Utforskandet av Buenos Aires, BA, går vidare och stadsdelarna Palermo och San Telmo lockade med framförallt en hel del gatukonst, men också med trevliga kaféer och barer.
Buenos Aires är stort till ytan, så låånga
promenader blev det. Stora delar av staden följer spansk stadsplanering från
kolonialtiden, vilket betyder raka gator och ett ofta perfekt rutnät. Det gör
det lätt att hitta och är inte någon större utmaning för lokalsinnet.
Första målet var Palermo, som ligger ca en halvmil från centrum. Vi tog tunnelbanan dit, kallad Subte. Grymt billigt är det. Ca 3 kronor för en resa hur långt som helst i systemet. Söker man info om tunnelbanan så påstås det att några linjer är mer ”civiliserade” än andra. Tar man en ociviliserad linje få man räkna med att vara försiktigare med sina saker och att folk tränger sig. Lite underligt kan man tycka. Annorlunda var det också att stöta på försäljare som vandrar runt i vagnarna och håller långa säljtal för tex mobilskal eller annat.
Väl framme i utkanten av Palermo började sökandet efter konstverk.
Första anhalten var en ett väggporträtt av Frida Kahlo. Varför just en mexikansk konstnär vet jag inte, men hon är ju känd för sina självporträtt så det är ju lite logik i det.
Runt det lilla torget Julio Cortázar hittar man diverse gatukonst och ”birrerior” som barerna ibland kallar sig för. Ett italienskt arv antagligen. Italienare var en stor invandrargrupp i början av 1900-talet. En upptäckt är att bryggeripubar och hantverksöl är väldigt vanligt här. Nästan varje pub har ett utbud av egna brygder till väldigt bra priser, typ 15-20 kr för en pint.
Alla möjliga, mer eller mindre udda husväggar finns att beskåda.
En del lite enklare och snabbmålade…
Ja, mycket finns att titta på i dessa kvarter.
Nästa dag var det dags för nästa lite slitna men charmiga stadsdel, San Telmo. Det är en av de äldsta delarna i BA, som nu börjar bli lite trendigt och ett tillhåll för turister som vågar sig utanför centrum.
Även här är gatukonsten en stor del av sevärdheterna. Vi kryssade runt mellan kvarteren för att hitta lite mer eller mindre konstig gatukonst.
Jag är den som vill planera en rutt i förväg för att inte missa något, Camilla vill hellre gå på måfå och chansa 🙂 .
Centrum av San Telmo är Plaza Dorrego, med den anrika Bar Dorrego som funnits här i 130 år.
En marknad finns också med en blandning av mat och antikviteter.
På söndagar är det gatumarknad som gäller. Denna söndag var det dock lite för svettigt för vår smak.
Färgglada och trevliga är en bra sammanfattning på dessa två stadsdelar i BA.
Mallorkinerna är mästare på festivaler av olika slag. Allt kan firas med en ”fira” – snigelfestival, ölfestival, aprikosfestival, vinfestival (förstås), mandelfestival och så vidare. Varje by verkar ha sin grej och det handlar nog alltid om något som kan ätas eller drickas.
För några veckor sedan var det dags för melonfestival i byn Vilafranca de Bonany och vi var förstås på plats. Förvånade både över byns storlek, utbudet och antalet besökare som trängdes i värmen. För övrigt en by som vi helt missat tidigare, men som gav mersmak! Man kunde provsmaka melon, lära sig om olika sorters meloner, ta reda på vem som hade lyckats odla fram den tyngsta melonen och förstås köpa meloner!
Allt handlade förstås inte om meloner, andra utställare fanns också på plats och man kunde köpa allt från plastiga plastleksaker till fina handgjorda smycken.
Nu hade foodiesarna åkt till Kina och vi till Vietnam, men vi gjorde vad vi kunde för att fortsätta hitta lokala specialiteter. Och mat värd att köa för!
Som en riktig rivstart började vi med en guidad matvandring, en present vi fått av…. ja, gissa vem! Anmälda till just denna guidning var David och jag. Punkt. Extra lyxigt alltså! Vår guide Emma visade oss (i ösregn förstås) matmeckat Hoi An!
