På Alcudiabuktens öde ände ligger en lugn by vid namn Son Serra de Marina. Ett avlångt samhälle vid havet med semesterhus som började byggas under 50-talet.
Där bebyggelsen slutar i öster finns en fin sandstrand, klart vatten och ett par strandrestauranger.
Eftersom det inte är alltför varmt så här i slutet av maj var vår plan att promenera längs stranden till nästa by, Colònia de Sant Pere, ett par kilometer bort i stället för att ligga på stranden och steka oss (vilket jag ju aldrig gör någon längre stund).
Son Serra de Marina på lite avstånd och sedan, långt bort i fjärran, Alcúdia.
Bitvis är denna sträcka är en del av vandringsleden GR222 som går från Artà till Lluc.
På vägen passerar man en nybyggd semesterby som heter S’Estanyol.Sommarboenden längs Barranc Sa de Canova av de lite lyxigare slaget.
Sen blev det ett bad till sist ändå. Fortfarande kallt i vattnet, bara 20 grader 🙂 .
Det blev en svajig start på påsklovet. En elev visade sig bära på covid-smitta precis veckan före påsklovet, covid-skolaenheten kontaktades och hela klassen hamnade i 10 dagars karantän. Det gjorde att lovet för mig startade två dagar tidigare än beräknat, men även att de första dagarna av lovet fick spenderas i karantän. Turligt nog var ingen annan i klassen smittad! Eller tur och tur, det var såklart tack vare munskydden som vi bär hela dagarna…
Under påsken skärptes covid-restriktionerna i Spanien och alla provinser försattes i perimeterkarantän, dvs man fick inte lämna sin region om man inte hade särskilda skäl. Och eftersom att hälsa på släkt inte räknas som särskilda skäl kunde vi inte åka till Valencia som vi så gärna vill. Däremot påverkar denna perimeterkarantän inte turismen från andra länder. Det gjorde att – håll i er nu – 50 flyg per dag från Tyskland kunde landa under hela påskveckan!
För vår del blev det hemester, Menorca blev vårt mål! Närmare bestämt Mahón, med nästan 30 000 invånare, på den östra delen av Menorca.
Vi tog den snabba katamaranen från Alcudia till Ciutadella på tisdagen, strosade (gick vilse) i Ciutadella och körde sedan upp på öns högsta berg – Monte Toro 350 möh!
Tidens gång: en generation bygger jesusstaty och nästa master!
Onsdagen var tänkt till vandring, när vi vaknade var det 20 grader och strålande sol. Eller nej, det är visst fult att ljuga, det var 7 grader, molnigt och väldigt blåsigt! Så vi satte oss i bilen och körde en sväng, finns alltid något mål som David stjärnmärkt på sin karta!
Det blev en snabb promenad i byn Es Grau.
Sedan köptes snabbnudlar som avnjöts till lunch sittandes i hotellsängen! Framåt eftermiddagen visade sig solen och vi vågade oss ut igen. Promenerade längs Cami de Caballo i sydostlig riktning, fikade i en by och promenerade lite till. Jag tänker alltid att vi promenerar, vandra låter så pretto!
På torsdagen blev det varken promenad eller vandring, istället hyrde vi cyklar. Och solen sken!
Sant Lluis – ingen rusningstrafik!Cyklade längs en utmärkt cykelväg – möjligen en cykelväg för terrängcyklar!
Målet var byn Binibeca Vell, en av de stora turistmagneterna på Menorca! Tipset var att inte åka hit under turistsäsong för då skulle byns charm gå förlorad i turisthysteri! Nu var här turistfritt, sånär som på de cyklande svenskarna! Fiskebyn skapades som ett turistcentrum på 60-70-talet och husen, som alla är vitkalkade, är byggda så tätt att man går omkring som i labyrinter i området.
Lite kulturella var vi också på cykelturen. Talaiotiska lämnningar finns det gott om på ön!
