County Clare och county Galway

Stopp 2 på västkursturen var Galway. På vägen dit passerade vi den kanske största turistmagneten på Irlands Atlantkust: Cliffs of Moher. Det var verkligen imponerande! Över 200 meter stup och stigar som inte kan rekommenderas om man är det minsta höjdrädd!

OBS att de små ”myrorna” på toppen är besökare som ringlar fram.

Vi hade turen att få en av de sista besöksparkeringsplatserna. Det korkade igen ordentligt med bilar på den lilla smala vägen till klipporna. 1,5 miljoner besökare per år är inte lätt att hantera via en lite ”kostig”! Men, lite skönt ändå att man inte förstört landskapet med breda vägar.

I närheten av Cliffs of Moher ligger surfarstranden Lahinch. Tyvärr för kallt för att prova på vare sig surf eller bad 🙂 . För 24 år sedan provade Linus och Lovisa på lite strandspring där i alla fall.

Galway som är Irlands fjärde största stad är väl värt ett besök. Ett antal kanaler, små forsar och laxtrappor var riktigt häftigt att se.

Det är floden Corrib som leds runt i flera små och stora vattenvägar genom stadens centrum.

Floden är bland de kortaste i Europa, 6 km, men mängden vatten är stor. I mitten av 1800-talet blev översvämningsproblemen för stora, så då byggdes alla möjliga lösningar för att undvika översvämningar, utnyttja vattenkraften och behålla laxarna. En fantastisk ingenjörskonst!

Att ha båt på Irländska västkusten kräver lite eftertanke utöver det vanliga. Att segelbåten ska kunna stå på sina fenor (det heter säkert något finare på båtspråk 🙂 ) är viktigt när ebben sätter in!

Galways centrum har förändrats till det bättre under de 24 år som gått sedan vi var där senast.

De charmiga pub- och butiksgatorna i det som kallas Latin Quarter har blivit gågator.

Husen är sig dock väldigt lika då och nu:

Vi, eller i alla fall jag, är ganske rastlös (eller nyfiken kanske?). Därför tog vi en liten utflykt från Galway på vår ”körfria” dag… Coral beach var målet. En korallstrand så här mitt i ödemarken. Synd bara att vädret sällan inbjuder till korallstrandsbad.

Efter Galway bar det av norrut längs kusten. En liten sträcka upp bland bergen i närheten av byn Clifden kallas Sky road. Det lät ju trevligt så den provade vi. En fantastisk utsikt, men kanske inte riktigt uppe i skyn ändå.

Nästa stopp blev nationalparken Connemara, som är känd för sina ponnys. Två sådana var lägligt placerade vid ingången till nationalparken. En var tydligen ständigt trött och sov liggande, så en informationsskylt påpekade att det var normalt så man skulle inte larma att den höll på att dö.

Förövrigt är Connemara grönt och skoglöst, med en fantastisk utsikt var man än går.

Sista sträckan in mot Westport, som var vårt nästa mål gick längs Irlands enda fjord, Killary.

Dublin’s fair city…

Första stopp på vår nostalgitripp till Irland var Dublin. Det är alltid en skön känsla att komma hit på besök! Det är 30 år sedan jag var här första gången och det är drygt 20 år sedan vi bodde här under några år. Oj, vad tiden går…

Mycket är sig likt. De traditionella pubarna är fulla med folk, speciellt i After Work-tider.

Varför krångla till det? Går man på en pub är det för att dricka en god öl eller?

Shoppinggatorna har inte blivit alltför ”förstörda” av de stora kedjorna. Grafton street, som är huvudgågatan på sydsidan (söder om floden Liffey alltså) är sig lik.

The Grand Canal (som inte är så speciellt stor, men desto charmigare) är kvar med sina slussar och några flodbåtar.

Norrsidans lite slitna shoppinggator har piffats upp med ett nytt monument, the Spire, spiran, som står mitt på O’Connell street. 120 meter hög och ser ut att försvinna upp i himlen.