Vi startade med denna rätt och jag som både hör lite dåligt OCH har svårt att ställa om till engelska med asiatisk accent fick fråga om flera gånger vad rätten hette. Till sist blev David trött på mig och förtydligade ”omelett, hon säger omelett”!
Sedan var det dags för nationalrätten Phở , nudelsoppa med diverse tillbehör som vit (omogen) papaya, böngroddar, kött och chili. Och koriander, alltid koriander! Kul med guidad tur, för här landade vi på ett litet ställe på en bakgata som vi aldrig hade hittat till annars!
Här fick vi också veta att om det ligger papper och och skräp på golvet så är det ett tecken på att restaurangen är bra och har många gäster (så många att personalen inte hinner med att städa undan mellan varven).
Vi guidades vidare i staden, slurpade i oss en kaffe med kondenserad mjölk för att sedan avsluta med en Bánh mì – en baguette fylld med grönsaker, kött och en näve koriander. Baguetter (och annat bröd) blev populärt här under den franska kolonisationen, då det även blev fart på ölbryggandet i landet.
Utbudet av restauranger kändes oändligt och det var svårt att välja, ibland fick sittvänligheten avgöra. Det ÄR svårt att njuta av middagen när man sitter på barnmöbler av plast!
Miss Vy är en välkänd kock med matlagningskurser och flertalet restauranger här i Hoi An. Vi testade en av dem, Morning Glory, där njöt vi av nudelrätten Cao Lau med tjocka nudlar, spröda rischips och marinerat fläskkött på toppen (vanlig street food som säljs lite varstans längs gatorna) och megasupergoda White rose dumplings, en lokal specialitet av dumplings gjorda på rismjöl och fyllda med räkgojs!
Jag som är en marknadsfreak strosade omkring på den lokala marknaden cirka varje dag. Frukt och grönt i överflöd!
Råkade även hamna på fågeldelen av marknaden och det var mindre trevligt. Speciellt det tillfälliga ”slakteriet” under bron!
Självklart fanns det även en nattmarknad i stan. Här åt vi varken grillade grodor eller bläckfisk, men däremot grillat rispapper med spännande fyllning!
När det kommer till kakor och desserter tycker jag alltid det är svårt att hitta riktigt goda saker utomlands. Jag gillar ju ändå dammsugare och ballerinakex mest! Men testa måste man!
Uppifrån och ner: Sötbesk kaka med puffat ris! Bakom en meter av virat bananblad gömde sig en liten…. hm, degklump av sött rismjöl (glutinous rice flour, som trots namnet inte innehåller gluten)! Mangocake som var en rismjölsbulle med jordnötsfyllning. Den har förmodligen aldrig varit i närheten av en mango, men heter så eftersom den har samma form som en mangokärna.
Det kan väl kanske också hända att vi hamnade här, på The Hill Station, för att inmundiga lite europeiska delikatesser! Ost och vin is da shit!
Taiwan och huvudstaden Taipei hade jag väldigt lite koll på innan vi bestämde oss för att åka dit. Det var tack vare att vi ville hälsa på sonen och hans sambo, Linus och Cyrielle, på deras 5 månader långa Asien-tur, som vi hamnade just här. Tur var väl det för det är ett väldigt trevligt land!
Taipei som storstad käns lite svår att placera in i något fack. Inte riktigt likt någon annan asiatisk metropol som vi besökt. Mycket välordnat, vänliga människor och bra mat. Lite som en blandning av Hongkong och Singapore kanske, men det var något som fattades för att det ska vara ett ställe att återvända till.
Taiwan kallas officiellt för Republiken Kina som sedan 1949 är skilt från Folkrepubliken Kina på fastlandet. Denna delning skedde när Chiang Kai-shek och 1,5 miljoner människor, många av dem militärer, flydde hit efter inbördeskriget i Kina.
En storslagen anläggning mitt i Taipei är byggd som en minnesplats för Chiang Kai-shek. Relativt få turister och ett väldigt regnande de första dagarna gjorde att vi nästan fick hela området för oss själva.
Minnesplatsen var värd ett återbesök när regnandet upphört och det till och med var lite blå himmel.
