En sväng in i Frankrike

Efter Asturien passade vi på att ta en tur till Bordeaux för att besöka Linus och Cyrielle i deras nya lägenhet.

Vi gjorde en utflykt till Atlantkusten och landtungan Cap Ferret. Ett välmående litet samhälle med mycket charm och många ostron! I havsviken Bassin d’Arcachon odlas det mängder av ostron och Cap Ferret är fylld av provsmakningsställen för ostron och en del andra skaldjur.

Ostronsorteringsverkstad och ostronodlingsnät.

Stor skillnad i tidvatten är viktigt för ostronodling, så Atlantkusten passar utmärkt. Ostronen tränas då i att öppna och stänga skalet när de är under respektive över vattenytan, vilket ger spänstiga ostron att äta!

Vid strandkanten ligger hela kvarter med gamla fiskestugor som nu blivit populära för dem som vill leva ett lite bohemiskt semesterliv.

Camilla hade en önskan att bli en van ostronätare och Cap Ferret är perfekta stället för att bli just det!

Ostron, räkor, Bulot (Valthornssnäcka), paté, lite medhavt tilltugg och vitt vin!
En ostronspecialist (Cyrielle) och en försiktig ostronätare (Linus).

Tack Cyrielle för en fin ostronguidning!

Det blev också en cykeltur runt i Bordeaux för att upptäcka lite av den ”högra stranden” av Garonne-floden. En del av Bordeaux som är på uppgång.

Över bron Pont de Pierre mot ”andra sidan av Bordeaux”.

Här finns bland annat Darwin-området i stadsdelen La Bastide.

Gamla militärbaracker har omvandlats till ett kulturcentrum med konst, skatepark, butiker och restauranger.

Även gatukonsten hänger med i ”det nya normala” efter Covid-utbrottet.

Vi tillbringade också en stund på Linus och Cyrielles balkong, med solnedgång över Bordeaux-kommunen Mérignac.

Efter Bordeaux styrde vi mot Barcelona för att ta färjan till Palma. På vägen gjorde vi ett stopp i den fina lilla byn Tarascon-sur-Ariège i Pyrenéerna.

En medeltida del av byn med gammal bebyggelse och rester av stadsmur ligger på en höjd. Nyare delar av byn ligger längs floden Ariège.

Vandring verkar var den vanligaste anledningen att komma hit. Det kanske det kan bli en annan gång 🙂 .

Hur vackert som helst längs floden Ariège!

Sista dagen på vår tur gick genom Katalonien, som tyvärr har ökande Corona-virusspridning, vilket gjorde att vi undvek stopp på vägen till färjan från Barcelona. Efter en natt på båten kom vi tillbaka till Palma i soluppgången.

Cudillero

Wow, vilken by! David är expert på att hitta bra boenden på mysiga ställen! Lägenhet (inte hotell) och närhet till havsbad var mina önskemål och det blev ju bra! 

Cudillero, en fiskeby med drygt 5000 invånare, på Spaniens nordkust ligger i Asturien. Just Asturien kändes som ett bra val även med tanke på Corona, endast 7 nya fall  den senaste månaden.

Fisken som hängde på tork lite här och var (ibland tillsammans med kläder på klädstrecket) kallas för curadillo, eller havets skinka. Vilken fisk det egentligen är kan variera, men troligen mest havskatt. Fisken fångas, rensas, och får sedan hänga utanför husen för att torka i 4-5 månader innan den tillagas! 

Fiskdoften sprider sig!

Vardagsmotion blev det gott om eftersom hela byn ligger på en slänt. Istället för gator går det trappor kors och tvärs och varken barnvagn, rullstol eller ens dåliga knän hade funkat här. 118 trappsteg upp bodde vi.

Bra boende med magnifik utsikt!

Vacker by både dag och natt!

En kväll åt vi ute, fisk borde vara det självklara valet men i Austurien ska man testa Cachopo. Panerad kalvfile fylld med allt från ost ock skinka till äppelkompott och chevre! Endast kockens fantasi sätter gränserna. Det smakade mums men vilken tur att vi blivit tipsade om att portionerna var stora. De var gigantiska och det var lagom för oss två att dela på en. I denna by, där varje gränd luktade fisk och fiskmåsarna skränade (ja, det var gråtrutar, men skriker man på detta viset får man stå ut med att bli kallad fiskmås) åt vi alltså ingen fisk! Till cahopo skulle man dricka lokal cider som man körde i en sifon, check på den också! 

Cordon bleu? Nej Cachopo. Same, same but different!

Badet i hamnen var kanske inte 100-procentigt, men det gjorde inte så mycket eftersom det ändå var kallt i vattnet. Badkruka is my middle name!

Inte bara jag som är badkruka för den delen!

Dessutom fanns det det många fina badplatser i närheten, vi testade tre olika. Badade noll gånger. Häftig kustlinje!

Playa de San Pedro
Gueirua
Aguilar

Ett litet, eller snarare långt, världsarv från Unesco skulle vi förstås också beta av. En av världens äldsta och mest kända pilgrimsleder Camino de Santiago, Jakobsleden på svenska,  ringlar sig fram från bland annat Lyon i Frankrike till Santiago de Compostela i Spanien. Av de cirka 160 milen gick vi ungefär 3.

Kilometer…?

