Mallorca är bra på att komma på olika anledningar att ha festivaler! Förra helgen var det Fira Dolca, sötsaksfestival, i vackra Esporles!
Och ja, det var gott!
Det finns de som säger att frukt är godis, de har tyvärr fel…
Möjligen kan jag hålla med om att vin är godis. Här Ekologiskt vin till salu. I plastmugg!
Att kafferep och syjunta hör ihop vet väl alla, så ett glatt gäng med knypplande damer fanns också på plats!
Vi har hittat ytterligare en fantastisk plats på Mallorca – Galilea! En mysig liten by bland bergen som man tar sig till via slingriga vägar från Puigpunent.
Överallt får man se upp för bergsgetter och memils (medelålders män i lycra)!
Några hus, en kyrka och ett par caféer där man kan fika eller äta tapas är vad här finns.
Och så utsikt förstås. Underbar utsikt!
Ja just FAN Mallorca Shopping har nu slagit upp sina portar!
I Sverige finns det ett otal köpcentrum, men här på Mallorca tror jag bara det funnits ett. Tills nu i veckan då det andra öppnade, fast detta är ett utomhusköpcentrum (finns det ordet ens på svenska?) så det kanske inte räknas? Räknas det så finns det faktiskt ett till, Festival Park, som är en outlet ett par mil utanför Palma.
Huvudattraktionen verkar vara Primark, som upptar en tiondel av ytan!
De har även satsat på en vilohörna…
Det är väl ingen risk att Palma drabbas av samma åkomma som Lund, där stadskärnan utarmas och allt fler butiker väljer att finnas på stadens köpcentrum istället! Att ett köpcentrum skulle locka mer än Palmas underbara stadskärna känns osannolikt. I Sverige finns det ju dessutom några!?! dagar per år då det vädermässigt inte känns lockande att strosa omkring utomhus, så var det även i Singapore även om anledningen där var den motsatta. https://resmed.lundbergs.me/?p=213
Men nu finns det här, FAN, i Palmas utkant (inom cykelavstånd från oss)! Utöver ett stort Carrefour så finns det 112 butiker, ett antal matställen och ett stort biokomplex.
Så nu kan du komma Lovisa!
Gårdagen bjöd på konstrunda. Njutbart faktiskt. Fin (och ful) konst, massor av gallerier öppna och överallt servering av dryck och enklare maträtter! I like!
Gin/lemon kan även köpas i bag-in-box! Synd att det inte är gott!
Idag var planen att slappa på stranden, men eftersom solen ville annorlunda fick det bli en vandring i stället. Vi tog den smala, slingriga vägen från byn Gènova och kom till området Na Burguesa, där vi gick en runda på cirka två timmar. Superskönt! Men vi förstod inte riktigt skylten, är det förbjudet att gå här på torsdagar, lördagar, söndagar och helgdagar? Förlåt i så fall, för det är visst söndag idag!
Vandringsområdet är inte jättekul, men utsikten när vi kom fram till vårt mål, Mirador de Alzamora, gjorde det värt besväret!
Det är verkligen inte mycket till djurliv man får se när man är ute i naturen här, kanske en fågel här o en myra där. Därför är det lätt att bli lite exalterad när det väl händer – även om det bara är en snäcka…
Vi har varit här uppe tidigare, en gång när solen sken från en klarblå himmel för att äta på restaurangen Kaskai (kan rekommenderas) och en gång för att njuta av soluppgången!
Då hade vi via andra bloggar upptäckt att det finns ett berg precis utanför Palma med utsikt, Madonnastaty och vandringsleder. Berget och området går under namnet Na Burguesa, inte efter maträtten utan efter personen Francesc Burgués som ägde markerna vid foten av berget.
Madonnan står där hon står. Hon gör inte så mycket väsen av sig och inte heller finns det någon bra historia att läsa på Wikipedia…
När vi nu är bilägare igen så passade vi på att besöka en av alla de små städerna på Mallorca som vi ”missat”. Pollença ligger på norra ön och består som så många andra orter här av en huvudort och en hamn en bit bort. Port de Pollença ligger en hel mil bort så här var avståndet till eventuella piratangrepp (ja det var anledningen förr i tiden, nu är det väl mer hur man lockar turister som är viktigt) ganska väl tilltaget.