Buddism och Taoism är de största religionerna i landet. Ett besök på det 300 år gamla Longshan-templet satsade vi på när det regnade som mest. Templet är en helgedom för Buddism, Taoism och Konfusianism.
En del äldre kvarter i staden är bevarande i form av ”old streets”. Den äldsta av dem är Dihua street med anor från 1600 talet. Shopping är det som gäller, som på de flesta gator.
Den mest kända byggnaden i staden är Taipei 101, som var väldens högsta byggnad under ett antal år på 00-talet. 101 våningar och design inspirerad av bambu!
Vi tog också en tur till utkanten av tunnelbanesystemet för att besöka de varma källor som finns i förorten Beitou, som ligger vid foten av en slocknad vulkan. Vattnet vid källan är definitivt inte badbart. Nära 100 grader och svavel och radonhaltigt… Flera hälsobad finns och har funnits i närheten som drar nytta av det varma vattnet efter det svalnat något. Det blev dock inte något bad för oss eftersom våra badkläder inte uppfyllde den tuffa kravspecen i det publika badet…
Vi bodde i en lägenhet i ett helt valigt bostadsområde i distriktet Da’an. Taxichaufören som körde oss dit stannade en stund extra för att se att vi inte hade hamnat helt galet 🙂 .
Da’an distriktet hyser också en fin park, som skapades på 90-talet när man rev några kvarter med diverse illegala bosättare och svartbyggen.
Det blev många och långa promenader runt om i stan, till allt från gamla slitna historiska kvarter till moderna shoppinggator.
Först blöta av ihållande ösregn, sen blöta av svett och utmattade av tryckande värme.
Ett måste att besöka i Taipei är någon av stadens alla nattmarknader. Den största av dem är Shilin med fokus på street food. Som tur var hade vi Linus och Cyrielle med som pålästa matguider så att vi vågade prova lite mer. Mer Asiatiska mathistorier finns på deras blogg TastyRoutes!.
Utbudet av mat är stort och det är tydligt att det är just maten som drar folk till nattmarknaderna.
Vi tog chansen att prova en del specialiteter, som till exempel Pork Pepper Bun (Hu Jiao Bing). En kryddad köttfärsröra i en bulle som bakas i speciella ugnar där bullarna sätts fast på innerväggen. Lite som Naan-brödsugnar.
Ett säkert sätt att ta reda på vad som är de bästa matställena är att titta efter köer. En lång kö till ett svampgrillningsställe såg lockande ut! King Oyster Mushroom, eller Kungsmussling på svenska, serverades grillade med ett urval av kryddor. En riktig delikatess.
Linus och Cyrielle tålmodigt väntande i svampkön:
När det gäller drycker är bubble tea, eller boba, en nödvändighet att smaka. En taiwanesisk ”uppfinning” från 80-talet. Kallt te i olika former blandat med tapiokakulor, som sen intas med ett tjockt sugrör för att få i sig ”bubblorna” i lagom takt. Brown sugar milk tea-varianten var riktigt god!
Dumplings är också en specialitet som i Taiwan också går under namnet wonton. små friterade eller kokta degkryten med någon fyllning av kött, grönsaker eller fisk. Ätes som de är, doppade i soja eller i en soppa.
Vill man prova en kaka, eller kanske mer en bulle så är japanska mochis ett tips. En risdegsbulle med någon fyllning i. Vi provade en mangomochi. Degen smakar som obakad bulldeg ungefär. Gott tyckte jag, men fick inte medhåll från Camilla.
Taiwanesisk frukost är också ett speciellt kapitel, med bröd och sojamjölk i huvudrollerna! Cyrielle och Linus hade hittat ett frukostställe med garanterad kö (alltså värt att vänta på!). Fuhang Soy Milk (i Zhongzheng-distriktet) öppnar 5.30 på morgonen och sedan är det mer eller mindre kö som gäller hela förmiddagen. Salt eller söt, varm eller kall sojamjölk i en skål och baguett-liknande bröd med någon fyllning. Personalen är grymt effektiv så det tog inte mer än en kvart ungefär att ta sig fram till där man beställde.
