Res med Lundbergs

Många kablar, ingen uppkoppling

Internetuppkoppling är snart lika viktigt som vatten och el, men det har inte alla fattat än tror jag. Ja, det platsar nog fortfarande på listan över I-landsproblem, men kanske blir det snart helt enkelt bara ett problem…

Nu har vi varit utan Internet i lägenheten i över 4 veckor. En switch är sönder i huset där vi bor. Allt är så vist ordnat så att ingen är ansvarig och ingen riktigt bryr sig. Fyra veckor och inga protester hjälper. Någon har bara beställt nätet och Någon har bara installerat det och nu när det är så gammalt att det är antikt (ca 6 år eller nåt) förstår Någon ingenting. Samtidigt läser man i tidningen att en operatör här i staden hade 1 timmes avbrott och att det var tillräckligt för att det skulle bli stora rubriker, TV-inslag och ursäkter.

Ja, ja under tiden är det surfande ute i friska luften som gäller. Om inte annat kan man ju titta på utsikten istället.

Nu har vi dessutom fått ytterligare ett nät installerat. Ett fibernät ända in i lägenheten. Men någon uppkoppling är nog inte att fundera på. Minst en månad efter beställning och troligen bindningstider som är lååånga. Lustigt nog är det OpenNet som installerar fiber. Samma namn på företaget som jag jobbar en del med när det gäller fibernät i Ystad. Bara namnet som är samma, annars har de inget med varandra att göra. Singapore har legat efter när det gäller fibernät, men satsade stora pengar på att komma ikapp och nu påstås 95% av alla ha möjlighet att koppla upp sig med fiber. Det är ju så mycket enklare att bygga nät när det är så tätt mellan kunderna. Singapore är dubbelt så stort som Ystad till ytan, men nästan 200 gånger så mycket folk…

Asian Civilsations Museum

Jag kan inte stoltsera med några digra historiekunskaper och kan inte riktigt förstå tjusningen med muséer heller. Men i drygt 30-gradig värme och strålande sol kändes plötsligt Asian Civilisations Museum, ACM, väldigt lockande!

Tänkte att det kunde vara mycket folk en lördag, kom dit och såg att var ”Öppet hus” med gratis inträde – men antalet besökare var, trots detta, relativt få. Vi hoppade på en guidad visning (gäsp), vallades runt en och en halv timma och lärde kunde lärt oss massor om olika kulturer och religioner i Asien, med fokus på de olika etniska grupper som finns i Singapore. (Det där med olika grupptillhörigheter är jag däremot intresserad och fascinerad av!)

Eftersom jag stundtals tappade fokus och glömde lyssna på guiden vet jag inte vad jag har fotat, men det fanns en väldans massa gamla och fina? artefakter att titta på!

Finfina figuriner!

Utanför ACM bjuds det ibland på underhållning och musik. En period kunde man ägna sin fredagslunch åt att lyssna på jazz. Tyvärr registreras jazz som oljud i min hjärna, så jag avstod!

Bro, bro, breja…

Singapore måste vara en dröm för innovativa arkitekter, inget hus är det andra likt och detsamma gäller broarna.

Helixbron

Av alla broar över Singapore River finns det nog inte två som är lika, vissa är finare än andra!

Henderson wave bridge, vid Mount faber, är med sina 36 m Singapores högsta gångbro.

Och ni vet väl att en mur bara är en bro på högkant… http://www.youtube.com/watch?v=BlYa-Ib53xo&feature=related

Kul i KL!

5,5 timmars behaglig bussresa med Marina för att göra KL på ett dygn och sedan ta bussen tillbaka till Singan. Varför inte, lixom?

KUL: Att resa är bland det roligaste jag vet. Här var det svårt att se sig mätt på alla vackra tyger! Eller rättare sagt: Det gick inte att se sig mätt, man var var tvungen att köpa lite också…

KUL I MÅTTLIGA DOSER: Säljarna i Chinatown ”Special price for you young ladies, cheap cheap!

“KUL”: Lilla söta biljettförsäljerskan I Twin Towers som tyckte att jag skulle köpa biljetter för seniorer (55+)… I det läget kunde jag glatt svarat ja och sparat en slant, istället blängde jag på henne tills hon insåg sitt misstag och tog fullt betalt!
Till de ca 450 meter höga tvillingtornen kan man köpa biljetter till olika turer jämnt fördelade under dagen, allt är mycket välordnat och det släpps 800 biljetter/dag. Stopp ett är på bron mellan tornen på 42:a våningen och stopp två är på näst översta våningen.
Där är det bättre att njuta av utsikten än att stå och fundera över vad som skulle hända om det blev ett jordskalv…

MINDRE KUL: Jamek Moskén. Inget fel på moskén i sig, men alla besökare måste sätta på sig lånekläder för att visa sin respekt – effekten blev den motsatta! Klädda som en filur ur Harry Potter respektive en påskkärring var det väldigt svårt att vara seriös!

