grader varmt på dagarna och sedan minst 20 grader kallare på nätterna och luften är så torr att mina kontaktlinser nästan ploppar ur ögonen redan till lunch… Dessutom ligger San Pedro på 2400 möh så man går ständigt omkring med andan i halsen!

På många ställen är det så vackert att man bara fylls av ett bubblande lyckorus!

Fascineras man av vacker natur är utflyktsmålen många och researrangörerna trängs längs gatorna! Vi turistar på egen hand och började med bad i en lagun. Direkt efter frukost körde vi mot lagunen Cejar och när vi kom dit var det inga andra turister där. Vi betalade 10 000 chilenska pesos/person (ca 100 kr) i inträde och efter att ha gått omkring en stund och bara njutit av miljön med kameran i högsta hugg vågade vi oss på ett dopp i lagunen. Det 16-gradiga!!! vattnet är så salt att man flyter som en kork, häftig känsla!

Salthalten kan vara upp till 28 procent!

En Pisco Sour om dagen håller Corona från staden, det är sen gammalt!

En dagstur till Colonia del Sacramento i Uruguay

Från Buenos Aires är det nära till Uruguay så vi tog en dagstur med färja till Colonia del Sacramento. Knappt 5 mil tvärs över floden Rio de La Plata som här mer är en havsvik än en flodmynning. Floden gör sig i alla fall påmind genom att vattnet är grumligt och brunt. Inte särskilt inbjudande för ett dopp…

En liten ö utanför Colonia del Sacramento, som kunde sett mer inbjudande ut om det inte vore för färgen på vattnet…

Den lilla staden Colonia del Sacramento räknas som Uruguays äldsta och grundades av portugiserna 1680. Den gamla stadskärnan och befästningarna är kvar och därför är den klassad som ett UNESCO världsarv och ett sådant kan jag ju inte missa!

Pampiga alléer finns det gott om i Colonia del Sacramento.

Staden var sedan portugisisk ett tag, men ganska fort började nationsbytena. Det blev spanskt, portugisiskt, spanskt, portugisiskt, spanskt, portugisiskt, brasilianskt och sedan just bara Uruguay, allt under drygt 100 års tid. Inte så konstigt att både portugisiska och spanska är officiella språk.

Sevärdheterna är just den gamla staden med hus från 1700-talet.

Lugnt, stilla och tyst och inte alldeles för mycket turister.

Mest känd är den lilla gränden Calle de los Suspiros, suckarnas gata.

Stadsporten är också kvar i en bit av den gamla stadsmuren.

Matchande gamla bilar finns också lite här och var. Ibland kanske just någon som har en gammal bil, ibland är de nog mer en ”utsmyckning” till ett café eller restaurang.

Gatuhundar är vanliga och det finns minst en per gata… ganska välnärda efter att troligen bli matade av turister. Som tur var verkade de ofarliga, men jag är inte något fan av lösa hundar oavsett vad…

Vi stannade cirka 5 timmar i staden och det var ganska lagom. Vi hann förstås med att fika, promenera, luncha, promenera, ta en öl och promenera. Många fina ställen finns det att stanna till på.

Gatubeläggningen är inte den bästa för promenader, men det hade inte varit så passande om det varit asfalt 🙂 .

Alla dessa fina små byar på Mallorca!

När vi inte har något speciellt för oss så brukar jag leta upp någon ny by på ön som vi inte besökt. Sen blir det en tur dit för en lunch eller fika.

Två nya fynd är byarna Biniaraix och Mancor de la Vall, båda ligger vackert vid foten av Tramuntana-bergen.

Sista biten till Biniaraix tog vi oss gående från Sóller. En promenad på ca 2 km genom citrusfruktodlingarna.

Vägen genom byn är så smal att det knappt går att mötas. Vespa passar säkert bättre!

Vinterlugnt och stilla i de små gränderna!

Centrum utgörs av torget Plaça de la Concepció, som inte är mycket mer än en gatukorsning med ett gigantiskt träd. Ett café finns förstås och deras Pa amb oli (torrt, oljat och vitlöksgnuggat bröd med goda pålägg, en specialitet àla Mallorca) var riktigt fin!