Den stora skillnaden mot för sådär 20 år sedan är att centrum blivit så mycket mer tillgängligt att promenera i. Flera områden som tidigare var ”no go zoner” är nu charmiga kvarter med caféer och udda butiker. Tidigare var det verkligen en del områden i centrum som man blev rekommenderad att inte ens köra igenom och om man hamnade där skulle man definitivt låsa bildörrarna… Nu strosade vi istället runt och letade caféer i området Stoneybatter:

Finns det mysiga kaféer är det värt att gå några steg extra. The Green Door Bakery, är ett minimalt fik, med två sittplatser 🙂 och goda bakverk, med en vit dörr…

Ett annat område nära Guinnessbryggeriet är kvarteren kring Francis street.

Helt nya moderna affärs- och bostadskvarter har växt upp de senaste åren kring floden Liffey och de gamla hamnområdena. Som i många andra städer…

Är man i Dublin så måste man förstås ta en tur i Temple Bar-området. För 30 år sedan var hela området på väg att rivas. Som tur är gjorde man inte det. Sakta blev istället området ett bar-, restaurang och nöjesområde. Nuförtiden ganska turistiskt, men med mycket charm.

Dublins dörrar är något som inte går att undvika. De gamla gregorianska husen i centrum är ganska gråa och oansenliga, men en vacker dörr ska det vara! I någon klatschig färg.

Vi gjorde också en tur ut till Sandyford där vi bodde och tittade till vårt ”korsvirkesradhus”, som hade åldrats med stil och såg likadant ut som för 22 år sedan då vi lämnade.

Granada

I vårt utforskande av spanska städer var det nu dags för Granada i Andalusien. En ganska liten stad med en mycket känd sevärdhet: Alhambra.

Granada ligger vid foten av Sierra Nevada där snön fortfarande låg kvar på topparna efter en lång skidsäsong. Närheten till bergen märks i staden också. Den gamla moriska stadsdelen Albayzín med smala gränder ligger på en kulle. Ibland så smalt att man kan klättra på väggarna!

Många fina gränder och torg finns här, med trevliga kaféer och restauranger.

En del gator liknar Marockanska marknadsgator och har samma typ av utbud och stil.

Det betyder också att det finns bra Marockansk mat, som till exempel Hummus att tillgå. Gott!

Som belöning för att vandra upp för gatorna och trapporna i Albayzín får man en fin utsikt över palatset och borgen Alhambra.

Granada har ett litet shoppingområde också med solskydd för att klara den stekheta sommaren. Nu i början av juni var det lite beskedligare temperaturer. Lagom för stadsvandring helt enkelt.

En annan trevlig stadsdel är det tidigare judiska området Realejo. Under den moriska tiden var detta ett område där den judiska befolkningen bodde. Ja, även här lutar gatorna och trapporna är långa och många. Kanske enklare att ta bilen 🙂 .

Nu för tiden finns här trevliga gator och torg med diverse tapasbarer och annat. Men, Realejo är nog mest känt för sin gatukonst.

All gatukonst drog inte till sig de stora skarorna av åskådare…

Sen var det då dags för ett besök på Alhambra, Ett UNESCO väldsarv som jag förstås inte kan missa. Även här krävdes vandring upp för backe för att nå fram. Med fin utsikt som belöning.

Eftersom detta räknas som en av de mest besökta sevärdheterna i Spanien så undrade vi om det skulle gå att komma in utan långa köer eller kanske till och med inte komma in alls. Det viasde sig inte vara några problem att komma in och se det mesta av området, men till huvudpalatset Nazaries krävdes tidbokning i förväg, så det missade vi. Fina små lusthus och trädgårdar kunde vi njuta av i alla fall.

Sommarpalatset Generalife ingick också i besöksrundan.

Efter allt detta kulturarvstittande så tyckte Camilla det var tillräckligt. Jag tog en tur till i staden och besökte den udda kyrkan San Juan de Dios. Här är det verkligen ”all in” med utsmyckning.

 

Teneriffa

Vecka 9 = sportlov och vi styrde kosan mot Teneriffa. Så himla sportigt blev det dock inte… Vädret visade sig nämligen inte från sin bästa sida, om man inte gillar storm och regn då förstås!

