Res med Lundbergs

Biltur Kyoto-Kanasawa tur och retur

Om jag är i ett land som det är praktisk möjligt och tillåtet att köra bil själv i så bara måste jag ta en tur. I Japan är det fullt möjligt om man trivs med vänstertrafik och har ordnat ett internationellt körkort.

Vi hyrde bil i Kyoto och styrde norrut mot Kanazawa där vi stannade i tre nätter. På vägen dit, på en extra tur norrut och sen på vägen tillbaka till Kyoto fick vi se platser som inte tillhör de stora sevärdheterna. En liten dos av japanernas egna utflyktsmål helt enkelt.

Slättlandet i Toyama med Hida-bergen i bakgrunden.

Några mil norr om Kyoto ligger Biwasjön, som är Japans största insjö. Här stannade vi vid Shirahige Jinja templet med en ”flytande” torii (portal som symboliserar ingången till ett shinto-tempel då man lämnar det världsliga bakom sig). Just här går tyvärr vägen precis vid sjökanten med ett vägräcke som förstör de fina fotomöjligheterna… Nitiska vakter stoppade också mina tappra försök att korsa vägen. Men som tur är fanns en lösning. Ett fototorn har uppförts som alternativ till att bryta mot trafikreglerna och riskera livet!

Nästa stopp blev Nishiyama park i staden Fukui. Parken är känd för att i maj blommar 50 000 azaleor i parken. Nu i mars så är attraktionen istället de 1000 körsbärsträden som står i full blom.

De gröna buskarna är azaleor, så det är säkert fint när alla blommar.

Den i det stora hela väl tillrättalagda trafiken i Japan har några störiga inslag om man ska förflytta sig längre sträckor. När ”riksvägar” passerar tätorter så ligger affärer och restauranger på rad, anpassade för att köra bil till. Lite amerikansk stil på det hela (förutom att det finns trottoarer i Japan och inte bara vägar). Trafikljus dyker upp med jämna mellanrum och en snittfart på kanske 30-40 km/h blir det. Alternativet är betalmotorvägar, men då blir det dyrt, i alla fall med europeiska mått mätt. Cirka 30 kronor per mil får man räkna med.

En av dagarna i Kanazawa tog vi en tur norrut runt halvön Noto i japanska havet. Fösta biten går längs kusten. Fina stränder som är skyltade som strandvägar, och det är de verkligen.

Chirihama stranden, eller snarare strandvägen.

Längst uppe norr på halvön ligger risterrasserna Shiroyone Senmaida. Tyvärr inte riktigt säsong för att beundra dessa i slutet på mars.

På vägen tillbaka till Kanazawa körde vi längs den fina Amaharashi-kusten med utsikt mot bergen kring Nagano.

Från Kanazawa till Kyoto körde vi vägen genom bergsområdet kring Mount Haku, ett av Japans tre heliga berg. Vägen steg allt högre och plötsligt var det snö och vi hamnade i skidområdet Taira. Det verkade stängt för säsongen, men det visade sig finnas några tappra skidåkare som ville åka några sista åk innan snön var helt borta!

Vidare längs denna bergsväg finns några traditionella bergsbyar med halmtakshus. Branta tak nästan ner till marken för att snön skulle glida av.

Byn Gokayama består bara av några få hus.

Byn Shirikawa är större och lockar fler turister. Här är bebyggelsen lite blandad av gammalt och nytt.

Ett sista stopp nära Kyoto blev staden Ōmihachiman. Här finns ett vackert gammalt centrum med kanaler och körsbärsträd förstås! Tidigare var detta en viktig handelsplats i Omi-provinsen från medeltiden och några hundra år framåt.

Sen var vi tillbaka i Kyoto för ett andra stopp. Genom att bo i en annan del av staden så känns det som att komma till ett nytt ställe. Fortsättning följer.

Två soliga dagar i Kanazawa

Från Kyoto tog vi oss med hyrbil en bit norrut längs västkusten. Målet var Kanazawa och med endast en halv miljon invånare blev det en hanterlig stad. På 1800-talet var Kanazawa landets femte största stad, men har nu rasat till 34 plats!

Hade vi kommit hit med tåg hade vi hamnat här, på Kanazawa station!

Området vi bodde i, Katamatchi, såg vid första anblicken ut som ett partystråk men det visade sig snarare vara ett Kaiseki-område, alltså fullt med restauranger med avsmakningsmenyer!

Omicho-marknaden – vad kan de tänkas köa till här klockan tio på förmiddagen om inte ostron och sjöborre!

Både här och i Kyoto har vi strosat omkring i områden där det sägs vara störst chans att få se en geisha! I Kanazawa finns det tre olika Chaya-områden. Chaya betyder tehus och här kan man fortfarande se geishor uppträda. Geishornas status har successivt förbättrats, de får inte sälja sexuella tjänster utan livnär sig nu på att vara värdinnor och musicera. Det är inte heller längre så att de tränas redan som barn för att bli geishor utan de väljer själv som vuxna. Geishorna har haft problem med att de jagas av turister som vill ta fina foton, därför är det nu förbjudet och förenat med böter!

De speciella tehusen i trä är tvåplanshus som byggdes under en period när inga andra byggnader fick vara i två plan.

Om respekten för geishor har varit bristfällig genom åren så har väl samurajerna haft en annan ställning som högst rankade samhällsklass!

Nagamachi samurajdistrikt med sina smala gator och många kanaler.

Kenrouken garden sägs vara topp tre av Japans vackraste parker (vem avgör ens vad som är vackert?)! Med blommande körsbärsträd var det i alla fall vackert (enligt mig). Jag håller möjligen på att bli besatt av dessa träd!

Nara

Staden och parken Nara är en lagom utflykt med tåg från Kyoto. En del huvudbry krävs för att hitta rätt typ av tåg och biljett. Valet står mellan tunnelbana, lokaltåg, expresståg, limited express, osv. Det kostar olika mycket och tar olika lång tid, men till Nara kom vi i alla fall. Dessutom för ett billigt pris, ca 50 kronor för 5 mils resa.

Nara är en stad med gamla anor. Det var den första permanenta huvudstaden i Japan och grundades på 700-talet.

Det var Nara park som var vårt mål. Ett område med flera tempel, många blommande körsbärsträd och framförallt japanska hjortar.

I blomningstider får hjortarna konkurrens om fotograferandet!

Kōfuku-ji templet ett av sju stora tempel i Nara med anor från 700-talet, precis som staden.

Stängda tempel är perfekt för att få fina foton! Annars ser man knappt byggnaderna för alla människor. Här den gyllene hallen.

Kōfuku-ji-templet har också en ståtlig femvåningspagoda. I Japan byggs pagodor av trä för att klara jordbävningar. Fem våningar ska symbolisera buddhismens fem element, jord, vatten, eld, luft, och himlen.

Hjortarna sågs som gudomliga budbärare enligt traditioner från 1000 år tillbaka. Att döda en hjort i Nara kunde ge dödsstraff ända in på 1900-talet.

Nu för tiden är hjortarna mest något som lockar turister till Nara-parken. Speciellt när träden inte blommar kan det behövas något speciellt. Det heter att hjortarna är halvtama, men att de fortfarande kan vara farliga om de behandlas fel.

HJortarna får bara matas med speciella hjortkex (nej, inte gjorda på hjort…) som säljs överallt. Tydligen nyttiga saker samtidigt som de verkar uppskattas.

Kyoto 24-28 mars

Sträckan mellan Tokyo och den gamla kejsarstaden Kyoto är 45 mil lång och med tåg tog resan cirka två timmar. Eller vaddå cirka, inget här är cirka. Resan tog två timmar och 9 minuter – allt enligt tidtabell. Det var förstås snabbtåget Shinkansen vi åkte med och vi nådde som högsta hastighet 300 km/h, då går det undan!

Väl framme i Kyoto åt vi nudlar till lunch och nudlar till middag… Lunchen var inte mycket att orda om men middagen intogs på ett välrenommerat ställe och då får man alltid köa för att komma in (lite emot våra principer, men ibland faller vi för trycket)! Det här med ramen är ju en hel vetenskap, i Tokyo lärde jag mig laga sojabaserad ramen och här åt vi misoramen.

Får jag tycka att det påminner lite om välling? Miso är inte min favorit när det kommer till ramen!

Allt med mat i Japan är en hel vetenskap! Det är bra om man är allätare eftersom man inte alltid vet vad man beställer, ibland finns det bilder till menyn och ibland står det rättens namn på engelska men det är alltid lika spännande att se vad man får in för något gott.

Här valde jag meny A – det blev riktigt bra! 1100 ¥, cirka 90 kronor gick kalaset på!

Japansk mat är överlag supergod! Jag räknar mig som absolut allätare och brukar säga att det enda jag inte äter är surströmming och durianfrukt, till det kan nu läggas kanefuku – torskrom med chili. Påminde lite om Kalles kaviar men med stark fisksmak och dessutom massor av chili! Oätligt!

Kyoto är en perfekt cykelstad, förvånansvärt lättcyklat för att vara en stad med 1,5 miljoner invånare!

Många enkelriktade smågator som var dubbelriktade för just cyklar.

Vi hade några idéer om vad vi ville se och det Gyllene templet, ett zentempel, var ett mål.

Naturligtvis var allt väldigt välordnat, en vakt pekade direkt med hela handen för att visa var cyklarna skulle parkeras och väl inne på tempelområdet var det bara att följa pilarna. Är man lite fyrkantig i sin läggning är det underbart med så klara direktiv!

De två översta våningarna av templet är täckta med bladguld och så även ”Fågel Fenix ”på taket! Templet byggdes till en shogun på 1300-talet men har brunnit ner ett par gånger sedan dess, senast 1950 när en galen munk satte eld på templet!

När vi turistat färdigt här valde vi att direkt cykla vidare till en naturlig bambuskog i stadsdelen Arashiyama.

Jäklar vilken kommers det var där en lördagsförmiddag. Finklädda människor i massor vimlade omkring och åt streetfood.

Det jag tyckte var mest spännande var aporna på en kulle. Jag hatälskar apor, så himla roliga men ändå så läskiga och oberäkneliga!

Var man än går ser man många välklädda kvinnor i kimonos! Det finns kurser för att lära sig hur man klär sig i kimono, reglerna är många!

Men vad i hela friden har de på fötterna till denna vackra klädsel! Madre Mia

Shoppa kan man förstås också göra i Kyoto, själv blir jag helt matt när utbudet blir för stort. Här fanns det kilometer efter kilometer med shoppingområden under tak, men det blev noll spenderade Yen där!

Lite mer lockande var matgatan Nishiki Market, här petade vi oss ett och annat!

Sake och Takoyaki (runda puffar fyllda med bläckfisk) slank ner!

En dag regnade nästan bort för oss, men utrustade med varsitt paraply tog vi en tur i parken Kyoto Gyuen national garden med templet Kanko-Jinja

När solen strålade tog vi oss till Philosopher’s walk, som rankas bland de vackraste gatorna i världen. Sagolikt fint!

Jag har ju haft Japan som drömresmål i flera år, dels för att det är ett häftigt land och dels för maten men framförallt för att få se körsbärsblomningen. Tänkte väl först att det var bäst att googla var man kunde se blommande träd, men de finns ju verkligen ÖVERALLT så här års, så det är bara att njuta!

Det är inte bara jag som vill njuta av vackra vyer!

Mer Tokyo – Shibuya, Asakusa och Ginza

Med Shinjuku som bas blev det några utflykter till andra stadsdelar i Tokyo också under de första dagarna i Japan. Eftersom hemresan går från Tokyo om några veckor så kommer vi tillbaka till storstan och fortsätter turistandet.

Avstånden i centrala Tokyo är inte omöjliga om man känner för att promenera. Vi siktade på att gå från Shinjuku till Shibuya via Yoyogiparken och sedan vidare till stadsdelen Meguru. Allt som allt en knapp mil.

Shibuya är mest känt för en gatukorsning med övergångsställen som går i alla riktningar. Alla fotgängare släpps fram samtidigt när det blir grönt. Eftersom korsningen ligger precis vid utgången till Shibuyastationen, som har näst flest passagerare i världen (efter Shinjuku) så släpps det loss ett myller med fotgängare när det blir grönt (ja ingen går mot rött, för det är ju inte tillåtet 🙂 ).

För att få lite utsikt över korsningen i Shibuya är Starbucks ett alternativ (för utsikten då, inte för kaffet…)

Nästa tur i Tokyo gick till Asakusa för att skicka Camilla på matlagningskurs med tema Ramen och gyozas. Det var en 60-årspresent som nu skulle utnyttjas. Ett passade ställe att ha kursen på då Japans första Ramenrestaurang öppnade i just Asakusa för mer är 100 år sedan.

Asakusa är annars känt för två saker: shopping (ingen överraskning när det gäller Japan) och tempel. Nakamise är ett stort gågateområde med massor av shopping och mat (förstås).

Restaurang på Hoppy street i Nakamise. Personalen är ute och putsar alla stolar. Inte för uteservering utanför alla som ska köa!

Buddisttemplet Sensoji är Japans äldsta och drar stora mängder besökare, speciellt i körsbärsblomningstider.

Asakusa är inte bara turistkvarter. Bostadskvarteren är en blandning av höghus och en- eller tvåfamiljshus. Lugna och trevliga smågator är det i alla fall.

Sumidafloden flyter igenom Tokyo och avgränsar Asakusa mot stadsdelen som också bär namnet Sumida. Från Asakusasidan har man fin utsikt mot bland annat Tokyo sky tree och ölbryggeriet Asahis huvudkontor.

Golden Flame heter ”takutsmyckningen” på Asahis ölhuvudkontor. Undrar hur tankarna gock när detta bestämdes…

I närheten av Asakusa ligger Uenoparken som är känd för sina körsbärsträd denna tid på året.

Här är vägen mot helgedomen Ueno Toshogu. I blomningstider är här tydligen en kaotisk matmarknad.

Nästa dag var en regnig dag, men det hindrade inte oss från ett besök i Ginza, området framför allt för finshopping.

Shoppingcenter på rad i grådasket. Shopparna lockas att hålla sig inne i butikerna en sådan här dag.

Vi fastnade för Uniqlo’s Ginzabutik i 12 våningar. Ett café med utsikt långst upp hade vi koll på skulle finnas med det var inte något att leta sig fram till.

Några kvarter från Ginza ligger Tsukiji Outer Market, ett stort matmarknadsområde med allt man kan tänka sig. Mycket fisk och skaldjur då detta ligger nära Tokyos hamnområde.

Grillade stora kammusslor och paraplytäta gränder i Tsukiji’s utomhusmarknad.

Mochi med jordgubbe. Denna japanska bulle gjord på mochigome (klibbigt ris) smakar helt enkelt klibbig degbulle.

Till lunch hade vi tänkt äta något på Tokyo Ramen Street som ligger under Tokyo centralstation. Att hitta dit i det enorma restaurang- och köpcentret under jord var inte lätt och när vi hittat fram så var matköerna lååånga. Det fick bli vanliga nudelrätter i stället på ett köfritt ställe.

Nåt hundratal butiker och restauranger under jorden. Perfekt när det regnar ute!

Tokyo Ramen Street. Kö redan utanför ”gatan”.

Shinjuku

En treveckorstur i Japan mitt i körsbärsblommornas tid. Det handlar om Camillas 60-årsresa som har funnits på önskelistan sedan flera år tillbaka.

Första stopp är Tokyo i några dagar. En riktig storstad med 35 miljoner människor på en yta som Skåne ungefär. Det skulle kunna betyda kaos, men inte i ett välordnat land som Japan. Trångt kan det vara, men inte oorganiserat.

Ett gytter så långt ögat kan nå sett från inflygning till Tokyo

Tokyo är inte bara en stad utan ett antal stadsdelar som är centrum i sig. Vi bodde de första dagarna i stadsdelen Shinjuku är främst en kontors- och nöjesstadsdel så här bor ”bara” cirka 400 000 invånare.

När det gällde restauranger så letade vi länge runt i gatorna i Kabukicho. Problemet var att det finns alldeles för mycket att välja på.

