Taman Negara

Efter höglandet körde vi vidare till nationalparken Taman Negara (betyder helt enkelt ”nationalpark 🙂 ). 20 mil emellan, nästan 2000 meter neråt och därför 10 grader varmare. Regnskogen i Taman Negara räknas till jordens äldsta, 130 miljoner år gammal. Inga istider, landförflyttningar eller översvämningar har stört skogen. Ganska häftigt att tänka sig.

Redan en stund efter vi kommit fram hade vi plötsligt hoppat på en flodtur med forsar, strand och besök hos urbefolkningen. Något mer hyperaktivt än vi brukar, men vi förstod att man inte kunde vara säker på vad som är inställt den 19/8 då det firas Hari Raya Aidilfitri, eller helt enkelt slutet på Ramadan.

Alltså hamnade vi en långsmal ”eka” med utombordare och åkte slalom uppför ett antal forsar i floden Temberling. Båtföraren såg till att vi blev rejält nedstänkta. Troligen för att några ryssar på samma båt hade tyckt det var korkat att de inte fick ha kamera och skor på sig…

Turen gick till en by befolkad av Orang Asli-folket. Ett naturfolk som lever nomadliv i djungeln utan några moderniteter. Ursprungligen kom folket från Afrika, vilket gör att de inte alls liknar malajerna. Byn som turen gick till hade kanske ett 50-tal invånare. Ordnade turer till ”urbefolkningen” känns inte helt naturligt varken för oss eller dem, men det var en upplevelse i alla fall och vi fick reda på en del udda fakta om deras levnadssätt. När någon dör hänger man upp kroppen högt i ett träd för att på så sätt lämna tillbaka personen till naturen som betyder så mycket för dem. Sedan lämnar alla byn och flyttar någon annanstans.

Sen fick vi lära oss hur man tillverkar och skjuter med blåsrör. Måltavlan bestod av en nalle. Den överlevde med nöd och näppe våra provskott. Giftet som används kan bara döda små djur, upp till apor ungefär. Apa var tydligen en delikatess, speciellt aphjärna…

Turismen har gett dem tillgång till pengar som de annars inte använder. kläder verkade vara det första som de har valt att köpa, förutom udda leksaker som inte såg ut att passa in så bra.

Mycket riktigt var det inte mycket som var igång under Hari Raya. Vi satsade på en egen tur längs vältrampade stigar i nationalparken. En liten runda på en halvmil trodde vi skulle bli en ”walk in the park” 🙂 , Fram och tillbaka till Teresek Hill skulle vi fixa lätt! Värmen, klättringen upp och ner som det blev mer av är vi trodde och spänningen att vara ganska ensamma i djungeln gjorde att det blev en tillräcklig utmaning för oss.

Väl uppe på den lilla toppen blev belöningen utsikt över skogen.

Inte många djur lyckades vi se. Tiger och elefant hade vi inte förväntat oss även om de finns i parken, men en liten söt gibbon, leopardkatt eller ful mushjort kunde väl ha visat sig… Vi slapp också se någon död asliperson upphängd i träden, som tur var. Men, urskogen i sig själv är helt klart en upplevelse och kanske djurlivet också om man åker på en riktig safari långt in i skogen.

På vägen därifrån fick vi alla fall se några bufflar vid sidan av vägen!

Vackra Cameron Highlands

 

Slingriga serpentinvägar ledde oss upp till VACKRA Cameron Highlands och byn Tanah Rata. Mysig by med boenden i olika prisklasser och trevliga restauranger, men ganska turistigt (faktiskt så turistigt att här finns ett Starbucks).

  
1885 fick en snubbe vid namn William Cameron i uppgift kartlägga det höglänta området 20 mil norr om Kuala Lumpur och av honom har området fått sitt namn.
Hela området är fantastiskt VACKERT med bra klimat. Som vi har njutit av att det ”bara” varit 20 grader varmt! Här odlas grönsaker, jordgubbar och teplantagerna ligger tätt.
Vi avnjöt te och scones på Boh-plantagen. Det skulle man kunna göra om. Och om. Och om. Och om.


Gunung Brinchang är högsta toppen med sina 2036 möh och hit kan man ta sig med bil, hehe! Här finns också Mossy forrest, en lagom mossig skog…


Har jag sagt är här är obeskrivligt VACKERT?

