Trädgårdar vid Bukten

Det är inte varje dag det öppnar en ny park mitt i staden! Nu i helgen var det i alla fall dags för Gardens by the Bay att slå upp portarna efter så där en fem års ”planterande”. Tydligen har Singapore en del pengar över till parker, närmare bestämt 5 miljarder, som behövdes för detta bygge.

Nu är det inte bara planterande som anläggarna har sysslat med. Två rejäla växthus och ett antal metallträd ingår också. Metallträden ska nog bli grönare efterhand när växterna har fått fart.

Det har tagit lite tid, men snart har man vant sig vid att det inte är som hemma i Lund. Växthus är till för exotiska växter som kräver årstider och torr luft, vanliga tropiska växter trivs bäst utomhus.

Ett av växthusen i parken innehåller tematrädgårdar från bland annat Medelhavet. Där ”Exotiska blommor” (Penséer tex 🙂 ), kaktusar och olivträd kan få den torka de behöver.

Är det torrt måste träden samla vatten när det bjuds. Då kan resultatet bli så här (ett flaskträd om jag har rätt för mig):

I det andra växthuset är det höglandsklimat i tropikerna som gäller. Ett vattenfall på 35 meter kan man beskåda från marken eller från ”bergsstigar” som inte är lämpliga för svindelkänsliga.

 Asiatiska naturupplevelser kräver också trädtoppsgångar. Alla nationalparker av rang har en sådan… Här kommer metallträden väl till pass. Vi får ta det nästa gång. Med regn och åska i luften verkade inte metallträden så smarta att bestiga just nu.

Trainspotting med förhinder

Trainspotting i Singapore är inte en lätt uppgift längre. Sista tåget gick för ett år sedan… Nedlagda stationer och spår kan man fortfarande titta på och idag var det öppet hus mellan gamla centralstationen Tanjong Pagar i centrala/södra Singapore och lokalstationen Bukit Timah. Tills för ett år sedan var hela järnvägen och stationsområdena en del av Malaysia eftersom Singapore var slutstation för tågen från Butterworth i norra Malaysia och britterna hade hyrt ut marken i ett 999-årskontrakt i början av 1900-talet.

Det går fortfarande att ta tåget från Singapore in i Malaysia, men stationen ligger nu direkt vid gränsen så att alla tull och pass-kontroller kan göras innan man stiger på och inte efter två mils resa. Under drygt 10 års tid var järnvägsresan i Singapore en resa genom ”tvåmansland”, till skillnad för ingenmansland som det brukar vara. Passkontrollen in i Malaysia var på slutstationen i centrala Singapore medan passkotrollen för att lämna Singapore var 2 mil bort vid bron till Malaysia. Lite udda lösning!

Vad som ska hända med de gamla stationerna och banvallen genom hela Singapore är inte klart ännu, men det verka bli en ”grön korridor” med vandrings- och cykelleder vilket inte låter så dumt!

Tanken med dagens öppet hus var att folk skulle kunna gå längs gamla banan mellan två stationer och njuta av natur och gamla minnesmärken. Promenaden var på cirka 1 mil och startade därför tidigt för att undvika värmen. Tyvärr var vi lite långsamma denna söndagmorgon och tänkte att vi kunde gå en liten bit i alla fall. Nu är inte organisation det Singaporianer är bäst på och det gick inte att läsa ut av programmet var och när man kunde gå och var man kunde ta sig ut och in från spårområdet. Det visade sig att det inte fanns någon genomtänkt plan överhuvudtaget. De som gått 1 mil och äntligen var framme vid målet möttes av en låst grind och fick snällt klättra eller gå tillbaka 🙂

Vi fick i alla fall se den gamla centralstationen från 1930-talet och känna lite av atmosfären från svunna tågtider.

Hemma igen

Så är vi hemma i Singan igen och det känns bra! Hela knoppen är full med roliga reseminnen, det känns nästan som om internminnet blir fullt av alla intryck. Kan det vara åldern?

Trots viss trötthet bestämde vi oss för att inatt stiga upp för att se på fotboll, Tyskland-Italien. Matchen visades inte på någon av våra TV-kanaler, men vi tänkte att det nog skulle vara lite folk på någon av restaurangerna på gatan nedanför… jo, det var visst fler än vi som ville se den matchen.

