Tio timmars bussresa över Anderna för att komma till Argentina? Tillbringa mer än sex timmar på en höjd över 4000 m och sedan åka nerför på serpentinvägar? Ja, vi var sugna på den resan och är så nöjda! Det var mycket välorganiserat, fräsch buss och seriös busschaufför som körde mycket lugnt! Priset per person var ca 650 kronor.
Gränsövergången var inte snabb… först skulle alla kliva ur bussen och ta med ryggsäckarna och köa för att stämpla ut ur Chile, sedan ny kö för immigration till Argentina. Allt i ett litet rum där köerna korsade varandra. Efter det skulle bagaget hämtas (prompt från vänster sida av bussen trots att vi alla lastat in våra väskor på höger sida) och åka igenom scanning, de som hade mat med sig blev av med den. Vi hade lämnat vår lilla matkasse på bussen så vi slapp resa vidare med knorrande magar!
En vacker resa var det ialla fall! Högsta höjden är 4800 möh och då blir man andfådd av minsta ansträngning, som att tugga ett kex, snyta sig eller prata med långa meningar…
Växtligheten skiftar när man kommer över på den argentinska sidan av bergen, från små gula grästuvor till olika typer av gröna buskar. På den Argentinska sidan såg vi inte bara vacunjas utan även alpackor. Fatta ALPACKOR, måste vara världens sötaste djur!
Vi passerade även Salinas Grandes – en gigantisk saltöken!
Så var vi tillbaka i San Pedro de Atacama efter drygt två och ett halvt års pandemiavbrott. De sista dagarna här i slutet av mars 2020 avfolkades byn på turister och allt stängde ner efter hand. Vi ville gärna komma tillbaka just hit för att se vad som hänt med byn när det mesta av det man levde av försvann.
Caracoles, gågatan i centrala San Pedro.
Det var skönt att se att gatorna nu vimlade av turister igen. Lite tur i sammanhanget är att San Pedro bara förlorat en turisthögsäsong eftersom pandemin slog till när här var på väg mot höst och vinter (maj-september alltså). Vi pratade med några som hade jobbat här när det stängde ner och fick reda på att många som arbetade i byn var från grannländerna och därför åkte hem när det stängde ner. De som var kvar hade det tufft, men samhället hade hjälp till en hel del.
Mycket har också renoverats och fixats till för de kommande säsongerna som man hoppades skulle komma. En del gator till exempel är stenlagda istället för sand/grus som innan.
Förutom att strosa runt på byns gator och gränder så var det en del utflykter i öknen som lockade.
Vi bokade en färdig tur ut i öknen. Olikt oss och sanningen är att vi försökte hyra en bil istället, men inga lediga bilar fanns. Att turismen är tillbaka starkt igen är tydligen en överraskning för vissa branscher.
Dessa fantastiska vägar!Frukost dukades upp mitt på den södra vändkretsen. Här kommer solen att stå i zenit om en månad.
San Pedro ligger på en högplatå på ca 2400 meter över havet och vissa av platserna att besöka ligger på ännu högre platåer. Vi stannade vid Piedras Rojas där en timmes promenad i långsam takt stod på programmet.
Saltsjön Aguas Calientes var målet för promenaden.
Det låter som en lätt vandring, men nu var vi på 4200 meters höjd och syretillgången lite begränsad. Det gick förvånansvärt bra, men kändes som att man gjort ett rejält träningspass när vi kom tillbaka. En turdeltagare mådde sämre och blev beordrad cocabladste som botemedel. Alla blev också erbjudna detta redan till frukost om i fall att 🙂 .
Piedras Rojas betyder helt enkelt röda stenar.
Otroligt att det finns en del växtlighet som gör slätterna gröna på vissa ställen. Atacama räknas som världens torraste plats (polerna räknas inte med här). Genomsnittlig nederbörd i hela Atacama är ca 1 mm per år och det finns delar av öknen som inte haft regn på 500 år!
De fåtal växter som finns på vissa ställen får förlita sig på havsdimma som kan ge vatten via luften. Några djur kan sedan leva här på den sparsamma växtligheten och vattnet.
