Nu när den riktiga jobbiga högsommarvärmen gett vika blev vi åter sugna på en vandring längs GR 221 i Tramuntana.
Vandringarna är av olika svårighetsgrad och vi har hittills endast testat den lätta varianten, igår var målet att gå en bit längs en svårare del. Efter tips från en kollega skulle vi vandra en del av sträckan Valldemossa-Deia, vi skulle helt enkelt ta oss upp till en platå för att där kunna gå omkring och njuta av utsikten.
Riktigt så blev det nu inte…
Vi startade vid en fin olivlund i östra Valldemossa, enligt skyltningen befann vi oss på GR 221, gick uppför i cirka 30 minuter då vi plötsligt upptäckte att vi hamnat i en återvändsgränd. Så vi knatade ner igen. Där stötte vi på ett engelskt par som muttrade om den dåliga skyltningen och när vi frågade dem sa de att de nu var säkra på att de var på rätt väg mot Deia.
Riktigt så var det nu inte…
Det var många olivträd, men just detta är ett par fina ekollon!
När vi gått en bit hamnade vi i en återvändsgränd. Igen! Det engelska paret vände för att göra om och göra rätt, men vi valde att gena genom skogen för att sedan klättra över en ganska hög mur.
Sedan fortsatte vi att gå och gå och gå i BRANT uppförsbacke. Flåsiga och med möra ben jobbade vi oss sakta meter för meter uppåt. Men de ”utlovade” 45 minuterna till platån blev till drygt en timme och ändå såg vi ingen ände på backen.
Så vi vände och började gå nedför, med mjölksyra i både vader och lår kom vi till sist ner till olivlunden igen.
Motion var ett av dagens delmål och det kan man lugnt säga att vi fick, totalt blev det tre timmars vandring. Backe upp och backe ner!
Nästa gång ska vi se till att ha en bra karta med oss, en papperskarta som på den gamla goda tiden!
Inte nog med att vi inte hittar, vi ser inte heller ut som riktiga vandrare. Visst våra kläder och skor är bekväma och lagom varma, men har INTE de rätta skogsmullefärgerna.