Författare: David

Niahgrottan

Grottor finns det gott om på Borneo. Eftersom vi stannat i Miri var Niah-grottorna vårt mål för dagen. Med hyrbil skulle vi ta oss de dryga 10 milen. Kartor och vägbeskrivningar är ganska enkla i denna del av världen. Det är Vägen med stort ”V” som gäller. Det finns bara en väg som går genom hela Malaysiska Borneo och den har fått vägnummer 1 (så logiskt!). GPSen i telefonen gav samma besked. Bara en väg inlagd, alla avvikelser betyder att det ser ut som man är ute i terrängen.

Vägen dit var ganska enformig: regnskog eller oljepalmsplantager. När vi hittat ingången till Nationalparken med grottorna insåg vi att här handlar det inte om massturism där alla slussas omkring i stora horder. Här handlar det om turism på egen hand. Vi fick skriva in oss i nationalparksregistret som turist 2 och 3 den dagen (kl 12…). Sedan fick man hyra en ficklampa, bli skjutsad över en liten flod för 2 kr och sedan följa en 3 km snitslad stig rakt in i djungeln helt på egen hand.

 

Väl framme vid grottorna insåg vi att även här var vi helt ensamma och fick sköta oss på egen hand. Kändes speciellt, men också ganska häftigt med tanke på att det är en av de största grottorna i världen. Ingången på 250 meters bredd kan man inte missa och grottorna är stora som 10 fotbollsplaner och har upp till 75 meter i takhöjd. Det mest speciella är att grottorna har varit bostad åt människor i 40 000 år fram till på 1400-talet. En otrolig plats för en arkeolog där man kan följa människans utveckling på en och samma plats under så många år. Ganska hisnande tanke att här hade bott människor i 25 000 år när Sverige började befolkas…

Nuförtiden bebos grottorna av Swiftletsfåglar och fladdermöss. Fåglarnas bon är värda guld eftersom det är dem man gör ”birds nest”-soppa av. Tyvärr var plockningssäsongen för bona över så vi fick inte se hur det gick till att klättra upp i grottaket för att nå dem. Fladdermusspillning fanns i överflöd. De arkeologiska utgrävningarna har inte handlat om att gräva i jord direkt…

Tyvärr tröt modet (Camillas) och vi vågade oss inte på att gå ner i grottans mörkaste hål, även om det fanns trappor så långt ficklamporna kunde lysa. Vi gick tillbaka de 3 kilometrarna utan att möta någon och betalade snällt 2 kr för att komma tillbaka över den bruna floden med en spanande egret. (tror att fågelarterna är swiftlet och egret, men vad heter de på svenska?)

Kong Meng San Phor Kark See

Eller kmspks som man också kan kalla det. Ett stort men inte så gammalt buddhistiskt tempel i Singapore. Ligger lite utanför centrum och få turister hittar hit. Började byggas på 20-talet och har sedan byggts till med hjälp av allehanda donationer till att omfatta ett helt kvarter.

Vi hade sett byggnaden på håll innan, men var nyfikna och tog en närmare titt. Som enda tursiter inom synhåll kändes det lite som om vi kommit fel. Många tempelbesökare så här en söndag, men ingen som tittar snett på en om man går omkring och fotograferar istället för att be eller meditera. Vi blev till och med ”guidade” av en man som hade mycket att säga men som vi inte vet vilket språk han pratade, troligen en utpräglad ”singlish”… synd att vi inte förstod, för han hade nog något viktigt att säga om alla bilderna längs taken.

En stor gyllene stupa pryder också taket, en symbol för Buddhas upplysta sinne.

Chu van (eller svastika som vi i väster kallar den), symbolen för upplysthet, att ha uppnått nirvana, finns på många Buddha-statyer och pagoder. Symbolen kan användas för dem som har nått Nirvana.

Att bränna värdsliga papperskopior är en viktig del av att hedra närstående döda. Allt som personen kan tänkas behöva bränns i form av papperskopior för att personen ska få tillgång till dem. I dagens moderna samhälle behövs mycket: bilar, pengar, iPads, ja listan är lång. Kmspks är tydligen Singapores största ställe att elda dessa papperskopior på… flera ugnar fanns att tillgå. Bränningen har dock blivit så stor att resten av befolkningen klagar och det är ju inte direkt miljövänligt… Kan t.o.m kräva en del varningstexter…

Shopping!

