Artà

En långhelg gör vi gärna till en minisemester! Finns så många olika platser i Spanien vi skulle vilja åka till, men med tanke på det extrema covid-läget valde vi att stanna på ön!

Vi startade med en vandring i Parc Natural de la peninsula de Llevant.

Mandelträden står i startgroparna!
Backe upp och backe ner!
Massor av hökörnar. Eller heter det örnhökar? Aja, rovfåglar i alla fall!

Sedan var Artà vårt mål. Det är en kommun långt upp i nordost (långt med mallorkinska mått mätt) med nästan 8000 invånare. Ingen världsmetropol alltså! Möjligen är största sevärdheten här Santuario de Sant Salvador, ett kloster på en höjd! Hehe, ja ni hör ju hur upphetsande det låter. Utsikten var i alla fall fin både i ottan och i solgasset!

Hotell Forn Nou

Hotellincheckningen blev lite annorlunda! Ingen fanns i receptionen när vi checkade in. David hittade ett telefonnummer på disken, ringde det och fick beskedet att vi kunde ta det första rummet till vänster en trappa upp! När vi sedan skulle gå ut på kvällen var receptionen fortfarande obemannad och så även när vi kom tillbaka vid 22-tiden. Då med tillägget att ytterdörren var låst. Ingen av våra två nycklar passade. Dock fanns det en sidodörr där en av våra nycklar passade så vi kunde ta oss till rummet och sova gott i supersköna sängar. Fortfarande oincheckade! Frukost serverades 9.00, till oss och två andra svenska gäster, och då passade vi även på att checka både in och ut på en gång!

I receptionen ekade det tomt!
Lågsäsong!

Fyra calas vid Cala d’Or

Det finns många calas (vikar) runt Mallorca, det har vi förstått sedan länge. Men, hur många är det egentligen? Nu har jag hittat en lista med 332 calas runt Mallorcas kust. Otroligt! Det är ju en ö som bara är något större än Gotland… Det betyder också att det finns många calas kvar att besöka för oss. En gissning är att vi betat av kanske 30-40 stycken men det är svårt att hålla räkningen.

Målet för dagens promenad var att besöka några nya calas, närmare bestämt vid Cala d’Or på Mallorcas östkust. Det finns dock ingen vik som heter Cala d’Or. Det är istället namnet på en turistort belägen vid ett antal fina små vikar, men med andra namn. Byn började byggas på 30-talet av en arkitekt från Ibiza. Bebyggelsen består framförallt av vita hus som är typiska för medelhavet, men inte så vanliga på Mallorca. Så här mitt i vintern så är de flesta semesterbyar väldigt öde och så också Cala d’Or.

Huvudgatan i Cala d’Or. Ingen trängsel så här års!

Vi startade vår promenad vid Caló des Corral och betade av ett par vikar till innan byn tog slut.

Caló des Corral ser nog inte så här folktom ut i högsäsong…
Cala Ferrera
Cala Serena

Sen tog den branta klippkusten vid, som är typisk för Mallorcas östsida.

Klippkusten är högre än den ser ut på bild. Skulle gissa att det är ett stup på kanske 30-40 meter ner till vattnet.

Sista biten till stranden Cala Mitjana, som var vårt mål, verkade inte framkomlig. Ett stort hus med trädgård låg väldigt nära klippkanten och en hund vaktade tomten såg det ut som.

Vi valde att inte utmana ödet utan svängde tillbaka genom kustvegetationen. Det var kanske inte bästa vägen, men vi kom tillbaka där vi startade i alla fall.

Väl tillbaka i det öde Cala d’Or var vi inställda på att behöva köra någon annanstans för att få lite lunch, men då uppenbarade sig en park med ett typisk spanskt lunchställe, där det dessutom satt folk på uteserveringen. Fantasktisk tur!

Jullov

Vi lyckades! Vi lyckades samla barn med respektive för att fira jul. Inte på Mallorca och inte i Lund, men i Valencia.

Det var lite osäkert in i det sista om covidskiten skulle stoppa allt (antalet smittade ökade lavinartat och var uppe på all time high), men vi lyckades. Och vilken fin vecka det blev!

Ingen jul utan pussel!

Vi hade hyrt en lägenhet, via Airbnb, där vi rymdes alla sex!

Eller, ja vi var ju sju!
Snillen spekulerar!
Valencia väl värt ett besök!

