Till Alcudia åker man vanligtvis på chartersemester. I alla fall till Port d’Alcudia där stranden och alla hotellen ligger. Eftersom det var långhelg med ledig måndag för att fira spanska konstitutionen valde vi att ta en natt i gamla Alcudia som ligger en bit bort från havet, men som är en riktigt fin liten by innanför en medeltida ringmur.
Vi har bloggat om Alcudia tidigare (Ett ”vintrigt” Alcudia), men det är väl värt flera besök. Speciellt i lågsäsong och att kunna stanna över natten och se lite av det lokala kvällslivet också.
Vi inledde med en promenad till kustbyn Alcanada med anor ifrån både romartiden och morerna. Nuförtiden är det en semesterby, med en liten strand och en golfbana.
På strandpromenaden i Alcanada råder ett stort lugn. De som bor här året om har det väldigt stillsamt så här i december månad.Cala Poncet är öde och tom.
Ett gammalt vakttorn finns kvar som påminnelse om att det inte bara är ett nyanlagt samhälle.
På vägen passerade vi ”semesterAlcudia” för en lunch i solen. En vältajmad paus denna annars väldigt regniga höst på Mallorca.
Vinskådning är en ädel konst!
Alcudia gamla stad ligger som de flesta gamla samhällen på Mallorca en bit från kusten för att man skulle kunna skydda sig från angrepp från havet. Och om inte det räckte så byggdes en ringmur runt det lilla samhället. Muren är fortfarande kvar till stora delar efter alla hundratal år som gått.
En julprydd huvudport in till Alcudia gamla stad.
De smala gränderna var nästan helt folktomma denna decemberhelg. Hade det varit på sommaren skulle det varit tjockt med turister större delen av dygnet.
Vi bodde i ett lite udda hotellrum en våning upp på en innegård. Helt ensamma kändes det som, men hade det varit säsong hade det nog varit full fart eftersom innergården hyser en grillrestaurang. Så här årsvar den helt stängd.
Vårt charmiga rum på andra våningen på Can Simó Petit Hotel.
Några promenader i gränderna blev det, inte minst för att njuta av folktomheten.
Efter två veckor med uselt väder och regn mer eller mindre varje dag kändes det som en bra idé att besöka ett vattenfall och hoppas på att det denna gång skulle vara vatten i fallet. Två gånger tidigare har vi tagit oss dit men inte sett en droppe vatten.
Mellan byarna Orient och Bunyola rinner bäcken Torrent d’Orient. Torrent är ju ett passande namn på vattendrag i dessa trakter eftersom de oftast är just torra 🙂 .
Väl framme vid fallet Salt d’es Freu insåg vi och andra vandrare att det inte bara var vatten i själva fallet utan också på vägen dit. Om man inte var utrustad med höga stövlar eller ville blöta ner skorna så fick det bli att vada över barfota.
Det är inte bara vanliga nyfikna som söker sig hit utan också sportare som går, klättrar och hoppar lite överallt.
Vacker natur är det och det var tydligen inte bara vandrare och sportare som tagits sig hit.
Tänk att det finns skogsrå på Mallorca också!
Bara att få se grön och frodig mossa känns lite exotiskt och vackert.
Efter vattenfallet körde vi vidare längs Tramuntanabergen till byn Caimari som är känt för oliver och olivolja. Just denna helg så var det den årliga olivfestivalen Feria de s’Oliva. Den firas i slutet av november, mitt i olivernas skördetid.
Det finns tydligen hundratals olika sorters oliver att välja mellan, alla med sin speciella karaktär. Det räcker alltså inte att veta att det finns gröna och svarta oliver…
Fina små gränder i Caimari! Och tröttnar man på oliverna kan man ju ta en drink i nåt marknadsstånd!