Har man världens bästa shoppinggata inom gångavstånd bör det hedras med ett litet inlägg (om ni inte tror på det så klicka här). Alla som har varit här har säkert sin bild av hur det är. Om det är många år sedan känner man troligen inte igen sig. Det rivs och byggs ständigt… jag var här på mitten av 80-talet. Det var en helt annan gata då. Det enda som är sig likt är Marriott-hotellets speciella torn, som nu knappt syns längre när bostadshusen skjuter i höjden.

Några få typiska ”shop houses” med sina passager under tak för fotgängare, finns faktiskt också kvar vägg i vägg med varuhusen. Annars är det mest sten och glas som gäller…

Orchard road är inte speciellt lång, bara drygt 2 km. En bred trottoar på ena sidan gatan verkar som byggd för shoppare, men om sanningen ska fram så är det tydligen taket på Stamford kanal som är en viktig del av regnvattensystemet (och som inte räcker till om det regnar för mycket…).

Det finns desto fler shoppingcentra, totalt 20-25 stycken med hundratals butiker i varje. Här finns allt från enkla ställen med små ”hål i väggen”-butiker fria från dyra varumärken (ja, Hang Ten har faktiskt hamnat i den kategorin nu till min fasa!)

till alla exklusiva kedjor där man bara blir insläppt om dörrvakten godkänner en…, som här i Takashimaya, största centret på Orchard.

Faktiskt kan man hitta lite gatuförsäljare på trottoarerna också. Tur att allt inte bara är exklusiv shopping.

 

Nyast och kanske mest exklusivt är ION-center som satsat på Gucci, Prada och annat på de 4 våningarna ovan jord och som består av ”vanliga”butiker på de fyra våningarna under jord. Precis som i en myrstack finns minst lika mycket för shopparen under marknivån. Vill man så kan man hålla sig under ytan och ta sig från centra till centra i de flesta fall. Det gäller att läsa kartor och fråga guiderna om man inte har lärt sig hitta bland tex IONs ca 300 butiker. Efter ett besök kanske man ser ut som konstverksfigurerna i entrén.

Ska man fotografera själva gatan gäller det att passa på när det är grönt på något av de få övergångsställena. Gatan syns knappt för alla träd. har man riktig tur, som på bilden, lyckas man fotografera en Saab! En riktigt sällsynt företeelse. Det säljs 4 gånger fler Ferrari än Saab i Singapore!

En liten förbudsskylt kan man alltid hitta. Orchard är ju en del av Singapore!

Flygshow

Efter att ha varit i metropolen Ljungbyhed några gånger på flygshow får man inte missa chansen att se Singapore Airshow, som är Asiens största i sitt slag (det går alltid att hitta något litet rekord om det handlar om Singapore 🙂 ). Två dagar av showen var för vanliga Singaporianer, då handlade det en hel del om att slussa in de 50 000 besökarna per dag på ett smidigt sätt. Alla som kom med allmänna kommunikationsmedel skulle köras med bussar ut till mässområdet. Det gick över förväntan smidigt. Sen skulle alla 50 000 igenom säkerhetskontroll à la flygplats… gick väl ändå OK får man säga (och allt måste ju vara under tak så ingen dör av värmeslag). Singaporiansk logistik är faktisk rätt bra de flesta gånger (även om vissa Asiater tränger sig värre än, ja ni vet vad… ).

Väl inne på flygshowen fick man njuta av häftig flygakrobatik, som tex kungliga australiensiska flygvapnet som imponerade ordentligt (även om planet nederst i sista raden låg flera meter fel…).

I jetklassen var det Malaysiska flygvapnet som stod för underhållningen som troligen hördes över halva Singapore.

På landbacken kunde man också roa sig med att säga farväl till jumbon, som nu ska pensioneras som plan (i alla fall på Singapore Airlines).

