Tio timmars bussresa över Anderna för att komma till Argentina? Tillbringa mer än sex timmar på en höjd över 4000 m och sedan åka nerför på serpentinvägar? Ja, vi var sugna på den resan och är så nöjda! Det var mycket välorganiserat, fräsch buss och seriös busschaufför som körde mycket lugnt! Priset per person var ca 650 kronor.
Gränsövergången var inte snabb… först skulle alla kliva ur bussen och ta med ryggsäckarna och köa för att stämpla ut ur Chile, sedan ny kö för immigration till Argentina. Allt i ett litet rum där köerna korsade varandra. Efter det skulle bagaget hämtas (prompt från vänster sida av bussen trots att vi alla lastat in våra väskor på höger sida) och åka igenom scanning, de som hade mat med sig blev av med den. Vi hade lämnat vår lilla matkasse på bussen så vi slapp resa vidare med knorrande magar!
En vacker resa var det ialla fall! Högsta höjden är 4800 möh och då blir man andfådd av minsta ansträngning, som att tugga ett kex, snyta sig eller prata med långa meningar…
Växtligheten skiftar när man kommer över på den argentinska sidan av bergen, från små gula grästuvor till olika typer av gröna buskar. På den Argentinska sidan såg vi inte bara vacunjas utan även alpackor. Fatta ALPACKOR, måste vara världens sötaste djur!
Vi passerade även Salinas Grandes – en gigantisk saltöken!
Så var vi tillbaka i San Pedro de Atacama efter drygt två och ett halvt års pandemiavbrott. De sista dagarna här i slutet av mars 2020 avfolkades byn på turister och allt stängde ner efter hand. Vi ville gärna komma tillbaka just hit för att se vad som hänt med byn när det mesta av det man levde av försvann.
Caracoles, gågatan i centrala San Pedro.
Det var skönt att se att gatorna nu vimlade av turister igen. Lite tur i sammanhanget är att San Pedro bara förlorat en turisthögsäsong eftersom pandemin slog till när här var på väg mot höst och vinter (maj-september alltså). Vi pratade med några som hade jobbat här när det stängde ner och fick reda på att många som arbetade i byn var från grannländerna och därför åkte hem när det stängde ner. De som var kvar hade det tufft, men samhället hade hjälp till en hel del.
Mycket har också renoverats och fixats till för de kommande säsongerna som man hoppades skulle komma. En del gator till exempel är stenlagda istället för sand/grus som innan.
Förutom att strosa runt på byns gator och gränder så var det en del utflykter i öknen som lockade.
Vi bokade en färdig tur ut i öknen. Olikt oss och sanningen är att vi försökte hyra en bil istället, men inga lediga bilar fanns. Att turismen är tillbaka starkt igen är tydligen en överraskning för vissa branscher.
Dessa fantastiska vägar!Frukost dukades upp mitt på den södra vändkretsen. Här kommer solen att stå i zenit om en månad.
San Pedro ligger på en högplatå på ca 2400 meter över havet och vissa av platserna att besöka ligger på ännu högre platåer. Vi stannade vid Piedras Rojas där en timmes promenad i långsam takt stod på programmet.
Saltsjön Aguas Calientes var målet för promenaden.
Det låter som en lätt vandring, men nu var vi på 4200 meters höjd och syretillgången lite begränsad. Det gick förvånansvärt bra, men kändes som att man gjort ett rejält träningspass när vi kom tillbaka. En turdeltagare mådde sämre och blev beordrad cocabladste som botemedel. Alla blev också erbjudna detta redan till frukost om i fall att 🙂 .
Piedras Rojas betyder helt enkelt röda stenar.
Otroligt att det finns en del växtlighet som gör slätterna gröna på vissa ställen. Atacama räknas som världens torraste plats (polerna räknas inte med här). Genomsnittlig nederbörd i hela Atacama är ca 1 mm per år och det finns delar av öknen som inte haft regn på 500 år!
De fåtal växter som finns på vissa ställen får förlita sig på havsdimma som kan ge vatten via luften. Några djur kan sedan leva här på den sparsamma växtligheten och vattnet.
En gråräv, som kanske mest lever av matrester från turisterna nu för tiden och en nandu, som liknar en liten struts, men inte är det.