Zaragoza; äntligen en ny spansk stad att undersöka! En långhelg på grund av Todos los Santos, eller Alla helgons dag, och huvudmålet var Valencia för att hälsa på Lovisa och Marcus. Men en femdagarsledighet räckte också till att besöka Zaragoza som vi aldrig varit i tidigare. Det är Spaniens femte största stad och huvudstad i regionen Aragonien.
Den gamla stenbron Puente de Piedra över floden Ebro.
Zaragoza är en av de många spanska städer som grundades av romarna. I detta fall av kejsar Augustus ca 14 år före kristus.
Staden har ett brokigt förflutet som har satt sina spår. Först romersk, sedan gotisk, arabisk och sedan spansk stad. Det syns bland annat på stilen hos den stora basilikan Nuestra Señora del Pilar.
Vi hade mindre tur med vädret som just denna alla helgons helg bestod mest av regn och gråa moln. Men det stoppar inte oss inte från stadspromenader.
Gågatan Alfonso I
Kring det stora torget i centrum, Plaza del Pilar, ligger två katedraler, ett museum med lämningar av det gamla romerska torget och ett vattenfall i form av Sydamerika för att hylla La Hispanidad, eller spanskheten helt enkelt.
Plaza del Pilar, 500 meter långt och gott om helgfirande Zaragozabor.Här under det brokiga huset finns rester av det gamla romerska torget.Sydamerikakarta som ett vattenfall… Dock utan vatten just nu.Grundaren själv ser ut att peka bort från både centrum och saluhallen.
Den gamla stadskärnan var överfull med barer och restauranger och ett kvarter, kallat El Tubo, är speciellt känt för sina pintxos- och tapas-barer. Calle Estebanes är mest tapasbartät. 17 barer på 170 meter gata!
Vi väntar på att något tapasställe äntligen ska öppna 🙂 . Vi var tapassugna på tider som inte är normala, typ vid 12 på dagen och vid 5 på eftermiddagen.
Pintxos är tyvärr en bristvara på Mallorca, så vi passade på att prova så många som möjligt när chansen fanns.
Zaragozsaborna verkar också uppskatta alla dessa barer och restauranger. Uteserveringarna var fyllda med lokalbefolkning som passade på att fira långhelg när regnet gjorde lite uppehåll ibland. Vi var lättledda att följa trenden och jag kan erkänna att det blev mer av matkultur än historisk kultur på denna tur.
Fullt på uteserveringarna trots nästan turistfritt i staden.
Efter Zaragoza styrde vi söderut mot Valencia. På vägen passerade vi vinområdet Cariñena som lyste i fina höstfärger denna tidiga morgon. Vi blev lite överaskade över färgprakten. Mallorcas vinfält ser inte ut riktigt så. Där torkar nog bladen och faller av innan det hinner bli höstkallt.
Det blev några avstickare från motorvägen för att köra omkring bland vinrankorna och beundra höstfärgerna.
Även om Valencia bara är knappt 30 mil söder om Zaragoza så kändes det som en annan klimatzon denna helg. Plötsligt nära 30 grader varmt. En ganska hög temperatur för att vara den 1 november i Spanien.
Vi hann med några promenader i staden förstås. I det charmiga området El Carmen till exempel med all sin gatukonst/klotter.
Trots pandemi och nära nog noll turister under lång tid, så finns motståndet mot turismen kvar och skyltas på lite olika sätt. Här som ytterligare en väggmålning:
En turist mer = en granne mindre. Aporofobi, fattigdomsfientlighet, är ett nytt ord för mig.
Även i Valencia blev det ett pintxosstopp. Ett återbesök på favoritstället Malafama i stadsdelen Cabanyal.
Malafama, väl värt ett besök om man gillar pintxos!
Som sagt, mat var en röd tråd för denna långhelg. Lovisa och Marcus tog med oss till en riktigt bra asiatisk restaurang, inhyst i en överbyggd innergård med lite asienkänsla.
Massor av smårätter att välja bland. Till exempel råbiff med senapsglass, ja varför inte, men inte så asiatiskt…
Sedan kan man inte besöka Valencia utan att gå en runda i Turiaparken och när man går förbi natur- och vetenskapsmuséet måste man bara fotografera!