När det gäller dryckeskultur så måste jag förstås propagera för lokala ölbryggerier. Den vanligaste ölen heter rätt och slätt Taiwan Beer. Som vanligt helt OK att dricka då lokal öl oftast är bäst! Men, det finns flera lokala småbryggerier här som på fler och fler platser i världen. Vi fick chansen att prova en riktigt bra Chocolalate stout från Taiwan Head Brewers.
Att det finns många badbara vikar (calas) och stränder på Mallorca har säkert framgått av tidigare blogginlägg. Det är till och med så att det efter våra 3 år på ön finns mängder kvar att upptäcka. Spanjorerna verkar ha mycket god koll på siffror och statistik, så enligt säker källa finns det 262 stränder på ön, från några meter långa till sådär 1 mil.
På den sydliga delen av östkusten finns två väldigt fina badvikar med bara en liten bit emellan.
Cala s’Almunia är inte mycket mer än en klippskreva, men med otroligt fint vatten. Ett perfekt ställe att hoppa från klipporna om det hade varit lite varmare vatten och luft…
Några små hus och en båtplats ryms i den lilla viken.
En stig leder till badviken intill: Caló des Moro.
Det är brant och handlar nästan om att klättra för att komma ner till vattnet.
Ganska fullt med folk fast det inte riktigt är säsong och vädret inte är superbra. Hur ska det bli till sommaren?
Trots vädret är väl detta ändå livet på en pinne?!
Det får definitivt bli ett återbesök när vattnet är badbart (uppåt 25 grader alltså!).
Klipporna utåt havet stupar brant nedåt och stigarna längs kanterna är inget för den med svindel!
Vikarna ligger bara nån kilometer från staden Santanyí. Det var lördag och det betyder marknad.
Så, det blev ett stopp där också för att köpa lite viktiga saker som små skålar och lite rädisor 🙂 .
Jag ÄLSKAR marknader, så tre dagar i Medinan i Marrakech satt som handen i handsken! Innanför den nästan två mil långa ringmuren känns det lite som att tiden stått stilla. Delvis är utbudet anpassad till turismen, förstås, men framförallt känns det som en marknad för lokalbefolkningen! Souken är som en gigantisk labyrint, där det inte ens är lönt att försöka lära sig att hitta. Vi var lika glada varje gång vi hittade hem till vårt ”hotell”, Riad Ecila, som låg mitt i smeten!Så många vindlande gångar, så mycket folk, så mycket fina saker, tusentals affärer/marknadsstånd, så skön stämning. Synd att jag är en sådan mes när det kommer till att pruta! För här kan man verkligen köpa allt och lite till!
David njuter kanske inte lika mycket av marknader som jag gör, så han fick roa sig med att tänka på att hela medinan och det stora torget, Jemaa El-Fna, numera finns med på UNESCO:s världsarvslista. Här kan man shoppa, äta, få en tand utdragen, få hennatatueringar eller bara njuta av allmänt kaos. Tyvärr kan man även titta på ormtjusare och fotas med apor. Seriöst, vem vill betala för detta djurplågeri? När mörkret faller byter torget skepnad och blir till en gigantisk matmarknad med små rykande matstånd. Vi valde tagine, kyckling och couscous. Kokta fårhuvuden och grillade hjärnor kändes inte lika lockande… När man känner för en liten paus från marknadskaoset kan man leta upp en riad med servering på taket och sätta sig och njuta av en kall öl. Nej, det kan man ju inte. Men väl ett sött mintte. Eller en god fruktjuice. Vid hunger finns det alltid en restaurang inom räckhåll och alla verkar de servera den traditionella rätten tagine!
Men, att bara strosa omkring planlöst funkar det med!
Efter 33 år för min del var det dags för ett återbesök i Hong Kong. På den tiden ett brittiskt territorium och nu en del av Kina, men med en del särbehandling. Just denna behandling verkar ha betytt att förändringen inte är så stor. Mest påtagliga skillnaderna är alla stora shoppingcentra och finansskyskrapor som har nått nya höjder.
