Tokyo igen!

Eftersom hemresan går från Tokyo så bokade vi några avslutande dagar i denna enorma metropol.

Från början kändes det som att det var en praktisk lösning för att inte tajma ett flyg från någon annan del av landet, men när vi nu kom tillbaka hit efter drygt två veckor kändes det som en helt perfekt avslutning. Bor man dessutom i en ny del av staden så känns det som ett nytt ställe att komma till. Denna gång bodde vi i Ueno, som har bra tåg/tunnelbaneförbindelser runt i Tokyo.

Vi hade hoppats kunna se någon sumo-tävling, men just nu hålls inte någon tävling i Tokyo. Vi hittade istället en möjlig gratisvariant, som gick ut på att se sumobrottarnas morgonträning genom ett skyltfönster i Arashio-beya. Det var ingen garanti att träning hålls en viss tid och viss dag, men vi chansade på att ta oss dit och det blev bra!

Lite som att titta på djur i bur, men vad gör man inte för att se lite sumoträning!
Det verkade som brottarna inte var störda av publiken utan kom dessutom ut och poserade när träningen var slut.

En bit utanför centrala Tokyo ligger den bohemiska stadsdelen Shimo Kitazawa. Ett betydligt lugnare tempo än i centrum. En tydlig retrostil på det mesta och mängder med second hand klädesaffärer.

Några kilometers promenad från Shimo Kitazawa ligger en lite udda sevärdhet, nämligen buddhisttemplet Gotukuji där maneki-neko, den vinkande lyckokatten kom till. En legend från 1600-talet är ursprunget till figurerna där en katt räddade en man från ett blixtnedslag genom att se ut att ”vinka till sig honom”.

Gotukuji templet är inte bara vinkande katter.

En bit från Ueno ligger Akihabara-området som var ett mecka för kamera-, stereo- och elektronik-prylar för 40 år sedan när jag var där sist. Nu för tiden är inte Japan ledande på dessa områden, så Akihabara är istället känt för manga- och anime-butiker och upplevelsecentra.

Elektronikbutik i Akihabara anno 1984. Jag inhandlade då en miniräknare i kreditkortsstorlek. Fanns inte något i närheten av detta i Sverige på den tiden.
En ”loppmarknad” för kameror och Inkastare till Akihabaras nya dragplåster = spel, manga, anime.

Vi bodde precis vid shopping- och nöjesområdet Okachimachi. Marknadsgatan Ameyoko är mest känd. Precis som på några andra ställen i Tokyo fick detta område ett uppsving efter andra världskriget då man idkade svartabörshandel och sålde eftertraktade varor från USA. Det låter ju underligt med tanke på hur kriget slutade, men så var det tydligen.

Shopping- och restauranggator i Okachimachi.

Sista dagen i Tokyo var en solig söndag då vi hade läst att Harajuku var stället att åka till. Gatuuppträdanden och folk uppklädda med olika teman (rock, manga, anime,…) hade vi för oss att det skulle kunna vara, men det blev inte så mycket av det. Troligen var vi för tidigt ute. I stället fick vi se mängder med uppklädda hundar som rastades/visades upp i Yoyogiparken precis intill Harajuku.

Huvudgatan i Harajuku är Takeshita. Här är det udda klädmode som gäller och sötsaker i alla former, som japanerna verkar älska.

Packat med folk på Takeshita. Rainbow cotton candy är trendgodiset för dagen.

Längs Takashita-gatan hittade vi en äkta löpandebandsrestaurang för sushi. Det var på tiden, för vi hade inte ätit sushi på restaurang en enda gång och det är ju inte godkänt för en japanresa!

Sushileverans i full fart med ”shinkansen”.

Utanför huvudstråket i Harajuku hittade vi några lite lugnare kvarter att promenera runt i med udda hus, gallerier och trendcaféer.

Nara

Staden och parken Nara är en lagom utflykt med tåg från Kyoto. En del huvudbry krävs för att hitta rätt typ av tåg och biljett. Valet står mellan tunnelbana, lokaltåg, expresståg, limited express, osv. Det kostar olika mycket och tar olika lång tid, men till Nara kom vi i alla fall. Dessutom för ett billigt pris, ca 50 kronor för 5 mils resa.

Nara är en stad med gamla anor. Det var den första permanenta huvudstaden i Japan och grundades på 700-talet.

Det var Nara park som var vårt mål. Ett område med flera tempel, många blommande körsbärsträd och framförallt japanska hjortar.

I blomningstider får hjortarna konkurrens om fotograferandet!