Sommarvarma kvällar på uteserveringar är inte så dumt i november!
Så var det slut på semestern och dags att köra hem igen. Ca 240 mil till Barcelona för att sedan ta färjan sista biten till Palma. En tur genom åtta länder med tre lite längre stopp fick det bli så att det kändes som semester och inte bara som sträckkörande.
Om turen norrut hade lite av ett vindistrikttema så var det berg som gällde nu. Alperna passerade vi två gånger! Ja, inte fram och tillbaka utan först söderut till Italien och sedan västerut till Frankrike.
Många vackra bergsvyer blev det längs vår väg hem, som här i närheten av San Bernadino i Schweiz.
Första stoppet blev Würzburg i Bayern. En universitetsstad, det märktes på folklivet på alla restauranger och kaféer. Massor med folk och inte lätt att hitta plats på uteserveringar (för det vill man ju ha i dessa smittotider). Den långa vinbaren som sträckte sig över den gamla bron över floden Maine är det tydligaste exemplet på detta!
Ett landmärke som inte gick att missa är fästningen Marienberg på en höjd vid floden. En promenad i hettan de cirka 80 höjdmetrarna upp dit blev det.
Vinodlingarna med Frankenviner framför fästningen ser nästan lodräta ut. Ja, det går inte att undvika vindistrikt helt på en tur genom mellan- och sydeuropa.
Nästa stopp blev Stresa vid Maggioresjön i Italien. På vägen dit passerade vi både Österrike och Schweiz för att det är närmsta vägen.
Här var målet att bada i sjön, gå en bergspromenad och förstås beundra den fina utsikten över sjön och byarna som ligger som ett pärlband längs sjön.
En promenad i ordentlig uppförsbacke till byn Campino betalade sig med en fin utsikt, men tyvärr inget café som vi trodde. Vi är nog för vana vid spanska förhållande med ett café i nästan varje kvarter.
Tacksamt med skog och skugga på vägen upp mot Campino.Utsikt från Campino över de fyra Borromeiska öarna.
I vanliga fall kunde man ha tagit linbana upp på berget Mottarone, men nu är den stängd och kommer säker att vara det länge. Det var här som en gondol föll ner och 14 personer dog i slutet av maj. Så oerhört hemskt och helt ofattbart att ett säkerhetssystem som skulle förhindrat detta medvetet var avstängt på grund av tekniskt strul.
Stresa är ett litet samhälle med 5000 invånare och säkert minst lika många turister. Framför allt handlar det om ”lyxturism” eller vad man ska kalla det. Stilen på raden av hotell längs sjön antyder i alla fall det.
Inne i Stresa by finns små fina gränder och torg. De flesta av dem vimlar av turister, men letar man vidare så finns här en del mysiga torg med barer och restauranger.
Italiensk mat på ett litet italiensk torg, vad mer kan man önska? Trattoria Due Piccioni heter stället, de två duvorna alltså…
Från Stresa är det snabbt och lätt att ta sig ut till de Borromeiska öarna. Jag valde Isola Bella som är den största av dem. Större delen av ön är ett palats byggt av släkten Borromeo med början på 1600-talet.
Palatsets trädgård är pampig den med.
En liten fiskeby får också plats på ön. Men, tyvärr överfull med turister, vilket känns ovant i dessa pandemitider och nästan ger en släng av agorafobi.
En och annan öde gränd, utan souvernirbutiker fanns det ändå på Isola Bella.
Varmt var det också, en bra bit över 30 grader. Men, det kunde varit värre, för hela medelhavsområdet led av en värmebölja i veckan som vi körde söderut. Syrakusa på Sicilien slog europeiskt värmerekord med en notering på nästan 49 grader.