Eller om man ville köa ytterligare kunde man fotograferas i försvarets flygplan i värsta ”Top Gun” stil.

En vanlig mässhall fanns också, som fyllde sin funktion under de dagar då mässan var för branschfolk. Helt packat med folk var det ändå på denna familjedag! Jag besökte förstås Saabs monter för att se vad min uppdragsgivare sysslar med egentligen. Givetvis skulle folk fotograferas med Svenskarna som bemannade montern! Visst de ställde upp pliktskyldigast, men tänkte nog att det inte var det som de kommit dit för att göra…

Skymningsfotografen

Solen går alltid ner kring 19.00. Lätt att komma ihåg och inga onödiga variationer 🙂 . Även om solen går ner snabbt är det faktiskt skymning mellan sådär halv 7 och halv 8. Bästa tiden att fotografera är enligt dagstidningen Straits Times klockan 6.39. I somras hade de en fotoserie med just det klockslaget. Perfekt ljus! Är det som idag dessutom blå himmel är det ett måste att gå en runda och fotografera. Blå himmel en kväll händer inte ofta. Klart är det på natten och förmiddagen, växlande molnighet på eftermiddagen och molnigt framåt kvällen. Så är det bara! Men, det finns ju undantag som idag med nästan molnfriit hela dagen. En snabb runda längs Singapore river och Marinan blev det för att fånga lite skymningsbilder.

Clarke quay är normalt den nya turistmagneten kvällar och nätter, men ganska vackert också i solnedgången.

 Boat quays är den gamla turistmagneten med lååånga rader av resturanger precis där bankhusen slutar.

Den stora durianfrukten som rymmer konserthall gör sig alltid bra på bild.

Och, ja, det är inte ovanligt att fotografera. Har man inte kameran med tittar nog folk snett på en!

Svindel!

Har man ett Singaporeanskt bygge i närheten finns det ofta något svindelframkallande att titta på. En bit bort byggs det ett 24-våningshus som snart börjar bli klart. Idag kunde vi roa oss med att titta på när de skulle plocka ner kranen som användes vid bygget. För att ta ner den monterades det på några timmar upp en ännu högre kran för att lyfta ner en bit i taget. Någonting fastnade på kranarmen. En man, troligen helt utan svindel, skickades klättrande och klängande ut längs kranen för att fixa det hela så där en drygt 30 våningar över marken… Man kan hoppas att det fanns en livlina, men det verkade inte riktigt så. När”skruvarna” väl var lossade till kranarmen gick något lite fel. Den slog i något och hängde sen på tre-kvart… Jag får i alla fall svindel bara av att sitta på balkongen och titta på.

HDB eller kvartsmiljardvilla?

Går man runt i Singapore så ser man lätt två typer av flerbostadshus: HDB och condos. HDB är statssubventionerade lägenheter med en speciell stil. De syns lätt på sina udda färger. De har också för det mesta tvättställningar i form av en pinne som sticker ut från huset. Inte heller har de fått något eget namn som alla condos har (om det nu är någon fördel…). Tanken med HDB är att de ska vara billiga så att alla har råd att köpa en bostad, för i Singapore äger man sin bostad. Eller i alla fall 87% av befolkningen mot 60% i Sverige.

Men, inte vem som helst får köpa en HDB-lägenhet. Det finns många krav som att man inte kan söka ensam utan måste ha någon form av familj. Kvarteret och området som man ska bo i måste också följa vissa etniska krav så att det inte bildas ”etniska enklaver”. Man får inte heller tjäna för mycket. Max ca 50 000 kronor per månad i gemensam inkomst. Priserna på lägenheterna är överkomliga, så där en 1,5 miljoner kronor för en 4:a. det är OK att sälja lägenheten vidare till någon annan som uppfyller HDB-kraven, men det går inte att sälja direkt utan man måste ha ägt lägenheten minst fem år (lite beroende på vilken typ av lägenhet).

Ibland satsas det lite extra på dessa statligt subventionerade bostäder. Mest utmärker sig några 50 våningshus i Duxton som har världens längsta ”sky gardens” på 26:e och 50:e våningen. En halv kilometer lång trädgård att strosa omkring i! Så klart är de också världens högsta allmännyttohus!