Talaioter, bronsåldersfolk som levde på de baleariska öarna från 2000 fkr tills romarna kom kring år 0. De byggde stenhus, stengravar och stenstoder. Det finns många lämningar just på Menorca och David vill gärna se dem alla…
Tramuntanabergen är fulla av vandringsleder av olika slag. Det är inte bara den ”listade” GR221 som vi har testat delar av då och då. En mycket lätt vandringssträcka går längs västkusten mellan Port des Canonge och Banyalbufar. Vi valde att starta i den lilla ”hamnbyn” Port des Canonge. Från början var detta en liten samling hus vid hamnen eller snarare stranden, men nu finns här ett litet samhälle med några dussin hus och två restauranger.
Sist vi hade planer på att besöka byn var det stopp redan då man svänger av från huvudvägen i Tramuntana för de sista 5 km ner till havet. En tornado hade dragit fram här i september 2020. Träden välte inte med rötterna utan bröts av på mitten. Stora områden förstördes och det är fortfarande mycket kvar att rensa upp. Förödelsen syns lätt längs den mycket slingriga bilvägen ner mot Port des Canonge.
Precis där vandringsleden startar utanför Port des Canonge ligger Platja de Son Bunyola, en liten stenstrand.
Ovanför stranden ligger gården Son Bunyola. Det ser ut som en gammal övergiven borg eller ett kloster, men ska tydligen bli ett av medelhavets lyxigaste hotell. Det verkar inte otroligt med tanke på att det är Richard Branson (han som skapat Virgin-företagen och mycket mer) som äger stället och nu startat arbetet med att göra hotell av detta.
Son Bunyola mitt bland mängder av odlingsterrasser.
Efter Port des Canonge stiger vandringsleden sakta upp mot ca 200 meter över havet. Vägen går förbi och under en brant klippa.
Vägen längs kusten ser bitvis sorglig ut med alla knäckta träd. Det enda positiva är väl att utsikten mot havet är lite friare…
Efter en ganska kort vandring så skymtar man Banyalbufar nere i nästa dal, med alla sina terrasser som byggts för att kunna odla i dessa bergiga trakter.
Banyalbufar
En del av terrasserna är uppåt 1000 år gamla och byggdes av morerna (araberna) som härskade på ön före 1200-talet. Allt möjligt har odlats på dessa och odlas fortfarande, som olivträd, vin, mandelträd, apelsinträd, osv. Banyalbufar är ett av de bynamn som har fått leva kvar från den tiden, men är uppblandat med katalan. Betyder tydligen ”inbäddat i havet”.
Sedan var det dags att vända om och ta samma väg tillbaka. Tyvärr finns inte något annat alternativ. Gångstigen är väldigt välpreparerad med flis. För flis finns det ju ett överflöd av när alla halva träd ska tas omhand!
Då var det dags för ”sportlovsvecka” anno 2021. Skidåkning tänker man direkt på, men tyvärr inte så här i covid-tider. Det är mer lokala resor som gäller om man vill göra något annat än det vardagsvanliga.
Med alla perimeterstängningar (ja det är begreppet som man har fått lära sig i dessa restriktionstider) av Spaniens regioner så begränsas resandet till ”vår ö” plus Menorca. Om man inte reser utomlands förstås och då minst får betala ett PCR-prov för att få komma tillbaka till Spanien. Sånt är livet för en reseplanerare 2020-2021.
Beslutet blev att stanna på ön och ta en övernattning på något hotell som är öppet. Valet föll på Portocolom, ett litet samhälle på Mallorcas östkust.
Ingen turiststress här inte!
Portocolom är fiskeby som har lyckats behålla lite av sin stil och charm..
Långa rader med båtgarage. Ett till varje hus verkar det som.
Namnet Portocolom ska tydligen komma från att Christofer Columbus påstås vara född här, nte så troligt dock. Men det finns tydligen inga helt säkra fakta om detta.
När krukväxten blir för stor för att vara inomhus 🙂 .
Vi tog en promenad norrut från byn och passerade bland annat den lilla fina stranden S’Arenal. En sommardag är stranden överfull och har en fin liten strandrestaurang (chiringuito).
S’Arenal-stranden utan vare sig badgäster eller chiringuito.
Vi gick en bit längs klippkusten till viken S’Algar.