Man ser lätt utvecklingen om man jämför med en 33 år gammal bild! Skyskrapor för 80-talet ser ut som lilleputtar i jämförelse…
Stora köpcentra kan ha sina fördelar. Så här i Hong Kongs sommarhetta kan man svalka sig samtidigt som man tar sig fram genom staden. Men, det krävs bra inomhuskartor för att inte villa bort sig… Ska man till en speciell butik eller utgång så krävs tålamod.
Matställen finns det gott om och maten är verkligen god. Populära ställen får man köa in till.
Vill man inte det så kan man alltid välja en gaturestaurang och sitta på upp-och-nervända tunnor.
Som vanligt i storstäder letar vi efter charmiga stadsdelar där nya människor, barer, caféer och udda butiker flyttar in i gamla områden. I HK är det framförallt söder om Hollywood road, SoHo, på Hong Kong-ön som gäller.
Området ligger i sluttningen mot Victoriaberget och är därför lite jobbigt att ta sig till. I början på 90-talet ordnade man därför ett rullband så att man kan ta sig upp lite lättare. Central-Mid-Levels Escalators som den kallas för går nedåt på morgonen för dem som ska till jobbet och sedan går den uppför resten av dagen!
De nya barerna och butikerna avviker en hel del från den gamla bebyggelsen.
Lite charmigt med trottoarstolarna, som gjorda för kvarterets stammisar. Tomt denna heta eftermiddag dock.
Här ligger också Man Mo templet ägnat åt krigets och litteraturens gudar enligt kinesisk religion.
Rökelse verkar vara en viktig företeelse. Gigantiska rökelsespiraler täckte taket. Dimman låg tjock och tät.
Ett annat sätt att ta sig runt på Hong Kong-ön är att åka med två-vånings-spårvagnarna med smeknamnet Ding Ding. Tät trafik och mycket folk. En blandning av gammal tradition och effektivt transportmedel.
Mellan HK-ön och fastlandet Kowloon kan man ta de gamla Star Ferries båtarna. Det känns verkligen som tiden stått stilla! 33 år mellan dessa bilderna:
Det kändes nästan som samme man står kvar och funderar på livet! En ny rad har skrivits till på skylten så att man ska veta mer precis var man hamnar på HK-ön! Priset verkar också stått stilla. 2,30 kr för en enkel tur. Vill man lyxa till det kan man åka på övre däck ock då betala hela 2,70 kr!
Gatumarknader är populärt. Hela gator stängs av och butikerna breder ut sig.
De säljer verkligen allt mellan himmel och jord! Ofta billiga ”nödvändigheter”, men ibland mer antika eller kitschiga saker.
Våra 4 dagar i HK blev inte riktigt som vi tänkte. Vädret var inte helt normalt. Först den varmaste dagen på över hundra år. 37 grader och grymt fuktigt. Ångbastukänsla… Plus smog över stan och varningar för ohälsosam luft. Ingen bra utsikt från toppen av Victoria peak (550 meter högt).
Men, sedan drog tyfonen Hato förbi och rensade luften rejält!
HK har ett välorganiserat system för tyfonvarningar. Nuförtiden via en app, men också genom att sätta upp skyltar i stan så att ingen missar vad som håller på att hända. Redan dagen innan varnas för nivå 3/10, vilket betyder ”var beredd”. Sedan är nästa nivå 8/10. Då stänger alla skolor och allmänna kommunikationer och 7 miljoner människor rekommenderas att stanna inomhus. Hato uppgraderades sedan till 10/10, högsta varningsnivån alltså. Det har bara hänt tre gånger sedan 80-talet.
Vi klarade oss bra där vi bodde på 6:e våningen omgivna av 30-våningshus. En hel dag var allt stängt och nästan ingen var utomhus. Efter det värsta var över kunde man vandra omkring på folktomma gator och konstatera att centrala HK ändå hade klarat sig ganska bra.
Kraków är en stad vi länge tänkt besöka och nu fanns det ett bra skäl att slå till; Cyrielle arbetar där under några månader och Linus spenderade några veckor där också.
Att Kraków är en fin gammal stad som klarat andra världskriget relativt bra var väl det vi kände till på förhand. Väl på plats visade det sig vara helt rätt. En universitetsstad med allt vad det för med sig. Massor med barer, restauranger och caféer.