Vi stannade sen vid Lagunas Altiplanicas. Två laguner vid foten av vulkaner.
Laguna Miniques nedanför en rad vulkaner som också kallas Miniqes.
Sista stopp var Laguna Chaxa mitt ute i saltöknen Salinas Atacama. Största delen av öknen består av torr lera med salt.
Salinas Atacama, ett enormt område av lera och salt.
På några ställen finns laguner med grundvatten som är perfekta fiskevatten för flamingos och andra fåglar.
I byn kunde vi också konstatera att:
Fler ”systembolag” tillkommit i form av ”hål i väggen”-butiker. Alkohol säljs bara i dessa speciella butiker.
Långa öppettider och manuell service, kanske något för systembolaget att ta efter?
Pisco sour är en klar favorit! Den skulle skydda mot covid sas det förra gången vi var här och vem vet kanske det stämmer.
Vår förra sydamerikaresa fick ju ett abrupt slut i mars 2020 när covid 19 tog över världen. Vi har längtat efter att kunna resa igen och nu är vi här – i Santiago de Chile! Huvudstaden Santiago lockade inte alls oss sist då hög brottslighet, vilda demonstrationer och diverse varningar från personer som varit här avskräckte oss. Fick även nu en sista varning av en kvinna bredvid mig på flyget hit, en chilenska bosatt i just Santiago. Hon varnade för ”bad people” och menade att man ALLTID riskerar att bli rånad, var man än är i staden! Så det var med stor försiktighet vi klev in i sexmiljoners-staden!
Placa de Armas, egentligen en hel park men folket som var där var inte den typen som vill vara med på bild…
Vi bodde på Hotel Sommelier Boutique i ett bra område med massor av trevliga barer och matställen. Här stannade vi två nätter och gjorde som vi brukar i nya städer: googlar sevärdheter och börjar gå! Det som lockar oss mest är udda kvarter, det är en fröjd att bara promenera omkring och insupa atmosfären.
Nytt möter gammalt!
Cerro Sankta Lucia
Detta historiska monument, ett ”berg” på 620 möh låg granne med vårt hotell så vi knatade upp på toppen. 620 möh ja, men vi bodde vid foten av kullen så det var bara 69 höjdmeter kvar. Tur var väl det i den 30-gradiga värmen.
Främst är det utsikten som lockar!
Yungai och Barrio Brazil
Här var det inget hallabaloo på söndagar…De som var ute var alla på Plaza Libertad de Prensa.
Barrio Italiano
Det är en gammal stadsdel som i början av 1900-talet samlade hantverkare från olika länder, många italienare slog rot här och utvecklade handeln. Längs huvudgatan, Avenida Italia, kryllar det av coola caféer, häftiga restauranger och marknader med hantverk. Gastronomi och design är i fokus här.
Mysiga kvarter att promenera runt i, iaf när vi var här en söndagsförmiddag!
Barrio Bellavista
Mellan Mapochoflodens norra strand och San Cristóbal-kullen, en kort promenad från vårt hotell fanns Barrio Bellavista. Även detta ett restaurangområde, lite kitschigare än Barrio Italiano.
Cerro San Cristóbal och poeten Pablo Nerudas hus lockar mycket folk hit, vi swishade förbi Nerudas hus och såg San Cristóbal, men utforskade inte dem vidare. Vi missade även det häftiga nattlivet här, vi missar för övrigt allt nattliv pga aldrig pigga under den delen av dygnet…
Pablo Nerudas husSan Cristóbal-kullen
Bellavista var på 1500-talet ett område isolerat från staden, en by för urbefolkningen (inka och picunche med trälar och förtryck) som på 1800-talet, när man byggde en bro över Mapochofloden, utvecklades till ett välbärgat område . Under de stora demonstrationerna/upploppen 2019-2020 då plundring och skadegörelse blev vardagsmat, drabbades stora delar av Bellavista.
Mercado Central Jag älskar exotiska marknader i spännande länder. Men detta var ett antiklimax!
Byggnaden beskrivs som fantastisk med sina järnkonstruktioner från 1872, men det väl också allt!Chorrillana ska man äta! En portion räcker mer än väl till två, så var det med all mat!Det finns många fint målade husfasader, men ännu mer klotter! Klotter överallt!