Vi hann även med en utflykt till Albufera för en promenad och sedan vidare till Paellans hemstad: El Palmar!

Väggmålning som visar vad som odlas i området!

Vi , David och jag, åkte sedan tillbaka till Palma för att packa om för en vecka i Lund (det där med att minska resandet gick sådär för oss denna ledighet). Det var på håret att jag inte fick följa med SAS till Köpenhamn då jag inte hade PCR-test. Det hade inte David heller men han lyckades passera kontrollen i gaten… Efter några långa minuter och ett antal telefonsamtal konstaterades att man inte behövde PCR-test för att resa till Köpenhamn om man skulle lämna Danmark inom ett dygn. Det visste vi, men det kändes klokast att inte argumentera i det läget…

I Lund var det grått. Mycket grått!

Veckan gick fort, men vi hann med både cava, midsommarmat och…

Yummie!

En dag ägnades åt promenad i Malmö. Jag gillar ju kyrkogårdar så det fick bli en tur inom S:t Pauli mellersta kyrkogård för att titta på den romska delen av begravningsplatsen.

En annan dag (dagen då solen sken) ägnades åt cykling i Lomma. Det gick sådär…

Punka, vad gör väl det när himlen är blå?

Minisemester i Alcudia

Till Alcudia åker man vanligtvis på chartersemester. I alla fall till Port d’Alcudia där stranden och alla hotellen ligger. Eftersom det var långhelg med ledig måndag för att fira spanska konstitutionen valde vi att ta en natt i gamla Alcudia som ligger en bit bort från havet, men som är en riktigt fin liten by innanför en medeltida ringmur.

Vi har bloggat om Alcudia tidigare (Ett ”vintrigt” Alcudia), men det är väl värt flera besök. Speciellt i lågsäsong och att kunna stanna över natten och se lite av det lokala kvällslivet också.

Vi inledde med en promenad till kustbyn Alcanada med anor ifrån både romartiden och morerna. Nuförtiden är det en semesterby, med en liten strand och en golfbana.

På strandpromenaden i Alcanada råder ett stort lugn. De som bor här året om har det väldigt stillsamt så här i december månad.
Cala Poncet är öde och tom.

Ett gammalt vakttorn finns kvar som påminnelse om att det inte bara är ett nyanlagt samhälle.

På vägen passerade vi ”semesterAlcudia” för en lunch i solen. En vältajmad paus denna annars väldigt regniga höst på Mallorca.

Vinskådning är en ädel konst!

Alcudia gamla stad ligger som de flesta gamla samhällen på Mallorca en bit från kusten för att man skulle kunna skydda sig från angrepp från havet. Och om inte det räckte så byggdes en ringmur runt det lilla samhället. Muren är fortfarande kvar till stora delar efter alla hundratal år som gått.

En julprydd huvudport in till Alcudia gamla stad.

De smala gränderna var nästan helt folktomma denna decemberhelg. Hade det varit på sommaren skulle det varit tjockt med turister större delen av dygnet.

Vi bodde i ett lite udda hotellrum en våning upp på en innegård. Helt ensamma kändes det som, men hade det varit säsong hade det nog varit full fart eftersom innergården hyser en grillrestaurang. Så här årsvar den helt stängd.

Vårt charmiga rum på andra våningen på Can Simó Petit Hotel.

Några promenader i gränderna blev det, inte minst för att njuta av folktomheten.

En skuggselfie från ringmuren 🙂 .

Salt d’es Freu + Caimari – vattenfall och olivfestival

Efter två veckor med uselt väder och regn mer eller mindre varje dag kändes det som en bra idé att besöka ett vattenfall och hoppas på att det denna gång skulle vara vatten i fallet. Två gånger tidigare har vi tagit oss dit men inte sett en droppe vatten.

Mellan byarna Orient och Bunyola rinner bäcken Torrent d’Orient. Torrent är ju ett passande namn på vattendrag i dessa trakter eftersom de oftast är just torra 🙂 .

Väl framme vid fallet Salt d’es Freu insåg vi och andra vandrare att det inte bara var vatten i själva fallet utan också på vägen dit. Om man inte var utrustad med höga stövlar eller ville blöta ner skorna så fick det bli att vada över barfota.

Det är inte bara vanliga nyfikna som söker sig hit utan också sportare som går, klättrar och hoppar lite överallt.