Biniaraix är startpunkten på en gammal stenlagd vandringsväg, kallad Barranc de Biniaraix. Vi provade bara en liten bit av sträckan. Resten får vi ta en annan gång. Vill man gå riktigt långt kan man ta sig hela vägen till klostret Lluc en bra bit bort bland bergen.

Vatten i bäckarna tillhör ovanligheterna!

Mancor de la Vall är en lite större by med 1500 invånare. Så stor att den är en egen kommun.

Byn har gamla anor och området lär vara bebott sedan bronsåldern.

Så här mitt i vintern är det väldigt stilla och tyst. Vi mötte fler katter än människor på den lilla promenaden genom byn.

Som sig bör finns det alltid något café eller restaurang att besöka. Ingen rusning här heller…

Byns speciella helgon är Santa Lucia och ovanför byn ligger en kyrka och kloster tillägnat henne.

Fin utsikt över byn var det.

Via Verde – Cykling längs gamla järnvägar

Som på många andra ställen så finns det nedlagda järnvägar på Mallorca. När det begav sig fanns 10 tåglinjer och 25 mil järnväg på ön.

I nordöstra hörnet av Mallorca fanns linjen Artá-Manacor som blev klar 1921. En sträcka på ca 3 mil som förband några små samhällen längs vägen.

På 1960-talet var hela järnvägsnätet på Mallorca omodernt och konkurrensen med biltrafiken blev för stor. Linje efter linje lades ner.

Efter flera försök att senare rusta upp järnvägarna gav man till sist upp och lade för ett tag ner alla tankar på spårbundna transporter. Sträckan Artá-Manacor blev istället cykel- och promenadväg som drivs av en spansk organisation som arbetar med att bevara den gamla järnvägskulturen.

Vias Verdes kallas de och finns över hela Spanien. 270 mil allt som allt!

Nu när den värsta sommarhettan har lättat lite var det dags att testa Mallorcas Via Verde. En sträcka på ca 3 mil mellan Manacor och Artá.

Vi startade i Artá eftersom där finns en cykeluthyrning i gamla stationshuset där ”spåret” börjar.

Vår första etapp blev ca 200 meter. Sen var det dags för kaffe! Ja vi hade ju kört bil från Palma, så det var fullt förståeligt 🙂 .

Sedan bar det av på en lite längre etapp. Det hela började med en behaglig svag nedförsbacke till byn Son Servera. Att det var nedför förstod vi dock inte förrän på vägen tillbaka när det definitivt var UPPFÖR hela denna sträcka…

Underlaget längs hela vägen är grus. Ofta väldigt grovt grus eller till och med stenar. Kanske har ytlagret spolats bort med de kraftiga regn som varit de senaste dagarna. Lite skumpigt var det i alla fall. Hela sträckan är en enda lång allé av nyplaneterade träd. Det kommer att bli riktigt skuggigt och fint om några 10-tal år!

Banan går genom vackra och gaska öde områden ut mot Mallorcas ostkust.

Mitt i all lantlig idyll skymtar Cala Millor vid kusten. Ett av de mer turistiga ställena på ostkusten.

Nästa by är Son Carrió. Kyrkan på toppen, mitt i byn, som det ska vara!

De gamla stationerna är alla fint renoverade och färdiga för någon verksamhet (caféer, barer, 🙂 ), men tyvärr inget liv i dem ännu. Kanske förståeligt eftersom det inte var många fler än vi som cyklade eller gick längs banan.

Stationshusen i Son Servera, Son Carrió och San Sant Llorenç. I samma stil och fint renoverade.

Långa sträckor av banan är kantad med Berlinmurliknande cementblock. Troligen för att skydda mot nedfallande sten från sidorna, men det verkar lite underligt på vissa ställen och är inte så vackert.

Några konstverk pryder de gråa blocken. Betydligt trevligare!