Kōfuku-ji templet ett av sju stora tempel i Nara med anor från 700-talet, precis som staden.

Stängda tempel är perfekt för att få fina foton! Annars ser man knappt byggnaderna för alla människor. Här den gyllene hallen.

Kōfuku-ji-templet har också en ståtlig femvåningspagoda. I Japan byggs pagodor av trä för att klara jordbävningar. Fem våningar ska symbolisera buddhismens fem element, jord, vatten, eld, luft, och himlen.

Hjortarna sågs som gudomliga budbärare enligt traditioner från 1000 år tillbaka. Att döda en hjort i Nara kunde ge dödsstraff ända in på 1900-talet.

Nu för tiden är hjortarna mest något som lockar turister till Nara-parken. Speciellt när träden inte blommar kan det behövas något speciellt. Det heter att hjortarna är halvtama, men att de fortfarande kan vara farliga om de behandlas fel.

HJortarna får bara matas med speciella hjortkex (nej, inte gjorda på hjort…) som säljs överallt. Tydligen nyttiga saker samtidigt som de verkar uppskattas.

Iguazú = Vattenfall!

Efter en knappt två timmars flygresa rakt österut från Jujuy hamnade vi i Puerto Iguazú. Det är den argentinska delen av ett stadsområde runt ”treriksröset” (inte ett rös precis eftersom skärningspunkten är mitt i en flodkorsning) mellan länderna Argentina, Paraguay och Brasilien.

Till Iguazú kommer man framförallt för att se vattenfallen, som är ett av de nya sju naturliga underverken i världen.

Från ganska torra och hanterliga 30 grader i Jujuy hade vi nu hamnat i tropiskt fuktiga 30 grader. Ordentligt svettigt var det!

Vattenfallen i Iguazú är inte världens högsta och inte de med mest vattenflöde, men här finns flest fall på samma ställe. Uppåt 300 fall finns här beroende på hur mycket det regnat och en de har en fallhöjd på upp till 80 meter!

Vi utrustade oss med massor med vatten och vandrade runt på den nedre och övre rutten kring fallen.

När flödet är som störst bildar huvudfallen ett sammanhängande tre kilometer brett fall.

Det är verkligen vattenfall överallt längs utsiktsrutterna. Stora, små, breda och smala. Helt otroligt!

Fallen ligger i nationalparken Iguazú där det finns en del vilda djur värda att varna för.

Några stora kattdjur såg vi inte, som tur var, men väl kapucinapa och coatis (en halvbjörn).
Matgästerna fick sitta i bur för att slippa tiggande apor och coatis! Inte helt djurfritt ändå. En ödla hade skrämt upp några på bänkarna 🙂 .

Nationalparken vimlade också av fjärilar av olika sorter. Vissa mer närgångna än andra.

En ”Anna’s eighty-eight”-fjäril och en Sälgskimmerfjäril (tror jag).

Staden Puerto Iguazú är framförallt en plats där besökarna till fallen bor och ett ställe för brasilianare att handla billigt vin och olivolja.

Avenida Brasil, en bargata i centrum av Puerto Igoazú.

Vi flyttade oss sedan med taxi några kilometer över till den brasilianska sidan och staden Foz do Iguaçu. Vi hade bokat en hotellnatt för att vara nära flygplatsen och ett tidigt morgonflyg till Rio. Det visade sig vara en överdådig golfresort. Inte alls vårt normala hotellval, men man kan ju anpassa sig 🙂 .

Vattenfallen kan beskådas från den braslianska sidan också. Men enligt utsago lär Argentinasidan vara bäst. Vi valde att inte pröva om det är så utan vi tog istället en promenad i Foz do Iguaçu för att äta lunch. Slutsatsen av det blev att sydbrasilianarna helst äter buffé. Det kändes inte riktigt lockande i den tropiska värmen.

Avenida Brasil. Ja, den finns i Foz do Iguazú också. Inte bara på Argentina sidan.

Hundstatusrapporten från Iguazú kan beskrivas som att antalet lösdrivande hundar är ganska lågt och att katterna har stärkt sina ställningar istället.

Hotellkatt och hotellhund. Jag föredrar det första alternativet.

El Chaltén

Efter den lilla staden El Calafate körde vi en bit norrut längs Anderna. En bit av vägen är R40 som är en av världens längsta riksvägar. 500 mil från södra till norra Argentina. Vi skulle bara avverka några mil av dessa, men troligen återkommer vi om några mil till längre norrut lite senare.