Hundstatus: 0, dvs inte en enda herrelös hund att vara rädd för!
Innan vi lämnade San Pedro hann vi i alla fall med några fantastiska turer ut i Atacamaöknen.
Precis utanför San Pedro ligger Valle de luna (måndalen). Ett område som påstås likna månens yta med sand, salt och berg i olika färger. En prototyp av marslandaren provades här för att likna de verkliga förhållanden som väntade.
Nej, det är inte snö, det är salt!
Området ska helst besökas på seneftermiddagen för att skuggorna ger extra effekt på landskapet.
Vi hade turen att hinna med ett besök här. Dagen efter stängdes alla parker och turistattraktioner i området pga coronaepidemin.
Folksamlingar skulle också undvikas vilket gjorde att restauranger antingen stängde eller minskade antal bord för att sprida gästerna mer. Det är första gången som detta sker någonsin i San Pedro. Alla turister försökte lämna området så fort som möjligt och hotellen stängde ett efter ett. Vi var till sist de enda gästerna på vårt hotell med 20 rum.
Hotel Jardin de Atacamas trädgård som vi till sist hade för oss själva.
De snabba och ganska tuffa restriktionerna gjordes när det fanns 4 konstaterade coronafall i regionen där San Pedro ligger med en halv miljon invånare.
Sista dagen i San Pedro tog vi en tur upp i bergen mot Paso de Jama (gränsen till Argentina). Detta är inte en park med inträde utan helt enkelt en tur upp i de fantastiska Anderna.
Vägen från San Pedro går snabbt uppför. Byn ligger på 2400 m.ö.h så det blir snabbt ordentligt högt. Vårt mål var Caldera la Pacana drygt 11 mil från San Pedro.
På vägen passerar man den imponerande Lincancabur-vulkanen. Toppen på nästan 6000 meter ligger på gränsen till Bolivia.
Lincancabur ser inte så hög ut när man redan är på 4000 meters höjd.
Efter 6-7 mil var vi uppe på 4 800 meters höjd och började känna oss lite konstiga pga den tunna luften. Lederna kändes sega och till och med bilen blev slöare att köra på grund av syrebristen… Vi funderade på att vända. Vägen gick inte bara upp till ett pass och ner igen utan det handlade om flera mils körning på en högplatå runt 4 500 meters höjd.
Som tur var vände vi inte utan nådde målet efter några stopp för att fotografera lamadjur och flamingos.
Otroligt att lamadjuren hittar tillräckligt med föda i dessa trakter.
Vi nådde till sist saltlagunerna i kalderan La Pacana. Förhoppningen var att få se lite större mängder flamingos, men bara några få skymtades på långt håll. Men, även utan flamingos var vyerna otroligt vackra.
Snabba svängar och nu är hemresa bokad, Chile verkar vara på väg mot en lockdown och antalet coronafall förväntas fördubblas var tredje dag (idag ca 400, så fortfarande mycket lågt med tanke på att invånarantalet är 18 miljoner!). Målet för dagen var att ta oss till Viña del Mar, väster om Santiago, för att ha nära till flygplatsen på tisdag då vi planerar att resa från Santiago till Kastrup.
Dagen startade med att vi fick ett mail om att vårt flyg från Calama till Santiago klockan 12.59 var flyttat till måndag. Vi åkte ändå till flygplatsen, där var allt inställt utom ett flyg 11.51, med samma flygnummer som vårt. Det planet försökte vi förstås komma med, men det gick inte. Vi var flera i samma situation och inte ens krokodiltårar från en ung tysk tjej hjälpte!
Vi var lite förberedda på flygstrul och hade redan innan bestämt oss för att fortsätta med hyrbilen de 130 milen till Viña del Mar om det skulle bli nödvändigt. Det visade sig dock att det skulle kosta 6000 kr att lämna bilen på annan plats än där man hyrt den och det var vi inte beredda att ge, så vi tog oss en funderare.
Medan jag letade efter wi-fi på den lilla flygplatsen såg jag att tyskarna stod i en ny kö. Nu gick det att boka om till det tidigare planet, så vi ställde oss i kön. Och kom med!
Planet landade. I La Serena, 30mil norr om Santiago. Haha, men det var tydligen enligt planen, fast vi hade inte sett något om någon mellanlandning.
