Vart tionde år sisådär verkar David komma på att vi måste ha ett sabbatsår… han kommer med roliga förslag på vad vi kan göra, tjatar lite, mutar lite och så plötsligt har jag sagt ja!
Mitt sommarlov började i juni 2022 och varar till augusti 2023 om allt går enligt planerna! FANTASTISKT!
Resa står alltid på agendan och vi styrde kosan mot Portugals näst största stad, Porto. Här var vi på vår första gemensamma charterresa för 35 år sedan, åren går!
Vi valde att stanna sex nätter på samma hotell (what, är det ett ålderstecken???) och tog oss sedan fram mestadels till fots men även med cykel och hyrbil.
Porto brer ut sig längs floden Douros mynning – en mycket charmig stad med vackra hus som nästan ser ut att vara staplade på varandra.
Gränderna är långa och många, smala och vindlande och alltid med kraftig lutning!
I de brantaste gränderna kunde man åka rulltrappa uppför!
I kvarteren Ribeira trängs stadens äldsta hus. Det är häftiga kvarter med färgglada kaklade hus precis vid Douroflodens kant. Här fick David även check på ännu ett UNESCOs världsarv.
Förvånansvärt många byggnader var fallfärdiga och vissa kvarter ganska ruffiga!
Om du tar Eiffeltornet och lägger det ner ser det inte då lite ut som den 130 år gamla dubbeldäckarbron Dom Luís I. Arkitekt: Gustave Eiffel!
Vi gillar gatukonst och förbrukar många steg för att se diverse väggmålningar!
Alltid läge att testa smaklökarna när man kommer till ett nytt land!
Francesinha – bröd med kött, korv och ost i en kryddig tomatsås. Mätt blev man, men det räcker att prova en gång!Palsteles de crema – smördegskakor med krämig fyllning. Här räckte det INTE med att prova en gång, minst en gång per dag snarare…
Vi hade trott att spårvagnar skulle köra kors och tvärs i staden, men de verkade mest vara inriktade på turer för turister.
Just den här har nog kört på en del turister och annat löst folk!
Med hyrda cyklar tog vi en tur till stranden, för även om Porto ligger vid kusten så är stadens centrum placerat cirka en mil upp längs Dourofloden.
Dimman låg tät vid kusten när vi började cykla!
Byggnader, främst kyrkor, med blåvitt kakel i vackra mönster finns det gott om!
Ful byggnad med fin trappa – musikens hus får avsluta detta inlägg!
Till Bordeaux åkte vi för att vi ville träffa barnbarnet Léonore igen, nu nästan tre månader gammal. Ja, för att träffa Linus och Cyrielle också förstås.
Men utan att ha koll på det så var denna midsommarhelg också tiden för vinfestivalen Fête Le Vin, som hålls vartannat år. Nu var det dessutom fyra år sedan förra gången då covid har satt stopp för festivaler av alla de slag.
Efter att ha besökt några vinfestivaler på andra platser i världen hade vi en tanke om hur det skulle se ut, men det här är ju en vinmetropol av stora mått så detta var något helt annat.
Bordeaux’s olika vinområden hade var sin ”paviljong” där deras olika viner kunde provas. Dessa var utspridda längs floden Garonne’s ”strandpromenad”. Totalt cirka 1,5 km från start till slut. Gott om plats för alla besökare och det behövdes. 35 000 besökare de tre första dagarna.
Efter att ha betalat för ett ”klippkort” med upp till 11 provsmakningar så får man ett glas att bära med sig, Sedan är det bara att välja var man ska börja.
Médoc-området. Här finns flera av de allra finaste bordeauxvinerna ifrån Margeaux och Pauillac. Toppvinerna delas inte ut här dock, men gott var det ändå.
Paviljongen med viner från Saint-Émilion, Pomerol och Fronsac var min favorit.
En utställning av gamla skepp var igång samtidigt inne på området, med några fina segelskutor.
När man var nöjd med provandet kunde man sedan besöka alkotesthuset för att se om man var nykter eller ej.