Det rullade på så pass bra att vi inte gjorde något stopp förrän i Sant Llorenç efter 21 km. En fin liten by som blev känd vida omkring för ett år sedan när floden genom byn svämmade över och 13 personer dog i vattenmassorna. Hemskt att tänka sig att det kan bli en sådan katastrof av 170 mm störtregn. Ett hårt slag mot detta lilla samhälle.

Mycket vatten ser det ut att kunna rymmas i flodfåran genom Sant Llorenç, men inte nog för att stoppa översvämningskatastrofen 2018.

Sant Llorenç tyckte vi var ett bra ställe att vända tillbaka mot Artá i. Ett stopp i Son Servera blev det också.

Som sig bör i Mallorcas små byar: en liten gågatebit, ett torg, fina små uteserveringar och en lugn och skön stämning!

Sista milen tillbaka till Artá var som sagt en lååång lite seg uppförsbacke… Vi trampade tappert på och tog ett antal selfies som omväxling.

Det kan påpekas, efter denna sorgliga utveckling för spårbunden trafik på Mallorca, att det nuförtiden finns tre nya sträckor med lokaltåg som förbinder Palma med Inca, Sa Pobla och Manacor.

Hoi An – Vietnam

Efter en vecka i Taiwan tillsammans med Linus och Cyrielle var det nu dags att åka åt olika håll. De fortsatte sin långa asientur och vi åkte till Vietnam.

Vietnam är ett land som vi gärna återvänder till. Efter att ha varit i de sydliga delarna tidigare, så var det nu dags för mellersta Vietnam och den lilla staden Hoi An. Det är en gammal handelsstad med mer är 2000 års historia. Området var centrum för Chamfolket under många hundra år från 700-talet. Hoi An var handelscentrum och My Son några mil inåt landet var det hinduiska centrat.

Lanternor, cyklar och asiatiska rishattar – en vanlig syn i Hoi An.

Hoi An ligger några kilometer från kusten längs floden Thu Bồn, som bidragit till att staden var perfekt som hamn och handelsplats för länderna runtom i sydostasien.

En stor del av staden Hoi An ligger på två öar i floden.

120 000 invånare i staden och säkert lika många turister. Den vackra gamla stadsdelen är ett UNESCO världsarv (har jag nämnt denna lista tidigare? 🙂 ).

Långa gator med mängder av fina gula kinesiska ”shop houses”. Hus med en butiksdel mot gatan och sedan bostad och ofta innergård bakom. Det blev många promenader längs de fina gatorna och ett otal bilder tagna!

Konstbutiker är det gott om! Synd bara att man inte så lätt packar ner en tavla i sin redan välfyllda resväska.

Huvudgatan Trần Phú ringlar sig fram genom centrum och slutar i den japanska gångbron som när den byggdes på 1500-talet var länken mellan den kinesiska och japanska delen av staden. Nu en turstmagnet förstås!

Gula hus blandat med bougainvillea i full blom! Ibland till och med mer blommor än hus.

Hoi An är stället för fotografering även enligt vietnameserna. Framförallt är det populärt med bröllopsfoton.

Lanternor i alla dess former är populära i Vietnam. Hoi An är inget undantag. Mänder av dem överallt, till salu, som prydnader i butiker och restauranger, på båtarna i floden. Lanternorna anses föra med sig tur och framgång och blev populära redan när handlarna bosatte sig i Hoi An på 1500-talet.

Förututom huvudgatorna i den gamla staden så finns det många små gränder att upptäcka. Här är det mer det lokala folklivet som gäller, med enkla restauranger och hus där man nästan kommer rakt in i någons vardagsrum.

Flera buddistiska tempel och ”samlingsplatser” (Assembly Halls) finns att besöka. Alltid väldigt rofyllt och med en lätt rökelsedimma.

Ingången till det 400 år gamla Ba Mu-templet

Tyvärr har fler än vi upptäckt hur fint Hoi An är. På kvällarna ökade skaran av besökare kraftigt. De flesta bor inte i den gamla staden utan i stora hotellkomplex vid stranden. Som tur är är den gamla staden inte exploaterad, så här finns inga stora hotell.

