Färjan från Palma till Barcelona passerar sydvästhörnet på Mallorca och ön Dragonera.
Sträckan Palma till Bordeaux har vi kört några gånger via olika vägar. På sträckan passeras Pyrenéerna med alla sina vackra vyer, bergspass, städer och byar. Denna gång körde jag själv för att bilen och diverse saker skulle fraktas till Bordeaux och användas när vår lilla lägenhet ska inredas.
Jag gjorde ett stopp på vägen i den lilla byn Penelles, som är känd för sin gatukonst eller snarare muralmålningar.
För några år sedan startades en gatukonstfestival där för att ge lite nytt liv åt byn som höll på att avfolkas. Sedan dess har det hållits sju festivaler och gatukonsten är kvar över allt i byn.
Torget mitt i byn med lite traktorkonst och bara två kvarter därifrån den sista husraden innan åkrarna.
Otroligt mycket gatukonst för att vara en by med bara 500 invånare!
Inte många bybor och definitivt inga turister mer än jag som är ute denna tidiga morgon.En bio finns det tydligen, med lämpliga konstverk på fasaden.Känsla av uteservering hela året runt på denna bar.Även på väg från Penelles dök det upp några lador som också fått hänga med på festivalmålandet.
Det lär finnas 20 vägar att välja mellan som korsar gränsen mellan Spanien och Frankrike i Pyrenéerna. Denna gång valde jag att passera över Col de Pourtalet. Ett vackert bergspass 1800 meter över havet.
Rio Gallego har dämts upp och bildar en kraftverksdamm i närheten av byn Formigal.
En picknick med vacker utsikt blev det!
Precis vid passet ligger skidanläggningen Formigal. Skidåkning upp till 2250 meters höjd. Byn Formigal ligger en liten bit därifr¨ån.
Gott om plats på skidparkeringen så här års!
Vägen vidare på den franska sidan slingrar sig ner genom en dalgång till staden Pau. Därifrån är det sedan cirka 20 mil slättland kvar till Bordeaux.
En fördel med Salta är att det ligger nära de häftiga bergsvägarna upp i Anderna. Vi passade på att testa två av vägarna upp mot höjderna från Salta: vägen upp mot Paso Sico, som leder över till Chile och vägen upp till Cafayate. Sen kunde vi inte låta bli att ta en tredje tur norrut från Jujuy när vi bodde där i några dagar.
Vägen upp mot Paso Sico följer dels Rio Rosario, dels den gamla järnvägen där Tren de los Nubes (”tåget till molnen”) går.
Vägen stiger långsamt mot 4000 meters höjd vid passet Abra Blanca.
Berg i alla dess former och färger kräver fotostopp med korta mellanrum!På de mer låglänta delarna växer gigantiska kaktusar.
Längs vägen finns några spridda hus, men inget som kan kallas byar. Skolor finns det några stycken och vid en av dem längs vägen hittade vi en empanada-restaurang som räddade vår lunch.
Vårt mål, eller helt enkel där vi tänkte vända tillbaka mot Salta var den väldigt nedgångna byn San Antonio de los Cobres. Byn är bland de högst belägna i Argentina (ca 3800 möh). Anledningen till att byn finns är att det är en gruvarbetarby och har en station för Tren de los Nubes när den banan är i drift. Nu var den stängd för underhåll och repratationer. Troligen för att det var läge att passa på när pandemin slog till.
Inte mycket grönska i bergbyn San Antonio de los Cobres.
Byborna är tydligen unika för att de har utvecklat en mutation som gör dem mer resistenta mot arsenikförgiftning! Området har 10 gånger högre arsenikhalter i vattnet än vad som är säkert.
Dagen efter var det dags för nästa utfärd. Vi skulle stanna några nätter i Cafayate och turen upp dit var en upplevelse i sig själv.
Det blev flera stopp för att beskåda olika klippformationer, raviner och berg med alla möjliga färger.
Djävulens hals, eller Garganta del Diablo, är en ravin som vattnet har karvat ur i berget.Bara några hundra meter vidare längs vägen finns ravinen som kallas Amfiteatern.Så fina vägar! Som att köra omkring i ett vykort!
När vi sedan efter Cafayate och Salta tillbringade några dagar i staden Jujuy så lockade de mångfärgade bergen längs ruta 9 norrut mot gränsen till Bolivia till ytterligare en biltur upp i Anderna. Vi hade bokat en hyrbil hos en firma för att de hade öppet även på södagar. Men, när vi kom för att hämta var det ingen där. Efter 1 timme lyckades vi få kontakt med dem och efter mycket pappersarbete få ut en bil. Vi kollade så att vi kunde lämna samma dag kl 19. Vi påminde sen att vi var på väg en halv timme i förväg, men ingen var där ändå! Så trött man blir. Vi fich lämna bilen på gatan utanför och senare på kvällen lyckades vi få firman att hämta nycklarna där vi bodde.
Vi fick i alla fall en fin tur i bergen när vi väl kom iväg.
Busshållplatser finns lite här och där längs vägen utan att det ser ut som någon bor i närheten.I Maimará ligger en begravningsplats helt otroligt vackert!
Bergen har färgats av olika mineraler som lösts ut och eroderats av vatten och vind. Bergen är som konstverk!
Efter byn Humahuaca var det grusväg som gällde i sådar 3 mil för att nå utsiktspunkten Mirador de los 14 Colores del Hornocal där bergen med 14 färger kan beskådas. Nu var vi på 4350 meters höjd och känslan är att kroppen är seg som klister 🙂 .
Tyvärr var vädret inte på vår sida. 8 grader, blåst och lite snöfall… Bergen kunde skymtas genom molnen ibland.
Utsikten i verkligheten en molnig dag…Utsikten presenterad på flygplatsen i Jujuy som den ser ut i fint väder och med lite filterfixning…
Sedan var det dags att vända om och köra ner igen. Vackra vyer i kurvorna:
