Res med Lundbergs

Konstnatt i Palma!

Eller La nit de l´art som vi säger här…

Mallorkinerna tar verkligen alla chanser till lite extra fest och gårdagens konstnatt utgjorde inget undantag för det!

Gatorna i centrum var tillfälligt fria från trafik, istället var det ett vimmel av glada människor i alla åldrar som strosade omkring för att besöka de olika gallerierna, njuta av vacker (och ibland udda) konst, dricka några glas och äta gott – så även vi!

Det finns ganska ofta en koppling mellan begreppen konst och konstig… eller så är det bara så att det är jag som är begränsad i mitt sätt att tolka?

Vackert, eller?

Här gör Johanna ett pedagogiskt försök att förklara blått för mig…

Sa Calobra

Längs hela Mallorcas västkust löper bergskedjan La Tramuntana. Inte några riktiga alptoppar, men väl berg upp till 1400 meter i alla fall. Kusten stupar brant ner i havet och de enda ställen som är tillgängliga är där vattendrag har karvat sig ner genom bergen och bildat dalar eller raviner. Där hittar man också några riktigt fina badvikar.

En av de mest svårtillgängliga med bil är Sa Calobra. Förr i tiden ett tillhåll för pirater och smugglare eftersom det inte fanns någon väg hit. Nu ett populärt utflyktsmål. Vägen som sedan byggdes är en upplevelse i sig. Den slingrar sig fram längs bergssidorna och igenom ”skrevor” där det passar naturen, snarare än tvärtom.

Otroligt att turistbussar också kör denna väg. Vid ett möte med en sådan så får man nog snällt backa…

Väl framme vid havet inser man att det är mer turistigt än man kunde tro. Välordnad parkering med väldigt precis avgift… En promenad längs restauranger och i tunnlar leder fram till målet där floden Torrent de Pareis når havet.

Tittar man mot havet och inte mot restaurangerna är det ganska idylliskt.

Floden har karvat ut en ravin med 200 meters bergssidor. Beroende på årstid och regnmängd som handlar det inte alltid om en flod utan snarare om en uttorkad flodbotten.

Själva mynningen där det går att bada är inte anpassad för alla turister. Men bada måste man ju. Och vackert är det. Det får nog bli en tur hit när det inte är turistsäsong och se hur det ser ut då.

Sobrasada

Fulingarna är sobrasada, en delikatess från Balearerna. Sobrasada kan väl bäst beskrivas som en bredbar korv, gjord av griskött som kryddats med salt, peppar och paprika. Man maler köttet, blandar det med kryddorna och fyller ett naturskinn med blandningen, sedan får sobrasadan hänga till sig i ett svalt rum i några månader innan man brer den på en brödbit och njuter (nja)!

Sobrasadan är alltså både rå och ful!

Sobrasada kan köpas såväl i fina delikatessbutiker som i storköp och den finns även på de flesta restauranger. Allra bäst är tydligen den som görs på Mallorcas svarta grisar.

Sobrasadan används även i vissa kakor… tydligen gott det med enligt vissa, som Katja och Jörgen som köpte sådana. Av misstag!

Santa Maria

Marknader, alltså, vad är det med marknader som lockar mig så? Folklivet? Chansen att göra fynd? Äkta Michael Kors-kopior? Fin och närodlad frukt till bra priser? Jag vet inte, jag bara njuter! Köper oftast inte så mycket, men går gärna gång upp o gång ner. Även i 30-gradig värme!

Det händer, och kommer att hända oftare nu när vi har bil här, att vi besöker Santa Maria där det är marknad varje söndagsförmiddag. En trevlig marknad som känns lagom stor och de säljer mycket ätbart, inte bara frukt och grönsaker utan även korv, ost, oliver, bakverk mm.

Även fina fjäderfän finns till salu.

Liksom dessa fulingarna…

Bada bör man…

Cala Llamp

Här på Mallorca finns så många olika fina badplatser och så mycket fint väder att man bara måste bada ibland! För tillfället är det väl en sisådär 26 grader i vattnet dessutom!

När man läser om olika stränder/badplatser står det ofta om platsen är barnvänlig eller inte, själv tänker jag mer om den är 50+vänlig. Det kan man inte påstå att Cala Llamp är. Hela badplatsen (utom strandklubben som har stegar ner i havet och pool) består av flata, sluttande klipphällar. Att komma i vattnet var tämligen enkelt, bara att hålla för näsan och hoppa från en klippa, men sen skulle man ju upp igen. Upp på klipporna som var täckta av gröna alger, vet ni hur hala blöta alger är? Jag hasade mig upp baklänges och kände mig mest som en strandad val sjöjungfru! Men upp kom jag och kommer definitivt att bada här igen!