I fjärran skymtar turistorten Cales de Mallorca. Inte så charmigt som Portocolom enligt min mening.
En lite blåsig dag med vågor som piskade kusten.
Men, det är inget mot hur här såg ut i tidningsbilderna för ett drygt år sedan när stormen Gloria drog fram och Portocolom blev speciellt drabbat.
Fint med lägenhet i första linjen, men efter stormen Gloria i januari 2020 var det tufft att bo där. Fönstren på nedervåningarna i husen på bilden var krossade och möblerna vattenskadade. Otroligt vilka vågor det kan bli!
Tapas-rätterna på pensionatets restaurang, Babbo, var riktigt bra!
Vi bodde på det enda öppna hotellet i byn (som det verkade i alla fall), Hostal Portocolom. En speciell fördel med hotell i dessa dagar är att man kan sitta inomhus på restaurang och äta! Det kunde man inte tro att man skulle se det som en förmån att få lov att äta inne på en restaurang… Anledningen är att alla restauranger på Mallorca är stängda för gäster inomhus sedan ca 6 veckor tillbaka. Enda undantaget är alltså hotellrestauranger som får lov att servera de som bor på hotellet även inomhus. Take away-mat till rummet hade varit enda alternativet efter kl 17 när även uteservieringarna måste stänga och då hade nog hotellen fått svårt att få några gäster alls.
Ingen tränsel på stället en dag som denna dock. Två gäster till dök i alla fall upp så vi var tydligen inte de enda hotellgästerna.
På nordöstra hörnet av Mallorca ligger en av de finaste stränderna på ön. Jag tycker så på grund av att den ligger väldigt öde, inga byar eller städer i närheten. Denna obebyggda del av ön är ett naturreservat sedan 20 år tillbaka, med namnet Penisula de llevant eller östra halvön på svenska.
Detta hörn av Mallorca ligger så långt från Palma man kan komma. Sju mil fågelvägen. Det är inte någon stor ö vi bor på…
Cala Torta denna fina vinterdag med nästa 20 grader i luften!
Sträckan längs kusten här är en del av vandringsleden GR222 (en av dessa internationella vansdringsleder och denna förbinder Artà i nordöst med klostret Lluc i väster).
Som vanligt längs Mallorcas kuster så ligger vikarna (calas) tätt. Enligt utsago ska det finnas 250 stycken runt Mallorca. Vi har en del kvar att utforska än!
Vi vandrade västerut och passerade fyra calas på vägen.
Cala des MatzocCala EstretaLätt att hitta är det på dessa vandringar längs havet. Följ vattnet helt enkelt!
Slutmålet blev vakttornet Torre d’Aubarca. Ett torn från mitten på 1700-talet som användes för att övervaka sundet mellan Mallorca och Menorca. Menorca som på den tiden var ockuperat av engelsmännen.
Tornet går att klättra upp i längs smala trappor och stegar.
Om man fortsätter vidare längs kusten och rundar udden Cap Farrutx (efter några calas till…) så hamnar man i Alcúdiabukten.
Vi valde istället att ta en picknick med fin utsikt innan det var dags att vända tillbaka.
Street Art Spotting är ett trevligt tidsfördriv varhelst man befinner sig.
I Palmas gamla stad finns fullt av byggnader och ytor som behöver lite färg och utsmyckning.
Efter många promenader och cykelturer på måfå i Palmas gränder har samlingen av gatukonst vuxit. En del tidigage fynd finns att hitta här: https://resmed.lundbergs.me/gatukonst/
En del byggnader i väldigt dåligt skick har piffats upp med målningar i väntan på rivning eller renovedring.
Fler och fler skapelser är Paste-ups eller Stencils, som inte målas helt och hållet på plats.
Ofta är gatukonsten ett välbehövligt lyft i allt det gråa och trista.
Varför inte en karta över området? Santa Catalina med ommejd pryder denna vägg.
Några gatumålare har blivit kända och anlitas av diverse butiker, hotell och andra som vill ha en fin utsmyckning, ute eller inne.
En jalusi till en italiensk restaurang. Blir man lite sugen på pasta eller?Ett café drar till sig blickarna även när det är stängt.