Vi startade med tre nätter i staden San Cristobal La Laguna, en studentstad i nära anslutning till öns huvudstad Santa Cruz. La Laguna är en mysig stad, med ett fint historiskt centrum med hus i kolonialstil, som finns med på Unescos:s världsarvslista (jag börjar tro att David väljer resor utifrån dessa världsarv).

Nu är jag väl inte den som får gåshud av vacker arkitektur direkt, men det blev många härliga promenader i denna vackra stadskärna, både med och utan paraply!

 

Växter på tak fångade visst mitt intresse!

En dag spatserade vi ca 30 000 steg (det mesta i nedförsbacke) och hamnade då i Santa Cruz. Där åt vi lunch, fikade, tog en öl, ja sådant som vi gör när vi är ute och går! Jag kan också ha tillbringat ohemult mycket tid i butiken Ale-Hop, för att titta på och kanske köpa småprylar som jag ”villhövde”!

Vi vill alltid se oss omkring så mycket det bara går så en dag tog vi bussen till Punta del Hidalgo, gick till byn Bajamar, lunchade och hann med en buss tillbaka till La Laguna precis innan ett nytt regnväder drog in!

 

Ett kort stopp i El Reval – Barcelona

Ska man hitta billiga flygbiljetter på vintern till Mallorca så får man räkna med ett stopp på ett eller annat ställe i Europa. Ibland bara kort och tråkigt, men om det är ett längre uppehåll kan man göra något vettigt av det.

Jag känner igen mig lite grann i texten på skylten. Toda la vida buscandole – Hela livet sökande efter det.

Ett stopp i Barcelona på 4 timmar var perfekt för en lunch och en promenad i något nytt spännande område. Valet föll på El Reval som är ett område mitt i centrum mellan de båda torgen Plaza España och Plaza Catanunya, fast inte längs de vanliga promenadstråken och inte så turistigt. Anledningen är nog områdets rykte, i alla fall hittills. För några decennier sedan var det ett område att undvika på grund av prostitution, brottslighet och allmän otrygghet.

En hel del lär ha hänt de senaste åren. Området ska ha ”rensats upp”, hur nu det går till, första gången inför OS i Barcelona 1992. Idag ett multikulturellt område med konstmuseum, udda butiker, caféer och barer och sist men inte minst veggierestauranger, vilket passar mig bra.

Jag testade Fax&Kale med mängder av nyttiga mackor och fruktdrinkar. Lite hipsterstämning över det hela men inte många spanjorer…

Mitt i allt ligger det moderna bygget som rymmer MACBA (en katalansk förkortning av Barcelonas muséum för nutida konst).

Gatukonst finns det gott om. Tyvärr nedklottrad av någon som inte har samma talang verkar det som.

El Raval har sin egen Rambla med många uteserveringar. Tyvärr inte öppna så tidigt på dagen som detta var (kl 12 alltså).

Här på Ramblan finns också Boteros något välnärda katt.

Annars är El Reval fullt av smala gränder och smala hus, med massor av mångkulturella butiker av alla de slag.

Marknaden med stort M

Jag ÄLSKAR marknader, så tre dagar i Medinan i Marrakech satt som handen i handsken! Innanför den nästan två mil långa ringmuren känns det lite som att tiden stått stilla. Delvis är utbudet anpassad till turismen, förstås, men framförallt känns det som en marknad för lokalbefolkningen! Souken är som en gigantisk labyrint, där det inte ens är lönt att försöka lära sig att hitta. Vi var lika glada varje gång vi hittade hem till vårt ”hotell”, Riad Ecila, som låg mitt i smeten!Så många vindlande gångar, så mycket folk, så mycket fina saker, tusentals affärer/marknadsstånd, så skön stämning. Synd att jag är en sådan mes när det kommer till att pruta! För här kan man verkligen köpa allt och lite till!