20.45 i Sverige är ju 02.45 här så vi hade sovit oss i form, övriga matchtittare hade nog snarare ”ölat” sig i form.

Ba-Ba-Ba-Bangkok

 

Vissa platser är lättare att gilla än andra, kan inte sätta fingret på vad det är. Vi gillar Bangkok och har gjort så i alla år ända sedan 2000 när vi var här för första gången. Man får helt enkelt positiva vibbar av att vistas här, fast jag har hört folk som hävdar motsatsen och så ska det väl vara. Smaken är som baken!

Nu är det nio år sedan vi var här senast och Bangkok är sig likt, fast då (2003) såg våra kids ut såhär…

Eftersom vi varit här tidigare behöver vi inte rusa in i alla turistfällorna på en gång utan kan ta det lugnt och softa omkring. Shopping är svårt att undvika och vi tog oss till det nya Level 21, som är uppbyggt som en flygplats där de olika våningarna representerar olika världsdelar. Fint, men vi valde att äta lunch istf  att shoppa. Vad kan en lunch kosta på ett modernt shoppingcentra i Bangkok? Jo ca 70.
Baht alltså, så det blir drygt 15 kronor för en lunch för två personer med dricka till!

Vi gillar att promenera, men valde ändå att testa en tuk-tuk.  Kanske inget klokt beslut, pojkvaskern körde som om han var odödlig och vi blundade och höll tummarna. Det funkade bra!

Nu bor vi på Khao San Rd, varken David eller jag vet riktigt hur det gick till. Här håller alla backpackers till, boendena är enkla, barerna ligger tätt, maten är billig och god (vilken mat är godare än thaimat i Thailand?), allt finns att köpa dygnet runt, alla (utom 2) är unga och vackra… men vi trivs! Smolket i bägaren skulle kunna vara den här krabaten som glupskt roffar åt sig av offergåvorna som är utställda på ett restaurangbord…

Tempelbesök hör väl också Bangkok till och vi styrde kosan mot Wat Arun, Gryningstemplet. Enda kruxet var att ta sig över Chao Phraya river utan att behöva betala turistpris och det lyckades vi nog med. Enkel biljett kostade endast 75 öre! Templet, som är byggt i Khmerstil, är dekorerat med porslin som tidigare använts som ballast på båtar från Kina. Fint!

  

Vart man än går står det folk och säljer diverse prylar. På den här gatstumpen fanns det allt från läsglasögon till stekta bananer…

 

 

 

Nästa gång vi kommer till Bangkok vill vi bo på Soi Rambuttri , där vi fastnat för den västra sidan av gatan. (Rambuttri är en parallellgata till Khao San Rd)

Imorgon åker vi hem, till Singan alltså!

taxilurendrejeri

Man ska inte generalisera och dra alla över en kam, så därför skriver jag inte vad jag tänker…men visst måste taxichaufförer vara ett släkte för sig?

Igår skulle vi ta en taxi till snabbtåget, Maglev, som kör mellan centrum (i Shanghai) och flygplatsen i Pudong. Taxilurendrejarchauffören säger då ”No train”. Detta skulle kunna vara sant, men kändes snarare som om han hellre ville ha en långkörning till flygplatsen. David, som satt fram, ändrade då vår destination till en tunnelbanestation i närheten. Taxilurendrejarchauffören insisterade på flygplatsen och körde ut på motorvägen. I detta läge måste man bli arg och leva rövare för att få taxilurendrejarchauffören att lyssna, men det är David inte så bra på. Själv satt jag i baksätet och höll på att gå upp i limningen! Passade dock på att skriva en lapp till taxilurendrejarchauffören på mycket förenklad engelska (där det stod hur dumt det är att luras, att han ska köra dit kunden vill, att inga turister kommer att vilja komma till Shanghai, m.m.) som jag föreslog att han skulle kolla i google translate!