Värmen och pandemin betyder att alla vill sitta ute på restauranger. Med augusti, högsäsong och mycket turister blir det överfullt. Tur då att det är helt OK att ta med sig beställningen ut i friska luften!
Väl så bra sittplats istället för inne på en överfull restaurang!
På vägen mot Frankrike var det dags för nästa alppassage. Precis innan franska gränsen tog vi en liten avstickare för att få lite skidortskänsla även om det är mitt i sommaren. Sestriere bjöd på stekande sol och typ 30 grader varmt. Ingen riktig skidkänsla alltså.
Grönt och fint i skidbackarna!Sol, solstol och en Bombardino! Bara snön som fattas.
Sista övernattning längs vägen blev byn Briançon i de franska alperna. Kanske mest känd som cykel- och motorcykelmecka för dem som vill ha riktigt tuffa alpvägar att köra på. Route des Grandes Alpes passerar här och är en tuff utmaning om man är cyklist.
Utkanterna av Briançon i dalen med floden Durance.
Briançon är en fin gammal stad innanför murar som är en del av ett fort byggt av Vauban på 1600-talet. Vauban var en expert på fort- och citadellbyggande. Därför tillhör försvarsanläggningen i Briançon ett UNESCO världsarv tillsammans med andra Vauban-byggen i Frankrike. Ja, ett UNESCO-arv är ju alltid värt ett besök 🙂 .
Grande Rue, huvudgatan i Briançon.
Därifrån var det sedan dags för de sista 70 milen till Barcelona och färjan hem. Vi hade faktiskt tid för en liten avstickare till byn Collioure nära spanska gränsen. En by med gamla anor eftersom här finns en naturlig hamn. Nu för tiden en turistmagnet som badort och en liten gammal stadskärna. Trängseln i byn och på stranden följde inga covid-avstånds-rekommendationer… Vi lyckades i alla fall ta oss ner i vattnet för ett välbehövligt dopp i den 37-gradiga värmen.
Som vanligt i dessa pandemitider så behövs koll på vilka regler som gäller i respektive land. Med risk att bli tjatig om detta så kommer här ändå en liten resumé för att minnas hur det var under denna annorlunda tid i världen.
På det stora hela känns det också hyfsat smittsäkert att resa med egen bil genom Europa. Med åtta länder att resa genom är det omöjligt att läsa sig till varje lokal regel och restriktion.
Grunden är att covidpass behövs för att komma in i EU-länder om man kommer från rödlistat land, vilket Sverige för tillfället var. Ingen kontroll vid gränserna dock, men krav på detta om man ska övernatta. Frankrike har tagit ett steg till och kräver covidpasset för att sitta inomhus på caféer/restauranger. Skanningen har kommit igång på de flesta håll så det är lätt att bara visa QR-koden i telefonen. Många fransoser ogillar detta och det var demonstrationer på många håll, så också i lilla Briançon.
Till och med Linus på linjen har blivit indragen i vaccin- och covidpassdebatten…
Munskydd är också ett måste, inomhus och utomhus om man inte kan hålla avstånd, i de länder vi passerade (utom Sverige…). Exakt hur munskydd ska användas är enklast att ta reda på genom att titta på hur andra gör. Det räckte dock inte i Tyskland där FFP2-klassade masker krävs (de som ser ut som en anknäbb alltså). Vi blev tillsagda i en butik och fick förklarat att kunder behöver ett sådant, men personalen behöver bara vanliga ”kirurgmunskydd”. Låter konstigt, men om man provat FFP2-maskerna så inser man att personalen skulle sakta kvävas av att ha dessa en hel dag..
Från Colmar är det bara några mil till tyska gränsen och autobahn. Nästan ”hemma” känns det som, men ändå 120 mil kvar. Vi satsade inte på sträckkörning utan tog en övernattning i Goslar. Passade bra för det är precis halvvägs och är en fin liten stad i Hartzbergen.
Goslar med alla sina vita och svarta korsvirkeshus.