Långa raka vägar och inget som stör utsikten. När vi närmade oss målet syns anledningen till att orten finns alls: berget Fitz Roy med några lika spetsiga grannberg.

Jag älskar serpentinvägar, men Patagoniens raka vägar är inte dumma heller!

En skön och lugn stämning råder i byn där de flesta är vandringsklädda back-packers och där seneftermiddagarna ägnas åt After Walk på någon pub med hantverksöl (lokal öl från byn kan man gissa). Mycket trevligt!

Åker man hit så är det vandringar upp i området kring Fitz Roy som gäller. Många välpreparerade vandringsleder för de flesta smaker.

Första dagen valde vi en cirka 4 timmar (tur och retur) lång vandring upp till fina utsiktsplatser mot Fitz Roy och till sjön Lago Capri.

En picknick vid sjökanten. Hur fint som helst!

Är man klätterproffs kan man ju fortsätta upp till toppen! Fitz Roy lär vara ett av världens svåraste berg att bestiga, trots ”bara” 3400 meters höjd. Blåsigt, ofta dimma och så är det ju väldigt brant 🙂 .

Nästa dag trappade vi ner lite på vandrandet med en tur på ca 3 timmar. Om första dagens vandring var väl skyltad, så var det sämre med starten på denna tur. Vi gissade på en stig som startade från byn för att nå en utsiktsplats mot bergen Cerro Torres och Cerro Solo, vilket som tur var blev helt rätt.

Lite molnigare denna gång, men ändå en fantastisk vy!

Cerro Solo ser ut som en perfekt skidbacke även så här på sensommaren.

Byn El Chaltén började byggas först 1985 då det tvistades om gränsdragningen mellan Argentina och Chile. Argentina började bygga en turistby och då blev det ju tydligt att detta var en del av Argentina.

Med bara 700 invånare och nog minst lika många turister är det ingen större ort, men mycket charmig med hus av alla de sorter.

Nybyggarandan kan lätt ses på vissa ställen. Först en tomt med en husvagn sen ett plåthus och sedan byggs det ett tegelhus!

När det var dags att vända tillbaka mot El Calafate insåg vi att det vore bra att tanka. Närmsta mack är 22 mil bort… Jo, det fanns ett tankställe i byn, men det ser inte ut som det brukar! Vi hade tur med kön som bara var några bilar lång. Kvällen före var det nog 20-25 bilar som skulle tanka från den enda pumpen.

Ingen vacker mack, men desto finare utsikt.

På vägen tillbaka till El Calafate var det djurspaning som gällde. Några fynd gjorde vi. Guanaco, som finns lite här och där längs vägarna, en pampasräv och en bälta!

Efter turen i Patagonien bär det av norrut till en estancia ute på Pampas.

Fira del Vi

Fira de Vi i Pollença, en årlig vinfestival, som håller till i klostret Sant Domingo de Pollença. Det var 16 gången i år, men första gången för oss. Mycket trevligt!

Det var också trevligt att vi valt att stanna en natt på hotell.

Parentes:
(Tanken var att jag skulle ge David en hotellnatt i Pollença i födelsedagspresent. Eftersom jag inte kan/vågar boka via bokningssajter (sant) bad jag sonen om hjälp att boka den 4-5 maj. Han kollade på hotell, men undrade varför jag ville ha den helgen när vinfestivalen var helgen efter.
Ja, jag är vimsig. Nej, jag har ALDRIG köpt eller bokat något via det där internettet.)
Pinsamt. Kanske 9,5 av 10 i pinsamhetspoäng.

Det visade sig i alla fall att alla hotell i Pollença var fullbokade (den rätta helgen) så jag bokade istället i Puerto Pollença, 6km bort. Där bodde vi på enkla, men fräscha, Hotell Panorama och hyrde cyklar för att ta oss till vinfestivalen. Mycket smidigt för oss som gillar att cykla.

Tillbaka till Fira del Vi. Man betalar sitt inträde (12 €) och får då ett glas som man använder till provsmakningen. I inträdet ingår även fri provsmakning av viner från mer än 40 vinproducenter, de flesta mallorkinska. Lärorikt men livsfarligt! Speciellt eftersom det inte finns något ätbart att köpa på området och inte heller någon alkoholfri dricka, inte ens en flaska vatten! Hick!