Taxilurendrejarchauffören körde oss till flygplatsen, en lugn, säker och ganska billig taxiresa, MEN!!! Fy vad arg jag blir av att känna mig lurad. David var mest irriterad över att han missat det fantastiska snabbtåget… så när vi checkat in våra väskor, konstaterade han glatt att vi kunde hinna åka både tur och retur med det däringa tåget. Tågreglerna var många, bland annat att man inte får bära på smittsamma sjukdomar och inte heller vara mentally ill. Just då kändes det som om rosenrasande mycket väl kunnat platsa under mentally ill…men efter en tågresa (eller 2) med en topphastighet på hisnande 430 km/h i detta magnetfältståg var ilskan som bortblåst!

Vi har råkat ut för många taxilurendrejarchaufförer i olika länder den senaste tiden. Oftast säger de att taxametern är trasig och föreslår ett högt fast pris, men om man då stiger ur taxin så brukar taxametern kunna fixas med ett enda tryck på en knapp!

Nej, tacka vet jag taxi i Singapore! Där är det billigt, de  kör alltid på taxameter och förväntar sig ingen dricks! Det är bara den lilla detaljen med att hitta rätt adress som kan vara svårt där!

Lätt att tänka att det är regellöst i främmande länder, men även i Malmö råder djungelns lag i taxivärlden. Där kan man få betala många hundra för en kort resa om man råkar välja ”fel” taxibolag!

Finansskyskrapor och helt vanliga gränder

Så slutade det i alla fall att regna och blev disigt istället. tydligen inte bara fukt i luften utan smogen har förföljt oss från Beijing (eller är det så att städer med några 10-tals miljoner invånare inte har så hälsosam luft…). Första målet var finanskvarteren och ett av världens högsta hus.

Plats 5 eller nåt, beroende på hur man räknar. En ”utsiktsbro” på 100:e våningen och 475m över gatan, placerad i toppen på kapsylöppnaren (eller vad man nu försökt efterlikna), var som gjord för svindel med glasgolv lite här och där. Intressant att se hur folk reagerade när de kom ur hissarna. Jag behövde också viss tillvänjning och gick helst på balkarna mellan glasen först.

Väl nere på marken behövde Camilla lite huvudmassage. Jag avstod…

Sedan en runda i kvarteren kring Old Shanghai road.

En gränd med bättre begagnade vitvaror.

Märk speciellt de spännande tvättupphängningarna som fanns lite överallt i stadens el/teleledningar.

Sen lite chili som tydligen behövde torka lite på gatan.

 

Så mycket bättre!

Om Beijing var precis som jag föreställt mig så är Shanghai så mycket bättre. En väldigt trevlig stad med sina drygt 18 miljoner invånare!

För 30 år sedan var Shanghai en föraktad stad, nu är den något resten av Kina ser upp till och vill efterlikna. Här är mångkulturellt och man hittar god mat från världens alla hörn, skyskraporna är moderna och de gamla delarna av staden är mycket charmiga.

Med paraplyet i högsta hugg har vi ätit i Xintiandi, besökt parken Yuyuan från Mingdynastin och vimsat lite i basarerna däromkring, strosat i gamla stan, fönstershoppat både på Nanjing Rd och Huaihai Rd, tackat nej till väldigt många klockförsäljare, hittat en mysko marknad och gått otaliga kilometer i regnet! Ändå har vi bara varit här ett drygt dygn!

En liten burfågel kanske?

Fina parken Yuyuan hade säkert varit ännu finare i solsken, men man kan visst inte få allt!

    

Korgar med cikador till salu. Men varför?

Vi har dock sluppit att bli shanghaiade, dvs vi har inte överdoserat några droger och hamnat vilse… Inte kan man väl hamna fel när skyltningen är såhär tydlig?

Nihao!

Efter Davids seriösa inlägg kommer här lite värdelöst vetande från Beijing:

  • Våra fördomar om kineserna som vresiga och icke engelskspråkiga kom på skam direkt, redan på snabbtåget från flygplatsen pratade flera personer med oss och undrade var vi kom ifrån.
  • Det är inne med glasögon utan glas. Någon mer än jag som har lite svårt att förstå tjusningen med detta mode?