Dagsetappen kan sammanfattas med ett ord: REGN. Vädret varierade mellan lätt regn och ösregn. På radion diskuterades vilka tyska ord som bäst beskrev ösregn. Översvämningar och många döda rapporterades det sen om i västra Tyskland. En fruktansvärd katastrof i både Tyskland och Belgien.
Goslar är ett före detta gruvsamhälle med en gammal stadskärna (ett UNESCO-världsarv!) med vackra gamla hus i massor.
Mest kända byggnaden är ”Siemenshuset” som ägdes av släkten som grundade Siemens.
Goslar kallas kejsarstaden eftersom här byggdes ett kejsarpalats på 1000-talet.
Kejsarpalatset finns kvar efter många om- och tillbyggnader.
Vi bodde på ett trevligt hotell i utkanten av gamla staden. Hubertus hof kan rekommenderas.
Efter en sista etapp ”hem” via Danmark kan man konstatera att vaccinationsbevisen som man kan skaffa sig efter 2 covid-19-vaccinationer + 2 veckors väntan på immunitet gjorde det lättare att resa genom länderna på vägen. Från 1 juli var planen att alla EU-länder skulle kunna utfärda sådana och vi lyckades fixa dessa i tid till avfärd. Jag ett svenskt bevis och Camilla ett spanskt. Om inte vi haft dem hade kravet varit ett max 48 timmar gammalt negativt antigentest. I princip ett test per landsgräns om man inte sträckkör genom landet. EU har ju gemsamma regler kring dessa covidbevis så länge som det inte blir större utbrott i något land eller region. Pandemin ändrar sig snabbt och tyvärr var delar av Spanien, däribland Balearerna och Valencia, på väg att ”rödlistas” av en del länder.
Kontrollerna av covidbevisen fungerar lite olika beroende på vad man gör och var man är. Vid väggränserna finns inga kontroller, det är i princip omöjligt med den trafik som råder. Kanske var det en stickprovskontroll vid första betalstationen in i Frankrike, men vi såg väl så gamla ut så vi borde vara vaccinerade och blev inte stoppade.
I Frankrike fick vi visa dem på hotellet nära spanska gränsen för att få checka in, men inte på nästa hotell i Lyon. I en vinbutik behövde vi lämna telefonnummer för att man skulle kunna bli kontaktad om smitta upptäcks.
I Tyskland var det striktare (blir man överraskad?). För att ta en kaffe på ett rastställe längs autobahn fick vi både visa covidbevis och fylla i ett formulär med adress och telefonnummer. Hela restaurangen var tom, förutom vi, men regler är regler. På hotellet fick vi också visa våra bevis.
På större delen av resan har det också varit krav på mascarilla/masque/maske inomhus och när man inte kan hålla avstånd till andra utomhus. Men kraven lättade i Danmark och finns ju inte i Sverige. Det känns lite skrämmande att inte ha mask i butiker efter att vi har varit vana vid det sedan snart ett och ett halvt år. Vi följer rekommendationerna och kör utan mask så länge den just nu låga smittspridningen i Skåne håller i sig.
Bilresan norrut fortsatte upp längs Rhônedalen via den stora trafikproppen Autoroute du Soleil. Denna fredag var fransmännen framför allt på väg söderut för att fira helg eller semester. De 20 milen från Lyon i norr och Orange i söder var en mer eller mindre stillastående kö i tre filer. Vi däremot kunde köra ganska fritt åt ”vårt håll” och studera eländet på andra sidan mitträcket.
Nej, inte Autoroute du Soleil utan en trevlig liten sidoväg längs Rhône och vinodlingar.
Vi gjorde ett stopp i den gamla staden Orange. Den stora sevärdheten här är den romerska teatern. En imponerande byggnad som står kvar till stora delar efter 2000 år. Den används fortfarande för konserter och kan ta uppåt 7000 åskådare. Jag fick ta den kulturella rollen för dagen och gjorde ett besök.