Cala Llamp hittar man utanför Port d’Andratx Bra att tänka på om man kör hit är att det är svårt att parkera, har man tur får man en plats på strandklubbens lilla gratisparkering men det kan också hända att man hamnar i ett låst läge med folk som vägrar backa för att släppa fram mötande bilar!

När vi hittar en fin plats (kan vara en strand, ett resmål, en stad eller vilket smultronställe som helst) och vi tänker ”wow här är helt fantastiskt”, händer det ändå väldigt sällan att vi återvänder till samma plats igen om det finns andra alternativ! Därför är det inte många av Mallorcas stränder vi varit på mer än en gång, förutom stränderna vi har inom gång/cykelavstånd!

Tidigare stränder vi besökt här på Mallorca samlar vi här eftersom alla intryck tenderar att blandas i minnet:

Cala Santanyi (Foto från en kylig dag i off-säsong…)

Santa Typ av strand: Smal strand med finkornig sand, klippor på båda sidorna.
50+vänlig: Absolut!
Snorkling: Möjligen längs klippsidorna.
Restaurang/café: Några caféer/ restauranger och ett hotell vid stranden.
Parkering: Gratis.

Es Trenc

Typ av strand: SANDSTRAND, mest omtalade stranden på Mallorca, förekommer även i listor över världens bästa stränder! Synd att man inte gillar sand… Massor av solstolar och massor av folk under högsäsong.
Snorkling:Nej.
50+vänlig: Japp!
Restaurang/café: Det finns ett par restauranger längs stranden.
Parkering: Längs gatorna med p-automater eller på ödetomter längs vägen.

Cala Mandia = Cala Romantica

Typ av strand: Sandstrand, djup men smal.
Snorkling: För höga vågor när vi var här.
50+vänlig: Japp!
Restaurang/café: Ett par restauranger finns längs ena klippan.
Parkering: Gratis.

Delta, eller vad denna favorit nedanför byn Maioris nu heter…

Typ av strand: Klippor, vissa ganska vassa så badskor är bra att ha.
50+vänlig: Nej, i alla fall inte om man vill kliva i och ur vattnet med. finess! Men det går och det är värt besväret!
Snorkling: Bra!
Restaurang/café: Finns en strandklubb med restaurang och pool en bit upp i slänten.
Parkering: Antingen ovanför strandklubben eller i byn om man är beredd att hasa nerför slänten… man ska ju upp också (och då känns slänten som ett helt berg)!

Playa de Alcudia:

Typ av strand: Lång, bred sandstrand, långgrunt och klart vatten. Svenskarnas favorit!
50+vänlig: Ja!
Snorkling: Troligen inte på en långgrund sandstrand.
Restaurang/café: Massor, till horderna av turister som trängs här under högsäsong!
Parkering: Gratis i gatorna bakom stranden.

Låter jag neggig kanske www.reseguidens.se har en bättre beskrivning!

”Stranden är som gjord för bad
De flesta hotell ligger längs den en mil långa stranden Playa de Alcudia. Sanden är perfekt vit med kristallklart vatten. Den långgrunda stranden börjar i norr vid den moderna hamnen och blir sedan gradvis djupare ju längre söderut man kommer. Det är också i norr som de flesta sport- och badaktiviteterna finns. Här kan du åka bananbåt, åka paddelbåt eller vattenskidor – eller bara hyra en solstol och parasoll.”

Lund –> Palma på slingrande vägar

Det går att flyga till Palma på 3 timmar från Kastrup, men det går också att köra en liten tur genom Europa om man vill se lite mer! Det var endast ett aber med bilalternativet och det var att Camilla skulle övertalas… Sedan valde jag ut fyra olika ställen att stanna på, med fokus på mindre orter för att inte ägna all tid åt att sitta i bilköer och leta hotell.

Många vackra vyer blev det med allt från berg och natur till medeltidsstäder. Mycket historia och fakta skulle man kunna samlat och utrett kring många av ställena, men det räcker också långt att bara insupa atmosfären.

Först blev det ett stopp i Münster i nordvästra Tyskland. En studentstad av rang med näst flest studenter av de Tyska städerna. Nu på sommaren kanske inte det märks så mycket mer än att det finns många cykelbanor och många caféer och restauranger.

Att det är en cykelstad märks om inte annat på utbudet av ringklockor!

Nästa stopp krävde lite mera tid. Brygge är en stad som vi länge tänkt besöka.

Vackra gränder och en stadskanal som ringar in den gamla stadskärnan.

Sen finns det en del att provsmaka. Öl, våfflor, choklad och marsipan är några specialiteter för Brygge och belgarna.