Ja, en och annan turist har sökt sig till Hoi An…

Förutom turism så är det risodling och fiske som gäller.

Risfält och risfältsarbetare i den praktiska rishatten! Bra skydd mot både regn och sol.

De speciella runda korgbåtarna syns överallt. Ett praktiskt färdmedel för att ta sig över floden eller till någon av fiskodlingarna i floden.

Vi blir snabbt lite rastlösa av att bara promenera runt i staden, så med lånecyklar från hotellet blev det ett antal turer ut på landet och till stranden som ligger några kilometer bort. Många småvägar och stigar fanns det att upptäcka och vi gjorde vårt bästa i värmen och på små cyklar.

”Asia style” på sadelhöjden! Knäna under hakan.

Även om vi inte är några strandmänniskor så blev det ett par cykelturer till en liten strandremsa under namnet Hidden Beach. Inte så lätt att hitta, men mycket trevlig!

En fin liten strandrestaurang på Hidden Beach!

Mycket fint fanns det att se i den lilla staden Hoi An och då har jag inte sagt ett ord om maten. Fortsättning följer kring detta viktiga ämne!

Bortom Taipei

Så var det dags att lämna Taipei för att få se lite mer av Taiwan. Vi gav oss iväg, i hyrd bil, i sydvästlig riktning. Målet var Jiji. Anledningen till att vi åkte just hit är lite oklar… vi är sådana som gillar att se nya platser och lockas inte alltid av kända sevärdheter utan njuter mer av att få ta del av annorlunda vardagsliv. Cyrielle och Linus var med på noterna!

Även utanför Taipei kändes allt välordnat, bra vägar och lugn trafik. Det var bara det där med regnet som verkade bli vår ständige följeslagare.
Ett stopp var planerat i Rainbow Village i staden Taichung. Nu snackar vi street art! 2010 började krigsveteranen Huang Yung-Fu, då 85+, färglägga sin omgivning efter hot om att kvarteret skulle rivas och det verkar fungera. Husen är kvar och lockar nu massor av turister.

Tänk vad lite (eller mycket) färg kan göra!

Så till Jiji, en stad med ca 11 000 invånare i en bergig men bördig del av landet! Inte en västerlänning siktades under våra två dygn där. Gillas!
Boendet, Kurumba, gillades också!

Fräscht och trevligt med en mycket pratsam receptionist/frukostvärdinna/guide som skrattande försökte berätta ALLT om Jiji för oss. Hennes engelska haltade något så det mesta pratade hon in i en liten översättarmanick som sedan rapade upp allt på svenska.

Vi strosade runt i staden, både med och utan paraply, och kollade in:

Gigantiskt kamferträd – mycket smärtstillande kamferolja skulle kunna utvinnas här!

Arkitektur, portal, flodfåra och vackra tempel (säkert ett i varje kvarter)!

Här odlas det drakfrukt. Färdigförpackad!

Vi ägnade oss även åt ”disaster tourism” genom ett besök vid Wuchang-templet. Det kollapsade i en stor jordbävning 1999 och har sedan fått stå orört.

Sedan hade vi fått tips på bra restauranger. Lokala sådana. Vi beställde genom att kryssa för det vi ville äta, frågan var om vi var mest sugna på 麵條 eller 雞肉糖醋? Inte helt lätt, men det blev bra.

Supergod mat! Och ölen hämtade man själv i kylen så där var vi säkra!

Vi hade olika önskemål med saker vi ville se i området, David hade landets största sjö Sun Moon Lake högst på sin lista och Cyrielle ett tehus. Linus och jag var inte så pålästa, men jag drog till med Paperchurch (för att det stod med på en liten papperskarta vi fått).

Kyrkan var dock inte mycket att hurra för. Istället ägnade vi oss åt att studera fjärilar i parken.

Även tehuset, Antique Assam Tea farm, betade vi av snabbt och lyckades sedan köra vilse så vi istället hamnade på ett vackert teplantage i en palmskog.