Cyklarna vi hyrde hade vi även på söndagen och då passade vi på att ta en cykeltur på cirka fyra mil. Vi cyklade mot Alcudia och målet var fågelreservatet S´Albufera som ligger 5 km söder om Alcudias hamn. Ett stort naturskyddsområde, med infocenter där man utan avgift kunde hämta en inträdesbiljett. Man fick lov att cykla omkring i de flesta delarna (men att jogga var däremot förbjudet). Cykel rekommenderas verkligen, det var annars en lång transportsträcka från parkeringen till själva naturskyddsområdet.

Vi såg inte många fåglar, men kan ändå rekommendera S´Albufera. Mitt mål var att få se flamingos, men de höll sig undan. Eller så är de helt enkelt inte här denna årstid. Eller så är de aldrig här.
Som wannabe-ornitolog har jag inte en aning!

Jag får kanske nöja mig med de flamingos jag såg utanför Cordoba i påskas!

På vägen tillbaka till Puerto Pollença cyklade vi ut till kusten och då visade det sig att vi var på Playa del Muro, den strand som ofta klassas som Mallorcas finaste. Här tog vi ett dopp.
Nej, skojar bara, vi är ju inga vinterbadare…

Konst och strandbesök på Victoria-halvön

En lördagsutflykt med lite kultur, lite strandpicknick och en lite utmanande vandring. Lovisa och Marcus tyckte det lät bra och hängde på.

Öster om Alcúdia på Mallorca ligger halvön Victoria med berg, skogar och några små samhällen. Vi hade fått tips om att konstmuséet Sa Bassa Blanca var värt ett besök. När vi ändå tog oss ända dit (det är ju ändå över 6 mil från Palma och i princip så långt man kan ta sig på denna lilla ö) så hade jag hittat en vacker strand som låg bara en liten bit därifrån. En bra kombination helt enkelt!

70-talsbyggnaden som tillhör Sa Bassa Blanca.

Sa Bassa Blanca grundades av några samlare och konstnärer på 90-talet. Konsten som visas finns del i trädgårdarna, dels inomhus i ”bunkrar”. Vi valde utomhusdelen enbart denna soliga lördag.

En jättebläckfisk inspirerad av den nordiska mytologins Kraken, ett havsmonster som kunde attackera fartyg enligt sjöfararsägner.

Ett antal andra djurskulpturer är spridda i parken.

Plastsopor är ett aktuellt ämne. Här som väggbeklädnad…

”Little People” är en ringdans där vi försökte brygga över luckorna.

Vid skulpturen ”The Tree” studerade vi mest oss själva och inte själva konstverket.

Sen var det dags för strandturen med lite medhavd picknick. Målet var Platja des Coll Baix längst ut på Victoria-halvön. På kartan handlade det om 500 meter fågelvägen från vägens slut till stranden. I beskrivningarna skulle det vara en lätt promenad utom sista biten. Det lät ju som en lagom uppgift. Efter en stunds promenad såg vi havet, långt där nere…

Det som jag uttryckt som en tur till stranden blev lite mer utmanande, men så vackert det såg ut nere vid målet!

Nerför genom skogen kändes OK, men stranden verkade inte komma närmare speciellt snabbt. Sedan mötte vi några som hade vänt för att sista biten var för brant… Men, vi fortsatte.

Stigen slingrade sig ner i serpentinform och sedan var vi nere vid klipporna. Ja, lite utmanande var det i alla fall.

En grovsandstrand med härliga vågor, synd att det bara är sådär 17-18 grader i vattnet så här års. Inget bad blev det.

I denna delen av Mallorca finns en hel del vildgetter. Ättlingar till getter som togs med till ön av befolkningen för flera 1000 år sedan. En del förvildades och har sedan förblivit en egen ras.

Några vildgetter som verkade allt annat än vilda kom plötsligt ner för branterna och började ge sig på strandgrannarnas matsäck.

Mycket närgångna verkade de och det gällde att hålla koll på sin mat.

Det hela slutate med att en lös hund jagade iväg dem uppför branterna igen.

Sedan var det bara promenaden uppför kvar. Drygt 30 minuter tog det. Svettigt värre trots bara 18 grader i luften. Inte en badtur att rekommendera mitt i högsommarvärmen!