Vi hade delat upp provandet på två dagar, så efter 5 små provningsransoner hade vi bara nått upp till halva den franska ”nybörjargränsen” (de som haft körkort mindre än 1 år) på 0,2 promille. Erfarna förare få ha upp till 0,5 promille…
Léonore var med på båda dagarnas festivalbesök, men sov bort nästan hela tiden 🙂
Turistorten Can Picafort, som ligger mitt i Alcúdiabukten har vi inte passat på att besöka mer än på vintern när byn är öde och tom. Nu var det dags för årets upplaga av konstfestivalen Saladina så då fick det bli ett besök i turistsäsong också.
Fastän det bara är mitten på maj så väller turisterna in och passande nog är det en tidig värmebölja med över 30 graders värme. Det verkar finnas ett uppdämt behov av resande nu när i stort sett alla restriktioner är borta. Spanien har slopat munskyddstvånget överallt utom på bussar, taxi och inrikesflyg. Synd bara att covid inte är utrotad utan bara att det ger lite lättare symptom om man är immun eller vaccinerad…
Can Picafort är som så många andra turistorter på Mallorca en gammal fiskeby, som fram till 60-talet hade knappt 200 invånare. Nuförtiden bor här 4500 istället och säkert minst lite många turister i högsäsong.
Framför allt badvattnet är otroligt fint!
Vattentempen ligger runt 20 grader, så det är fortfarande kallt i vattnet 🙂
Men vi är inga storbadare, så vi satsade på lunch och konstjakt istället.
Festivalen har hållits varje år sedan 2016 (om det inte är pandemi…), så en del konstverk har varit med i några år.
Badmotiv är populärt. Men det är ju inte så konstigt på en plats som denna.
Förutom väggmålningar så fylls det på med skulpturer då och då av John Bennàssar.
Det går att skapa egen konst också med enkla medel. med en kaffesked till exempel.
En tur i vindistriktet Rioja har vi funderat på i många år (ja för att inte säga decennier) och nu blev det av som ett stopp på vägen till Bordeaux där vi skulle träffa Léonore, första barnbarnet, för första gången!
Vi tog flyget till Bilbao och sedan bil därifrån de ca 15 milen till hjärtat av vindistriktet Rioja, som delvis ligger i den spanska regionen Rioja men också i regionerna Baskien och Navarra. Den gemensamma nämnaren är floden Ebro och den dalgång som passar så bra för vinodling.
Två städer anser sig båda vara huvudstäder i Rioja: Logroño och Haro. Vi valde att bo i Logroño, vilket var ett bra val. En stad med 125 000 invånare och säkert lika många platser på uteserveringarna! Vi kom hit på långfredagen och väntade oss att det mesta skulle vara stängt och öde denna stora sorgedag. Men, absolut inte, det fullkomligen kryllade av folk och uteserveringarna var överfulla.
Gågatan Bretón de los Herreros med massor av uteserveringar.Vad drickar då Riojaborna så här en långfredag? Jo, Gin Tonic förstås! Och vi ville inte vara sämre.
När det gäller mat så är det framför allt pintxos som gäller. Pintxos är en baskisk specialitet och från Logroño till baskiska gränsen är det bara några kilometer, så även här är utbudet stort. En typisk pintxos är någon typ av pålägg på en liten brödbit ofta med en pinne som håller ihop det hela.
Pintxos, vin och en liten ostbricka!
Pintxos ska, om man får dra en egen slutsats, ätas i smala gränder där barerna ligger tätt och ståborden tar upp nästan halva gatans bredd. Mest populära gränderna i Logroño är Calle del Laurel för partyfolket och Calle san Juan för det mer ”seriösa” klientelet.
Att staden var så full med folk berodde nog på att en del väntade på att de sedvanliga påskprocessionerna skulle starta. Ett extra sug detta år kan man tänka efter två missade år på grund av pandemirestriktioner.
Traditionsenliga påskprocessionskläder. Här i lila variant.
Gamla staden i Logroño bjuder på många fina gator och torg. Helt enkelt ett trevligt ställe att utgå ifrån om man ska utforska Riojas viner och vingårdar.
Plaza del MercadoPlaza San Agustin. Lite glest med uteserveringar, trots ett fint litet torg 🙂 .