Det enorma torget Rynek Główny är kantat av uteserveringar och kyrkor. Det är bland Europas största torg och känns aningen överdimensionerat för dagens torgaktiviteter. Här en liten hörna av det:
Mitt på torget ligger de gamla klädeshallarna, som idag mer fungerar som souvenirhallar.
Hästtransporter för turister finns i mängder. Här verkar det ha gått inflation i utsmyckning.
Om det är många turister i staden, så är det desto fler duvor. Ingen tycks störa sig på dem, snarare matas de rikligt och de verkar trivas väldigt bra…
Gamla stan, Stare Miasto, med alla sina gränder, restauranger och caféer är ett Unesco världsarv sedan långt tillbaka på grund av alla bevarade historiska byggnader, som ofta är ett café eller en bar.
Det gäller att vara annorlunda om en restaurang ska synas i mängden… Ja, det är en sillrestaurang 🙂 :
I mer eller mindre varje gathörn finns det en Pretzel-försäljare. Dessa brödkringlor måste konsumeras i mängder i denna stad. Pretzel är nog också duvornas huvudsakliga föda…
Utanför gamla staden är det mer en sliten charm som gäller.
På promenadavstånd söder om centrum ligger de gamla judiska kvarteren, Kazimierz. När tyskarna ockuperade Polen under andra världskriget deporterades judarna härifrån till ett getto i närheten.
Nu är Kazimierz mer känt för sitt nattliv med otaliga restauranger och barer.
Många med israelisk mat, som restaurang Hamsa. Gott!
På söndagar är det loppmarknad i Hala Targowa. Mest gamla bruksprylar och inte så spännande enligt Camilla.
Ett restaurangområde som Linus och Cyrielle hade hittat i deras del av staden är verkligen värt ett besök. Det verkar inte ha fått ett eget namn, men ligger i kvarteret Dolne Młyny. Ja, polska namn är inte så lätta att ta till sig som icke-polsktalande…
Ytterligare ett världsarv ligger ett par mil utanför centrum och en bit ner i marken. Saltgruvan i Wieliczka började användas på 1200-talet och det pågick ända till slutet av 1900-talet. Av de 30 mil tunnlar som grävts kan man besöka en liten del. En rundvandring på flera kilometer, drygt 60 meter under marken genom gruvgångar, kapell och kyrkor. Konstverk, skulpturer och takkronor, allt gjort av salt förstås! Tyvärr är det inte vitt salt utan brunt… Det räcker tydligen med någon liten procent av någon annan mineral i saltet för att ändra den vita färgen.
På Ibiza tar turisterna fortfarande tillfället i akt att leva ut sina hippiedrömmar!
Som här, på hippiemarknaden Las Dalias!
Annars var hippiernas blomstringsperiod på 60- och 70-talet med en absolut peak under ”Summer of love” i San Francisco 1967!
I vissa delar av världen är hippiekulturen fortfarande levande, som i Kalifornien, Goa i Indien och Christiania i Köpenhamn. Och så Skogsnäskollektivet i Ramsele!
Känner man för att leva hippieliv en månad då och då finns det Rainbow gatherings: Rainbow Gatherings usually last for a month (a cycle of the moon) and are held all over the world and are particularly strong in Europe.
They’re intentional gatherings of all kinds of people who come together for a month somewhere in nature to cook together, sing around the fires, make workshops, share experiences and generally come together as ‘a family’.
Some people see the Rainbow Gatherings as a manifestation of a new consciousness as a tribe of many colours gathers to bring in a New Age upon the earth, fulfilling ancient Hopi Indian prophecies.
Others see it as an opportunity to hang out in nature for a month and have a great time.
Bor man i Spanien bör man förstås ha besökt huvudstaden någon gång. I slutet på oktober hade vi förstått var en bra tid. Inte uppåt 40 grader som på sommaren och inte snörisk som på vintern. Även om Madrid är bland Europas största städer med 6 miljoner invånare (i storstadsområdet) så var det mesta i centrum inom gångavstånd, med Puerta del Sol-torget som en mittpunkt.
Madrid har inte så många sevärdheter som alla känner till och som är ”måsten” för en turist. Det jag kände till var egentligen bara några få saker.