Safari

Safari i Addo,
eller Addo nasional olifant park som vi säger på afrikaans?
Det lär vara nyttigt att ibland gå utanför sin komfortzon och jag hade på känn redan från början att safari i Afrika kunde bli en sådan utmaning! Så är jag ju också en fegis på många sätt… Vi bestämde tidigt oss för att vi inte skulle hinna med ett besök i Krugerparken och letade därför bra safari inom räckhåll från Kapstaden. Ganska snabbt fastnade min reseledare, tillika gps och make för Addo Elephant National Park.
Reservatet inrättades 1931 för att rädda just elefanterna som förde en tynande tillvaro här då, tydligen fanns det endast 11 elefanter kvar i området. Många hade skjutits för elfenbenets skull och många dödats av bönder som tröttnat på att få sina grödor förstörda.Antalet elefanter är nu uppe i cirka 600 och naturligtvis ger reservatet skydd åt fler djurarter, som kudu, zebra, afrikansk buffel, antiloper, vårtsvin med flera.Alla snackar om ”the Big Five” och menar då afrikansk buffel, noshörning, lejon, leopard och elefant. I Addo har de ”the Big Seven”! Då reservatet även omfattar en del i Indiska Oceanen räknar man med vithaj och knölval.Själv var jag mest intresserad av att få se elefant, giraff och zebra. Och pingviner (fast inte under safarin då)!Vi var helnöjda efter förmiddagen i Addo och inte blev det sämre av att vi bokat till eftermiddagen/kvällen i närliggande privatägda Schotia park.
Fantastisk äventyr (extremt välorganiserat, kunnig guide, massor med djur fick vi se, stora ytor, få bilar) och visst var det häftigt (och sjuuukt läskigt) att glida förbi en meter ifrån både noshörning och gigantisk lejonhane i en öppen Landrover, men hur är det för djuren?

I parken hade man tidigare problem med att elefanterna välte massor av träd, men detta har man lyckats råda bot på genom att placera bikupor runt träden. Kittlar tydligen inte dödsskönt med bin i snabeln! Det skulle bönderna ha vetat i början av 1900-talet.

Garden Route

Sedan ska det ju, som alltid när man är med David, köras lite bil också – Garden Route närmare bestämt. Rutten som från början startade i Heidelberg och var cirka 30 mil lång är nu nästan 70 mil för det är med Garden Route som med Österlen i Skåne, något oklart var den börjar och slutar eftersom turistmagneter ger klirr i kassan.

Vi susade iväg österut från Kapstaden och hade några mål längs vår väg mot Mossel Bay där vi skulle övernatta, vi hade dock inga planer på äventyrsturism och lockades inte av varken hajsafari, surfing på sanddyner eller världens högsta bungyjump! Då var fin natur mer intressant för vår del och naturen är oslagbar, så otroligt vackert att man måste stanna med jämna mellanrum bara för att njuta. Och fotografera! Dessa dök upp när vi kört en bit och vi blev ganska förvånade.

Babianer på vägen, det visade sig att de är vanliga här och varningsskyltarna duggar tätt. Böter för den som matar dem!

En pingvinkoloni var mitt mål och till en (två, men det återkommer jag till) sådan kom vi i Stoney Point vid Bettys Bay. Lite av en dröm faktiskt att få se pingviner i sin rätta miljö. Fast det känns inte som deras rätta miljö när det är 30 grader varmt och de struttar omkring på solvarma klippor. Den endast 65 cm höga Afrikanska pingvinen är utrotningshotad och finns endast längs Namibias och Sydafrikas kust.

Hermanus hade vi fått tips om att det skulle vara en trevlig by och av kön att döma för att ta sig in i byn med bil verkade det stämma. När bilen hittat en p-plats kunde vi se att det säkert var en trevlig by, men just såhär mitt i julledigheten något överbefolkad så vi lunchade och körde vidare. Allting vi har ätit har varit så fantastiskt gott, fina råvaror tillagade med kärlek på varenda liten restaurang.

När vi lämnat Hermanus och körde vi inåt landet mot Republiken Swellendam och landskapet skiftade från gröna skogar till stora fält där det ganska nyligen skördats.

Väl framme i Mossel Bay hann vi inte mer än äta en supergod middag i byn och sova på det väldigt ombonade och hemtrevliga B&B Aqua Marina!

Sedan blev det mest stopp längs stränder, först Wilderness där det var ganska folktomt och inte många som badade på grund av starka strömmar (och säkerligen för att det var iskallt i vattnet)!

I Knysna, Sydafrikas ostronhuvudstad, nöjde vi oss med att fota en kyrka där gången kantades av Afrikas liljor.

I Nature´s Valley stannade vi för att äta vår medhavda picknick och njuta lite av solens värmande strålar.

Ännu en folktom gigantisk strand där nästan ingen badade, istället höll folket till här – vid en lagun där vattnet inte såg jätteinbjudande ut…Här såg vi också denna rödögda fågel, en kapstrandskata, vanlig längs kusten i södra Afrika.