Eftersom det var söndag hade vi ställt in oss på en helt lugn stadstur där kanske några caféer hade öppet. Så var det inte! Hela staden var packad med folk eftersom det var marknadsdag.
Det borde vi ha kollat innan. Varje stad/by på Mallorca har sina marknadsdagar, till och med två i veckan på vissa ställen.
Pollença är en av flera medeltida stadskärnor på Mallorca med smala gränder och hus som är flera hundra år gamla. Nu såg man inte mycket av detta för all försäljning och alla besökare. Finns det några meter i bredd, så passar det fint för några marknadsstånd!
Det är inte bara turister som man skulle kunna tro utan också lokalbefolkning som passar på att handla mat eller kläder.
Torget mitt i staden, Plaça Major, var helt överfullt med matförsäljning och caféer. Att driva café med uteservering verkade vara huvudsysslan i Pollença utan tvekan. Inte en gata utan ett café, ja med några undantag förstås.
Kyrkan som byggdes av tempelriddarna på 1200-talet märks inte så mycket bakom torgets banderoller…
Huvudattraktionen i staden är annars en trappa! 365 steg hög, ett steg för varje dag på året. Den leder upp till kapellet Calvari, därav namnet Calvaritrappan.
Svettigt var det i 30 graders värme, men det fanns goda skäl till att stanna ”en gång i månaden” eller så för att titta på utsikten 🙂 .
Till sist kan man beskåda utsikten över Pollença och kapellet.
Efter staden passade vi på att besöka de närmaste badvikarna några kilometer bort. Cala Sant Vicenç är en by med fyra badvikar. Vi valde Cala Molins som är en liten sandstrand med de vanliga basthattarna i prydliga rader.
Vattnet och utsikten är det verkligen inget fel på!
Precis runt hörnet upptäckte jag lite väl sent ett hoppställe som såg alldeles perfekt ut. Dit måste det bli ett återbesök väldigt snart.
Pollença är också värt ett återbesök när det inte är marknad och lugnet har infunnit sig.
Efter speedturistandet på vägen från Palma till Lund tyckte vi att ETT stopp på flygvägen tillbaka till Palma kunde passa. London fick det bli och det är ju aldrig fel!
London är så mycket mer än Big Ben, London Eye, osv. Med en cykel kan man istället beta av alla charmiga områden i utkanten av London centrum. Med stadens hyrcykelsystem gick det ganska smidigt att ordna detta. Efter att ha betalat £2 för ett dygn kunde man cykla hur många 30 minuterspass som helst inom det dygnet. Men, trots att det finns över 13 000 hyrcyklar i centrala London var det inte alltid som den station man valt hade cyklar inne…
Brick Lane, a.k.a. Banglatown, är ett mecka för indisk mat. Detta lilla område känt för sin tegeltillverkning är nu istället ett konst- och nöjescentrum.
Till och med chokladbutiken var av det udda slaget:
Dinerama street food är verkligen ett udda ställe för en lager, porter eller bitter.
Nästa stopp en morgon senare var Shoreditch, det mest kända hippa området i London om man ska tro alla listor med hipsterområden runt om i världen. Sådana ”sevärdheter” kan vi inte missa!
Frukost intog vi på Breakfast club.
Efter att ha fått köa in en söndagmorgon kunde man beställa en rejäl frukostgröt (för att smälta in… gröt är ju trendigt 🙂 ). I fall det inte skulle räcka beställde vi lite pannkakor också.
Efter en bastant frukost blev det ett besök på blomstermarknaden på Columbia Road. Redan på långt håll mötte vi blomster-shoppare och förstod att detta var ett populärt söndagsnöje.
Bakom ”blomstermuren” fanns trevliga matställen (med eller utan vakthund) med allt från tårta till friterade räkor.
Sedan cyklade vi längs Regent’s Canal. En transportled, med ett antal slussar från 1800-talet, som idag är kantad av restauranger och kaféer. Det verkar populärt att bo längs kanalen i husbåt.
Dessa extremt långsmala farkoster måste vara svåra att inreda.
Kanalen kan verkligen rekommenderas som ett lugnt och stilla alternativ till Oxford street…
Nästa dag var det dags för fler mil på cykel till fler spännande områden. Förmiddagskaffe på Monmouth vid Borough market (kö ut på gatan såklart!).