Vacker natur är det och det var tydligen inte bara vandrare och sportare som tagits sig hit.

Tänk att det finns skogsrå på Mallorca också!

Bara att få se grön och frodig mossa känns lite exotiskt och vackert.

Efter vattenfallet körde vi vidare längs Tramuntanabergen till byn Caimari som är känt för oliver och olivolja. Just denna helg så var det den årliga olivfestivalen Feria de s’Oliva. Den firas i slutet av november, mitt i olivernas skördetid.

Det finns tydligen hundratals olika sorters oliver att välja mellan, alla med sin speciella karaktär. Det räcker alltså inte att veta att det finns gröna och svarta oliver…

Fina små gränder i Caimari! Och tröttnar man på oliverna kan man ju ta en drink i nåt marknadsstånd!

En långhelg i Zaragoza & Valencia

Zaragoza; äntligen en ny spansk stad att undersöka! En långhelg på grund av Todos los Santos, eller Alla helgons dag, och huvudmålet var Valencia för att hälsa på Lovisa och Marcus. Men en femdagarsledighet räckte också till att besöka Zaragoza som vi aldrig varit i tidigare. Det är Spaniens femte största stad och huvudstad i regionen Aragonien.

Den gamla stenbron Puente de Piedra över floden Ebro.

Zaragoza är en av de många spanska städer som grundades av romarna. I detta fall av kejsar Augustus ca 14 år före kristus.

Staden har ett brokigt förflutet som har satt sina spår. Först romersk, sedan gotisk, arabisk och sedan spansk stad. Det syns bland annat på stilen hos den stora basilikan Nuestra Señora del Pilar.

Vi hade mindre tur med vädret som just denna alla helgons helg bestod mest av regn och gråa moln. Men det stoppar inte oss inte från stadspromenader.

Gågatan Alfonso I

Kring det stora torget i centrum, Plaza del Pilar, ligger två katedraler, ett museum med lämningar av det gamla romerska torget och ett vattenfall i form av Sydamerika för att hylla La Hispanidad, eller spanskheten helt enkelt.

Plaza del Pilar, 500 meter långt och gott om helgfirande Zaragozabor.
Här under det brokiga huset finns rester av det gamla romerska torget.
Sydamerikakarta som ett vattenfall… Dock utan vatten just nu.
Grundaren själv ser ut att peka bort från både centrum och saluhallen.

Den gamla stadskärnan var överfull med barer och restauranger och ett kvarter, kallat El Tubo, är speciellt känt för sina pintxos- och tapas-barer. Calle Estebanes är mest tapasbartät. 17 barer på 170 meter gata!

Vi väntar på att något tapasställe äntligen ska öppna 🙂 . Vi var tapassugna på tider som inte är normala, typ vid 12 på dagen och vid 5 på eftermiddagen.

Pintxos är tyvärr en bristvara på Mallorca, så vi passade på att prova så många som möjligt när chansen fanns.

Zaragozsaborna verkar också uppskatta alla dessa barer och restauranger. Uteserveringarna var fyllda med lokalbefolkning som passade på att fira långhelg när regnet gjorde lite uppehåll ibland. Vi var lättledda att följa trenden och jag kan erkänna att det blev mer av matkultur än historisk kultur på denna tur.

Fullt på uteserveringarna trots nästan turistfritt i staden.

Efter Zaragoza styrde vi söderut mot Valencia. På vägen passerade vi vinområdet Cariñena som lyste i fina höstfärger denna tidiga morgon. Vi blev lite överaskade över färgprakten. Mallorcas vinfält ser inte ut riktigt så. Där torkar nog bladen och faller av innan det hinner bli höstkallt.

Det blev några avstickare från motorvägen för att köra omkring bland vinrankorna och beundra höstfärgerna.

Även om Valencia bara är knappt 30 mil söder om Zaragoza så kändes det som en annan klimatzon denna helg. Plötsligt nära 30 grader varmt. En ganska hög temperatur för att vara den 1 november i Spanien.

Vi hann med några promenader i staden förstås. I det charmiga området El Carmen till exempel med all sin gatukonst/klotter.

Trots pandemi och nära nog noll turister under lång tid, så finns motståndet mot turismen kvar och skyltas på lite olika sätt. Här som ytterligare en väggmålning:

En turist mer = en granne mindre. Aporofobi, fattigdomsfientlighet, är ett nytt ord för mig.