 

Tempelgrottan Batu Caves

I en av Kuala Lumpurs förorter stannade vi till för att titta på ett hinduiskt pilgrimsmål. En stor kalkstensgrotta gjordes om till tempel för guden Murugan för drygt 100 år sedan.

272 trappsteg leder upp till ingången bakom en stor guldstaty av Murugan själv, men först måste en flock hungriga duvor passeras 🙂

Trapporna är en utmaning i sig,. Fast, när man såg drickaleverantören kånka och bära så kändes det lite lättare…

Aporna som spanar efter allt som kan tänkas ätas är också ett hinder. Minsta prassel med en påse så är det kört. Även inne i grottan jagade de stackars turister.

Vill man se en grotta i originalskick finns det en ”dark cave” att besöka. En guidad tur kändes bra med tanke på vårt helt ensamma besök i Niah-grottan där Camilla inte ville (läs vågade) besöka de djupaste och mörkaste delarna. En guide är också bättre på att peka ut en del smådjur som man lätt hade missat i mörkret. Sniglar, spindlar, ormar (fick vi dock inte se) och tusenfotingar.

Fladdermöss behövde ingen berätta att det fanns. 2 meter tjockt lager med guano, som det så fint heter, eller fladdermusskit helt enkelt, fanns på sina ställen. Inte underligt med en kvarts miljon fladdermöss som bor i grottan… Tydligen populärt att samla in och använda för gödsling eller till sprängämnen.

Nu igen!

David har ännu en gång drabbats av bilkörarabstinens…

Idag tog vi morgonflyget till Kuala Lumpur, här laddar vi för en biltur inåt landet i nordöstlig riktning. Med hyrbil i 5 dagar är tanken att vi ska ta oss till Cameron Highlands och Taman Negara – spännande!

Dagen eftermiddagsskur var ganska häftig!

 

 

Kvällsmaten intogs på Reggae Bar i Chinatown – inte pizza dårå!

Singapores näst största ö – Pulau Ubin

En resa till ”granitön” blir som en resa i tiden, bakåt i tiden. Här bröts det granit fram till  någon gång på 60-talet och sedan dess har tiden nog stått stilla här.

 

  
Nu lockar ön till sig turister och här är fantastiskt charmigt! Från Changi Village tar man en båt ut till ön, båtarna följer inga tidtabeller utan kör när det är minst 12 personer ombord. Väl på ön förstår man att det är cykla man ska göra här – så med varsin hyrcykel cyklade vi glatt mot öns östra del där det gjorts en fin spång i utkanten av ett mangroveträsk, Chek Jawa Wetlands, så att man torrskodd ska kunna spana efter ödlor, krabbor, sjöstjärnor m.m. Rekommendationerna är att man besöker ön vid lågvatten.

Nästan som att cykla på Ven -underbart!
Men visst måste det vara
värmen som gör att minsta lilla uppförsbacke känns som ett helt berg?

 

 

 

Häftigt med vildsvin (ganska tama) och apor (ganska vilda)!

  

Här pågår också ett projekt för att få tillbaka näshornsfåglarna till Singapore, ser ut att gå bra!

 

Här kan man kinesa!

Jag har funderat över det utrycket, att kinesa. Läste någonstans att det kommer ifrån att ”kinesiska sängar i europeiska ögon verkade tämligen enkla – lätta möbler som man tog fram till natten.”
Jag har mer tyckt att utrycket är lämpligt eftersom det, här i Asien, aldrig är långt till en sovande kines. Beundransvärt att kunna sova på stolar, stentrappor, marmorbänkar eller bord.

Men på biblioteket får man inte kinesa, inte ens ta en tupplur!

I Lundbergs Lilla Lya går det bra att kinesa, vi erbjuder tjocka madrasser direkt på golvet! De får precis plats mellan matbordet och soffan…

 

Loving Singapore, our home

Ja, det är slogan för 47-årsfirandet av Singapore som självständigt land. 9 augusti 1965 blev det klart att Singapore inte längre var en del av Malaysia. Så, nu är det alltså nationaldag och då firas det ordentligt. Parader, uppträdanden, flygshow, fyrverkerier och förstås flaggor överallt! Allt har dessutom noggrant tränats i ungefär en månad genom att man kör en repetition på det mesta varje lördag kväll! Så fyrverkeri och flygshow har vi redan sett eller hört sådär en 4-5 gånger. Själva huvudföreställningen valde vi bort.  På TV kunde vi se att militärparader var ett viktigt inslag. Ganska förvånande kan man tycka.