2015-08-13 20.12.35 Bara ett bryggeri finns nu kvar i staden som tidigare hade över 50 småbryggerier inom stadsmurarna. Ett besök blev det förstås på De Halve Maan, som det så vackert heter. Den sura mångubben är tydligen inspirerad av ett foto av grundaren. Kanske hade han inte fått någon öl när fotot togs 🙂 .

Provsmakning ingår förstås som lön för mödan att vandra runt bland all gammal bryggeriutrustning. En ”Starke Hendrik” ingår i sortimentet av ganska söta och starka öl.

Kanalerna var perfekta för hemleverans av öltunnor! Den tjänsten finns inte längre och kanalerna är fulla av sightseeing-båtar istället.

2015-08-14 21.27.44

Stopp 3 blev Blois en bit söder om Paris. En liten stad tvärs över Loirefloden.

Några kilometer utanför Blois ligger slottet Chambord. Ganska pampigt för att vara ett jaktslott… och då behöver man ju 440 rum för att imponera på sina europeiska kollegor som den franske kungen Frans I ville göra.

Vi körde förbi slottet innan de stora turisthorderna drog in och lyckades få en riktigt stillsam vy av trädgården och slottet.

Efter små städer så var det nu dags för ett stopp mitt i naturen i den lilla byn Meyrueis (som vi fortfarande inte riktigt vet hur det ska uttalas).

Byn ligger i nationalparken Cevennerna där också ravinen Gorge du Tarn finns. Byarna som klänger sig fast kring ravinens branter är väldigt speciella. Udda lösningar behövs för de boende om det inte går att bygga vägar till byn, så får man skicka sina tyngre varor med en liten linbana och sedan ta båten över floden själv!

Vägarna upp och ner i ravinen gillar jag. Speciellt om det varnas för att det kan bli lite svårt.

Även byarna uppe i bergen är annorlunda. Den lilla byn Cantobre är nästan kamouflerad och bygd som en del av berget.

Sista biten mot Palma gick via Barcelona och nattfärjan för att nå Palma i gryningen.

Bordeaux

Med sonens flickväns släkt boende i Bordeaux var det nu dags för ett besök i denna vinmetropol.

En helg med flera vinslott och stadsturer på schemat blev en fantastik avslutning på Frankriketuren för denna gång. Vi blev serverade en trevlig samling vinslott under två dagar, med Tallance som bas.

Området Pessac-Léognan ligger precis i utkanterna av Bordeaux där landsbygden tar vid. Vi besökte Château Carbonnieux som är ett slott som ägts av samma släkt i flera generationer. Inte helt vanligt tyvärr eftersom arvsskatt gör det svårt för släktingar att ta över. Lite tråkigt eftersom det betyder att försäkringsbolag, byggföretag och liknande nu är vanliga som ”slottsherrar”.

En specialitet för slottet var samlingen av franska bilar som kompletterade vinsamlingen. Kanske ger det en extra krydda att avnjuta en Carbonnieux 1909 i en bil som denna!

Ett besök avslutas givetvis med en provning av produkterna. Denna gång med en allt mer vimsig guide som själv deltog i provandet för säkerhets skull 🙂 .

Nästa dag var det dags för Saint Émilion som har varit mitt speciella favoritområde sedan länge. Det är också ett UNESCO världsarv (finns det ett sådant i närheten missar vi sällan ett besök). Anledningen till utmärkelsen är framförallt vinodlingarna som funnits här i 2000 år.

Byn Saint Émilion ligger mitt i det lilla vindistriktet och är värld ett besök i sig själv. Byn har funnits sedan 700-talet och här finns många kyrkor, kloster och, förstås, vinbutiker.

Det blev inte något köp av Château Petrus från 1982 denna gång, även om 60 000 kr kanske är ett bra pris? Inte heller blev det någon vinplanta av druvsorten Merlot.

Istället blev det en lunch med den speciella salladsrätten Landaise med skinka, ankmuskelmage(!) och givetvis Foie gras.

Först på tur av Saint Émilion-vinslott var Château la Dominique. En modern anläggning med genomtänkt design i sten och glas. Det mesta i vinrött (vad annars?).

Från taket kan man skåda ut över de idel kända grannarna Cheval Blanc, Figeac, Petrus… Några i Saint Émilion, några i grannområdet Pomerol.

Till och med jästankarna har fått en vacker utsikt!

I en paus i byn var det lämpligt att träna på lite rödvinsdofter: hallon, svarta vinbär, svamp, paprika, lakrits…

I de små vindistrikten Saint Émilion och Pomerol finns det inte utrymme för mycket mer än vin att växa. Raka välansade rader ska det vara så långt ögat kan nå.

Sista stopp för denna gång var Château Soutard. Ett pampigt slott ett stenkast från byn Saint Émilion.