Teaterns nästan 40 meter höga fondvägg till scenen dominerar staden fortfarande efter 2000 år.
Ytterligare en bit norrut längs floden i byn Tain-l’Hermitage odlas ett av de finare Côtes du Rhône-vinerna .
Byn Tain-l’Hermitage med vinkullarna i bakgrunden.
Det blev ett stopp för att framför allt beundra vinfälten på den kulle som anses vara bästa platsen för vinodling i vindistriktet Hermitage.
Lavedeln blommar vid denna tid på året och Camilla spanar ständigt efter fält att titta närmare på. Längs vägen dyker de plötsligt upp ibland, men det är inte giltigt skäl att stanna för det på en motorväg 🙂 . Men lavendel kan tydligen konkurrera med de ädla Syrah-druvorna på sina ställen längs mindre trafikerade vägar där det går att stanna.
Sen var det dags för ett endagsstopp för att utforska Lyon. Frankrikes tredje största stad, men ändå inte mer än en halv miljon invånare.
Jag har passerat Lyon på motorvägen genom staden flera gånger, så nu var det verkligen dags att besöka staden på riktigt. Tre saker som jag hittade i mitt letande efter vad som är sevärt i Lyon var väggmålningar, floderna och matkulturen.
I den trevliga stadsdelen Croix-Rousse finns en imponerande väggmålning som skapades för att göra något åt en otroligt ful fasad och för att hedra den tidigare befolkningen i området som till stor del jobbade som vävare och kallades Canuts.
Fasaden i ursprungsskick. Inte någon höjdare!
Croix-Rousse ligger på en kulle norr om centrum och är väl värd ett besök!.
Gentrifieringen har tydligen startat i Croix-Rousse. Här ett plakat med upprop att stoppa utvecklingen mot lägenhetspriser på 10 000 € per kvadrat.
På vägen dit var planen att gå förbi en romersk amfiteater, men den var inte precis vad vi tänkt oss.
Vad har hänt med denna romerska amfiteaterruin? En camping, en sorts konstinstallation, eller vad?
Påpassligt nog dök det upp ytterligare en väggmålning med Lyons historia och historiska personer som tema.
Senare på dagen blev det en tur till stadsdelen Les États-Unis där arkitekten Tony Garnier har prytt ett antal husgavlar, i ett lite slitet bostadsområde, med art-decó-väggmålningar.
Vi spanade inte bara efter konst. Vi ägnade några promenader åt Lyons floder också. Frankrikes näst längsta flod, Rhône flyter ihop med bifloden Saône mitt i centrum. Floderna är kantade av gamla vackra byggnader.
Husen på Presqu’île (halvön som ligger mellan floderna) Rhône och Saône)Katedralen i gamla staden och basilikan på toppen av kullen Fourvière.
Sen var det det här med matkultur. Lyon är känt för att ha många fina gourmetrestauranger. Det är mycket sällan som vi väljer den typen av matställen och denna gång var inget undantag. Vi hamnade på restaurangen La Piazetta som hade en minst sagt underlig inställning till portionsstorlekar. Många gäster verkade chockade när maten serverades och de flesta bad om doggy bag när det var dags att gå (Frankrike lär ha en lag på att restauranger inte får slänga mat, så gästerna få rycka in och ta sitt ansvar 🙂 ). Vi fick också be om doggybag och lyckades sen inte ens äta upp resterna till lunch dagen efter…
Mitt i staden ligger det stora torget Bellecour. Här finns plats för stora aktiviteter och evenemang, men när det inte händer något speciellt så känns det mer som en öken.
Vår fortsatta tur från Lyon gick vidare norrut längs floden Saône och vindistriktet Bourgogne. Vi stannade till i det lilla vindistriktet Montrachet. Här produceras torra vita viner som är bland de dyraste i världen. Vi tittade på vinrankor och flaskor, det fick räcka och det var ju helt gratis!
Efter Bourgogne styrde vi kosan mot Colmar i Alsace för mer vinskådande!