David njuter kanske inte lika mycket av marknader som jag gör, så han fick roa sig med att tänka på att hela medinan och det stora torget, Jemaa El-Fna, numera finns med på UNESCO:s världsarvslista. Här kan man shoppa, äta, få en tand utdragen, få hennatatueringar eller bara njuta av allmänt kaos. Tyvärr kan man  även titta på ormtjusare och fotas med apor. Seriöst, vem vill betala för detta djurplågeri?
När mörkret faller byter torget skepnad och blir till en gigantisk matmarknad med små rykande matstånd. Vi valde tagine, kyckling och couscous. Kokta  fårhuvuden och grillade hjärnor kändes inte lika lockande… När man känner för en liten paus från marknadskaoset kan man leta upp en riad med servering på taket och sätta sig och njuta av en kall öl. Nej, det kan man ju inte. Men väl ett sött mintte. Eller en god fruktjuice. Vid hunger finns det alltid en restaurang inom räckhåll och alla verkar de servera den traditionella rätten tagine!

Men, att bara strosa omkring planlöst funkar det med!

Hong Kong

Efter 33 år för min del var det dags för ett återbesök i Hong Kong. På den tiden ett brittiskt territorium och nu en del av Kina, men med en del särbehandling. Just denna behandling verkar ha betytt att förändringen inte är så stor. Mest påtagliga skillnaderna är alla stora shoppingcentra och finansskyskrapor som har nått nya höjder.


Man ser lätt utvecklingen om man jämför med en 33 år gammal bild! Skyskrapor för 80-talet ser ut som lilleputtar i jämförelse…

Stora köpcentra kan ha sina fördelar. Så här i Hong Kongs sommarhetta kan man svalka sig samtidigt som man tar sig fram genom staden. Men, det krävs bra inomhuskartor för att inte villa bort sig… Ska man till en speciell butik eller utgång så krävs tålamod.

Matställen finns det gott om och maten är verkligen god. Populära ställen får man köa in till.

Vill man inte det så kan man alltid välja en gaturestaurang och sitta på upp-och-nervända tunnor.

Som vanligt i storstäder letar vi efter charmiga stadsdelar där nya människor, barer, caféer och udda butiker flyttar in i gamla områden. I HK är det framförallt söder om Hollywood road, SoHo, på Hong Kong-ön som gäller.

Området ligger i sluttningen mot Victoriaberget och är därför lite jobbigt att ta sig till. I början på 90-talet ordnade man därför ett rullband så att man kan ta sig upp lite lättare. Central-Mid-Levels Escalators som den kallas för går nedåt på morgonen för dem som ska till jobbet och sedan går den uppför resten av dagen!


De nya barerna och butikerna avviker en hel del från den gamla bebyggelsen.


Lite charmigt med trottoarstolarna, som gjorda för kvarterets stammisar. Tomt denna heta eftermiddag dock.

Här ligger också Man Mo templet ägnat åt krigets och litteraturens gudar enligt kinesisk religion.

Rökelse verkar vara en viktig företeelse. Gigantiska rökelsespiraler täckte taket. Dimman låg tjock och tät.


Ett annat sätt att ta sig runt på Hong Kong-ön är att åka med två-vånings-spårvagnarna med smeknamnet Ding Ding. Tät trafik och mycket folk. En blandning av gammal tradition och effektivt transportmedel.


Mellan HK-ön och fastlandet Kowloon kan man ta de gamla Star Ferries båtarna. Det känns verkligen som tiden stått stilla! 33 år mellan dessa bilderna:

Det kändes nästan som samme man står kvar och funderar på livet! En ny rad har skrivits till på skylten så att man ska veta mer precis var man hamnar på HK-ön! Priset verkar också stått stilla. 2,30 kr för en enkel tur. Vill man lyxa till det kan man åka på övre däck ock då betala hela 2,70 kr!
Gatumarknader är populärt. Hela gator stängs av och butikerna breder ut sig.

De säljer verkligen allt mellan himmel och jord! Ofta billiga ”nödvändigheter”, men ibland mer antika eller kitschiga saker.