En entusiastisk guidning på franska om vintillverkningsens grunder. Jag hankade mig fram hjälpligt med den gamla skolfranskan någonstans bakhuvudet. Den ende som var modig nog att fråga i gruppen som visades runt var en kille i förskoleålder som undrade ”får man dricka vatten här”?

Soutard kunde också erbjuda provning av den ädla sporten korkskjutning!

Vi hann också med lite promenad och cykling i Bordeaux centrum. Här finns mycket mer att se och göra. Vi återkommer mer än gärna hit igen! Nu styr vi mot Sverige och hoppas ta värmen med oss…

Biarritz

Snacka om kontraster! Vi har förflyttat oss från den lugna bergsbyn (där det endast fanns fransmän) till ett livligt Biarritz (där det vimlar av turister och många är svensktalande)!
På stan ser man ungefär lika mycket folk i våtdräkt som man ser chica damer med märkesväskor! Skön blandning!

Hit kommer man kanske främst för att surfa. Ser du oss där ute i det blå?
I så fall ser du fel, vi har blivit för gamla/lata/orörliga/fega för att surfa…

Men att bada i höga vågor är kul!

Förstås har vi även njutit av lokala delikatesser som de smarriga bakverken, Gateaux de Basque (fyllda med vaniljkräm)!

Torra kanter från baguetten kan man dela med orädda pjoddar!

Nu drar vi vidare till Bordeaux för att socialisera med trevliga fransmän, men även för att besöka ett av UNESCO:s världsarv.

En tur i bergen

Dagen började molnigt och disigt. Det kändes inte som en vandring i bergen var en god idé. Men efter 1500 meters stigning så klarnade det upp. Efter att ha passerat skidbyn Mongie (som inte var alltför inbjudande utan snö) nådde vi passet Tourmalet.

I vanliga fall hade det nog varit ganska öde tur, men med tre dagar kvar till den klassiska bergsetappen över Tourmalet, så var det annorlunda. Husbilarna var redan parkerade i täta rader längs vägen och många cyklister provade själva på delar av tour-etappen. Alla möjliga åskådare var på plats!

Frankrike juli 20153

Vägen över passet på 2115 meters höjd slingrar fram längs vinterns transportsträckor i skidsystemet Tourmalet (blå backe skulle man kunna gissa 🙂 ).

Målet för dagen var Cirque de Gavarnie, som är en stor amfiteaterdal (vad det nu kan heta på svenska?) med Frankrikes högsta vattenfall. Totalt 422 meter i några deletapper.

En snabb koll på nätet utlovade 45 minuters vandring för att nå fallet. Riktigt så var det inte i verkligheten. 2 timmar tog det innan vi nådde vattenfallet. Starten kändes som en parkpromenad, men sen blev det brantare och brantare. Jag hoppas att jag hade läst slarvigt, för så långsamma tycker jag inte vi är!

Målet var i alla fall värt mödan!

Pilgrimsorten Lourdes

Från Bagnères-de-Bigorres är det bara ett par mil till Lourdes. Enligt statistiken är det en turistort av stora mått… 15 000 invånare, 270 hotell och 6 miljoner turister per år. Bara Paris är mer besökt i Frankrike. Anledningen är att det anses vara katolicismens tredje viktigaste plats efter Rom och Jerusalem.

Det hela började 1852 med att Bernadette, en flicka på 14 år, fick ett antal uppenbarelser av jungfru Maria vid en liten grotta längs floden. Vid ett tillfälle blev hon visad en helande källa av Maria. Rykten spreds om vad som hänt och till sist blev uppenbarelserna accepterade av kyrkan och området började anpassas till pilgrimer och för sjuka som söker bot av vattnet i den heliga källan. En kyrka byggdes bokstavligen ovanpå den lilla grottan vid källan och sedan har det bara fortsatt…

Detta har sedan utvecklats till en mindre industri med 350 000 personer som gör ”pilgrimsbad” per år. Att köpa och tända ljus är en del av pilgrimsritualen.

Det finns speciella ljusaltare för ett antal språk och hanteringen är nästan i industriell skala. 800 ton ljus bränns varje år i de dussintals altare som finns att tillgå.

Vatten från den heliga källan finns att tappa upp och ta med för framtida bruk.

Besökarnas förhoppning är att under ska ske och hittills har tydligen 67 mirakel bekräftats av katolska kyrkan.

Mitt i all storskalighet finns den lilla grottan kvar där allt startade.

På något sätt har byn, eller snarare den lilla staden, lyckats hålla månglarna utanför ”templet” med en viss marginal. Utanför grindarna är det dock full kommers som gäller. Allt kan köpas för pengar, från vattendunkar att fylla med det heliga källvattnet till madonnasymboler av alla de slag…