Men, det är ju vin som är det stora dragplåstret i Rioja. Det lär finnas 600 bodegor att välja bland. Vi valde några stycken för att besöka eller handla lite vin. Några för att det är välkända viner, andra för att de är kända för sina byggnader, eller både och.
Bodegan Marqués de Riscal i byn Elciego har satsat på ett eget hotell för att kunna ta hand om vinbesökarna. Här har arkitekterna tagit ut svängarna ordentligt!Bodegan Ysios!
Vinstockarna var ganska nakna vid denna tid på året. Bara några minimala blad började titta fram. Desto större möjlighet då att studera den så viktiga jordmånen 🙂 . Lera är det som gäller i detta vindistrikt, vilket tydligen passar bra under Riojas långa heta somrar.
Några mil från Logroño ligger Haro. Den andra av Riojas ”huvudstäder”. Ett litet samhälle på en kulle mitt bland vinodlingarna. Här finns ett antal kända bodegor som praktiskt taget ligger vägg i vägg med varandra.
Utsikt från Haro över ett antal bodegor. Bland annat Muga med sitt torn och Roda som syns i fjärran.
Ett mer seriöst vingårdsbesök valde vi att göra på Bodegan Franco Españolas. Perfekt placerat inom gångavstånd från vårt hotell, vilket är praktiskt när det ingår vinprovning i besöket. En 45-minuters guidning blev till 75 minuter i de kyliga vinlagringsrummen… På spanska fick vi lära oss allt om vinlöss, vintrampning, ektunnornas kemi, mm…… Men till sist det viktigaste att prova deras VIN!
Ingen stadstur utan att studera gatukonst! Även denna stad levererade fina konstverk av skiftande slag.
Pilgrimsleden Camino de Santiago leder igenom Logroño och denne man har samlat sina pilgrimsstämplar på lite annorlunda sätt.
Vi hann också med en tur längs Ebro på stadscyklarna i Logroño.
Vackra parkområden längs Ebro och bifloder.
Vi bodde på Hotel FG (lite tråkigt namn, men ett bra hotell), granne med ett antal storkfamiljer och utsikt över de vackra broarna över Ebro.
Utsikt från hotellet över den gamla stenbron.Den gamla järnbron från 1800-talet. Byggdes i rekordfart när den gamla stenbron rasade och många människor dog.Storkar klarar tydligen av att bo ”vägg i vägg” med varandra.
Se bara på olivträden, så himla fina och inget träd är det andra likt! Olivodlingar har det funnits på Mallorca sedan romartiden och under 1500-talet satte det riktig fart, nu finns det minst 260 olika sorters oliver i Spanien!
Kolla på hyllorna i Sverige om ni hittar någon olivolja från Mallorca. Troligen inte, eftersom de mallorkinska oliverna innehåller för hög syrahalt (fettsyror) för att få exporteras. Allt enligt enligt EU:s normer.
Jungfruoljan, som är den finaste, får inte hettas upp till mer än 28 grader och den görs av säsongens första oliver. Det flytande guldet sägs försköna hyn, minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar, förebygga cancer och skydda mot gallsten!
Skördesäsongen är lång, september till februari här på Mallorca. I slutet av november börjar man skörda för att göra olja, då slås de svarta skrynkliga oliverna försiktigt ner i stora nät.
Går man i olivträdsköpartankar kan man slå till på ett medelstort träd för en sisådär 1200. Euro!Det 600-åriga olivträdet på Plaça de Cort får vara med på bild igen!
En långhelg gör vi gärna till en minisemester! Finns så många olika platser i Spanien vi skulle vilja åka till, men med tanke på det extrema covid-läget valde vi att stanna på ön!
Vi startade med en vandring i Parc Natural de la peninsula de Llevant.
Mandelträden står i startgroparna!Backe upp och backe ner!Massor av hökörnar. Eller heter det örnhökar? Aja, rovfåglar i alla fall!
Sedan var Artà vårt mål. Det är en kommun långt upp i nordost (långt med mallorkinska mått mätt) med nästan 8000 invånare. Ingen världsmetropol alltså! Möjligen är största sevärdheten här Santuario de Sant Salvador, ett kloster på en höjd! Hehe, ja ni hör ju hur upphetsande det låter. Utsikten var i alla fall fin både i ottan och i solgasset!