När vi sedan äntligen var redo för take off mot Santiago kom det på två poliser och hämtade en kille (pga dålig attityd förklarade piloten sedan) och vi fick vänta lite till.
Bergigt och vackert i Chile!
Men till sist kom vi till Santiago, tog en hyrbil till Viña del Mar och här tänker vi stanna till tisdag då vi reser vidare – moahahahaha, den hemresan kan bli ett äventyr i sig…
I rådande coronatider har vi funderat fram och tillbaka kring det här med att fortsätta resa eller åka hem… inga lätta beslut när man inte kan se in i framtiden! Vi har en hemresa bokad den 16/4 från Buenos Aires och i nuläget hoppas vi på att det ska funka (sanna optimister)! Men läget ändras ju hela tiden så vi utvärderar våra beslut ständigt.
I Spanien är coronaspridningen stor (mer än 13 000 personer smittade just nu) och hela landet är satt i karantän. I Sydamerika är det ännu inte så många smittade (Chile: 200 personer, Argentina: 75 personer), så risken att bli smittad borde vara mindre här!
Hotellet Jardin Atacama, som en liten oas. Dock lite udda tilltugg till eftermiddagskaffet! Tugga kokablad är ok, men man kan inte ta en öl på en restaurang om man inte ska äta…
Vi fortsätter alltså vårt resande, om än med lite ändrade planer och ökad försiktighet. En av planerna, att ta bussen över Anderna mellan Chile och Argentina, grusades direkt eftersom Argentina stängt sina gränser. Det gör att vi stannar i Chile, just nu är vi i San Pedro och sämre kan man ha det! Värre är det för lokalbefolkningen som tappar sina inkomster i takt med att turisterna sticker!
Inga asfalterade gator, bara dammig ökensand!
Nära Peru, Bolivia och Argentina ligger den, San Pedro de Atacama, Chiles äldsta stad grundad redan på 1400-talet av inkaindianen Túpac Yupanqui.
San Pedro med sina 10 000 invånare ses nu som porten till världens torraste öken, Atacama. En häftig plats med en blomstrande turism även om det såklart är en stor coronasvacka just nu! Här råder ökenklimat med 30 grader varmt på dagarna och sedan minst 20 grader kallare på nätterna och luften är så torr att mina kontaktlinser nästan ploppar ur ögonen redan till lunch… Dessutom ligger San Pedro på 2400 möh så man går ständigt omkring med andan i halsen!
På många ställen är det så vackert att man bara fylls av ett bubblande lyckorus!
Fascineras man av vacker natur är utflyktsmålen många och researrangörerna trängs längs gatorna! Vi turistar på egen hand och började med bad i en lagun. Direkt efter frukost körde vi mot lagunen Cejar och när vi kom dit var det inga andra turister där. Vi betalade 10 000 chilenska pesos/person (ca 100 kr) i inträde och efter att ha gått omkring en stund och bara njutit av miljön med kameran i högsta hugg vågade vi oss på ett dopp i lagunen. Det 16-gradiga!!! vattnet är så salt att man flyter som en kork, häftig känsla!
Salthalten kan vara upp till 28 procent!En Pisco Sour om dagen håller Corona från staden, det är sen gammalt!
Efter gruvstaden Calama styrde vi mot havet! Havet hade vi inte sett sedan vi lämnade Mallorca så det kändes som att det var dags nu.
Från Calama till kusten är det cirka 15 mil på spikrak väg genom Atacamaöknen. Ett enda stopp blev det för att titta på utspridda stenar 🙂 .
Väl framme vid havet återstod 13 mil längs kusten. Öken möter hav. Underligt att inget regn bildas när det finns en enorm ocean precis bredvid.
Mejillones är en gammal industristad som så sakteliga försöker bli en turiststad också. Så mycket turister såg vi inte till så här på sensommaren. Det kändes som om det bara var vi två…
Nej, det är inte vi som solbadar, det är nog några lokala soldyrkare.
Staden började byggas i början av 1800-talet för att
här var ett bra läge för guanobrytning. Att bryta fågelskit helt enkelt. Det
var en viktig råvara för gödningsmedel och annat.
