Etikett: Vandring

Det är verkligen ingen ordning på den här bloggen! Antingen bloggar vi flera dagar i sträck eller så skriver vi inte på flera veckor och nu lyckas vi inte ens hålla oss till kronologisk ordning. Detta svammelinlägg handlar om en del av GR 221 som vi gick för ett par veckor sedan, närmare bestämt den 25 mars.

Just denna sträcka har vi gjort ett försök med tidigare, men då startade vi på helt fel plats och kom aldrig dit vi ville! Men skam den som ger sig, så i sällskap med Linus och Cyrielle gjorde vi ett nytt försök. Och det gick bättre. Riktigt bra faktiskt!

Vi hittade starten i utkanten av Valldemossa. Där stod det en skogstomte och sa att man skulle ha förbokat en vandringsplats för att bli insläppt just på denna sträckan av GR221… men eftersom det var nya bestämmelser så släppte han in oss ändå. Tydligen söker sig ca 50 000 vandrare hit varje år och då kan det finnas anledning att begränsa antalet så att inte djur och växter far illa. Dels arbetar man för att återställa ekskogen men kanske är det främst de svarta gamarna man vill värna om här, denna del av Tramuntanabergen heter Muntanya del Voltor (gamberget).

Man anar några småfigurer på toppen och om man zoomar ser man vem det är:

Vandringen började med uppförsbacke och då menar jag UPPFÖRSBACKE! Vi gick och vi gick, lite vilse men mest rätt. Otroligt att det ska vara så svårt att hitta rätt, men väl uppe på bergskammen fanns det inte många vägar att välja mellan!

Är det oss det är fel på eller är vandringslederna extremt dåligt skyltade?
Växer jordgubbar på träd?
Är David mindre bra på att packa picknick?

Det är frågor man kan ställa sig en solig söndag i november! Här kommer svaren!

Planen för dagen var att vandra ännu en led, närmare bestämt sista delen av sträckan mellan Santa Maria och Orient. Eftersom vi numera har bil här vill vi börja och sluta på samma plats, så vi parkerade utanför Orient och började gå! Planerade mål längs vägen var en grotta och ett vattenfall.

Till att börja med gick det bra, verkligheten stämde ganska bra både med min papperskarta och med googlekartan i Davids mobil. Vi tog oss så sakteliga uppför och gissade vid ett tillfälle att en vänstersväng skulle leda oss till grottan och det stämde. Men först ännu mer uppför!
Där hittade vi den: Avenc de Son Pou.

En grotta som visade sig vara mycket stor och häftig, 150×70 m och med ca 70 meters takhöjd!

Strax därefter började blodsockret bli oroväckande lågt och vi satte oss för att fika. Någon hade packat kaffe. Men inget mer! Va, va, va? Hur tänkte han där? Inga kakor! Ingen choklad? Inga kex? Inte ens en liten klämskadad banan?

På tillbakavägen skulle vi då hitta vattenfallet, enligt planen skulle vi svänga vänster för att komma rätt. Det var dock inte möjligt eftersom vi gick längs en ravin med mycket branta kanter!

Så vattenfallet, Freu Torrent, får vänta! Det var säkert ändå helt torrt eftersom det inte regnat på länge…

Men jordgubbsträd hittade vi många, det är vintergröna buskträd som blommar samtidigt som de bär frukt. Synd att vi inte visste att frukterna var ätliga!

Nu när den riktiga jobbiga högsommarvärmen gett vika blev vi åter sugna på en vandring längs GR 221 i Tramuntana.

Vandringarna är av olika svårighetsgrad och vi har hittills endast testat den lätta varianten, igår var målet att gå en bit längs en svårare del. Efter tips från en kollega skulle vi vandra en del av sträckan Valldemossa-Deia, vi skulle helt enkelt ta oss upp till en platå för att där kunna gå omkring och njuta av utsikten.

Riktigt så blev det nu inte…

Vi startade vid en fin olivlund i östra Valldemossa, enligt skyltningen befann vi oss på GR 221, gick uppför i cirka 30 minuter då vi plötsligt upptäckte att vi hamnat i en återvändsgränd. Så vi knatade ner igen. Där stötte vi  på ett engelskt par som muttrade om den dåliga skyltningen och när vi frågade dem sa de att de nu var säkra på att de var på rätt väg mot Deia.
Riktigt så var det nu inte…

Det var många olivträd, men just detta är ett par fina ekollon!

När vi gått en bit hamnade vi i en återvändsgränd. Igen! Det engelska paret vände för att göra om och göra rätt, men vi valde att gena genom skogen för att sedan klättra över en ganska hög mur.

Sedan fortsatte vi att gå och gå och gå i BRANT uppförsbacke. Flåsiga och med möra ben jobbade vi oss sakta meter för meter uppåt. Men de ”utlovade” 45 minuterna till platån blev till drygt en timme och ändå såg vi ingen ände på backen.
Så vi vände och började gå nedför, med mjölksyra i både vader och lår kom vi till sist ner till olivlunden igen.

Motion var ett av dagens delmål och det kan man lugnt säga att vi fick, totalt blev det tre timmars vandring. Backe upp och backe ner!

Nästa gång ska vi se till att ha en bra karta med oss, en papperskarta som på den gamla goda tiden!

Inte nog med att vi inte hittar, vi ser inte heller ut som riktiga vandrare. Visst våra kläder och skor är bekväma och lagom varma, men har INTE de rätta skogsmullefärgerna.