Vissa restaurangkvarter består av moderna höghus med ett överflöd av ljusreklam. Ramen, sushi, nudlar, wagyubiffar,… bara att välja.

Som så mycket annat i Tokyo gäller det att utnyttja alla tre dimensionerna. Det finns inte bara en restaurang i bottenvåningen utan också en annan på våning 2 och 3 och 4 osv.

Restaurang på våning 1, karaoke på 2:an och bar på 3:an går bra även i detta lilla hus lite utanför nöjesområdet Kabukicho.

Det verkar vara helt OK att restauranger inte syns från gatan. Även de som kan erbjuda lite utsikt väljer de ofta att täcka över och avskärma.

Skyltar med viktig info (tror vi…) istället för fönster mot gatan.

Några kvarter har fokus på izakayas (japanska barer). I Shinjuku finns några udda exempel på detta med gamla anor. Gränder är det som gäller och barer i miniatyrformat.

Ett exempel är gränden Omoide Yokochō, som också kallas Piss Alley ligger precis vi spåren till Shinjukustationen. Grändens historia började som ett illegalt “supkvarter” på 40-talet med billiga drinkar och grillmat. Toaletter rymdes inte i dessa trånga lokaler, därav namnet som snabbt blev allmänt känt.

Pub med 5 platser utan vettigt benutrymme! Men pampig inredning är det i alla fall.

Golden Gai är ett annat udda kvarter i Kabukicho med anor från före andra världskriget och som sen fick sitt uppsving som ”svartabörsen-område” när restriktionerna efter kriget var hårda. Över 200 barer är intryckta på några små kvarter. Maxkapacitet ca 4-5 personer. Barerna på ovanvåningarna nås med trappor på några decimeters bredd 😲 .

Irrandes omkring för att hitta restaurang så hamnade vi plötsligt vid shintoist templet Hanazono Shrine. Vackert och fridfullt som kontrast till bargatorna.

Shinjukus kanske mest kända ”sevärdhet” (överträffar till och med bargatorna 🙂 ) är järnvägsstationen och det är inte för att den är vacker eller historisk utan för att här passerar 3,5 miljoner passagerare per dag… Ändå känns det välordnat och välskött. Resenärerna sprids smidigt på de 200 in/utgångarna (om man hittar rätt förstås).

En 3D-katt vakar över några av Shinjuku-passagerarna på väg ut.

London calling 🎶

Efter två veckor i Lund var målet att hälsa på i Bordeaux igen. På vägen dit passade vi på att göra ett stopp i London och det är ju aldrig fel.

Vi bodde på ett hotell i Bloomsbury, vilket betyder promenadavstånd till en hel del ”måsten”. Vi reste från Lund i svinottan (ett så bra uttryck som är på utdöende!) och kom fram redan före lunch. Vi började gå och hann beta av Holborn, Covent Garden, Trafalgar Square, SOHO och Oxford Street i rask takt.

China Town utsmyckat för att fira början på kaninens år och Trafalgar Square med ovanligt lite duvor.

Det gällde att välja övergångsställe så att vi kunde passera tillsammans 🙂 .

Ett soligt och fint vinterväder dessa dagar passade bra för några cykelturer med stadshyrcyklarna. De kan verkligen rekommenderas även om det inte längre finns dagstaxor med obegränsat antal korta hyrperioder. Men 1,65 £ för en halvtimme är ju helt OK.

Förra gången vi cyklade runt i London var det coola/hippa/charmiga områden (ja vad ska man kalla dessa lite ruffiga områden som genomgår en gentrifiering på gott och ont) och kanalerna som lockade. Så även denna gång.

Första målet var Shoreditch. Ett nedgånget East End-område fram till 90-talet som nu är bland de hippaste områdena i London.

Vi lyckades dyka rakt in i Brick Lane’s Vintage-marknad som hålls på söndagar.

Galet trångt på Brick Lane. För att smälta in ska man ställa sig i en Bagelkö. Lång väntan trots öppet dygnet runt…

I grannområdet Bethnal Green var det sedan dags för nästa söndagsmarknad. Blomstermarknaden på Columbia Road.

