Det var länge sedan någon plats på Mallorca fick ta plats i vår blogg. Inte för att vi är trötta på öns alla byar och stränder utan för att det börjar bli svårt att hitta helt nya ställen att upptäcka. I alla fall när det gäller byar.
En solig januaridag var det dags att göra ett besök först på Playa de Muro och sedan i byn Muro som ligger en mil från stranden.
Öde och tomt på Playa del Muro så här års.
Playa del Muro är av Tripadvisor 2022 rankad som Europas tredje bästa strand! Ja väldigt fin är den, speciellt så här på vintern när det är nästan folktomt.
Hotell på rad och vid horisonten skymtar Alcúdia.
OK, bäst i Europa enligt Tripadvisor är Rabbit beach på Lampedusa i Italien så behöver man inte fundera på det.
Byn Muro är by med anor från 1200-talet. Som de flesta inlandsbyar på Mallorca var jordbruk största inkomstkällan. Idag kompletterat med turism.
En rejäl kyrka för att bara vara en by med 7000 invånare.Som vanligt i Mallorcas byar, caféer i varje hörna.Fina små gränder!
Nu känns det lite som att speedturisterna tappat fart! Vi valde att stanna ett tag här i norra Argentina och har övernattat i Salta, Cafayate och Jujuy.
Nu senast i Jujuy, en stad så mycket större än vi trodde, 200 000 invånare, men för turister mest som en hubb för sightseeing i området. Vi hade en hel dag oplanerad, what börjar åldern ta ut sin rätt? Dagen ägnades åt promenad på stan och ett besök i den botaniska trädgården. Sex kronor per person betalade vi i inträde och det var inte a walk in the park som vi tänkt oss. Snarare en djungeltur på en kulle där vi inte såg en enda blomma, visst tänker man att det ska finns blommor i en botanisk trädgård? Men många träd var namngivna, om man nu vill lära sig spanska trädnamn! Vi gick o gick o gick i den 30-gradiga värmen och såg myror, färgglada fjärilar och flera olika fågelarter. Haha, mer spännande än så blev det inte!
Utsikten var i alla fall fin!
Värmen var förvånansvärt lätthanterlig trots att det var över 30 grader varje dag. Den torra luften gör sitt till och så lite eftermiddagsbris på det!
Julpyntat statshus i Jujui.
En dag besökte vi byarna Parmamarca och Humahuaca. I Humahuaca på drygt 3000 möh vinglade vi omkring (jag tappar visst balanssinnet på höga höjder), åt lunch, och vinglade vidare. Byn grundades på 1500-talet och är ett starkt centrum för bevarande av ursprungsbefolkningen Quechuafolkets kultur och traditioner.
Kullerstensgator överallt!Monument för att hedra argentinska frihetskämpar i början av 1800-talet.
Vi ville inte missa den lilla vackra och färgglada byn Purmamarca beläget vid foten av Cerro Siete colores (de sjufärgade bergen) – här kunde man stannat några nätter!
Sedan var det det här med pengar… Hur svårt kan det vara? Man kan ta ut pengar i uttagsautomat men med hög avgift. Dessutom blev två av våra uttag avbrutna (det stod tydligt att ingen transaktion kunde göras), men sedan var pengarna ändå dragna från kontot! Omvänt var det med det vi lyckats betala med kort (butiker, bensin och några restauranger), där har det trillat in pengar på kontot i efterhand och vi gissar att det är växlingskursen Euro/argentinska pesos som justerats. Men vi fattar ingenting! Överlägset bästa sättet att komma över argentinska pesos har i alla fall varit att växla på antingen Western Union eller små växlingskontor, mycket bra kurs!
Här är ett annat ställe med bra växlingskurs, en souvenirbutik…Purmamarca: Ett johannesbrödsträd från 1594! Och en man från 1960!
Hundstatus: Lika samma överallt, alltid ett par lösa hundar inom synhåll!
Så var vi tillbaka i San Pedro de Atacama efter drygt två och ett halvt års pandemiavbrott. De sista dagarna här i slutet av mars 2020 avfolkades byn på turister och allt stängde ner efter hand. Vi ville gärna komma tillbaka just hit för att se vad som hänt med byn när det mesta av det man levde av försvann.
Caracoles, gågatan i centrala San Pedro.