Borough market är av Englands äldsta matmarknader som precis firat 1000-års jubileum! Tyvärr lite morgonstiltje när vi passerade.
London är faktiskt rätt lättcyklat, med en hel del cykelbanor och bussfiler som gör det smidigt. Cykling på helgen var dock lite enklare än i vardagens rusningstrafik. Som upplagt för att cykla kors och tvärs, fram och tillbaka!
Ekorrjakt i St James’s park är en tradition. Utan mat var det inte så lätt att lura de små liven att ställa upp på fotografering.
Turen avslutade vi längs Portobello Road i Notting Hill. Kameran tyckte tydligen att det behövdes lite specialeffekter för att piffa upp vyerna.
Lite shoppande blev det också. Muminshop och välsorterad Tequilabutik vid Covent garden stod på måstelistan!
Tequilainköpet blev riktigt lyckat. En KAH (”de dödas dag”) reposado hittar man inte överallt! Mycket god!
Nästan sex veckor i Sverige…och ändå hann vi inte allt vi ville! Det är med lite dåligt samvete jag konstaterar att jag inte ens hunnit träffa alla som jag ville träffa, varken släktingar eller vänner. Men våra dagar har varit fyllda, lite sol och bad, en del cykling, flyttbestyr (med Linus och Cyrielle), IKEA-besök x2 (med Lovisa som fick ”jagmåstefixatilliminlägenhet-fnatt”), grillkvällar, fikor, fikor och fikor, härliga promenader (utan att svettas), träning i Skrylle, kluriga korsord som skulle lösas och så vidare.
Sol och bad har vi inte fått i överflöd, men ändå!
Köpenhamnscykling, så himla trevligt!
Stockholm och två nyblivna 08:or…
Kul 5-kamp!
Det blir fint även utan Ernst!
Typ 100 år sedan sist. Och inte hade jag blivit bättre med åren!
I år var det fler Pokemons än getingar i bärbuffén på Eriksgården!
Hej då Sverige, nu åker vi hem/bort!?!
Ska hinna med ett stopp i London på vägen också…
Sista stoppet på ”hemresan” blev en ölstad. Bamberg är känd som en av ölets huvudstäder, men är också ett UNESCO världsarv. Den medeltida staden är en av få som klarade sig oskadd genom andra världskriget och har därför en hel del fina gamla byggnader.
Staden försöker likna en del italienska förebilder, som ett område som kallas Lilla Venedig:
Och lilla Rom eftersom staden är byggd på sju kullar…
Jag tycker inte det behövs några liknelser, Bamberg är mycket fint ändå.
Ett stadshus som verkligen utmärker sig genom att vara byggt mitt i flodfåran. Här har det ”hängt” sedan 1300-talet.
Eller alla fina små gränder på ”ön” mitt i staden där floden delar sig i två delar en bit.
Men, sen är det öl som gäller. Denna lilla stad med 70 000 invånare har inte mindre än 11 bryggerier inom gångavstånd. Vi satsade på att hinna med åtminstone hälften på en och en halv dag. Det gick ganska bra! Fem hann vi med, plus några vanliga pubar också!
Rauchbier är stadens specialitet, som har bryggts här i många hundra år. Mest känt är bryggeriet Schlenkerla som har tillverkat denna udda öltyp sedan 1405.
På puben som är en del av bryggeriet säljs rökölen enligt gammal tradition. Servering i en liten lucka där servitören tappar upp direkt från öltunnor som bärs in och riggas upp på disken. ett litet skådespel i sig själv!
Det är inte ett öl i min smak. Det smakar ungefär som en blandning av öl och ölkorv… Rököl bryggs på flera ställen i Bamberg, med mer eller mindre röksmak. Denna variant är från bryggeriet Spezial och är bara milt rökig.
Bland alla pubar och ölbutiker hittade jag också en müsli-butik! En väldigt bra butiksidé tycker jag. Ett ”helrör” inhandlades 🙂 .
Förutom kultur, ölprovande och müslihandlande hann vi också med en cykeltur på landet, längs ett mycket välordnat cykelvägnät som går kring floden Regnitz.