Gatan Gran Vía är kanske det som de flesta har hört talas om. En pampig huvudgata genom centrum.
Av alla de vackra husen längs gatan är Metrópolis, som precis har blivit restaurerat och guldet på taket blivit putsat, det mest imponerande!
Om det inte finns så många stora sevärdheter kan man undra vad man ska göra för att spendera turisttiden på ”rätt” sätt.
Svaret är givet om man tar en promenad och tittar sig omkring: man tillbringar tiden på uteserveringar med lite tapas och vin/öl! Det gör inte bara turisterna. De flesta verkar vara ute för att äta och dricka och inte för att shoppa eller vara ”kulturella”.
Det är inte många meter gata som saknar en trevlig bar eller café.
Som vanligt på stadsturer var våra huvudmål stadsdelar, områden och gator med lite charm. I Madrid finns två områden som som har ”hipster-status” (ett missvisande epitet tycker jag, bohemiska eller charmiga områden känns bättre). Malansaña är ett av dessa.
Det är ett område som ligger mitt i centrum, men som ändå har varit lite på nedgång och nu börjar få nytt liv med många barer, restauranger och udda butiker.
Har man inget annat för sig när man promenerar omkring kan man studera gatskyltarna. Varje gata pryds med en liten bild som hjälper till att förklara vad gatan har fått sitt namn av.
Jag upptäckte att det finns en Mezcalería i Malansaña, som jag utsåg som ett måste att besöka. Ja, mezcal är ju vad som lite väl nedlåtande kallas ”fattigmanstequila” och denna dryck måste förstås provas om man är en tequilafantast.
Och, ja det var gott och helt klart värt att testa, men inget går upp emot tequila…
La Latina är en annan stadsdel med charm. Här är det mer nattliv som gäller, framförallt längs övre och undre Cava-gatorna (Calle Cava Baja och Calle Cava Alta).
En lite annorlunda sevärdhet, som bäst gör sig vid solnedgång förstod vi, är det egyptiska templet Debod. Ett äkta tempel från Aswan-dalen i Egypten, som byggdes där för 2 200 år sedan. Hur hamnade det då i en park i Madrid kan man undra? Förklaringen är att templet skulle hamna under vatten när Aswan-dammen byggdes och eftersom Spanien hjälpt Egypten med restaureringen av Abu Simbel-templet så skänktes Debod till Spanien på 60-talet. Alldeles riktigt så var det en vacker plats vid solnedgång.
Utsikten från parken var också fin i väntan på att solen skulle gå ner. Till exempel det kungliga palatset med utsikt över nejderna.
Precis som i så många andra städer finns ett ”stortorg” mitt i stan. Så även här, och då med namnet Plaza Mayor. Ett imponerande torg med samma typiska stil som i så många andra spanska städer. Helt omgärdat av hus, med endast små gångvägar för in- och utpassage.
Vi bodde mycket lägligt vid en saluhall omgjord till ett vin&tapas-ställe med det mesta man kan bli sugen på.
På söndagar samlas alla turister och lokalbefolkning (kan man tro, med tanke på trängseln) i La Latina för marknaden El Rastro med mängder av försäljare.
Här har till och med IKEA flyttat in i en minibutik under några veckor!
Madrid ståtar också med en stor park. Retiroparken är mer som en skog med en liten sjö i mitten och flera uteserveringar förstås!
Jo, vi var faktiskt lite konstkulturella också. Det blev inte Prado-museet som är mest känt, utan museet Reina Sofia där målet var att se ett konstverk som jag ”växt upp med” (en av alla otaliga kopior av detta verk prydde en hel vägg i vårt hus) och kanske inte tyckte var så väldigt upplyftande. Det handlar om Picassos Guernica, som visar spanska inbördeskriget fasor… Jag var tvungen att försöka ta ett foto VÄLDIGT diskret även om det var förbjudet och vakterna var snabba att tillrättavisa minsta lilla rörelse med kamera eller telefon…
Kön in till museet ringlade lång denna söndagseftermiddag. Kanske berodde det på att det var gratis inträde just denna dag i veckan 🙂 .