Det var skönt att se att gatorna nu vimlade av turister igen. Lite tur i sammanhanget är att San Pedro bara förlorat en turisthögsäsong eftersom pandemin slog till när här var på väg mot höst och vinter (maj-september alltså). Vi pratade med några som hade jobbat här när det stängde ner och fick reda på att många som arbetade i byn var från grannländerna och därför åkte hem när det stängde ner. De som var kvar hade det tufft, men samhället hade hjälp till en hel del.
Mycket har också renoverats och fixats till för de kommande säsongerna som man hoppades skulle komma. En del gator till exempel är stenlagda istället för sand/grus som innan.
Förutom att strosa runt på byns gator och gränder så var det en del utflykter i öknen som lockade.
Vi bokade en färdig tur ut i öknen. Olikt oss och sanningen är att vi försökte hyra en bil istället, men inga lediga bilar fanns. Att turismen är tillbaka starkt igen är tydligen en överraskning för vissa branscher.
Dessa fantastiska vägar!Frukost dukades upp mitt på den södra vändkretsen. Här kommer solen att stå i zenit om en månad.
San Pedro ligger på en högplatå på ca 2400 meter över havet och vissa av platserna att besöka ligger på ännu högre platåer. Vi stannade vid Piedras Rojas där en timmes promenad i långsam takt stod på programmet.
Saltsjön Aguas Calientes var målet för promenaden.
Det låter som en lätt vandring, men nu var vi på 4200 meters höjd och syretillgången lite begränsad. Det gick förvånansvärt bra, men kändes som att man gjort ett rejält träningspass när vi kom tillbaka. En turdeltagare mådde sämre och blev beordrad cocabladste som botemedel. Alla blev också erbjudna detta redan till frukost om i fall att 🙂 .
Piedras Rojas betyder helt enkelt röda stenar.
Otroligt att det finns en del växtlighet som gör slätterna gröna på vissa ställen. Atacama räknas som världens torraste plats (polerna räknas inte med här). Genomsnittlig nederbörd i hela Atacama är ca 1 mm per år och det finns delar av öknen som inte haft regn på 500 år!
De fåtal växter som finns på vissa ställen får förlita sig på havsdimma som kan ge vatten via luften. Några djur kan sedan leva här på den sparsamma växtligheten och vattnet.
En gråräv, som kanske mest lever av matrester från turisterna nu för tiden och en nandu, som liknar en liten struts, men inte är det.
Vi stannade sen vid Lagunas Altiplanicas. Två laguner vid foten av vulkaner.
Laguna Miniques nedanför en rad vulkaner som också kallas Miniqes.
Sista stopp var Laguna Chaxa mitt ute i saltöknen Salinas Atacama. Största delen av öknen består av torr lera med salt.
Salinas Atacama, ett enormt område av lera och salt.
På några ställen finns laguner med grundvatten som är perfekta fiskevatten för flamingos och andra fåglar.
I byn kunde vi också konstatera att:
Fler ”systembolag” tillkommit i form av ”hål i väggen”-butiker. Alkohol säljs bara i dessa speciella butiker.
Långa öppettider och manuell service, kanske något för systembolaget att ta efter?
Pisco sour är en klar favorit! Den skulle skydda mot covid sas det förra gången vi var här och vem vet kanske det stämmer.
Det var dags för Lovisa och Marcus att flytta till Lund efter några år i Valencia. En del saker behövde transporteras och framför allt behövde kanin Hemulen flytta med. Gnagare får inte flyga, så en bilfärd med Lovisa och kanin fick det bli. 250 mil är en bra bit, så vi delade upp sträckan i tre delar.
Lämnade Valencia med kanin efter några varv i de valencianska rondellerna! 7 filer och ett par tre stoppljus inne i rondellen. GSPens filtips är inte alltid att lita på.
Inga turistiga utsvävningar kostade vi på oss. Vi valde närmaste vägen från Valencia via Barcelona, Lyon och Frankfurt. Det blev ändå tillräckligt många timmar för Hemulen i sin transportbur. Allt lugnt och stilla. Kanske trivdes Hemulen med bilfärden.
Turen startade i ett Spanien med 30 graders högsommarvärme för att sen bli allt med höstlikt.
Är man i Lund lockar alltid en tur till Skrylle för en joggingtur. Denna gång i gråmulet duggregn. Riktigt fint höstväder alltså!Hemulen på plats, fina Lundapromenader och sen bron mot kontinenten!