Hotell Forn Nou
Hotellincheckningen blev lite annorlunda! Ingen fanns i receptionen när vi checkade in. David hittade ett telefonnummer på disken, ringde det och fick beskedet att vi kunde ta det första rummet till vänster en trappa upp! När vi sedan skulle gå ut på kvällen var receptionen fortfarande obemannad och så även när vi kom tillbaka vid 22-tiden. Då med tillägget att ytterdörren var låst. Ingen av våra två nycklar passade. Dock fanns det en sidodörr där en av våra nycklar passade så vi kunde ta oss till rummet och sova gott i supersköna sängar. Fortfarande oincheckade! Frukost serverades 9.00, till oss och två andra svenska gäster, och då passade vi även på att checka både in och ut på en gång!
Det finns många calas (vikar) runt Mallorca, det har vi förstått sedan länge. Men, hur många är det egentligen? Nu har jag hittat en lista med 332 calas runt Mallorcas kust. Otroligt! Det är ju en ö som bara är något större än Gotland… Det betyder också att det finns många calas kvar att besöka för oss. En gissning är att vi betat av kanske 30-40 stycken men det är svårt att hålla räkningen.
Målet för dagens promenad var att besöka några nya calas, närmare bestämt vid Cala d’Or på Mallorcas östkust. Det finns dock ingen vik som heter Cala d’Or. Det är istället namnet på en turistort belägen vid ett antal fina små vikar, men med andra namn. Byn började byggas på 30-talet av en arkitekt från Ibiza. Bebyggelsen består framförallt av vita hus som är typiska för medelhavet, men inte så vanliga på Mallorca. Så här mitt i vintern så är de flesta semesterbyar väldigt öde och så också Cala d’Or.
Huvudgatan i Cala d’Or. Ingen trängsel så här års!
Vi startade vår promenad vid Caló des Corral och betade av ett par vikar till innan byn tog slut.
Caló des Corral ser nog inte så här folktom ut i högsäsong…Cala FerreraCala Serena
Sen tog den branta klippkusten vid, som är typisk för Mallorcas östsida.
Klippkusten är högre än den ser ut på bild. Skulle gissa att det är ett stup på kanske 30-40 meter ner till vattnet.
Sista biten till stranden Cala Mitjana, som var vårt mål, verkade inte framkomlig. Ett stort hus med trädgård låg väldigt nära klippkanten och en hund vaktade tomten såg det ut som.
Vi valde att inte utmana ödet utan svängde tillbaka genom kustvegetationen. Det var kanske inte bästa vägen, men vi kom tillbaka där vi startade i alla fall.
Väl tillbaka i det öde Cala d’Or var vi inställda på att behöva köra någon annanstans för att få lite lunch, men då uppenbarade sig en park med ett typisk spanskt lunchställe, där det dessutom satt folk på uteserveringen. Fantasktisk tur!
Vi lyckades! Vi lyckades samla barn med respektive för att fira jul. Inte på Mallorca och inte i Lund, men i Valencia.
Det var lite osäkert in i det sista om covidskiten skulle stoppa allt (antalet smittade ökade lavinartat och var uppe på all time high), men vi lyckades. Och vilken fin vecka det blev!
Ingen jul utan pussel!
Vi hade hyrt en lägenhet, via Airbnb, där vi rymdes alla sex!
Eller, ja vi var ju sju!Snillen spekulerar!Valencia väl värt ett besök!
Vi hann även med en utflykt till Albufera för en promenad och sedan vidare till Paellans hemstad: El Palmar!
Väggmålning som visar vad som odlas i området!
Vi , David och jag, åkte sedan tillbaka till Palma för att packa om för en vecka i Lund (det där med att minska resandet gick sådär för oss denna ledighet). Det var på håret att jag inte fick följa med SAS till Köpenhamn då jag inte hade PCR-test. Det hade inte David heller men han lyckades passera kontrollen i gaten… Efter några långa minuter och ett antal telefonsamtal konstaterades att man inte behövde PCR-test för att resa till Köpenhamn om man skulle lämna Danmark inom ett dygn. Det visste vi, men det kändes klokast att inte argumentera i det läget…
I Lund var det grått. Mycket grått!