Så till sist Sun Moon lake, där var det såhär fint. Och notera, inget regn!

En sådan här vacker gravplats måste man ju bara stanna till vid!

https://www.thetastyroutes.com/taiwan-road-trip-to-the-small-town-of-jiji/

I Linus och Cyrielles blogg kan man läsa mer!

Córdoba

Huvudmålet för vår Andalusien-tur var Córdoba. En stad med ett långt och varierande förflutet. Vem kan gissa att detta var världens största stad för cirka 1000 år sedan? På den tiden hade staden cirka en halv miljon invånare (enligt vissa källor, folkräkning från den tiden är inte helt exakt) och idag kring 300 000.

Det är inte helt enkelt att ta sig till Córdoba eftersom flygplatsen inte har några reguljärflyg. Det är därför antingen Sevilla eller Granada som gäller om man ska flyga dit och sedan cirka 15-20 mils biltur. Fördelen är att man kan besöka en massa andra trevliga ställen på vägen!

Som vanligt när jag planerar turer så finns det ett eller flera UNESCO-världsarv inom räckhåll. Denna gång är det hela den gamla staden i Córdoba där också moské-katedralen Mezquitan ligger, som stod på listan.

De tidigare moskédelarna av katedralen med över 850 valvbågar.

I Córdodas gamla stadskärna är det svårt att orientera sig utan Google Maps. Ingen gata är rak, smala gränder slingrar sig fram utan att man ser slutet. Men, mycket fint att titta på finns det!

Det är alltså upplagt för att gå vilse och hitta ställen som man inte planerat. En trevlig vinbar eller en bryggeripub till exempel. Califa är en lokal öl med en egen bar.

Vita hus och mycket blommor är det som gäller överallt i staden, som är känd för alla fina innergårdar.

En riktig turistfälla är gränden Calleja de las Flores. Smal så man knappt kan mötas och på dagarna packad med turister. Det är dessutom en återvändsgränd så alla måste ut samma väg som de kom in…

Men, en tidig morgon gick det att få en folktom bild!

Även Córdoba har ett typiskt spanskt torg med valvgångar runt. I många städer kallat Plaza Major, men här heter det Plaza de la Corredera och är lite för stort för att locka till sig restauranger och butiker. Väldigt öde alltså.

Staden har haft många härskare och religioner under de 2200 år som Córdoba varit stad. Under långa tider levde judar, muslimer och kristna sida vid sida i en stad som var mycket framstående (från 1000-1500-talet). Det gamla judiska området, Judería, ligger precis intill den stora moskén.

Moské-katedralen, Mezquitan, är utan tvekan den stora sevärdheten. Speciellt blandningen där en katedral har byggts mitt inne i en stor moské.

Historien är också speciell och tänkvärd. På platsen där ett romerskt tempel fanns byggdes på 500-talet en kyrka. Med morernas intåg på 700-talet användes byggnaden gemensamt av kristna och muslimer. Sen ”köptes kykan ut” och det blev enbart en moské som byggdes steg för steg. på 1200-talet blev Córdoba ”återerövrat” och återigen kristet. Då byggdes moskén om till katedral, men stora delar av de välkända valven och dekorationerna behölls.

Nu på 2000-talet har muslimer önskat att delar av Mezquitan ska öppnas så att muslimer kan be i byggnaden också, men det har inte godkänts ännu.

Mezquitan täcker ett stort kvarter mitt i den gamla staden. En del av byggnaden är en stor innergård med apelsinträd och palmer.

Här finns också ingången till Mezquitan för turister. Allt är inte helt enkelt att förstå. En kö till ingången där vi efter ett tag misstänkte att biljetter köper man inte här… Nej, biljettkassor finns på ett annat ställe, där en annan kö ringlade till en kassa med manuell betjäning. Två antika automater fanns också, som bara tog kontanter och som krävde omvårdnad av vakter mellan varannan kund ungefär. Där gick det i alla fall lite fortare att ordna biljetter.

Vi bodde på ett trevligt hotell som heter Maimonides och som ligger precis utanför katedral/moskéns murar. Perfekt läge mitt bland allt.