  • Jag läser många bloggar och har ofta nytta av det när vi reser. I en av kinabloggarna hade jag läst om en restaurang och av en slump passerade vi just den stadsdelen, den gatan och den restaurangen redan på vår första promenad i staden. Jag reagerade och kollade min lista och mycket riktigt, så nu vet vi att Purple Haze serverar mycket god thaimat!
  • På tal om bloggar så kommer man inte åt så många bloggar härifrån. Vi är glada att vi kan skriva på vår, den är inte censurerad. Inte än i alla fall! Fast Facebook var svårare, det krävdes en anonym IP-adress för att kunna komma åt den farliga sidan…
  • Små kinesiska barn använder inte blöja, de har istället byxor som är öppna i skrevet så de kan uträtta sina behov lite då och då.

  • Det finns fler och fulare solhattar i världen än man tror…
  • Pensionärerna drar en spader vid Temple of Heaven!

  • Här är väl drygt 30 grader varmt om dagarna och männen svalkar sig genom att vika upp t-shirt eller skjorta och låta magen lufta sig.

  • Beijing är en promenadvänlig stad, det är förvånansvärt lätt att ta sig över gatorna och trottoarerna är breda, men det är jobbigt att ha vattenblåsor under fötterna!
  • Grillspettsförsäljarna ser ut att konkurrera ut Mc Donalds.

  • Men det gäller nog inte grillspetten med spindlar, skorpioner och flygödlor (som den modige Aussien mumsade i sig…)

  

  • På Pearl market kostar ett par Converse ungefär lika mycket som två cappuccino på Starbucks! Fast säljarna är ettrigare på markaden. Och de talar mycket bättre engelska. Och absolut bättre svenska… ( Och varför får man inte börja en mening med och, det ser bra ut i mina ögon!)

  • Smogen ligger tät och mätningar visar att kvaliteten på luften är så dålig att myndigheterna väljer att inte redovisa siffrorna… ”crazy bad” tydligen, hosthost, kanske blir det bättre i Shanghosthai?
  • Bäst i Beijing är nog 798 Art District, ett stort fd fabriksområde där det nu vimlar av hippa esteter, coola gallerier och caféer! Väl värt en evighets väntan på taxi som resulterade i en vilseåkning med buss…

        

Och OK, Kinesiska muren icke att förglömma. Vi tog oss till det lite mindre turistiska området vid Mutianyu. Man fick lön för mödan när man masat sig de 1000 trappstegen upp för att vandra på muren. Så fantastiskt häftigt, helt ofattbart att man började bygga denna 600 mil långa mur redan ca 500 f.Kr.

Den förbjudna staden & Nanluoguxiang

Den förbjudna staden var från början bara för de utvalda, dvs de som hade makten i ”mittens rike”. En sluten stad i staden med palats, religiösa byggnader och bostäder för upp till 10 000 personer. Staden byggdes i början på 1400-talet och har använts fram till 1911 då republiken Kina bildades. Det mest slående är de stora öppna platserna som verkar rymma långt fler än de som bodde där. Det känns som om man tänkt på de stora skaror turister som nu flockas här.

Bränder efter åska har varit ett problem under seklerna som gått, så nu får drakar och annan utsmyckning finna sig i att viras in i åskledare.

Under Qing-dynastin blev ett av de gamla husen utrustat med en telefonväxel. Det fanns telefoner på en handfull ställen i Kina då så det bör inte ha varit så svårt att slå rätt nummer.

Utanför den förbjudna staden ser verkligheten helt annorlunda ut. Pekings täta bostadsområden, Hutonger, breder ännu ut sig över stora områden mitt i staden. Hutonger är stora kvarter med ett tätt nät av gator och gränder. Planeringen skapades redan när befolkningen var mongolisk och hästar var viktiga. Alla hus behövde en inhägnad innergård, samtidigt som hästarna behövde fri lejd till vatten, därav de många murarna och gator som känns som labyrinter.

Idag har en del Hutonger blivit populära tillhåll för turister, speciellt av backpackertyp, med caféer, restauranger och barer i långa rader. På något sätt så dras vi till den typen av områden var vi än kommer… Här några stilstudier från området kring Nanluoguxiang-gatan.

Verifierad av MonsterInsights