Mask på, inte lag på det än just i Asturien, men alla använder mask hela tiden!

Alarcón och Segovia

Efter Valencia styrde vi västerut. Ett lagom första kaffestopp var den lilla byn Alarcón mitt på den öde spanska högslätten.

En fästning med anor från morernas tid. Nu för tiden en by med ca 150 invånare.

En mycket speciell sevärdhet finns i kyrkan San Juan de Bautista. En konstnär, med namnet Jesús, fick 1994 möjlighet att göra väggmålningar i den nyrestaurerade kykan. Han målade i 8 år! Hela lokalen är täckt av fantastiska skapelser.

En häftig upplevelse speciellt som vi var helt ensamma i lokalen i dessa Corona-tider.

Även i byn var det lugnt, och folktomt. Enda livstecknet var ett gäng gubbar på byns kafé, men deras diskussioner hördes över halva byn.

En sevärdhet till hann vi med. En katt och musfight där musen avslutade med en flygande attack innan den försvann in under en dörr!

Målet för dagen var sedan Segovia för en övernattning på vägen till Asturien på Spaniens nordkust.
Segovia visade sig vara en fin liten stad med en lång historia, som startade med Kelterna före romartiden.

Mest känt är den romerska akvedukten som går rakt genom centrum för att sluta vid slottet. Första delen av vattenledningen från källan går under marken, sen 825 meter som akvedukt rakt över centrum i Segovia.

En fantastisk skapelse som har stått här i 2000 år! Byggd med granitblock och utan murbruk!

Många akveduktbilder blev det!

Man kan fundera på vad kommer att stå kvar om 2000 år av vår tids byggnadsverk.


Den gamla staden i Segovia är byggd på en kulle med flera fina gränder och torg.

Ett Plaza Mayor finns också, som i de flesta spanska städer.

Staden var full med folk. Uteserveringarna var fulla med framförallt ungdomar. Vi frågade till och med om det var nåt speciellt på gång, men det var bara en helt vanlig fredag fick vi veta. Kanske vi vant oss av med att se så mycket folk efter hemmakarantänstiden 🙂 .

Vi hittade i alla fall ett bord med utsikt över staden.

Nästa stopp Cudillero i Asturien!

Spaniens tredje största stad

Oj, vad vi har funderat över hur vi ska göra med resandet denna sommar. Stanna på Mallorca? Åka till Menorca? Sverige? Spanska fastlandet? 

När Lovisa och Marcus (dotter med sambo) bestämde sig för att flytta från Palma till Valencia var vi snabba med att erbjuda oss att köra över en del av deras bråte, förlåt bohag, till Valencia. Köra och köra, båten går ju direkt Palma – Valencia.

Åtta timmars båtresa, inga svårigheter med social distansering!

Via Booking hade vi både bokat och fått hotell bekräftat, men när vi kom fram var hotellet stängt. Helt igenbommat! Men turisttillströmningen är ju i princip obefintlig så vi hittade snabbt ett annat hotell. 

Turias gamla flodfåra, Jardines de Turia, är som en oas där man kan få lite svalka i hettan!

Puente de las flores- fin bänk framför en vägg av pelargoner?

Stadsdelen Carmen, med all sin ruffighet, föll oss i smaken!

Är det inte en covid-ballong….

Paellan lär komma från Valencia, kanske inte så konstigt med tanke på att det odlats ris här sedan 700-talet!

Valencia är väl värt ett besök! Inlägg från 2016 finns här:

Midsommar

Vi blev allt lite knäppa av all tid i karantän, nästan så det kändes läskigt att vara bland folk och vi har verkligen inte träffat många vänner sedan dess. Två par närmare bestämt. Efter noggrant övervägande vågade vi oss på en hotellnatt över midsommar. I Cala Rajada fanns det ett öppet hotell, men när vi bokat blev vi förflyttade till ett betydligt lyxigare hotell, där vi dessutom fick en svit med egen bubbelpool! 

Bubbelpool tarvar cava!

Oklart om det var en del av lyxen eller om någon bara haft otur när hen tänkte, för visst är det lite underligt med badkar i sovrummet och TV infälld i badrumsspegeln?

Cala Rajada ja, drygt 15 000 hotelbäddar finns det här och av dessa var det kanske bara de cirka 10 på vårt hotel som var bokade? För mycket folk var det inte. Inte någonstans.

Men vi lyckades hitta en cykeluthyrning som var öppen och cyklade lite härsan och tvärsan här uppe i det nordöstra hörnet av Mallorca. Dessvärre var backarna fler än cykelbanorna men det blev ändå några mils cykling. Älskar att cykla!

Det fanns många tecken på att det i vanliga fall är många tyskar som semestrar här. Heidi Schnitzelhutte (med tyskt Y) var ett sådant!

Om det var öde i Cala Rajada så var det inget emot vad det var i Cala Millor, som vi nådde längs vår cykling söderut. Här kändes det som om vi vunnit på lotteri när vi hittade en restaurang som var öppen!

Servitris med munskydd och menyn på QR-kod!
Cala Millor – en spökstad!

Cyklade man tvärs över udden från Cala Rajada hamnade man på Cala Agulla, här har vi varit tidigare. (https://resmed.lundbergs.me/?s=Agulla)

Verifierad av MonsterInsights