En gråräv, som kanske mest lever av matrester från turisterna nu för tiden och en nandu, som liknar en liten struts, men inte är det.
Vi stannade sen vid Lagunas Altiplanicas. Två laguner vid foten av vulkaner.
Laguna Miniques nedanför en rad vulkaner som också kallas Miniqes.
Sista stopp var Laguna Chaxa mitt ute i saltöknen Salinas Atacama. Största delen av öknen består av torr lera med salt.
Salinas Atacama, ett enormt område av lera och salt.
På några ställen finns laguner med grundvatten som är perfekta fiskevatten för flamingos och andra fåglar.
I byn kunde vi också konstatera att:
Fler ”systembolag” tillkommit i form av ”hål i väggen”-butiker. Alkohol säljs bara i dessa speciella butiker.
Långa öppettider och manuell service, kanske något för systembolaget att ta efter?
Pisco sour är en klar favorit! Den skulle skydda mot covid sas det förra gången vi var här och vem vet kanske det stämmer.
Vår förra sydamerikaresa fick ju ett abrupt slut i mars 2020 när covid 19 tog över världen. Vi har längtat efter att kunna resa igen och nu är vi här – i Santiago de Chile! Huvudstaden Santiago lockade inte alls oss sist då hög brottslighet, vilda demonstrationer och diverse varningar från personer som varit här avskräckte oss. Fick även nu en sista varning av en kvinna bredvid mig på flyget hit, en chilenska bosatt i just Santiago. Hon varnade för ”bad people” och menade att man ALLTID riskerar att bli rånad, var man än är i staden! Så det var med stor försiktighet vi klev in i sexmiljoners-staden!
Placa de Armas, egentligen en hel park men folket som var där var inte den typen som vill vara med på bild…
Vi bodde på Hotel Sommelier Boutique i ett bra område med massor av trevliga barer och matställen. Här stannade vi två nätter och gjorde som vi brukar i nya städer: googlar sevärdheter och börjar gå! Det som lockar oss mest är udda kvarter, det är en fröjd att bara promenera omkring och insupa atmosfären.
Nytt möter gammalt!
Cerro Sankta Lucia
Detta historiska monument, ett ”berg” på 620 möh låg granne med vårt hotell så vi knatade upp på toppen. 620 möh ja, men vi bodde vid foten av kullen så det var bara 69 höjdmeter kvar. Tur var väl det i den 30-gradiga värmen.
Främst är det utsikten som lockar!
Yungai och Barrio Brazil
Här var det inget hallabaloo på söndagar…De som var ute var alla på Plaza Libertad de Prensa.
Barrio Italiano
Det är en gammal stadsdel som i början av 1900-talet samlade hantverkare från olika länder, många italienare slog rot här och utvecklade handeln. Längs huvudgatan, Avenida Italia, kryllar det av coola caféer, häftiga restauranger och marknader med hantverk. Gastronomi och design är i fokus här.
Mysiga kvarter att promenera runt i, iaf när vi var här en söndagsförmiddag!
Barrio Bellavista
Mellan Mapochoflodens norra strand och San Cristóbal-kullen, en kort promenad från vårt hotell fanns Barrio Bellavista. Även detta ett restaurangområde, lite kitschigare än Barrio Italiano.
Cerro San Cristóbal och poeten Pablo Nerudas hus lockar mycket folk hit, vi swishade förbi Nerudas hus och såg San Cristóbal, men utforskade inte dem vidare. Vi missade även det häftiga nattlivet här, vi missar för övrigt allt nattliv pga aldrig pigga under den delen av dygnet…
Pablo Nerudas husSan Cristóbal-kullen
Bellavista var på 1500-talet ett område isolerat från staden, en by för urbefolkningen (inka och picunche med trälar och förtryck) som på 1800-talet, när man byggde en bro över Mapochofloden, utvecklades till ett välbärgat område . Under de stora demonstrationerna/upploppen 2019-2020 då plundring och skadegörelse blev vardagsmat, drabbades stora delar av Bellavista.