Blommor på söndagen, det är tydligen det som gäller för massor av Londonbor.

Sedan cyklade vi vidare mot Regent’s Canal. Ett riktigt fint och lugnt stråk genom norra delarna av centrala London.

Vi avslutade cyklandet längs vattenvägarna vid King’s Cross.

Jag hann också ta en cykeltur till Camden för att se vad som hänt sedan sist, som var för typ 13 år sedan. Camden har ändrats en hel del genom decennierna. Bränder och renoveringar har gjort att detta inte är det samma som på 60-talet då den brittiska punken föddes här.

Camden Stables Market och Camden High Steet.

En anledning att besöka London är alla musicals och teaterföreställningar. Vi tog chansen att se ABBA Voyage konserten med ABBA-medlemmarna som avatarer. Vi hade inte så många förväntningar mer än att det låter underligt med ett konstgjort uppträdande. Men det var otroligt bra! Som att ha varit på en mycket proffsig konsert med ”Abborna” från 80-talet. Det är omöjligt att se hur det hela är gjort och fungerar.

Tyvärr är det absolut förbjudet att fotografera konserten. Överträdelse -> Du blir utslängd.

Föreställningen hålls i ABBA Arena som är specialbyggd för detta. Den ligger i Stratford en mil från centrum. Vi passade förstås på att cykla dit genom skiftande områden i East End.

Muro by och playa

Det var länge sedan någon plats på Mallorca fick ta plats i vår blogg. Inte för att vi är trötta på öns alla byar och stränder utan för att det börjar bli svårt att hitta helt nya ställen att upptäcka. I alla fall när det gäller byar.

En solig januaridag var det dags att göra ett besök först på Playa de Muro och sedan i byn Muro som ligger en mil från stranden.

Öde och tomt på Playa del Muro så här års.

Playa del Muro är av Tripadvisor 2022 rankad som Europas tredje bästa strand! Ja väldigt fin är den, speciellt så här på vintern när det är nästan folktomt.

Hotell på rad och vid horisonten skymtar Alcúdia.

OK, bäst i Europa enligt Tripadvisor är Rabbit beach på Lampedusa i Italien så behöver man inte fundera på det.

Byn Muro är by med anor från 1200-talet. Som de flesta inlandsbyar på Mallorca var jordbruk största inkomstkällan. Idag kompletterat med turism.

En rejäl kyrka för att bara vara en by med 7000 invånare.

Som vanligt i Mallorcas byar, caféer i varje hörna.

Sista stoppet – Copacabana!

Det var häftigt, nästan overkligt att vara här! Jag hade egentligen ingen lust att åka till Brasilien, gillar inte att vara orolig för sådant som kan hända om man är på fel plats vid fel tillfälle! Men det blev ju bra!

Vi som oftast undviker taxi och hellre åker buss eller tunnelbana gjorde här precis tvärtom. Vi tog en taxi direkt utanför hotellet när vi skulle på vår enda utflykt, till ett av världens sju underverk: Kristusstatyn. En taxi som dessutom väntade på oss där och sedan körde oss tillbaka.

Statyn var klart sevärd och det var det mer än vi som tyckte! Om inte google luras så är den delvis byggd av Skånska cementgjuteriet och sockeln gjord av betong från Limhamn, även det i Skåne!

Cristo Redentor, 30 meter hög utan sin sockel och placerad 700 möh så utsikten är fantastisk. Gissar jag, det var ganska molnigt när vi var här!

Finns det bjussiga turister finns det även apor!

Men vad ska man säga om Copacabana… lite som Waikiki Beach tyvärr! Massturism blandat med misär, mycket folk överallt och turister som nästan kliver över uteliggare. Typ så!

På stranden gick det seriöst inte en minut utan att man blev erbjuden att köpa något, allt från grillade räkor till badbollar!

Bevattnade gångar så man kunde ta sig över den breda stranden utan att bränna fötterna av sig!

Sugen på en drink? Caipirinha är ju gott!

I närområdet kändes det tryggt att gå så vi promenerade till Ipanemastranden en dag, vi kan ju inte vara stilla!