Sista dagen, när vi egentligen var på väg till flygplatsen körde vi en liten omväg för att få se pingviner även på Boulders Bay söder om Kapstaden. Mycket fascinerande djur!

 

Den slutliga lösningen på kattproblemet

Vildkatter var tidigare ett problem i Palma, som i många andra städer i Sydeuropa. För ett antal år sedan tog kommunen tag i detta på ett lite annorlunda sätt.

Projektet CES skapades. På svenska blir det ”FSS”, Fånga, Sterilisera, Släpp. Vildkatter fångas alltså in, steriliseras och släpps på godkända kattmatarplatser, en sorts kattreservat alltså. I Palma finns 108 sådana kattkolonier! Kravet är att det finns frivilliga som anmäler sig och registreras som kattmatare. Det kommunala projektet står för kontrollen av att fångade katter är friska och för steriliseringen. De som matar katterna står för mat och kontroll.

Det kanske mest synliga stället ligger precis intill Palmas strandstråk och är bebott av ett flertal katter.

Svårt att säga hur många i och med att de gömmer sig bland stenarna. 30 katter skulle jag gissa att det finns där. Katterna ser ganska välmående ut och får mat regelbundet.

Sen kan man också tro att det är det mest råttfria delen av stranden 🙂 .

Ett annat kattreservat ligger i det gamla fortet i vår by Es Coll d’en Rabassa.

Där serveras maten på en gammal bardisk. Förnämligt!

Det går att läsa mer på www.csmpa.palma.cat. Nej, det är inte en speciell kattdomän, det är en katalansk adress!

Filippinerna

Asien vill vi alltid till och Filippinerna visade sig vara ett bra val. Alona Beach på ön Panglau söder om Bohol visade sig vara ett mycket bra val, så bra att vi stannade i åtta dagar. Med tanke på att Filippinerna består av 7000 öar finns här annars en hel del till att se!

Strandliv är härligt, i måttliga doser! Ganska snart kickar rastlösheten in och vi måste göra något!
Varför inte en snorklingstur?
Hade jag haft en undervattenskamera hade ni fått se fina bilder av havssköldpaddor, färgglada koraller, massor av fina fiskar samt övergången mellan grunda korallrev och djupt hav. Så brant att man får svindel och flämtar (så gott det nu går i en snorkel). Balicasag var ön vi snorklade kring.

Turen fortsatte sedan till Virgin Island, en ö som bara finns när det är lågvatten!

 

 Varför inte en tur med ¨moped¨? Moped inom citationstecken eftersom det i själva verket handlar om lätt MC…
Härligt att kunna ta sig runt fritt och här kändes det verkligen OK överallt. Måttligt med trafik och fantastiska människor! Svårt att hitta lämpliga matställen dock. Säkert god mat i matstånden längs vägarna, men inte lika säkert att magen accepterat den…
Men så, in the middle of nowhere, hittade plötsligt vad vi sökte och fick våra nudlar!

Vi kom också till en turistfri strand, som dock var full med picknickande filippiner. När vi klev av MC:n var det som att all aktivitet stannade, alla tystnade och bara tittade/stirrade på oss… Vi försökte se oberörda ut och gick en sväng längs stranden. Efter hand började folk prata och fnittra. Någon vågade sig på ett blygt hello! Någon fotade oss med sin mobil!

Passade också på att göra ett besök i Hinagdanan cave där man kunde tagit ett dopp om man ville. Men det ville man inte!

Många nya intryck att bearbeta blir det! Tuppfäktningstuppar finns det gott om. Men även andra djur. Och barn, överallt lekande barn!

Mer rastlöshet kvar! Varför inte en sväng till Bohols inland?

Chocolate Hills ville vi se! Ingen vet säkert hur kullarna bildats, kanske har det varit korallöar på havsbotten? Över tusen kullar finns i området och eftersom de vintertid är bruna (av torkan) kallas de Chocolate Hills!

Ett annat måste var spökdjuren! Utrotningshotade, små och söta! Men alls inte någon apa som jag trodde.  Vill du veta mer: https://youtu.be/6Jz0JcQYtqo

Övriga dagar tillbringade vi under ett träd på Alona Beach! Och i havet förstås, både med och utan snorkel!

Vi kan också ha ätit ohemult många mangos, två färdigskurna och supersmarriga mangos för endast 12kr!
Tack o hej Filippinerna – we will be back!

Verifierad av MonsterInsights