Även i Valencia blev det ett pintxosstopp. Ett återbesök på favoritstället Malafama i stadsdelen Cabanyal.

Malafama, väl värt ett besök om man gillar pintxos!

Som sagt, mat var en röd tråd för denna långhelg. Lovisa och Marcus tog med oss till en riktigt bra asiatisk restaurang, inhyst i en överbyggd innergård med lite asienkänsla.

Massor av smårätter att välja bland. Till exempel råbiff med senapsglass, ja varför inte, men inte så asiatiskt…

Sedan kan man inte besöka Valencia utan att gå en runda i Turiaparken och när man går förbi natur- och vetenskapsmuséet måste man bara fotografera!

Sommarvarma kvällar på uteserveringar är inte så dumt i november!

Lovisa, Marcus och Hemulen + lite Skip-Bo-spel.

En gammal sommarplan!

Spanien-Sverige. Ja, då tänker jag inte på EM i fotboll utan hur vi ska ta oss från Spanien till Sverige.

Jag tycker att det är praktiskt att flyga, David tycker att det är både praktiskt och väldigt kul att köra… Så vi kör. David kör, jag sitter i passagerarsätet och väljer vilka sommarpratare vi ska lyssna på. Vi tar helt enkelt förra sommarens semesterplanering, justerar den och verkställer.

Resan är en del av målet, det handlar alltså inte om att ta sig till Sverige på kortast möjliga tid. Så vi börjar med att ta färjan till Valencia. Sju och en halv timma i rakt västlig riktning! På en båt som är så tråkig att klockorna stannar!

Man kan roa sig med att gå några varv på helikopterplattan!

Men vi väl i Valencia är vi nöjda och glada, trots att termometern visar 40 grader! 

40 grader – det är inte jätteskönt! Men kul att träffa Lovisa och Marcus! En snabbvisit fick det bli för att sedan börja färden norrut. 

Från hotellets tak kunde vi se hem till dem!

Perpignan i Frankrike var vårt mål, men först ett stopp i Tarragona. Note to self: hit vill vi åka igen, en mycket trevlig stad! Vi tänkte mest oss en lunchpaus och det var lätt att hitta god mat. Är man historieintresserad, det har jag hört att man kan vara,  finns här massor av lämningar att se från romartiden! 

Plaza de la fuente var förr en del av en romersk circus (kapplöpningsbana), nu ett torg kantat av restauranger.

Att det är en kuststad gör ju inte saken sämre… här var dessutom temperaturen cirka tio grader lägre än i Valencia så vi svettades inte ens under promenaden!

En lunch i skuggan!

Sedan vidare mot Perpignan, en fransk stad med drygt 100 000 invånare.

Vissa gillar att dricka vin…
andra gillar att sitta på Campo Santo (Heliga platsen) och vila ögonen på en vägg (baksidan av katedralen i Perpignan).

En fin liten stad med ett palats byggt för en mallorkinsk kung, Jaume II, som 1276 gjorde Perpignan till huvudstad i kungadömet Mallorca. Palatset var ”tyvärr” inte öppet när vi var här…

Le Castillet – symbolen för Perpignan! 

Nästa etapp Perpignan – Lyon!

Midsommar i Cala Figuera

Midsommaren i år firade vi med en övernattning i Cala Figuera på Mallorcas östkust.

En liten fiskeby som inte helt har omvandlats till turistort. Inte för att här inte är otroligt vacker utan troligen för att det inte finns någon strand i närheten. Branta klippor omger den långa skyddade viken som passar bäst som en fiskebåts- och småbåtshamn.

700 invånare bor det i byn och det finns en del hotell trots bristen på strand. Som alternativ till bad så tog vi en promenad till den gamla fyren Torre d’en Beu. Inte läge för långa promenader så här när sommaren börjat på allvar. Det blir för svettigt helt enkelt.

En inte så charmig radaranläggning har blivit granne med den gamla fyren…

Vi bodde på hotell Rocamar, ett enkelt men fint hotell med fantastisk utsikt!

Marken kring hotellen på udden har ”slitits ner” lite, men håller väl några hundra år till kan man tänka.

De flesta av byns restauranger ligger på rad längs en gågatestump i viken. En helt sill- och snapsfri midsommar blev det på Pizzeria Es Port. Lite underligt med ”pizzeria” i namnet när det mer var fisk som var paradrätter, som sig bör i en fiskeby!