Bron över Guadalquivir är också en sevärdhet. Först byggd av romarna cirka 100 år f.kr. Sedan på- och ombyggd flera gånger. Morerna gjorde en större ombyggnad på 700-talet. 250 meter lång och väldigt vacker!

Restaurangutbudet i Andalusien är lite annorlunda än på Mallorca. Den arabisk/nordafrikanska kulturen finns kvar. Många små mysiga tavernor finns det, ofta med en oansenlig ingång, men desto finare på insidan. En god falafel-lunch blev det på torget Plaza de las Cañas. Ja, vi förknippar caña med beställning av en öl på en bar, men det kan betyda spö eller stav också förstås. Vad torget är uppkallat efter förtäljer inte historien. En caña till falafeln blev i alla fall.

Andalusiens vita byar

Påsklov och fyra nätter i Andalusien. Skulle kunna innebära sol och bad eller varför inte en himla massa läsande av bra böcker? Ja varför inte? Svaret är David.

Han planerar alla våra resor och det blir alltid superbra, men det där med att chilla när man är ledig är inte riktigt hans grej! Så det blev fyra nätter på tre olika hotell i tre olika byar – allt för att hinna se och uppleva så mycket som möjligt!

Denna gång var fokus på fina vita byar, som det finns gott om i Andalusien.

De enkla husen är vitkalkade för att hålla värmen nere under sommarmånaderna och på många ställen känns det som om tiden stått stilla. Gränderna är smala och det är inte helt enkelt att hitta i dessa labyrinter.

Arvet efter morernas tid här visar sig både i arkitektur och mat.

Bilturen startade på flygplatsen i Granada och första målet var Cordoba. Mer om det i ett annat inlägg.

By nr 1 – Zuheros

Regnet hängde i luften och vi speedade genom byn, men hann nog ändå se det mesta i denna vita by med endast 740 invånare! En kaffe hann vi också med! Det är så vi ”jobbar” – gå, gå, gå, gå och sedan en fika som belöning!

By nr 2 – Zahara de la Sierra

Som så många av de vita byarna ligger Zahara på ett berg och ser ut att rinna nerför slänten. Vi lyckades hitta en parkering, gick en sväng i byn och hittade en bar där vi år lunch. Två rejäla mackor och två kaffe kostade €4.40 totalt, inga turistpriser här inte!

By nr 3 – Arcos de la Frontera

Men sina 31 000 invånare är det kanske mer en stad än en by. Men vit är den! Här stannade vi en natt på det mycket trevliga hotellet Posada de las Cuevas.

I centrum slingrar sig gränderna uppför (och givetvis även nerför) berget och man blir andfådd även av kortare promenader, tur att det finns gott om barer och restauranger.

På ett torg kände David plötsligt igen sig och började grubbla över vilket ställe vi varit på som liknade Arcos de la Frontera så mycket, men kom inte på det. Själv kunde jag inte ens gissa eftersom jag inte alls kände igen mig. Och det var ju lite märkligt… då det visade sig att vi varit just i denna by, på detta torg, för endast 4 år sedan. Det kunde Google tala om för oss, för där finns all gps-historik samlad.

By nr 4 – Setenil de las Bodegas

Om många byar ligger på höjder så kändes det snarare som om Setenil hamnat på botten av en ravin, till viss del under bergen…

Man valde att bygga så både för att spara på byggmaterial och för att lättare kunna hålla ute värmen under sommaren och kylan under vintern.

Namnet Setenil kommer från det latinska septem nehil, nio gånger nej, som sägs vara det antal gånger katolikerna försökte ta tillbaka området från morerna.

By nr 5 – Frigiliana

Sista natten tillbringade vi i mycket fina Frigiliana, 6 km norr om Nerja.

Slingrande kullerstensgator mellan vitkalkade hus med röda tak som skapar en fantastisk kontrast mot den blå himlen. Gissar att himlen alltid är blå här…

Staden är delad i två delar en ny och en gammal, Morisco-Mudéjar, som också är den charmigaste.