En artist som blivit känd för sina målingar med minst sagt mycket färg (ja, så mycket så det rinner 🙂 ) är Carolina Adán Caro med Art is Life som kännetecken:
Till och med Pippi har förärats en målning vid en skola.Fasaden till ett lägenhetshotell har fått lite färg.
Ett försök att spegla stämningen under pandemiåret 2020 finns att se i en liten oansenlig gränd i La Lonja:
Eftersom bloggen fungerar som ett externt minne för oss är det kanske bäst att summera detta mycket märkliga år.
Långresa till Sydamerika i februari-mars där vi först levde i coronaförnekelse och fortsatte vårt resande så länge det bara gick. Funderade ett tag på att stanna i Chile tills viruset dragit förbi, tänkte då att det väl skulle ta ett par veckor. Hehe, med facit i hand känns det som en otroligt korkad tanke.
Men så bestämde vi oss för att åka hem och planen var Sverige men flygen passade bättre till Mallorca så här hamnade vi. I karantän.
Mallorca är fint!
Sedan kändes det som om allt lugnade sig lite efter sommaren, skolan drog igång i september och förutom de 56 sidorna med coronaanpassningar för skolan så kändes det mesta som vanligt. Eleverna anpassade sig, tiden gick, vi spritade våra händer tills skinnet flagnade och använde munskydd så flitigt att vi till sist nästan glömde ta av det när vi skulle äta eller dricka! Om det är munskydden eller något annat som gjort att jag inte varit förkyld en enda gång under hela terminen låter jag vara osagt. Men aldrig förr har jag varit med om en skolstart på lågstadiet där inte hosta och snuva kommit som ett brev på posten efter ett par veckor. Nåväl, terminen gick och vår skola klarade sig bra från covid-skiten.
Men nu, alltså vad i hela friden hände precis när vi började se fram emot julen? Coronan fick ny energi och galopperade fram med stor kraft i hela Europa!
Julbelysningen på Borne i Palma måste fotas varje år!
Vi hade flera olika julplaner och anpassade dem efterhand som restriktionerna förändrades. Bordeaux, Valencia och Palma skulle synkas (några ville dessutom till Sverige men det avskrevs ganska snabbt)! Vem vågar åka till Sverige – landet utan munskydd? Vi bestämde oss för att fira jul i Palma. Spanien bestämde då att man måste ha gjort ett PCR-test för att komma in i landet och det fixade fransoserna (Linus och Cyrielle) lätt. Och gratis, i Sverige skulle ett sådant test kosta från 1500 kr/person! För valencianerna (Lovisa och Marcus) var det svårare. Inte med PCR-testet, för de gjorde också det gratis. Sedan i början av november har Valencia haft stängda gränser, men tillåtit vissa resor och att hälsa på släktingar/nära vänner har varit en godtagbar anledning, så allt kändes grönt. Men! Sedan bestämdes att man endast fick lämna Valencia den 23, 24, 25 eller 31/12 samt 1/1. Det löste sig också och flyg Valencia-Palma bokades till den 24/12. Men! Då bestämde Valencia sig för att stänga sina gränser helt. Punkt, slut!
Nya restriktioner i Palma är att köpcentra måste vara stängda på helger och stänga tidigare alla vardagar (typisk kontraproduktiv restriktion), restauranger får endast ha sina uteserveringar öppna och de måste stänga 18.00, det är totalt utegångsförbud mellan 22.00-06.00, max 6 personer får samlas i grupp (gäller även hemma), endast två hushåll får blandas när man träffas hemma medmeramedmeramedmeramed…
Kick off för jullov!
Tips inför julen är att även ha munskydd hemma när man har gäster och att inte spela musik eller ha tv:n på då det gör att man pratar högre och därmed flyger aerosolerna längre. Jag. Blir. Så. Trött. Men vi är ju friska så jag klagar inte.
Idag är det vaccinationsstart i hela Europa!
Även om det inte är några andra människor inom synhåll måste masken vara på!