Dagen efter, vi var bara här två dagar, ville vi till Butifago som vi hört skulle vara ett hipsterområde. Hehe, inte vet jag vad som kännetecknar ett brasilianskt hipsterområde, men detta kändes synnerligen ohipstrigt! Kanske sover alla hipsters på söndagar! Hit hade det varit perfekt att åka tunnelbana, men det fick bli taxi. Det kan låta dyrt med taxiåkande i Rio, men det är precis tvärtom. En tur på en mil kostar bara sådär 70 kr. Helt OK. Vi började med att ta oss till stranden, eller snarare försöka ta oss till stranden, men det var väldigt många vältrafikerade körfält utan övergångsställen att ta sig över (3+3+4+4 närmare bestämt) så vi gav upp.

Istället promenerade vi omkring lite planlöst och plötsligt var vi precis vid foten av ett favelaområde, de ligger ofta just i branta sluttningar. I början av 1900-talet bodde nästan 50% av storstadsbefolkningen i just favelas. I Rio de Janeiro startade regeringen ett projekt i början av 2000-talet där målet var att alla favelas skulle förses med vatten, avlopp och el!

Hundstatus: Hundar i koppel, så himla smart!

Iguazú = Vattenfall!

Efter en knappt två timmars flygresa rakt österut från Jujuy hamnade vi i Puerto Iguazú. Det är den argentinska delen av ett stadsområde runt ”treriksröset” (inte ett rös precis eftersom skärningspunkten är mitt i en flodkorsning) mellan länderna Argentina, Paraguay och Brasilien.

Till Iguazú kommer man framförallt för att se vattenfallen, som är ett av de nya sju naturliga underverken i världen.

Från ganska torra och hanterliga 30 grader i Jujuy hade vi nu hamnat i tropiskt fuktiga 30 grader. Ordentligt svettigt var det!

Vattenfallen i Iguazú är inte världens högsta och inte de med mest vattenflöde, men här finns flest fall på samma ställe. Uppåt 300 fall finns här beroende på hur mycket det regnat och en de har en fallhöjd på upp till 80 meter!

Vi utrustade oss med massor med vatten och vandrade runt på den nedre och övre rutten kring fallen.

När flödet är som störst bildar huvudfallen ett sammanhängande tre kilometer brett fall.

Det är verkligen vattenfall överallt längs utsiktsrutterna. Stora, små, breda och smala. Helt otroligt!

Fallen ligger i nationalparken Iguazú där det finns en del vilda djur värda att varna för.

Några stora kattdjur såg vi inte, som tur var, men väl kapucinapa och coatis (en halvbjörn).

Matgästerna fick sitta i bur för att slippa tiggande apor och coatis! Inte helt djurfritt ändå. En ödla hade skrämt upp några på bänkarna 🙂 .

Nationalparken vimlade också av fjärilar av olika sorter. Vissa mer närgångna än andra.

En ”Anna’s eighty-eight”-fjäril och en Sälgskimmerfjäril (tror jag).

Staden Puerto Iguazú är framförallt en plats där besökarna till fallen bor och ett ställe för brasilianare att handla billigt vin och olivolja.

Avenida Brasil, en bargata i centrum av Puerto Igoazú.

Vi flyttade oss sedan med taxi några kilometer över till den brasilianska sidan och staden Foz do Iguaçu. Vi hade bokat en hotellnatt för att vara nära flygplatsen och ett tidigt morgonflyg till Rio. Det visade sig vara en överdådig golfresort. Inte alls vårt normala hotellval, men man kan ju anpassa sig 🙂 .

Vattenfallen kan beskådas från den braslianska sidan också. Men enligt utsago lär Argentinasidan vara bäst. Vi valde att inte pröva om det är så utan vi tog istället en promenad i Foz do Iguaçu för att äta lunch. Slutsatsen av det blev att sydbrasilianarna helst äter buffé. Det kändes inte riktigt lockande i den tropiska värmen.

Avenida Brasil. Ja, den finns i Foz do Iguazú också. Inte bara på Argentina sidan.

Hundstatusrapporten från Iguazú kan beskrivas som att antalet lösdrivande hundar är ganska lågt och att katterna har stärkt sina ställningar istället.