Vill man ta del av historien om de moriska uppbrotten kan man läsa på de 12 keramiska plattorna som finns utspridda i de gamla delarna av byn.

Givetvis bör man även testa det söta moscatelvinet (muscat) som sägs passa bra till söta desserter, vi skippade desserten och körde direkt på vinet och det gick bra det med!

Detta var byar vi stannade till i, minst lika många passerade vi bara förbi för ska man speedturista kan man ju inte stanna överallt!

Montuïri

Idag, denna blåsiga påskafton, blev det en liten utflykt till den medeltida byn Montuïri.

En pittoresk, oexploaterad by på en kulle tre mil öster om Palma. Väl i byn körde vi mot centrum, men det var lite oklart var just centrum var, det var ingen metropol direkt – närheten till kyrkan fick avgöra.

Och där, precis framför kyrkan, hittade vi till och med en restaurang, Cafe can Pieres, där vi beställde Pa amb oli, alltså bröd med olja! Kan det vara något?

Jomenvisst, denna mallorkinska specialitet kan vara mycket god eller mycket tråkig (tänk torr macka med lite skinka på).

Denna var mycket god, kanske Mallorcas bästa? Mums på det!

Stellenbosch

Sista anhalt på resan var Stellenbosch, mitt i vindistrikten i bergen nordöst om Kapstaden. Här är det verkligen vin som gäller! Staden är omringad av vinodlingar och vintillverkare.

Stellenbosch är en fin liten stad med många vackra gamla hus och gator. Den kallades ibland Eikestad efter alla ekar som grundaren i slutet av 1600-talet lät plantera. En del gator är fortfarande kantade med ekar.

Stellenbosch har också ett universitet med vinutbildningar så klart, men också med inriktning på konst. Det märks i staden där nästan varje gathörn har ett litet konstverk och universitetshusen var vackra i sig!

I form av annorlunda cykelställ till exempel. Dock såg vi inte någon cykel parkerad i dessa, men de är kanske för fina för att användas 🙂 .

Många vackra 1800-talshus fanns att beskåda under en promenad i centrum.

Nelson Mandela har fått en plats i parken framför stadshuset.

Men, nu var det framförallt vinet som skulle utforskas! Två dagsturer till två vingårdar per dag. Camilla provade och jag var chaufför.

Alla ställen hade ett mycket praktiskt upplägg för provningar. Man betalade 40-50 Rand (ca 25-30 kr) och fick då sitta ner och prova 4-5 olika viner ur deras utbud. Mängden vin var också fullt tillräcklig för 2 personer (definitivt om en var chaufför och bara smuttade lite). Handlade man sedan något så var provningen ibland gratis. Mycket bra idé för att göra det enkelt för besökarna!

Naturen och odlingarna runt vingårdarna är helt fantastik och bara dessa vyer är tillräckligt för ett besök.

Vingården Rust en Vrede var en höjdpunkt för ett fantastiskt vin. Tydligen Nelson Mandelas val av vin till Nobelprismiddagen i Oslo.

Boschendal var ännu en vacker vingård med gott vin!

Spier var värt ett besök för vinets skull, men också för en fin anläggning och park och för att de hade provningsvarianter med vin+choklad eller vin+ost som alternativ. Camilla satsade på vin+choklad. Ett bra val!

Även inne i Stellenbosch kan man dricka gott vin, i ett vijnhuis till exempel!

Sydafrika är inte bara ett vinland. Det fanns mängder med lokala ölbryggerier och ölsorter att prova också! Trevligt!

Sen var det det där med säkerhet igen. Tråkigt att det verkar behövas elstängsel och taggtråd för att känna sig trygg… Vi tror inte att det är de äldre som är problemet, även om det såg ut så på varningsskyltarna!

Då var det slut på Sydafrikaresan för denna gång. Mycket fin natur och ett fantastiskt klimat. Inte omöjligt att vi återvänder någon gång. Men, det där med att återvända är ju inte riktigt vår grej 🙂 .