Uppfyller man inte HDB-kraven kan man köpa lägenheter i condos eller varför inte en villa? Då krävs lite mer pengar, ganska mycket mer om man tex vill bo på Ocean Drive, som ligger på ön Sentosa söder om Singapore, med ett bra läge vid vattnet! Vi tog en promenad i det området och fick se en hel del minst sagt udda och lyxiga boende. Kanske vill man bo i en båt på land. Eller ha en pool med en ”uteköksö” i mitten? Eller ett nybyggt”kråkslott” med tinnar och torn? Tar man en titt i mäklarnas utbud finns det mycket ledigt att välja på i området, men priserna passar inte alla… Minst 100 miljoner kronor för ett bra läge. Ett par hundra miljoner om man vill ha något riktigt unikt. Men, räntan är i alla fall låg 🙂

Varning för Dengue-myggan

Det gäller att se upp för dagmyggor med svart-vita ben om man är i tropikerna. Det kan vara en Aedes-mygga som bär på Denguevirus! Dengue-feber är farligt, speciellt om man får det en andra gång med antivirus i kroppen redan. Myggan finns runt ekvatorn, inom +/-35:e breddgraden. Varmare klimat gör att vi väl snart har myggan i Europa också (Cypern = 35°N…). I Singapore har man tagit myggjakten på allvar och tar till allehanda knep.

Den så kallade Dengue-polisen gör kontroller och hembesök för att se om någon är slarvig och har stillastående vattensamlingar gömda (i blomfat, under disktorkställningen eller annat).

Man kan gå in på Dengue-sidor på nätet och se hur många fall som rapporterats dag för dag och vilka kvarter som är drabbade och hur många som har blivit sjuka. Det är bara att knappa in sitt postnummer så får man redan på närmsta utbrott. Just nu har vi 3 fall på 4857 meters håll (nej, det stod faktiskt inte vem det är och hur de mår)! Är man ute och rör på sig kan man ladda ner Dengue-appen istället så att man alltid är uppdaterad eller beställa Dengue-SMS så man inte missar senaste nytt. Givetvis finns Dengue-nytt på Facebook också. Bara 240 stycken som har gillat sidan… Singaporepolisen har i alla fall gjort det och föregått med gott exempel! All information låter kanske överdriven, men kanske en del saker kunde vara nyttiga även för andra virusepidemier? Närmaste utbrott av svininfluensa…? Vaccineringsläget lokalt…?

Att ”röka ut” myggorna från rabatter och buskar är förstås också en metod man använder. Frågan är hur nyttigt det är för oss större djur?

Trots alla varningar känner vi oss ganska trygga när det gäller Dengue i Singapore. Ser nästan aldrig en mygga av någon art och har inte blivit biten än. Annat var det i Jakarta, kunde ju Camilla dokumentera i form av 50 bett… Men, inkubationstiden ska vara 5-10 dagar så faran lär vara över…

Mmmmikrobryggerier!

Jag måste erkänna att jag trodde att det bara fanns Tiger att tillgå i Singapore. Så är det inte alls! Under månaderna som gått har vi hittat än det ena än det andra mikrobryggeriet att testa öl på. Flera ställen brygger direkt på plats i puben medan vissa hämtar öl från något litet lokalt bryggeri. Eftersom det är Singapore det handlar om måste vissa utmärka sig mer än andra med att vara tex världens högsta eller något annat utmärkande. Några spännande ställen som kan rekommenderas är:

Brewerkz var bryggeriet vi först hittade. Inte så konstigt eftersom det syns och hörs mest. Är egentligen en restaurangkedja några olika ställen i Singapore. Den ”mitt i stan” har en förmåga att växa fritt ut på kajerna vid Clark Quay (en turistmagnet I kvadrat). Behövs det mer plats hämtar man bara fler bord och ställer någonstans. Även när det gäller att brygga öl är Brewerkz stort. Runt ett dussin öl att välja på av alla möjliga smaker. Man kan få en liten provsmakning med fyra sorter av eget val. Det svåra är sedan att hålla koll på vad det kostar! En komplicerad matris med mer eller mindre ”happy hours”och storlek på glas, kannor och öltorn (4 liter…)! Havrestouten var förstås bäst tyckte jag, Camilla tyckte mer om den vita kaninen som är en veteöl.