Våra 4 dagar i HK blev inte riktigt som vi tänkte. Vädret var inte helt normalt. Först den varmaste dagen på över hundra år. 37 grader och grymt fuktigt. Ångbastukänsla… Plus smog över stan och varningar för ohälsosam luft. Ingen bra utsikt från toppen av Victoria peak (550 meter högt).


Men, sedan drog tyfonen Hato förbi och rensade luften rejält!


HK har ett välorganiserat system för tyfonvarningar. Nuförtiden via en app, men också genom att sätta upp skyltar i stan så att ingen missar vad som håller på att hända. Redan dagen innan varnas för nivå 3/10, vilket betyder ”var beredd”. Sedan är nästa nivå 8/10. Då stänger alla skolor och allmänna kommunikationer och 7 miljoner människor rekommenderas att stanna inomhus. Hato uppgraderades sedan till 10/10, högsta varningsnivån alltså. Det har bara hänt tre gånger sedan 80-talet.

Vi klarade oss bra där vi bodde på 6:e våningen omgivna av 30-våningshus. En hel dag var allt stängt och nästan ingen var utomhus. Efter det värsta var över kunde man vandra omkring på folktomma gator och konstatera att centrala HK ändå hade klarat sig ganska bra.

Kraków

Kraków är en stad vi länge tänkt besöka och nu fanns det ett bra skäl att slå till; Cyrielle arbetar där under några månader och Linus spenderade några veckor där också.

 

Att Kraków är en fin gammal stad som klarat andra världskriget relativt bra var väl det vi kände till på förhand. Väl på plats visade det sig vara helt rätt. En universitetsstad med allt vad det för med sig. Massor med barer, restauranger och caféer.

 

Det enorma torget Rynek Główny är kantat av uteserveringar och kyrkor. Det är bland Europas största torg och känns aningen överdimensionerat för dagens torgaktiviteter. Här en liten hörna av det:

Mitt på torget ligger de gamla klädeshallarna, som idag mer fungerar som souvenirhallar.

Hästtransporter för turister finns i mängder. Här verkar det ha gått inflation i utsmyckning.

Om det är många turister i staden, så är det desto fler duvor. Ingen tycks störa sig på dem, snarare matas de rikligt och de verkar trivas väldigt bra…

Gamla stan, Stare Miasto, med alla sina gränder, restauranger och caféer är ett Unesco världsarv sedan långt tillbaka på grund av alla bevarade historiska byggnader, som ofta är ett café eller en bar.

Det gäller att vara annorlunda om en restaurang ska synas i mängden… Ja, det är en sillrestaurang 🙂 :

I mer eller mindre varje gathörn finns det en Pretzel-försäljare. Dessa brödkringlor måste konsumeras i mängder i denna stad. Pretzel är nog också duvornas huvudsakliga föda…

Utanför gamla staden är det mer en sliten charm som gäller.

På promenadavstånd söder om centrum ligger de gamla judiska kvarteren, Kazimierz. När tyskarna ockuperade Polen under andra världskriget deporterades judarna härifrån till ett getto i närheten.

Nu är Kazimierz mer känt för sitt nattliv med otaliga restauranger och barer.

Många med israelisk mat, som restaurang Hamsa. Gott!

På söndagar är det loppmarknad i Hala Targowa. Mest gamla bruksprylar och inte så spännande enligt Camilla.

Ett restaurangområde som Linus och Cyrielle hade hittat i deras del av staden är verkligen värt ett besök. Det verkar inte ha fått ett eget namn, men ligger i kvarteret Dolne Młyny. Ja, polska namn är inte så lätta att ta till sig som icke-polsktalande…

Ytterligare ett världsarv ligger ett par mil utanför centrum och en bit ner i marken. Saltgruvan i Wieliczka började användas på 1200-talet och det pågick ända till slutet av 1900-talet. Av de 30 mil tunnlar som grävts kan man besöka en liten del. En rundvandring på flera kilometer, drygt 60 meter under marken genom gruvgångar, kapell och kyrkor. Konstverk, skulpturer och takkronor, allt gjort av salt förstås! Tyvärr är det inte vitt salt utan brunt… Det räcker tydligen med någon liten procent av någon annan mineral i saltet för att ändra den vita färgen.