Nationalandan som finns här är något helt annat än i Sverige. Nationalsången får och ska sjungas i skolan, flaggor på bilen eller balkongen är vanligt och ja, man gillar Singapore på nätet också :- (här har Sverige en lite mer återhållsam och ursäktande profil…).

Ginger, alltså ingefära!

Jag trodde att ingefära var just ingefära, kort och gott. Men när man köper ingefära här kan man välja mellan ung, gammal, gul eller blå (lankwas). Den enda jag sett i Sverige är den som kallas gammal ingefära här, den unga används mest till olika inläggningar och är pepprig i smaken. Den gula, som egentligen är orange, är träig och smakar inte mycket. Lankwasen är kryddig och ännu träigare, men gör sig bra i wok.

                  

Ingefära odlas i många tropiska länder, men på Borneo finns det fortfarande flera arter som växer vilt.

Anna C bidrar med receptet på en mumsig Gingersparkler:
Blanda minst 2 msk riven ingefära, hackad mynta, saften från 1 lime och 1-2 msk råsocker och låt det stå en stund. Häll sedan över soda eller fruktsoda och eventuellt en skvätt av någon passande alkoholhaltig dryck.
 Utbudet i vårt barskåp är mycket begränsat, men man tager vad man haver och flädersnaps funkade bra…
Ingefära sägs vara slemlösande, bra för förmatsmältning och cirkulation, stärka immunförsvaret, vara bra mot artros, lugna magen m.m. Så drick många Gingersparklers och håll dig frisk! SKÅL!

I Chinatown serveras fantastiskt god färskpressad juice   av gröna äpplen med mycket ingefära i. Fast jag tror det funkar med vilken juice som helst, jag har blivit ingefärsberoende och vill bara ha mer och mer! Starkare och starkare…

 

Slutar kanske såhär…!

Imorgon väntas finfrämmande, då ska De Tre Musketanterna återförenas! Tjohooo!

Punggol by the sea

Tar man ”vår” tunnelbanelinje till slutstationen hamnar man vid väldens, eller i alla fall Singapores östra ände. Vi hade förstått att där skulle finnas nya fina bostadsområden och en nyanlagd ”vattenpark”. Punggol  heter stadsdelen, som tydligen betyder något så fint som ”hurlingklubbor i ändarna på fruktträdens grenar för att böja dem mot marken” på malaj. Tydligen är hurlingklubban inte bara ett lokalt Irländskt idrottsredskap som jag trott hittills…

För bara några decennier sedan var Punggol rena landsbyggden med gris- och hönsfarmar. Sista grisfarmen stängde inte förrän 1990. Det kan man inte gissa idag när höghusen står tätt.

Väl ute ur tunnelbanan förstod vi snabbt att de nya fina bostadsområdena, som Water Town som ständigt visas i reklamen på TV, inte riktigt är klara än… Enorma byggarbetsplatser fanns det i alla fall. Sådär en 40 lyftkranar lyckades vi räkna till.

Parken var däremot klar. En ovanlig, men rätt trevlig prioritering. Helt öde var den däremot, kanske för att husen inte är klara än? De enda levande varelserna var några vildhundar som vi försökte hålla oss på långt avstånd från.

Efter en promenad genom skogen kom vi till Punggol beach. En strand och ett nedlagt fiskeläge. De enda fiskarna är de som står och metar (och de som finns i vattnet förstås 🙂  ).

De ”vackra” hamnarna i bakgrunden ligger i utlandet, Johor Bahru och Malaysia alltså.

 Stranden kan se lugn och fridfull ut, men har en hemsk historia bakom sig. Det var en av platserna för Sook Ching-massakern på singaporianska kineser, som ansågs anti-japanska, under den japanska ockupationen 1942-1945. 10 000-tals människor dödades totalt och 300-400 just på stranden i Punggol. Andra väldskriget har en annan och minst lika grym historia i denna del av världen.

Verifierad av MonsterInsights