Efter en vecka i Lund var det dags att starta turen söderut tog vi vägen om Bordeaux för att hälsa på Léonore, Linus och Cyrielle.
Första stopp blev den lite annorlunda tyska staden Xanten vid floden Rhen på gränsen till Holland. Annorlunda för att det inte låter som ett tyskt stadsnamn och för att det finns romerska lämningar så här långt norrut.
Av det som varit en romersk stad fanns delar av en arena och en del byggnadsdelar kvar. Tyvärr var detta väl inhägnat och inte öppet på de tider som vi var kvar i staden.
Bredvid denna forna stad ligger medeltidsstaden Xanten med ringmurar och fina små gator.
Öde gator i Xanten så här i lågsäsong.Ett lika öde stortorg i gryningen.
Vi körde vidare genom Holland och Belgien för att sedan ta ytterligare ett stopp. Denna gång i franska staden Chartres söder om Paris. Staden är mest känd för sin pampiga katedral och den gamla staden runt omkring.
Katedralen tronar högt över staden.
Hotellet tipsade oss om att det fanns ljusinstallationer som man kunde se på olika ställen i centrum. Det lät inte superspännande, men var väl värt en promenerad runt i natten för att se dessa udda skapelser.
Ljuskonst längs floden i Chartres.Fina gränder i Chartres gamla stad även utan ljuskonst.
Men, Bordeaux var förstås vårt viktigaste mål på vägen söderut.
Det blev några hämtningar på Léonores crèche och trevliga pauser på torget i Saint Augustin.
Det dröjer några månader till innan Léonore kan släppas fri på lekplatsen.
Vi hann också med att träna på ostronätning i saluhallen Marché des Capucins.
Även jag börjar vänja mig och har kommit till nivå 2 (äter två stycken alltså).
Denna gång hade vi bokat en liten lägenhet nära Place Gambetta närmare centrum är tidigare gånger. En riktig innergårdslägenhet som vi hade en del strul med. Depositioner och städtillägg behövde betalas innan man ens fick komma in.
På plats mitt i ett gammalt hus, mitt i stan.
Sista biten hem gick via Barcelona och nattbåten till Palma.
På vägen passerade vi Pyrenéerna via Coll de Pimorent.
Passet var stängt under arbetstid för vägarbeten så vi hamnade först i Andorra av misstag och fastnade i köer av fransmän som passade på att handla öl i det skattefria lilleputtlandet.
En biltur i Bretagne och Normandie har jag haft som mål i många år. Från La Rochelle som var vårt första stopp efter Bordeaux är det inte så långt dit, bara ca 30 mil, så nu var det läge att passa på.
Det viktigaste på turen för min del var ett besök på Mont-Saint-Michel.
Jag hade sökt och hittat byn Dinan i Bretagne för att stanna två nätter. Det visade sig vara ett riktigt fint litet samhälle med en medeltida stadskärna och en småbåtshamn i floden Rance.
Branta kullestengator leder från hamnen upp till byn med en ringmur från med anor från medeltiden. Just nu höll muren på att renoveras, så tyvärr gick det inte att gå en tur på den.
Helt sjukt vackert! Som att promenera i ett museum.
Vissa av husen är så gamla som från 1200-talet men ändå hyfsat välbehållna och användbara som bostäder och restauranger.
Vi bodde nere längs hamnen i ett gammalt lite pittoreskt hotell.
Knarrande och lutande golv och en liten blombukett! En hel del charm på B&B Le Poisson Ivre (”den fulla fisken”).
Restaurangerna låg som ett pärlband längs floden. På torsdagskvällen var det nästan fullt men sedan på fredagkvällen var det mesta stängt. Lite underligt…
Bretagne är ju känt för skaldjur i alla möjliga former. Vi satsade på att smaka några typiska läckerheter. Camilla gick all-in medan jag höll mig till en ”smakportion”.
Nej, inte samma måltid! Ostron en dag och musslor nästa.
Men det var Mont-Saint-Michel som var målet. På vägen dit passerades kustbyn Cancale som är känd för sin ostronproduktion.
Men, sedan var det dags för Mont-Saint-Michel! Redan på 700-talet började en kyrka byggas på den lilla tidvattenön utanför Normadies kust. Några hundra år senare byggdes ett kloster på ön och sedan har det byggts på efter hand så att det nu är ett litet samhälle runt klosterkyrkan på toppen. En perfekt plats för ett kloster, som ju ofta ligger på svåråtkomliga ställen.