Så här i Covid-tider får man turista bäst man kan på hemmaplan. Som tur är finns det saker att upptäcka på denna lilla ö ännu. På riktigt nära håll finns den gamla fiskebyn Es Jonquet, som vi passerat några gånger, men inte riktigt undersökt.
Bara en gata leder in i området, övriga ingångar är via trappor. Biltrafiken är begränsad till enbart boende. Infarten övervakas med kameror (ACIRE – ”område med restriktiv cirkulation”). Det har Camilla erfarenhet av. Böter blev det, först trodde vi det var fortkörningsböter för det är inte så tydligt vad det är när man få en räkning i brevlådan.
Området gränsar till Santa Catalinas mest populära bar- och restauranggata, Calle Sant Magí, men i Es Jonquet råder för det mesta ett stort lugn och hela området är kulturminnesskyddat.
En del nya, eller nyrenoverade hus finns också, troligen med samma ”stadsplanering” som förr i tiden, så gränderna är ibland knappt passerbara.
Även husen får följa den lite slumpartade stadsplanen. Här blev det plats för ett långsmalt hus med en ”uteplats” mitt på gatan.
Från början var Es Jonquet en fiskeby, men med tiden blev det också en plats för väderkvarnar för att mala säd. En bra plats för detta med fritt blås från Palmabukten. De äldsta kvarnarna är från 1300-talet.
Än idag finns fem väderkvarnar kvar (mölla heter det egentligen 🙂 ). Några av dem är i mycket dåligt skick. Palma kommun kräver att de privata ägarna ska ta hand om dem och restaurera, men det är inte lätt att få det att hända och det kostar förstås en hel del att vårda dessa gamla byggnader.
Även om detta verligen är mitt i Palma och ett fantastiskt läge vid havet så finns här ödetomter som aldrig verkar ha varit bebyggda.
Från Valencia till Alicante är det inte så långt. När vi nu var på fastlandet och hälsade på så passade vi på att ta en liten tur söderut längs, i turisttermer kallade, Costa Blanca.
Först var planen att köra ytterligare en bit söder ut till Cartagena, men det ligger i region Murcia och där var coronaläget sämre än i region Valencia så det undvek vi. Och mycket riktigt stängdes Murciagränsen för in-och utresor medan vi var på ”rätt sida” av regiongränsen.
På vägen mellan Valencia och Alicante ligger turistorterna på rad vid de fina vita stränderna som gett Costa Blanca sitt namn.
Först gjorde vi ett stopp i Calp för att beskåda den stora ”stenbumlingen”, Peñon de Ifac, som ser ut att ha trillat ner mitt i staden.
Alla orter längs Costa Blanca verkar ha satsat på skyskrapebebyggelse. Värst, om man nu tycker så, är det i Benidorm. Man skulle utan tvekan kunna gissa att detta är Florida eller något liknande ställe.
Platja de Llevant, östra stranden i Benidorm.
Vid denna säsong och vid denna speciella tid var medelåldern mycket hög. På stranden så här mitt på dagen kanske 75 år eller så.
I sanden var det utlagt ett rutmönster med rep för att hålla solbadarna på coronasäkert avstånd!
Ett behagligt ställe att tillbringa vintern på är det förstås, om än lite opersonligt med dessa höga hus i rad.
Till sist nådde vi Alicante som var målet för dagen och för en natt på hotell. En medelstor stad med drygt 300 000 invånare. Också här en del turisthotell och en fin strand, men inte en känsla av typisk turiststad ändå.
Som vanligt tog vi en hel del promenader, framförallt i den gamla stadsdelen Santa Cruz som klättrar upp mot kastellet Santa Barbara på en bergstopp.
Santa Cruz kallas också ”El Barrio” som helt enkelt, betyder ”stadsdelen”.
Trappor och åter trappor är det som gäller om man bor i El Barrio de Santa Cruz.
Många fina gränder och torg finns att utforska i den gamla staden och väldigt folktomt var det i dessa nästan turistfria tider.
Uteserveringar på rad på Plaza Santisima Faz.
Perfekt för att vandra omkring i lugn och ro och titta på alla fina hus.