Byns biergarten har sett sina bästa dagar och är numera helt enkelt en ”garten”.

Son Serra de Marina

På Alcudiabuktens öde ände ligger en lugn by vid namn Son Serra de Marina. Ett avlångt samhälle vid havet med semesterhus som började byggas under 50-talet.

Där bebyggelsen slutar i öster finns en fin sandstrand, klart vatten och ett par strandrestauranger.

Eftersom det inte är alltför varmt så här i slutet av maj var vår plan att promenera längs stranden till nästa by, Colònia de Sant Pere, ett par kilometer bort i stället för att ligga på stranden och steka oss (vilket jag ju aldrig gör någon längre stund).

Son Serra de Marina på lite avstånd och sedan, långt bort i fjärran, Alcúdia.

Bitvis är denna sträcka är en del av vandringsleden GR222 som går från Artà till Lluc.

På vägen passerar man en nybyggd semesterby som heter S’Estanyol.
Sommarboenden längs Barranc Sa de Canova av de lite lyxigare slaget.

Sen blev det ett bad till sist ändå. Fortfarande kallt i vattnet, bara 20 grader 🙂 .

Påsklov hej och hå!

Hotell Port Mahón – a room with a view!

Det blev en svajig start på påsklovet. En elev visade sig bära på covid-smitta precis veckan före påsklovet, covid-skolaenheten kontaktades och hela klassen hamnade i 10 dagars karantän. Det gjorde att lovet för mig startade två dagar tidigare än beräknat, men även att de första dagarna av lovet fick spenderas i karantän. Turligt nog var ingen annan i klassen smittad! Eller tur och tur, det var såklart tack vare munskydden som vi bär hela dagarna…

Under påsken skärptes covid-restriktionerna i Spanien och alla provinser försattes i perimeterkarantän, dvs man fick inte lämna sin region om man inte hade särskilda skäl. Och eftersom att hälsa på släkt inte räknas som särskilda skäl kunde vi inte åka till Valencia som vi så gärna vill. Däremot påverkar denna perimeterkarantän inte turismen från andra länder. Det gjorde att – håll i er nu – 50 flyg per dag från Tyskland kunde landa under hela påskveckan!

För vår del blev det hemester, Menorca blev vårt mål! Närmare bestämt Mahón, med nästan 30 000 invånare, på den östra delen av Menorca. 

Vi tog den snabba katamaranen från Alcudia till Ciutadella på tisdagen, strosade (gick vilse) i Ciutadella och körde sedan upp på öns högsta berg – Monte Toro 350 möh! 

Tidens gång: en generation bygger jesusstaty och nästa master!

Onsdagen var tänkt till vandring, när vi vaknade var det 20 grader och strålande sol. Eller nej, det är visst fult att ljuga, det var 7 grader, molnigt och väldigt blåsigt! Så vi satte oss i bilen och körde en sväng, finns alltid något mål som David stjärnmärkt på sin karta!

Det blev en snabb promenad i byn Es Grau.

Sedan köptes snabbnudlar som avnjöts till lunch sittandes i hotellsängen! Framåt eftermiddagen visade sig solen och vi vågade oss ut igen. Promenerade längs Cami de Caballo i sydostlig riktning, fikade i en by och promenerade lite till. Jag tänker alltid att vi promenerar, vandra låter så pretto! 

På torsdagen blev det varken promenad eller vandring, istället hyrde vi cyklar. Och solen sken!

Sant Lluis – ingen rusningstrafik!
Cyklade längs en utmärkt cykelväg – möjligen en cykelväg för terrängcyklar!

Målet var byn Binibeca Vell, en av de stora turistmagneterna på Menorca! Tipset var att inte åka hit under turistsäsong för då skulle byns charm gå förlorad i turisthysteri! Nu var här turistfritt, sånär som på de cyklande svenskarna! Fiskebyn skapades som ett turistcentrum på 60-70-talet och husen, som alla är vitkalkade, är byggda så tätt att man går omkring som i labyrinter i området. 

Lite kulturella var vi också på cykelturen. Talaiotiska lämnningar finns det gott om på ön!

Talaioter, bronsåldersfolk som levde på de baleariska öarna från 2000 fkr tills romarna kom kring år 0. De byggde stenhus, stengravar och stenstoder. Det finns många lämningar just på Menorca och David vill gärna se dem alla…
Verifierad av MonsterInsights