Från början var det säkert ett äventyr att ta sig ut till ön. Det gällde att tajma tidvattnet och undvika att fastna i leran. Just i denna vik i engelska kanalen är tidvattenskillnaden bland den högsta i världen, runt 10 meter och det tar bara cirka 6 timmar mellan låg och högvatten!
Smala gränder är det på ön. Inte mycket plats för annat än hus och klosterkyrka.
Nuförtiden är det säkrare att ta sig ut. Antingen går man på en bro ut eller så kan man hoppa på en buss. Vi valde att gå de cirka 2,5 kilometrarna från parkeringen men sedan vara bekväma och tog bussen tillbaka.
En aktivitet vid lågvatten är att vandra ut i havsviken och klafsa i leran. Här ett antal grupper av vandrare som tajmar turen med att vattnet fortfarande är på väg ut.
David, aka min reiseleiter, har alltid något nytt han vill se! Efter dopet var det bestämt att vi skulle göra en tredagars-utflykt norrut för att besöka Mont St Michel, då blev vi ”tvungna” att stanna till i La Rochelle (pga fint) och då var det visst lika bra att ta en hotellnatt där också!
La Rochelle alltså! En 1000 år gammal hamnstad i sydvästra Frankrike, fortfarande en viktig kuststad och en stad med blomstrande turism!
I slutet av 1800-talet byggdes järnvägen hit för att att avlasta hamnarna och få snabbare transporter av både gods och passagerare till England bland annat.
Stationsbyggnaden är pampig!
Turister är här gott om och alla ska fota de medeltida tornen i hamnen. Så även vi, på dagen, i skymningen och på natten.
Saint Nicolastornet och Kedjetornet är stratigiskt placerade vid hamninloppet. Mellan tornen drog man ut en kedja för att stoppa obehöriga från att ta sig in.
Klocktornet (mycket fokus på torn här) leder in i gamla stan!
Allra mest gillade vi området Saint Nicolas mellan stationen och den gamla hamnen, ett område i lite mer bohemisk stil!
Léonores dop i Bordeaux var målet för en biltur från Palma till Bordeaux. Bilfärjor från Mallorca till fastlandet går alltid på dagen och tar många timmar. Kortaste båtturen och kortaste landvägen vidare på fastlandet går via Barcelona, så det fick det bli denna gång.
Efter ankomst till Barcelona blev första stopp staden Lleida. En ganska anonym stad vid foten av Pyrenéerna. Största sevärdheten är den stora borgen och katedralen på toppen av en klippa mitt i staden.
Castell de la Suda med tillhörande katedral.Fin utsikt över Lleida från den lilla vaktkuren. Lite dåligt med säkerheten kan man tycka. Inga räcken här inte!
En promenad i gamla staden var lite av en besvikelse. Öde gator och drogförsäljare/missbrukare i nästan varje gathörn… En del fin gatukonst hittade vi i alla fall.
Sedan fortsatte vi turen över Pyrenéerna med ett fikastopp i medeltida byn Aínsa.
Otroligt så många gamla välbevarade byar det finns i Spanien och Aínsa är en av dem.
När franska gränsen passerats tänkte vi att ett bad i en bergssjö skulle vara trevligt. Vi gjorde en avstickare på krokiga vägar till sjön Orédon på knappt 2000 meters höjd.
Fins utsikt på vägen mot bergssjön och trevliga kurvor som GPSen guidade oss igenom.
Men detta torrår var det brist på vatten och sjön var nästan borta. En pricknick blev det, men inget bad för det var för lite vatten eller för att det var alldelses för kallt 🙂 .
En stor sjö är det, speciellt när den är fylld. Här ser man att jag är nere och kollar vattentempen.
GPSen ledde oss sedan av någon anledning på småvägar över passet La Hourquette d’Ancizan.
Det var tur för utsikten och de oändliga betesmarkerna var fantastiska.
Åsnorna var mest drivna i att tigga mat av turisterna.
Eftersom detta är Frankrike så dök det upp en ostbutik när man minst anade det. Så även här mitt i de öde betesmarkerna.
Närproducerat kan man tänka. Mitt bland kor, får och getter.