Bilbao

I vår jakt på spanska städer var det nu dags för Baskien och Bilbao. 5:e störst med nästan en miljon invånare är staden, som ligger på spanska nordkusten vid floden Nervións mynning. En gammal industri- och hamnstad som fått ett kulturellt uppsving mycket tack vare Guggenheimmuseet. En ganska tom och sömnig stad denna annandag påsk.

Staden har som de andra stora städerna i Spanien en gammal stadskärna med smala mörka gränder och fina torg.
Här en gränd prydd med den Baskiska flaggan. Ja, som en dansk flagga med grönt kryss.

Nueva Plaza som kombinerade pintxosätande föräldrar med fotbollsspelande barn!

Ett lite mindre torg är Miguel Unamuno Plaza där folk mest
tog det lugnt, och så en copa eller caña förstås!

Överallt finns mängder med pintxosbarer! Det verkar helt klart som om Bilbaoborna lever på dessa snacks morgon, lunch, mellanmål och middag.

”Vanliga” restauranger får man söka lite extra efter och helst ska även de ha en liten pintxos-disk eller spontanservera en pintxos medan man väntar på maten. Gott är det i alla fall!
Floden ringlar igenom staden och broar från olika tider och stilar behövs för att staden ska hänga ihop.

Som vanligt letar jag efter stadsdelar med en lite egen charm. San Frantzisko och Bilbao la Vieja är ett par små exempel på detta i Bilbao. Kanske blir de hipsterområden på sikt, som så många andra liknande områden.

Bilbao är väl mest känt för sitt konstmuseum, Guggenheim. Byggnaden är inte gjord för att smälta in i stadsbebyggelsen i alla fall!

Även insidan är imponerande. Inte en rak linje här inte!

En del utomhusverk kunde man dessutom fotografera… All konst i själva museet var väl bevakad av vakter så att ingen skulle kunna smygfotografera. Den vertikala ”trädgården” i form av en hund (”Puppy” av Jeff Koons) var inte så färggrann som den kan vara när alla blommor i ”pälsen” blommar.

Den stora vägbron alldeles intill museet har även den fått en del utsmyckning för att ”passa in”.

Även andra byggnader i staden är konstinspirerade, som till exempel en gammal lagerbyggnad, Azkona Zentroa, som har ”inretts” med nya byggnader på vackra pelare, som innehåller bibliotek, bio och en takpool, som fungerar som ”konstverk” underifrån 🙂 .

Även San Frantzisko ståtar med en del väggmålningar, men skelett är kanske inte det man hade valt som fasadmålning på sitt hus…

Som vanligt nöjde vi oss inte med att promenera omkring utan tog en cykeltur ut mot flodmynningen och Atlantkusten.

Vägen ut längs floden, var av varierande slag. Väldigt tydligt att det är en gammal hamnstad som till ganska stora delar har förfallit.

Målet var ett UNESCO-världsarv (såklart jag inte kan missa ett sådant!). Biscayabron från slutet av 1800-talet är en hängande transportbro (ja så heter tydligen denna udda brokonstruktion) som förbinder orterna Portugalete med Getxo.

Tydligen var detta enda lösningen för att inte stoppa stora fartyg från att gå in i Bilbaos hamn samtidigt som man inte kunde bygga långa ramper i de trånga städerna på båda sidorna. Fortfarande fungerar denna som gång, cykel och bilbro! 4 kr kostar en enkeltur. Otroligt att bron har fått stå kvar och att den fortfarande används efter mer än 100 år! Tydligen är den tillräckligt hög för att fartygen ska ta sig förbi till Bilbaos inre hamn.

Ytterligare en bit ut i staden Getxo nådde vi till sist Atlantkusten.

San Francisco

Sista anhalten på USA-resan blev San Francisco. En annorlunda stad var min uppfattning jämfört med de typiska amerikanska städerna, som mest är tänkta för att köra bil till det mesta. Stadskärnan är lättillgänglig för fotgängare och till och med cyklister! Det sistnämnda är dock inte så lockande eftersom staden är ”full av kullar”. Plötsligt blir det brant. Till och med så brant att det är trappor på sina håll istället för trottoar.

