Läste med fasa i the Straits att det stjäls en bil i Singapore VAR FJÄRDE DAG! Det är ju inte klokt! Artikeln berättade om en stackars person som förra månaden parkerade i ett parkeringshus och när han skulle hämta bilen var den borta. Så skönt att läsa om bilstölder från ett sånt perspektiv, dvs att inga bilar ska stjälas alls.
I Sverige stjäls det en bil var 25 minut. Jo, Sverige är lite större, 9 istället för 5 miljoner invånare.
Verkar äntligen har kommit igenom en ändlös boendejakt. Att hyra lägenhet kräver arbetstillstånd och är inte att räkna med på flera veckor ännu. Servicelägenheter är alternativet till att bo på hotell. Vi har därför jagat sådana i flera dagar nu. När vi ändå är på plats vill vi gärna se ställena först och inte bara boka på nätet. Efter att ha sett en 7-8 stycken började försöken att verkligen boka. Allt är dyrt och allt var fullbokat. Ingen bra start. Sedan började vi förstå att det inte bara är boendena som man kan boka hos. Det finns boenden, företag med flera boenden, agenter, osv. Ingen verkar ha koll på vad som är bokat och när det är ledigt. Att det står ledigt och går att boka på nätet betyder inte att det är så i verkligheten. Vi mailade till allt och alla om alla möjliga boenden. Sen började det trilla in mail i mängder från ”See Toh”, ”Yogiaman”, ”Whitney Poh”. Alla väldigt hjälpsamma, alla med olika priser för samma lägenheter, olika uppgifter om när en lägenhet är ledig, men allt fullbokat…
Till sist löste det sig i alla fall och vi flyttar till Le Grove, eller lund, som det ju betyder, om en vecka. Nytt hotell under tiden för att få lite omväxling.
Nytt blogginlägg idag igen!? Har vi inget annat för oss? Nej! Det är ingen panik med varken shopping eller sightseeing – vi kommer att hinna mycket på ett år!
Vi ägnar oss åt att leta lägenhet. För att få hyra lägenhet måste man ha uppehållstillstånd, för att få uppehållstillstånd måste man ha ett jobb (mina 100 minuter/vecka räknas inte), för att få ett jobb måste man ha en lokal sponsor… så nu letar vi en serviced apartement, för det kan vi hyra!
Det gjordes idag med hyrbil i vänstertrafik. Driver – David, co-driver – Camilla, men det gick bra. Vägar och skyltning är bra, men det blev ändå ett antal U-svängar! Singapore är en stor stad, men ett litet land så vi har rundat nästan hela landet (ca 4 x 2 mil).
Enda svackan var i samband med lågt blodsocker vi lunchtid, då stannade David verkligen på FÖRSTA (bästa) ställe. EN foodcourt av det enklare slaget. Jag trodde jag tog en vegetarisk rätt men hittade diverse fisk-och skaldjursbitar i den… Gott och billigt var det i alla fall, för ca 45 kronor fick vi mer mat än vi orkade äta upp! Och servetter hade vi med oss själv– vi är väl inga amatörer 🙂
Akacior importerade från Filippinerna bidrar till att göra Singapore till en ovanligt grön och fin storstad…
Här kommer några bilder från Orchard Rd (shopparnas Mecka) och kvarteren intill.
Naturligtvis finns här massor av god asiatisk mat att välja mellan, många fina restauranger men också enklare foodcourts där man kan äta gott för en billig penning. Kvällens middag intogs i ett köpcentrum, tänk er ett svenskt köpcentrum där restaurangerna samlats till ett ställe – ungefär så var det, men utbudet kan multipliceras med tio och säkert ljudnivån också. I detta myller skulle vi välja vad vi ville äta, kollade på bilder så det inte skulle bli grodlår eller nåt. Köpte mat, men de sålde ingen dricka så det fick vi köpa i en annan del av lokalen. Men kunde också köpt dricka av ”lilla gulliga damen” som ropandes drog omkring på en vagn med en massa muggar med juice? i regnbågens alla färger.
Nåväl, mat och dricka på plats, men att äta nudlar med pinnar är inte lätt så vi var snabbt i akut behov av servetter. MEN det skulle man tydligen ha med sig själv… Synd att vi inte visste det, extra jobbigt blev det när man blev snuvig och svettig av den starka maten! Men maten var mycket god, en del av kycklingbitarna skulle till och med Anna Anka gillat!
Tänkte att det första inlägget får handla om VÄRME. Här är varmt! Man svettas! Men ingen verkar svettas som vi, den inhemska befolkningen ser inte ut att påverkas alls. I fräscha kläder strosar de omkring i stan, medan vi är sjöblöta över hela ryggen och får torka svetten ur pannan… Kanske kan man vänja sig, om inte så ska vi nog komma på deras knep! UV – paraply kan vara ett steg på vägen.
Temperaturen ligger på ca 30 grader, dygnet runt och året om! Kallast någonsin i Singapores historia sedan 1965 är 18.6 grader! De där koftorna (ja, koftorNA – i plural) som jag packat kunde gott stannat hemma och lämnat plats i resväskan för ytterligare ett par skor!