LeVel33 påstår sig vara världens högsta mikrobryggeri (mätt over gatunivån då…). På 33 våningen med utsikt över Marina Bay och med en utomhusdel som är perfekt om det inte regnar som när vi var där. En ganska imponerande bar med bryggeritankar och kontrollpanel direkt bakom bartendern för att verkligen visa att här transporterar vi inte några långa sträckor inte. 4 olika ölsorter bryggs och två av dem är porter/stout! En fördelning som jag tycker är perfekt! Här är det kanske utsikten från baren som gör sig bättre än en bild på en öl:

Pump room ligger mitt i Clark Quay. De brygger ett antal öl på plats och har satsat på en provsmakningsbricka med 8 sorter med allt från veteöl till brun ale (tyvärr var portern slut just då, men det löste vi genom att komma tillbaka några veckor senare!) lite imponerande att servitören kom in med alla 8 i en enda röra och sedan sorterade upp dem bara genom att titta på dem! Om vi nu fick dem i rätt ordning förstås 🙂

Tawandang ligger trevligt i Dempsey Hill som är en liten oas ganska nära centrum (som vi har nämnt tidigare för många inlägg sedan…). Ett antal gamla mönstringsbaracker som är omgjorda till restauranger, butiker och några mikrobryggerier. Tawandang har utsett sig själva till världens bästa tysk-thai-restaurang! Kanske inte så stor konkurrens i den kategorin? Tre öl på menyn som bryggs i lokalerna: vete, lager och dunkel, alla enligt tyska öltraditioner. Ett överkomligt antal att prova igenom till ”förrätt”. Precis intill ligger också Red Dot som vi nämnt tidigare med sin gröna, nyttiga öl med Spirolinaalger som mycket väl kan visas igen (Camilla lyckades kalla det Red Spot då, men efter några gröna kan det ju bli så…):

Bairds öl var en liten udda upplevelse. Vi skulle prova en liten restaurang nere på vår gata när det visade sig att de hade ett helt uppslag med mikrobryggeriöl i menyn! Inget tydde på att det fanns något bryggeri i lokalen… Efter lite efterforskning var det inte direkt ett lokalbryggeri det handlade om utan ett japanskt mikrobryggeri som exporterar till några få ställen utanför Japan. Vilken tur man kan ha att det var till just vår gata! Än så länge har vi bara provat två sorter, men det blir säkert fler för det är ju så nära.

Tigerbesök!

Efter att ha hittat flera trevliga mikrobryggerier i Singapore var det dags att besöka ett riktigt storbryggeri! Tiger är ölen som gäller i Singapore. Bryggeriet ligger i världens ände, längst ut på öns västspets. Vi hoppade av bussen precis i tid för att inte hamna i Malaysia. När vi tänkte stort bryggeri tänkte vi också stort antal besökare. Bokningar i förväg var nödvändigt så det hade vi gjort. Väl där verkade det ganska lugnt och det visade sig att vi var de enda besökarna på den turen.

Ett storbryggeri är också en storindustri utan någon direkt charm. 70 000 flaskor/burkar producerades den timmen vi var där utan att man såg någon som arbetade… Men, redan före turen förklarade guiden att det är drickandet i slutet som är det viktiga! En fullskalig pub av engelskt stuk uppenbarade sig till sist, endast byggd för rundvandringsbesökare och arbetarna som kunde komma förbi och ta en öl ibland. 45 minuters fritt drickande! Det var decennier sedan Carlsberg slutade med det till alla svenska teknologers förtret. Det är inte heller bara Tiger som gäller för man brygger en lokal Guinness, en egenstout, lokala öl av experimenttyp också. Helt perfekt! Eftersom vi var de enda besökarna lyckades vi också få en pratstund med guiden och lite tips på resmål i grannländerna. Efter detta blir det väl en och annan extra Tiger ibland kan man tänka.

Verifierad av MonsterInsights