Eller är det kanske husen som lutar? 🙂

Som vanligt letar jag helst upp områden som har en annan stil och charm än de vanliga. I SF finns The Mission som sägs vara trendigt och ”hipster-aktigt”. Visst, här finns en rad trendiga caféer och en del gatukonst, men kanske inte så mycket charm? Eller så var det helt enkelt fel dag. Regn, regn och åter regn.

Dolores Café på Dolores street är värt ett besök i alla fall!

Det fanns ett desto färggladare grannområde vid namn Castro som är känt för sin gay-profil. Det var från början en arbetarstadsdel som skapades när spårvagnslinjen till centrum kom på 1870-talet.

Ytterligare några kvarter bort, längs gatan Heigts finns också många trevliga matställen och fina viktorianska hus.

Denna gata hittade jag för här finns en av de mer välsorterade tequilabutikerna i Kalifornien. Ett absolut måste att besöka tycker jag. Tyvärr har butiken rykte om sig att vara onödigt dyr, så det blev bara ett ”fynd” denna gång.

Inte så långt från Heights finns San Franciscos absolut mest fotograferade hus. The Painted Ladies som dessa viktorianska hus kallas är fina i sig, men de har också en fantastisk vy över Downtown SF bakom sig. Parken framför husen, The Alamo, höll på att renoveras, men en fotohörna var oinhägnad så att inte alla fotografer skulle storma avspärrningarna!

Det är inte bara dessa fina exempel på hus som går under namnet Painted Ladies. Det är stilen i sig som kallas så. De viktorianska husen är från slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Starka färger används för att förstärka arkitekturen. Bara i San Francisco finns nästan 50 000 sådana hus. Många är välbevarade, andra förfaller. Det kan ju inte vara så billigt att underhålla denna snickarglädje.

Jag vandrade runt ett par varv i SF och beundrade alla dessa hus. Inget är det andra likt. 4 mils promenad på 2 dagar… Telefonens stegräknare registrerade nya rekord 🙂

Vill man inte gå, speciellt då inte i de branta backarna, kan man åka med de gamla kabelspårvagnarna.

De första invigdes 1878 och några linjer är fortfarande kvar och sköts manuellt (framförallt handlar det om att vända vagnarna vid slutstationerna genom att putta runt dem på en vändskiva). Mest är det turister som åker, men fina gamla vagnar är de i alla fall!

En annorlunda sevärdhet, som också visar att gatorna verkligen lutar ordentligt, är översta delen av Lombard street, även kallad den krokigaste gatan i världen. Äntligen en serpentinväg efter Death Valleys alla raka vägar!

Jag minns denna gata från gamla filmer med udda biljakter. Från toppen av serpentingatan, som ligger i området Russian Hill, kan man skåda ut över Alcatraz. En tur dit får det nog bli nästa gång…

Cykla var det inte läge för i regn och rusk och i alla dessa branta backar… De flesta verkade hålla med om detta, ingen stor cykeldag för någon denna dag!

Tydligen var regnovädret det värsta på minst 10 år och efter en mycket blåsig natt behövde gatorna rensas från nedfallna träd.

SF har också en del intressanta bryggerier. Det mest kända är Anchor, känt för sin steam beer.

Men, den är inte i min smak, så det blev istället ett besök på den lilla bryggeripuben Thirsty bear. En god Kozlov stout fick det bli. All deras öl är organisk, det låter nyttigt!

Den amerikanska ölstorsäljaren höll jag mig undan från…

Finansdistriktet med alla skyskrapor liknar många andra affärscenters. Ja, vad mer kan man säga.

Google maps-bilen körde förbi! Kanske hamnar jag på ”kartan” när hamnpromenaden ”The Embarcadero” uppdateras med nya gatubilder!

Eller så är google-bilen bara på väg hem. Googels huvudkontor är inte många mil bort härifrån.