Så, därmed är värmen avhandlad och vi behöver inte älta det vid varje inlägg, eller?
För övrigt är Singapore en ovanligt vacker storstad, inte bullrig som Bangkok och definitivt inte kaotisk som Kairo! Nej, här är fräscht, fint och underbart mångkulturellt!
Bilderna visar att ALLA behöver AC och att paraply är bra även i solsken!
Singapore närmar sig med stormsteg… Drygt två veckor kvar. Känns spännande. Vi vet inte var vi ska bo och om vi kan stanna kvar så länge som det är tänkt. Har trängt djupt in i skrifterna om uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Hur svårt kan det vara tänker man, men det kan det. Grundinställningen är att Singapore vill locka till sig människor utifrån. Det finns visumkategorier för allt möjligt. Att jobba, studera, hälsa på släktingar, läkarvård, föda barn, köpa hus, söka jobb, investera pengar i landet, undersöka affärsmöjligheter, osv. Det finns alltid någon hake. Måste ha en lokal sponsor som går i god för en, får bara stanna 6 månader, måste investera mer än 50 miljoner, osv. Camilla har ju jobb, men tjänar för lite för att ta med sig familj, jag har lön men har inte lokal sponsor. Vi får helt enkelt vänta och se vad som blir bäst. 3 månader ska vi kunna stanna på ett vanligt inresetillstånd. Det får bli några besök på ICA (Immigration and Checkpoints Authority) för att reda ut det hela.
Det är i alla fall lite mer positivt än Australien (som vi också funderade över ett tag) där det snabbt slutade med att man är för gammal. Över 45 göre sig inte besvär…
Närhet till släkt och vänner, roliga jobb med bra kollegor, fin lägenhet i fantastiska Lund, när allt är bra blir vi rastlösa… Så föddes tanken (i Davids huvud) på att göra något annat.
Förslag:
Brisbane i Australien!
– Ja! Men är det inte VÄLDIGT långt bort?
Resa jorden runt!
– Nej, vi är för gamla för att leva som backpackers…
Åka Transsibiriska järnvägen!
– —— (no comments!)
Sök lärarjobb på svenska skolan i hela Europa!
– Ja, varför inte? 8 jobb sökta, men blev inte ens kallad till intervju – en törn för självförtroendet!
Bila genom USA!
– Skulle inte tro det!
Kolla var du kan undervisa i extra svenska!
– OK, finns överallt i världen. USA eller Asien låter mest lockande. Koh Lanta kanske?
Eller varför inte…
…SINGAPORE – Världens säkraste land att leva i!
Sagt och gjort, nu har vi två enkelbiljetter till Singapore den 16 augusti…
Det enda vi vet i nuläget är att jag (Camilla) kommer att undervisa 100 minuter/vecka i ”kompletterande svenska”.
Men vi måste ju ha någonstans att bo – hoppas det löser sig!
Vi har bytt paradisön Holbox mot halvmiljonstaden Cancun. Mentalt har vi börjat vår hemresa. Dagens tre timmars bussresa var ett äventyr i sig, en budgetvariant med en skranglig buss som saknade många delar av instrumentpanelen och hade en växelspak som såg ut som en dittejpad pinne. Antalet passagerare var betydligt fler än antalet sittplatser. När bussen var knökfull steg det dessutom på tre försäljare som, med sina snacks, frukter och tacos, skulle tränga sig längst bak i bussen. Mexikanare är ett tålmodigt folk och troligen skulle ingen ha reagerat ens om någon stigit på med en get…
Här på Holbox är det lätt göra ingenting, en lisa för både kropp och själ!
Man kan förstås ta en promenad på sanddynerna och kolla in hästskokrabborna, underliga förhistoriska skapelser som krälar i vattenbrynet.
Eko-turism och miljö är prioriterat, vårt boende har sopsortering, solfångare och mulltoa. Här finns inga asfalterade vägar och nästan inga bilar, i stället kör folk omkring i golfbilar.
I byn finns ett litet mysigt centrum där man, förutom mexmat, kan äta homemade pasta. No more tortillas please!
I går kväll, precis när vi lämnat restaurangen, blev det strömavbrott i hela byn. Under bråkdelen av en sekund stannade allt och det blev helt tyst. Sedan började hundar skälla och barn skrika, innan lugnet la sig och folk började skratta och prata med varandra. Det är MÖRKT när man tycker att stjärnhimlen lyser upp. Det varade några minuter, sedan blev allt ok igen. Utom “vår” golfbil som plötsligt hade punka. Men i ett land fullt med vänliga människor löser sig allt. Jag bävade ett tag för att vi skulle få gå hem, längs den öde och icke upplysta vägen, där vi på väg mot byn fått väja för en megaspindel och en orm.
Hade någon i familjen haft en ornitologisk ådra skulle vi kanske känt igen flera av alla de fåglar som finns här, men nu kan vi bara namnge pelikan (och möjligen ibis).