Mercado Central Jag älskar exotiska marknader i spännande länder. Men detta var ett antiklimax!
Byggnaden beskrivs som fantastisk med sina järnkonstruktioner från 1872, men det väl också allt!Chorrillana ska man äta! En portion räcker mer än väl till två, så var det med all mat!Det finns många fint målade husfasader, men ännu mer klotter! Klotter överallt!
Hundstatus: 0, dvs inte en enda herrelös hund att vara rädd för!
Det var dags för Lovisa och Marcus att flytta till Lund efter några år i Valencia. En del saker behövde transporteras och framför allt behövde kanin Hemulen flytta med. Gnagare får inte flyga, så en bilfärd med Lovisa och kanin fick det bli. 250 mil är en bra bit, så vi delade upp sträckan i tre delar.
Lämnade Valencia med kanin efter några varv i de valencianska rondellerna! 7 filer och ett par tre stoppljus inne i rondellen. GSPens filtips är inte alltid att lita på.
Inga turistiga utsvävningar kostade vi på oss. Vi valde närmaste vägen från Valencia via Barcelona, Lyon och Frankfurt. Det blev ändå tillräckligt många timmar för Hemulen i sin transportbur. Allt lugnt och stilla. Kanske trivdes Hemulen med bilfärden.
Turen startade i ett Spanien med 30 graders högsommarvärme för att sen bli allt med höstlikt.
Är man i Lund lockar alltid en tur till Skrylle för en joggingtur. Denna gång i gråmulet duggregn. Riktigt fint höstväder alltså!Hemulen på plats, fina Lundapromenader och sen bron mot kontinenten!
Efter en vecka i Lund var det dags att starta turen söderut tog vi vägen om Bordeaux för att hälsa på Léonore, Linus och Cyrielle.
Första stopp blev den lite annorlunda tyska staden Xanten vid floden Rhen på gränsen till Holland. Annorlunda för att det inte låter som ett tyskt stadsnamn och för att det finns romerska lämningar så här långt norrut.
Av det som varit en romersk stad fanns delar av en arena och en del byggnadsdelar kvar. Tyvärr var detta väl inhägnat och inte öppet på de tider som vi var kvar i staden.
Bredvid denna forna stad ligger medeltidsstaden Xanten med ringmurar och fina små gator.
Öde gator i Xanten så här i lågsäsong.Ett lika öde stortorg i gryningen.
Vi körde vidare genom Holland och Belgien för att sedan ta ytterligare ett stopp. Denna gång i franska staden Chartres söder om Paris. Staden är mest känd för sin pampiga katedral och den gamla staden runt omkring.
Katedralen tronar högt över staden.
Hotellet tipsade oss om att det fanns ljusinstallationer som man kunde se på olika ställen i centrum. Det lät inte superspännande, men var väl värt en promenerad runt i natten för att se dessa udda skapelser.
Ljuskonst längs floden i Chartres.Fina gränder i Chartres gamla stad även utan ljuskonst.
Men, Bordeaux var förstås vårt viktigaste mål på vägen söderut.
Det blev några hämtningar på Léonores crèche och trevliga pauser på torget i Saint Augustin.
Det dröjer några månader till innan Léonore kan släppas fri på lekplatsen.
Vi hann också med att träna på ostronätning i saluhallen Marché des Capucins.
Även jag börjar vänja mig och har kommit till nivå 2 (äter två stycken alltså).
Denna gång hade vi bokat en liten lägenhet nära Place Gambetta närmare centrum är tidigare gånger. En riktig innergårdslägenhet som vi hade en del strul med. Depositioner och städtillägg behövde betalas innan man ens fick komma in.
På plats mitt i ett gammalt hus, mitt i stan.
Sista biten hem gick via Barcelona och nattbåten till Palma.
På vägen passerade vi Pyrenéerna via Coll de Pimorent.
Passet var stängt under arbetstid för vägarbeten så vi hamnade först i Andorra av misstag och fastnade i köer av fransmän som passade på att handla öl i det skattefria lilleputtlandet.