Midsommaren i år firade vi med en övernattning i Cala Figuera på Mallorcas östkust.
En liten fiskeby som inte helt har omvandlats till turistort. Inte för att här inte är otroligt vacker utan troligen för att det inte finns någon strand i närheten. Branta klippor omger den långa skyddade viken som passar bäst som en fiskebåts- och småbåtshamn.
700 invånare bor det i byn och det finns en del hotell trots bristen på strand. Som alternativ till bad så tog vi en promenad till den gamla fyren Torre d’en Beu. Inte läge för långa promenader så här när sommaren börjat på allvar. Det blir för svettigt helt enkelt.
En inte så charmig radaranläggning har blivit granne med den gamla fyren…
Vi bodde på hotell Rocamar, ett enkelt men fint hotell med fantastisk utsikt!
Marken kring hotellen på udden har ”slitits ner” lite, men håller väl några hundra år till kan man tänka.
De flesta av byns restauranger ligger på rad längs en gågatestump i viken. En helt sill- och snapsfri midsommar blev det på Pizzeria Es Port. Lite underligt med ”pizzeria” i namnet när det mer var fisk som var paradrätter, som sig bör i en fiskeby!
Byns biergarten har sett sina bästa dagar och är numera helt enkelt en ”garten”.
På Alcudiabuktens öde ände ligger en lugn by vid namn Son Serra de Marina. Ett avlångt samhälle vid havet med semesterhus som började byggas under 50-talet.
Där bebyggelsen slutar i öster finns en fin sandstrand, klart vatten och ett par strandrestauranger.
Eftersom det inte är alltför varmt så här i slutet av maj var vår plan att promenera längs stranden till nästa by, Colònia de Sant Pere, ett par kilometer bort i stället för att ligga på stranden och steka oss (vilket jag ju aldrig gör någon längre stund).
Son Serra de Marina på lite avstånd och sedan, långt bort i fjärran, Alcúdia.
Bitvis är denna sträcka är en del av vandringsleden GR222 som går från Artà till Lluc.
På vägen passerar man en nybyggd semesterby som heter S’Estanyol.Sommarboenden längs Barranc Sa de Canova av de lite lyxigare slaget.
Sen blev det ett bad till sist ändå. Fortfarande kallt i vattnet, bara 20 grader 🙂 .
Tramuntanabergen är fulla av vandringsleder av olika slag. Det är inte bara den ”listade” GR221 som vi har testat delar av då och då. En mycket lätt vandringssträcka går längs västkusten mellan Port des Canonge och Banyalbufar. Vi valde att starta i den lilla ”hamnbyn” Port des Canonge. Från början var detta en liten samling hus vid hamnen eller snarare stranden, men nu finns här ett litet samhälle med några dussin hus och två restauranger.
Sist vi hade planer på att besöka byn var det stopp redan då man svänger av från huvudvägen i Tramuntana för de sista 5 km ner till havet. En tornado hade dragit fram här i september 2020. Träden välte inte med rötterna utan bröts av på mitten. Stora områden förstördes och det är fortfarande mycket kvar att rensa upp. Förödelsen syns lätt längs den mycket slingriga bilvägen ner mot Port des Canonge.
Precis där vandringsleden startar utanför Port des Canonge ligger Platja de Son Bunyola, en liten stenstrand.
Ovanför stranden ligger gården Son Bunyola. Det ser ut som en gammal övergiven borg eller ett kloster, men ska tydligen bli ett av medelhavets lyxigaste hotell. Det verkar inte otroligt med tanke på att det är Richard Branson (han som skapat Virgin-företagen och mycket mer) som äger stället och nu startat arbetet med att göra hotell av detta.
Son Bunyola mitt bland mängder av odlingsterrasser.
Efter Port des Canonge stiger vandringsleden sakta upp mot ca 200 meter över havet. Vägen går förbi och under en brant klippa.