En bit ovanför gränderna finns alla takterrasser. Användningen kan variera, men en hängmatta med denna utsikt hade man inte sagt nej till!
Ett måste i staden är att promenera på La Explanada de España. En promenadgata byggd 1867 för att passa stadens kvällsflanörer som letar efter en lämplig bar att stanna vid.
Ett vågmönster för att påminna om närheten till havet. Lätt yrselframkallande för en del kanske 🙂
Det blev bara en kort sejour i Alicante denna gång. Lite av speed tourism över det hela, men vi kommer säker förbi här någon annan gång när det inte råder pandemi.
På vägen tillbaka till Valencia tog vi en liten omväg söderut för lite flamingoskådning i saltdammarna vid Santa Pola, men inga flamingos ville låta sig fotograferas, så det blev ett bad i havet istället.
Platja Varadero i östra Santa Pola. För en gångs skull Costa Blanca utan höghus!
Resor måste planeras på ett lite annaorlunda sätt i dessa pandemitider. Även inom Spanien finns restriktioner och regler som ändrar sig från dag till dag. Resor är inte förbjudna utan till och med, under vissa omständigheter, uppmuntrade av myndigheterna i Spanien. Balearerna planerar till exempel rabatter för sina invånare som turistar inom regionen.
Turiaparken med vetenskapsmuseet i ena änden är ett ställe man bara måste stanna och fotografera vid!
Nu när det var höstlov planerade vi att besöka Valencia för att hälsa på Lovisa och Marcus. Att hälsa på familjen tänkte vi var ett gott skäl till resande. Vi hade också ett mindre flyttlass med bland annat vinterkläder att överlämna till dem.
Reseplanering i dessa tider kräver en del nya överväganden för att inte bli stoppade vid lands- eller regiongränser, fastna i karantäner eller att utsätta sig själv eller andra för smitta.
Vetenskapsmuseet…
Valencia och Balearerna var vid denna tidpunkt på gul smittnivå (enligt spansk klassificering) när övrig spanska regioner, utom kanarieöarna var röda. Smittan var dock på väg upp, som i princip hela Europa, och nya restriktioner var att vänta.
Jag tog färjan till Valencia i förväg. 8 timmar direkt från Palma. Camilla som jobbade någon dag till tog flyget. Det var precis i sista stund för två dagar senare stängde region Valencia gränserna för all in- och utresa. Väl på plats är det ingen risk att fastna eftersom hemresor till ens permanenta adress alltid är OK.
Mycket skrivande om regler, planering och sådant, men tyvärr är det vad som gäller i dessa tider.
Vi hälsade på Lovisa och Marcus i deras lägenhet som de bor i sedan en månad tillbaka i stadsdelen Camins al Grau i östra Valencia.
Lovisa och Marcus + kaninen Hemulen som flyttat med och hittat en favoritkruka att hålla till i.Soluppgång från Lovisa och Marcus terrass.
Det blev flera långa promenader och elscooterturer i staden detta fina höstlov.
Valencias matkatedral, Mercat Central. Mat är ju viktigt i Spanien och en saluhall bör därför föräras en vacker lokal!
Jag försöker alltid hitta någon lite charmig/småruffig/hipp stadsdel att undersöka lite närmare. Denna gång blev till Cabañal, en stadsdel vid havet och stranden i Valencia.
Att strosa runt i nya städer och stadsdelar är bland det bästa som finns.
På 1800-talet var detta en fiskeby en bit utanför staden. Nu en mer och mer polulär plats att bo på, nära stad och strand.
I Cabañal är det långa raka gator som gäller. Längor med arbetarbaracker fanns här tidigare och stadsplanen fick anpassas till dem.
Många pampiga fasader, som troligen inte fanns i den gamla fiskebyn.
Valencia och speciellt Cabañal är känt för sina kalkelplatt-försedda fasader. En del annorlunda hus finns att beskåda!
En marionettteater klädd i klatschiga kalkelplattor!
Som sig bör i denna typ av områden så finns det en hel del gatukonst att beskåda. Så även i Cabañal.
Stranden vid Cabañal är gigantisk. Ingen risk för trängsel här ens i högsäsong.