Veckan gick fort, men vi hann med både cava, midsommarmat och…
Yummie!
En dag ägnades åt promenad i Malmö. Jag gillar ju kyrkogårdar så det fick bli en tur inom S:t Pauli mellersta kyrkogård för att titta på den romska delen av begravningsplatsen.
En annan dag (dagen då solen sken) ägnades åt cykling i Lomma. Det gick sådär…
Till Alcudia åker man vanligtvis på chartersemester. I alla fall till Port d’Alcudia där stranden och alla hotellen ligger. Eftersom det var långhelg med ledig måndag för att fira spanska konstitutionen valde vi att ta en natt i gamla Alcudia som ligger en bit bort från havet, men som är en riktigt fin liten by innanför en medeltida ringmur.
Vi har bloggat om Alcudia tidigare (Ett ”vintrigt” Alcudia), men det är väl värt flera besök. Speciellt i lågsäsong och att kunna stanna över natten och se lite av det lokala kvällslivet också.
Vi inledde med en promenad till kustbyn Alcanada med anor ifrån både romartiden och morerna. Nuförtiden är det en semesterby, med en liten strand och en golfbana.
På strandpromenaden i Alcanada råder ett stort lugn. De som bor här året om har det väldigt stillsamt så här i december månad.Cala Poncet är öde och tom.
Ett gammalt vakttorn finns kvar som påminnelse om att det inte bara är ett nyanlagt samhälle.
På vägen passerade vi ”semesterAlcudia” för en lunch i solen. En vältajmad paus denna annars väldigt regniga höst på Mallorca.
Vinskådning är en ädel konst!
Alcudia gamla stad ligger som de flesta gamla samhällen på Mallorca en bit från kusten för att man skulle kunna skydda sig från angrepp från havet. Och om inte det räckte så byggdes en ringmur runt det lilla samhället. Muren är fortfarande kvar till stora delar efter alla hundratal år som gått.
En julprydd huvudport in till Alcudia gamla stad.
De smala gränderna var nästan helt folktomma denna decemberhelg. Hade det varit på sommaren skulle det varit tjockt med turister större delen av dygnet.
Vi bodde i ett lite udda hotellrum en våning upp på en innegård. Helt ensamma kändes det som, men hade det varit säsong hade det nog varit full fart eftersom innergården hyser en grillrestaurang. Så här årsvar den helt stängd.
Vårt charmiga rum på andra våningen på Can Simó Petit Hotel.
Några promenader i gränderna blev det, inte minst för att njuta av folktomheten.
Efter två veckor med uselt väder och regn mer eller mindre varje dag kändes det som en bra idé att besöka ett vattenfall och hoppas på att det denna gång skulle vara vatten i fallet. Två gånger tidigare har vi tagit oss dit men inte sett en droppe vatten.
Mellan byarna Orient och Bunyola rinner bäcken Torrent d’Orient. Torrent är ju ett passande namn på vattendrag i dessa trakter eftersom de oftast är just torra 🙂 .
Väl framme vid fallet Salt d’es Freu insåg vi och andra vandrare att det inte bara var vatten i själva fallet utan också på vägen dit. Om man inte var utrustad med höga stövlar eller ville blöta ner skorna så fick det bli att vada över barfota.
Det är inte bara vanliga nyfikna som söker sig hit utan också sportare som går, klättrar och hoppar lite överallt.
Vacker natur är det och det var tydligen inte bara vandrare och sportare som tagits sig hit.
Tänk att det finns skogsrå på Mallorca också!
Bara att få se grön och frodig mossa känns lite exotiskt och vackert.
Efter vattenfallet körde vi vidare längs Tramuntanabergen till byn Caimari som är känt för oliver och olivolja. Just denna helg så var det den årliga olivfestivalen Feria de s’Oliva. Den firas i slutet av november, mitt i olivernas skördetid.
Det finns tydligen hundratals olika sorters oliver att välja mellan, alla med sin speciella karaktär. Det räcker alltså inte att veta att det finns gröna och svarta oliver…
Fina små gränder i Caimari! Och tröttnar man på oliverna kan man ju ta en drink i nåt marknadsstånd!