Vägen längs kusten ser bitvis sorglig ut med alla knäckta träd. Det enda positiva är väl att utsikten mot havet är lite friare…
Efter en ganska kort vandring så skymtar man Banyalbufar nere i nästa dal, med alla sina terrasser som byggts för att kunna odla i dessa bergiga trakter.
Banyalbufar
En del av terrasserna är uppåt 1000 år gamla och byggdes av morerna (araberna) som härskade på ön före 1200-talet. Allt möjligt har odlats på dessa och odlas fortfarande, som olivträd, vin, mandelträd, apelsinträd, osv. Banyalbufar är ett av de bynamn som har fått leva kvar från den tiden, men är uppblandat med katalan. Betyder tydligen ”inbäddat i havet”.
Sedan var det dags att vända om och ta samma väg tillbaka. Tyvärr finns inte något annat alternativ. Gångstigen är väldigt välpreparerad med flis. För flis finns det ju ett överflöd av när alla halva träd ska tas omhand!
Då var det dags för ”sportlovsvecka” anno 2021. Skidåkning tänker man direkt på, men tyvärr inte så här i covid-tider. Det är mer lokala resor som gäller om man vill göra något annat än det vardagsvanliga.
Med alla perimeterstängningar (ja det är begreppet som man har fått lära sig i dessa restriktionstider) av Spaniens regioner så begränsas resandet till ”vår ö” plus Menorca. Om man inte reser utomlands förstås och då minst får betala ett PCR-prov för att få komma tillbaka till Spanien. Sånt är livet för en reseplanerare 2020-2021.
Beslutet blev att stanna på ön och ta en övernattning på något hotell som är öppet. Valet föll på Portocolom, ett litet samhälle på Mallorcas östkust.
Ingen turiststress här inte!
Portocolom är fiskeby som har lyckats behålla lite av sin stil och charm..
Långa rader med båtgarage. Ett till varje hus verkar det som.
Namnet Portocolom ska tydligen komma från att Christofer Columbus påstås vara född här, nte så troligt dock. Men det finns tydligen inga helt säkra fakta om detta.
När krukväxten blir för stor för att vara inomhus 🙂 .
Vi tog en promenad norrut från byn och passerade bland annat den lilla fina stranden S’Arenal. En sommardag är stranden överfull och har en fin liten strandrestaurang (chiringuito).
S’Arenal-stranden utan vare sig badgäster eller chiringuito.
Vi gick en bit längs klippkusten till viken S’Algar.
I fjärran skymtar turistorten Cales de Mallorca. Inte så charmigt som Portocolom enligt min mening.
En lite blåsig dag med vågor som piskade kusten.
Men, det är inget mot hur här såg ut i tidningsbilderna för ett drygt år sedan när stormen Gloria drog fram och Portocolom blev speciellt drabbat.
Fint med lägenhet i första linjen, men efter stormen Gloria i januari 2020 var det tufft att bo där. Fönstren på nedervåningarna i husen på bilden var krossade och möblerna vattenskadade. Otroligt vilka vågor det kan bli!
Tapas-rätterna på pensionatets restaurang, Babbo, var riktigt bra!
Vi bodde på det enda öppna hotellet i byn (som det verkade i alla fall), Hostal Portocolom. En speciell fördel med hotell i dessa dagar är att man kan sitta inomhus på restaurang och äta! Det kunde man inte tro att man skulle se det som en förmån att få lov att äta inne på en restaurang… Anledningen är att alla restauranger på Mallorca är stängda för gäster inomhus sedan ca 6 veckor tillbaka. Enda undantaget är alltså hotellrestauranger som får lov att servera de som bor på hotellet även inomhus. Take away-mat till rummet hade varit enda alternativet efter kl 17 när även uteservieringarna måste stänga och då hade nog hotellen fått svårt att få några gäster alls.
Ingen tränsel på stället en dag som denna dock. Två gäster till dök i alla fall upp så vi var tydligen inte de enda hotellgästerna.