Att köpa sig en bilrättighet på auktion!

Det finns många sätt att kontrollera bilbeståndet i ett land och samtidigt dra in lite pengar till statskassan. Här i Singapore har man valt att ha auktion på bilrättigheter. För att få lov att ha en bil i 10 år måste man lämna ett bud på att få köpa ett tillstånd. Antalet tillstånd bestämmer staten för att på det sätt kunna hålla nere antalet bilar och förhoppningsvis tvinga fler att ta buss, tunnelbana eller taxi (som är billigt!) istället. En viss årlig ökning är planerad, men just är efterfrågan stor och priserna är ”all time high” senaste månaderna. Det är inte heller många fordon som slipper undan. Enda undantagen är bussar och räddningsfordon.

Tillstånd söks i några olika klasser, som bland annat är beroende på hur stor motor bilen har. Storbilsklassen är dyrast och senast kostade ett tillstånd nästan en halv miljon kronor! Inte undra på att bilar är dyra här. Minst dubbla priset mot hemma i Sverige. Ändå säljs det många dyra bilar. Ferrari säljer tex bättre än Skoda och bilval verkar smitta i närområdet, eller hur? 🙂

Vi har ju ingen bil och inte heller några problem med auktionspriser, export och annat. Vi går istället, även om värmen gör sitt för att stoppa sådana vanor!

En annan effekt av systemet är att när tillståndet sedan går ut efter 10 år har man i princip två val: skrota bilen eller exportera den (till exempel till Malaysia som ju också har vänstertrafik). Singapore är därför väldens näst största exportör av begagnade bilar (Japan är större, de har också ett speciellt system som gör att export är bättre än att sälja inom landet). Det finns också en möjlighet att betala för ett nytt tillstånd i fem år till, men efter det är det bara skrotning som gäller!

En anledning till systemet är, förutom att hålla nere antalet bilar, att ha så nya och miljövänligare bilar i landet. Gamla miljöförstörande bilar exporteras alltså till andra mindre nogräknade länder!! Hmm…

Systemet gör också att det nästan inte finns några gamla veteranbilar på gatorna. Enda sättet att registrera dem är via en speciell veteranklass med billigare avgifter, men då får man bara köra bilen 28 dagar om året! Någon har satsat på detta i alla fall:

Undrar vad Raffles skulle tyckt om ett sådant här system?

Fossila bränslen?

När man handlar i snabbköpet behöver man varken packa upp eller ner sina varor från bandet. Man kan ställa upp hela korgen så plockar kassörskan upp, scannar in priset och packar ner varorna i en plastkasse som kostar gratis! Och det handlar inte om EN plastkasse, oftast inte heller om två eller tre, utan om många plastkassar. En för varje typ av vara, så att mejerier hamnar i en, frukt i en, konserver i en, flingor i en – så, ni förstår, det blir många plastkassar!

En del kan man ha som soppåsar, men vad gör man med resten? Och hur är det med miljötänket? Jag läste att Miljödepartementet nyss föreslagit att butikerna ska börja ta betalt för sina plastkassar, då nöjer sig folk kanske med det antal kassar som verkligen behövs för att frakta hem varorna. Att använda plastkassar är slöseri med våra fossila bränslen, men det stod att det krävs att man använder sin tygkasse 327 gånger för att väga upp den skada på miljön en plastkasse (som även används som soppåse) gör, allt enligt en studie gjord i Storbritannien.

Mot detta blev det förstås protester! Tänk om folk börjar slänga sopor omkring sig bara för att de inte har några soppåsar och hur ska man få hem maten från snabbköpet…

Fort Canning Park

Vår närmsta lilla park är mest bara en kulle… men en nog så viktig kulle.

Raffles valde att bygga sitt första residens här och anlade även en botanisk trädgård. Men oroligheter i världen gjorde att man 1860 istället fick bygga ett fort, Fort Canning, som under andra världskriget fungerade som den brittiska arméns huvudkontor. Enligt, vad jag gissar är en skröna, ansåg sig britterna ha koll på läget när de stod här och spanade ut över sundet efter attackerande trupper, då 30 000 japaner i stället kom cyklandes landvägen via Malaysia…Den 15 februari 1942, efter en veckas stridigheter, hade japanerna segrat!

Nu fungerar fortet som ett muséum, The Battle Box.