Nästa övernattning blev i byn Bagnères-de-Bigorre som vi har bott i tidigare. På något sätt har vi fastnat för denna lilla by i utkanten av Pyrenéerna. En kurort med anor från romartiden då de varma källorna var populära. Inget bad blev det här heller, men väl några promenader i byn.
Vi bodde på det lilla udda pensionatet Le Bearn. Det funkade fint trots språkförbistringar. Rejäla kaffekoppar till frukost var ett plus i kanten!
Efter Bagnères körde vi raka vägen till Bordeaux där släkten började samlas för Léonores dop.
Festivaler och marknader finns det gott om på Mallorca. Vi har betat av ett antal vid det här laget. Denna gång var vårt mål en fikonfestival i den lilla byn Lloret de Vistalegre mitt på ön. Mallorcas geografiska mittpunkt ligger precis utanför byn och den har vi besökt tidigare (Mittpunkten).
Förra gången trodde vi knappt att det var någon by att tala om, men det skulle visa sig vara fel. Lloret är en riktigt fin liten by med en väldigt trevlig fikonfestival.
Huvudrollen hade förstås fikon. Tyvärr inte så många man kunde provsmaka naturella, men desto fler kakor och rätter med fikoninslag.
Fikonostpaj avnjuten på höbalarna som fungerade som bord.
En fikonutsättning med alla de olika fikonsorterna fanns på klostergården.
Alla fikonsorter finns tydligen i en svart och en vit variant. Här prydligt presenterat på ett antal pidestaler med all info man kan tänka sig.
Traditionell dans av folk i gammeldags folkdräkter fick man också på köpet.
Jättarna får också vara med och dansa! De finns lite överallt på ön och plockas fram vid högtidliga tillfällen.
Byn ligger på en kulle på det ganska platta inlandet. Så pass stora höjdskillnader så att byn har blivit utrustad med en hiss! Den verkar vara mest för besökare, för det är inte så många som bor på den sida av byn där hissen finns.
En tur i vindistriktet Rioja har vi funderat på i många år (ja för att inte säga decennier) och nu blev det av som ett stopp på vägen till Bordeaux där vi skulle träffa Léonore, första barnbarnet, för första gången!
Vi tog flyget till Bilbao och sedan bil därifrån de ca 15 milen till hjärtat av vindistriktet Rioja, som delvis ligger i den spanska regionen Rioja men också i regionerna Baskien och Navarra. Den gemensamma nämnaren är floden Ebro och den dalgång som passar så bra för vinodling.
Två städer anser sig båda vara huvudstäder i Rioja: Logroño och Haro. Vi valde att bo i Logroño, vilket var ett bra val. En stad med 125 000 invånare och säkert lika många platser på uteserveringarna! Vi kom hit på långfredagen och väntade oss att det mesta skulle vara stängt och öde denna stora sorgedag. Men, absolut inte, det fullkomligen kryllade av folk och uteserveringarna var överfulla.
Gågatan Bretón de los Herreros med massor av uteserveringar.Vad drickar då Riojaborna så här en långfredag? Jo, Gin Tonic förstås! Och vi ville inte vara sämre.
När det gäller mat så är det framför allt pintxos som gäller. Pintxos är en baskisk specialitet och från Logroño till baskiska gränsen är det bara några kilometer, så även här är utbudet stort. En typisk pintxos är någon typ av pålägg på en liten brödbit ofta med en pinne som håller ihop det hela.
Pintxos, vin och en liten ostbricka!
Pintxos ska, om man får dra en egen slutsats, ätas i smala gränder där barerna ligger tätt och ståborden tar upp nästan halva gatans bredd. Mest populära gränderna i Logroño är Calle del Laurel för partyfolket och Calle san Juan för det mer ”seriösa” klientelet.
Att staden var så full med folk berodde nog på att en del väntade på att de sedvanliga påskprocessionerna skulle starta. Ett extra sug detta år kan man tänka efter två missade år på grund av pandemirestriktioner.
Traditionsenliga påskprocessionskläder. Här i lila variant.
Gamla staden i Logroño bjuder på många fina gator och torg. Helt enkelt ett trevligt ställe att utgå ifrån om man ska utforska Riojas viner och vingårdar.
Plaza del MercadoPlaza San Agustin. Lite glest med uteserveringar, trots ett fint litet torg 🙂 .
Men, det är ju vin som är det stora dragplåstret i Rioja. Det lär finnas 600 bodegor att välja bland. Vi valde några stycken för att besöka eller handla lite vin. Några för att det är välkända viner, andra för att de är kända för sina byggnader, eller både och.