Att det fanns och säkert finns mycket av den varan förstår man om man besöker stränderna utanför staden.
Stranden i Hornitos var minst sagt full av fågelliv!
Även inne kring stranden i staden finns det en del djurliv (utöver alla hundar förstås).
Pelikaner, sjölejon som solar på badflotten och kalkongamar.
Att det var sensäsong och staden inte blivit turistmål ännu betydde att det inte var så lätt att hitta restauranger som var mer än ”ett hål i väggen” och de vi till sist hittade var i princip folktomma. Casino Municipal var öppen och där var vi ensamma och serverades gigantiska portioner.
Gigantisk mussla! Men det kan man ju förvänta sig i Mejillones (=musslor).
Tillgången på alkoholhaltiga drycker visade sig också vara något helt annat än i Argentina. Bara ett fåtal ställen serverade öl och vin och även butikerna verkade behöva speciella tillstånd så det fanns små ”systembolagsbutiker” på några ställen.
Mejillones är en ganska sliten stad i skuggan av de stora kraftverken, oljeraffinaderierna och hamnen.
Torget Plaza de Armas bodde vi bredvid. Det mesta i byn består av låga enkla byggnader.
Stadens strand och strandpromenad är fin, men inte så välbesökt.
Vi tog en tur till en utsiktspunkt och en strand några mil utanför stan, ute på en udde i havet.
Målen för turen verkade inte så spännande, men vägen dit var fantastiskt! Upp i bergen på en mycket fin väg som nästan kändes overklig bitvis.
Stranden var även den mycket fin. Bara några få tältare och badgäster hade hittat hit. Det var tur att det fanns några andra där när vi körde fast i sanden då vi skulle parkera vid vattnet!
Efter några dagar i Mejillones vände vi inåt landet och uppför bergen igen. På vägen fanns inte mycket mer än oändlig öken. Men, jag lyckades hitta en sevärdhet av det udda slaget ändå! Chacabuco är en övergiven stad mitt i öknen som för 100 år sedan var en storproducent av saltpeter. Allt dog snabbt ut när ämnet kunde framställas på annat sätt. 7000 personer bodde i samhället som övergavs och tilläts förfalla. Nu har en entusiast bosatt sig där och släpper in lite besökare som passarar förbi.
Planen var att turista ett par veckor i Valparaiso och Viña del Mar som är två turistorter vid den Chilenska Stillahavskusten, men pga oroligheter som blossat upp i perioder både där och i Santiago styrde vi om rutten till lite mindre orter längre norrut i Chile (med siktet inställt på Atacamaöknen). Då hamnade vi först i Calama med 150 000 invånare, omgivet av öken. Vi anlände i solnedgången, tog taxi till hotellet och chauffören avrådde bestämt oss från att gå ut när det var mörkt eftersom det det var ett farligt område. Vi checkade in och konstaterade att det fanns restaurang på hotellet och tänkte att då slapp vi gå ut när det var mörkt. Vid närmare kontroll visade sig restaurangen snarare vara en matsal. En matsal full med män som slevade i sig gigantiska mängder mat… Till det dracks det saft, ingen alkohol fanns. (Förstod senare att alla männen var här för att jobba i stadens stora koppargruva).
Chuquicamata – världens största öppna koppargruva!
Vi övervägde att ta taxi till centrum för att äta men receptionisten tyckte det var en dålig idé, då ville han hellre beställa mat till oss med Uber så vi kunde äta på rummet. Slutligen bestämde vi oss för att äta i matsalen, men ville gärna köpa vatten och kanske en choklad. En liten butik fanns i kvarteret intill (10 m från dörr till dörr), men dit fick vi inte gå utan att dörrvakten följde med oss. Mörka kvarter och de enda som var ute, utöver de långa skandinaverna ledsagade av en muskulös man i uniform, var unga killar med dimmig blick och ryckiga rörelser.
Hotellet var bra och dagtid var det inga konstigheter att gå omkring i stan så det gjorde vi och hittade både trevliga caféer, mysig restaurang och en stor marknad.
Detta var en oväntad bekantskap och anledningen till att vi hamnade här var att det är till Calama man flyger om man vill till Atacamaöknen. Och det vill man ju! Nu lockar havet, så nästa destination blir Mejillones vid Stilla havet!