Sally port, en av tre gömda flyktvägar ut ur Fort Canning.

Innan Raffles kom hit sägs kullen ha använts som begravningsplats för mäktiga kungar sedan 1300-talet. Enligt Buddhistisk och Hinduisk mytologi symboliserade kullen Mount Meru där gudarna fanns!

Minnesplats för Iskandar Shaw, den siste av fem kungar som styrde i Singapore under 1300-talet.

Här fanns också Singapores första kristna begravningsplats, som användes fram till 1865.

Det fungerar också alldeles utmärkt att bara strosa omkring i parken och njuta av naturen, just nu blommar Flame of the forest med eldröda blommor!

Delar av parken används även för utomhuskonserter och teater. Igår var vi ett gäng här och såg en fantastisk uppsättning av Shakespeares Twelfth Night (alltså Trettondagsafton…) och vilken picknick vi hade i det underbara megasvettiga vädret!

Tiong Bahru blommar

Vi tycker att Tiong Bahru är en mysig och levande stadsdel, gammalt och nytt blandas i en härlig mix. Men så tycker inte alla!

I vår dagstidning kunde man läsa om Mr Wee som är 60 år, har bott i området i 20 år och hur han förfasas över alla nya matställen som poppar upp som svampar ur jorden! ”The diners talk and laugh very loudly at night, and it gets worse when they are drunk”, säger Mr Wee och meddelar att han minsann ringt poliser flera gånger på grund av detta! Heter man Wee ligger det kanske nära till hands att bli ”pissed-off”!

Själv hoppas jag, att jag som pensionär kan resonera som Mok Hin Wing, 79, som bott i området i 46 år: ”Tiong Bahru is livelier now, and I like the buzz”!

Vesak

Så är det helgdag igen! Denna gång buddhistiska Vesak som firas till minne av Buddhas födelse, upplysning och död. Allt på samma tidpunkt på året i månaden Veshaka. Ganska praktiskt eller hur? I Singapore firas det 15:e dagen på det fjärde månvarvet, då det alltså är fullmåne. I år en lördag, men för att inte folk ska missa en fridag så är det ledigt på måndag istället. Firandet är ganska lågmält och handlar mer om att gå till ett tempel för att olika ceremonier, att skänka gåvor eller att göra goda gärningar. Vi tog oss till Buddhas tandtempel i China town för att se vad som hände.

Nästan alltid är det fritt fram för vem som helst att besöka de buddhistiska templen. Det gör att troende blandas med turister och andra nyfikna i en enda röra. Måste vara lite jobbigt för dem som har kommit för att meditera eller be. I vilket fall en öppenhet som vi uppskattar! Ett sätt att ge gåvor är att skänka 100 mynt i 100 små skålar framför lika många Buddhastatyer.

En annan tradition är att ”bada” en Buddhastaty för att efterlikna när Buddha som liten blev duschad med vatten från nio drakar precis efter födseln.

Långa köer av troende väntade på att få en välsignelse från en munk.

På väg till templet stötte vi på denna tuffa mopedhund! Kanske på väg att fira Vesak, vad vet vi?

Money, money, money

Även ministrar i Singapore talar sig varma för ett land utan klasskillnader och segregering… men drygt 4% av befolkningen tjänar mindre än 2500 kr/månad, samtidigt består vart sjätte hushåll av (dollar)miljonärer – flest i världen proportionellt sett! Det är skillnad på folk och folk! Eller?

Senaste åtgärden var att casha upp låginkomsttagarnas månadslön och det delades ut en bonus till äldre (=över 35!!!), lågavlönade arbetare. Den som hade en månadslön på max 5000 kr fick 3500 kr i maj respektive december för att dryga ut kassan. Men de åtgärderna verkar ha dragits in, i väntan på att ministrarna ska komma på något bättre och mer långsiktigt. I politikerdebatten på första maj framgick det att planerna i stället är effektivisering och att påverka (minska) antalet gästarbetare så att lönerna generellt kan stiga. Arbetslösheten i Singapore ligger nu på 2,1 %.

Fattigdomen syns inte mycket utåt, vi har inte sett många uteliggare och bara någon enstaka person som bett om pengar. Kanske beror det på att det är FÖRBJUDET att vara hemlös! Jodå, här finns lagar mot allt!

Men man kan ana segregeringen när man ser vem som arbetar med vad, det är många indier och olika gästarbetare som arbetar hårt, 6 dagar i veckan, på de många byggena som pågår här! För att inte tala om hur ordet ”pigdebatt” fått en annan innebörd, vissa maider/barnflickor behandlas så illa att man mår illa!