Bodegan Marqués de Riscal i byn Elciego har satsat på ett eget hotell för att kunna ta hand om vinbesökarna. Här har arkitekterna tagit ut svängarna ordentligt!Bodegan Ysios!
Vinstockarna var ganska nakna vid denna tid på året. Bara några minimala blad började titta fram. Desto större möjlighet då att studera den så viktiga jordmånen 🙂 . Lera är det som gäller i detta vindistrikt, vilket tydligen passar bra under Riojas långa heta somrar.
Några mil från Logroño ligger Haro. Den andra av Riojas ”huvudstäder”. Ett litet samhälle på en kulle mitt bland vinodlingarna. Här finns ett antal kända bodegor som praktiskt taget ligger vägg i vägg med varandra.
Utsikt från Haro över ett antal bodegor. Bland annat Muga med sitt torn och Roda som syns i fjärran.
Ett mer seriöst vingårdsbesök valde vi att göra på Bodegan Franco Españolas. Perfekt placerat inom gångavstånd från vårt hotell, vilket är praktiskt när det ingår vinprovning i besöket. En 45-minuters guidning blev till 75 minuter i de kyliga vinlagringsrummen… På spanska fick vi lära oss allt om vinlöss, vintrampning, ektunnornas kemi, mm…… Men till sist det viktigaste att prova deras VIN!
Ingen stadstur utan att studera gatukonst! Även denna stad levererade fina konstverk av skiftande slag.
Pilgrimsleden Camino de Santiago leder igenom Logroño och denne man har samlat sina pilgrimsstämplar på lite annorlunda sätt.
Vi hann också med en tur längs Ebro på stadscyklarna i Logroño.
Vackra parkområden längs Ebro och bifloder.
Vi bodde på Hotel FG (lite tråkigt namn, men ett bra hotell), granne med ett antal storkfamiljer och utsikt över de vackra broarna över Ebro.
Utsikt från hotellet över den gamla stenbron.Den gamla järnbron från 1800-talet. Byggdes i rekordfart när den gamla stenbron rasade och många människor dog.Storkar klarar tydligen av att bo ”vägg i vägg” med varandra.
Till Alcudia åker man vanligtvis på chartersemester. I alla fall till Port d’Alcudia där stranden och alla hotellen ligger. Eftersom det var långhelg med ledig måndag för att fira spanska konstitutionen valde vi att ta en natt i gamla Alcudia som ligger en bit bort från havet, men som är en riktigt fin liten by innanför en medeltida ringmur.
Vi har bloggat om Alcudia tidigare (Ett ”vintrigt” Alcudia), men det är väl värt flera besök. Speciellt i lågsäsong och att kunna stanna över natten och se lite av det lokala kvällslivet också.
Vi inledde med en promenad till kustbyn Alcanada med anor ifrån både romartiden och morerna. Nuförtiden är det en semesterby, med en liten strand och en golfbana.
På strandpromenaden i Alcanada råder ett stort lugn. De som bor här året om har det väldigt stillsamt så här i december månad.Cala Poncet är öde och tom.
Ett gammalt vakttorn finns kvar som påminnelse om att det inte bara är ett nyanlagt samhälle.
På vägen passerade vi ”semesterAlcudia” för en lunch i solen. En vältajmad paus denna annars väldigt regniga höst på Mallorca.
Vinskådning är en ädel konst!
Alcudia gamla stad ligger som de flesta gamla samhällen på Mallorca en bit från kusten för att man skulle kunna skydda sig från angrepp från havet. Och om inte det räckte så byggdes en ringmur runt det lilla samhället. Muren är fortfarande kvar till stora delar efter alla hundratal år som gått.
En julprydd huvudport in till Alcudia gamla stad.
De smala gränderna var nästan helt folktomma denna decemberhelg. Hade det varit på sommaren skulle det varit tjockt med turister större delen av dygnet.
Vi bodde i ett lite udda hotellrum en våning upp på en innegård. Helt ensamma kändes det som, men hade det varit säsong hade det nog varit full fart eftersom innergården hyser en grillrestaurang. Så här årsvar den helt stängd.
Vårt charmiga rum på andra våningen på Can Simó Petit Hotel.
Några promenader i gränderna blev det, inte minst för att njuta av folktomheten.