Här finns till och med en handdriven cykelfärja över floden! Jag såg att det stod så på kartan, men trodde inte det var sant att den var i drift med förare och allt förrän vi såg den. Dessutom lär den ha firat 555-års jubileum för ett tag sedan. 1 € kostade överfarten.
Vi mötte inte bara cyklar på turen. Denna iller verkade inte vilja sätta sina tassar i gräset.
Resan fortsätter i rasande fart och nu är vi i Seefeld i Österrike. En vintersportort i typisk österrikisk stil, nästan så man förväntar sig att se människor med klumpiga pjäxor, mössorna neddragna över öronen och skidorna över axeln vingla hem från after-skin! Men Seefeld funkar på sommaren också, staden är mysig, skidåkarna har bytts ut mot vandrare och snödrivorna mot prunkande sommarblommor! Här är gott om turister!
Vår (eller ja ni vet vems) plan var en dags vandring och eftersom vi endast är här en dag blev vi lite ställda när ett stilla sommarregn var vad som fanns utanför fönstret när vi vaknade! Möjligen har vi även bott för länge i Palma för vi stod ett tag med gapande munnar! Regn!?! På sommaren!?!
Men det löste sig, regnet drog förbi och och vi tog oss upp i bergen. Med lift!
Från toppstationen gick vi vidare uppåt till Seefelder Spitze, 2220 möh, nästan lite svindelkänsla på vissa bitar.
Väl på toppen och färdigfotograferade bestämde vi oss för att gå ner till mellanstationen, Rosshütte. Efter en liten currywurst där tyckte vi det var lika bra att även gå sista biten ner till dalstationen på 1230 möh, så in allés blev det nog 3-4 timmars vandring. När man går länge i nedförsbacke blir fötterna mindre och mindre, först åker naglarna in i tårna och sedan försvinner tårna liksom in i foten. Eller, ja det känns åtminstone så!
Det var inga problem att hitta sittplats i restaurangen…
Däremot kan vi ha svårt att samla mod för att passera stora fyrbenta odjur!
Vad jag har för problem här är dock oklart…
Cinque Terre är ett ställe i Italien som jag länge funderat på att besöka. Med en ”hemfärd” till Lund via Provence och lavendelfält passade det sedan bra med en avstickare till Liguriens kust. Fem ganska svårtillgängliga byar bildar tillsammans det som kallas Cinque Terre. Bilvägen mellan byarna tar långa och snirkliga omvägar, så det är vandring, båt eller tåg som gäller. Kusten är otroligt vacker med vikar och berg på rad.
Vi bodde i den västligaste av byarna, Monterosso del Mare, med en strand, en ny och en gammal by. Här finns en hel del turister med allt vad det innebär, men lite känsla av att det också bor folk här permanent finns ändå.
Ett landmärke i byn är en jättestaty av guden Neptunus som byggdes för att hålla upp altanen till en strandvilla för hundra år sedan. Tyvärr saknas en del kroppsdelar efter bombningar under andra världskriget.
De flesta som besöker Cinque Terre passar på att ta sig till grannbyarna också. Vandring är absolut att rekommendera. Vandringsleden kallas Sentiero Azzurro (blå stigen) och går längs kusten mellan de fem byarna Monterosso al Mare, Vernazza, Corniglia, Manarola, och Riomaggiore, där fyra av dem skymtar som små prickar längs kusten sett från vår vandringsstart i Monterosso al Mare:
Vi vandrade iväg på morgonen och tänkte att det inte såg så svårt ut att gå några byar bort.
Det var dock lite jobbigare än vi trodde. Drygt 30 grader varmt och MÅNGA trappsteg uppför innan vi skymtade första målet och det bar nedför igen.
Nästan 2 timmar tog det. Vyn, innan det bär nedför sista biten mot Vernazza, är verkligen vacker.
Framme i Vernazza var vi värda en kaffe. Efter det kändes det helt OK att ta en etapp till mot nästa by.
Denna gång med målet Corniglia. Mycket strategiskt på halva sträckan går vandringsleden praktiskt taget igenom en bar. Ja, lite oväntat, men så är detta ju Italien.
En del markdiskussioner pågår mellan kommunen, landägare och naturorganisationer. En del av alla varnings- och förbudsskyltar beror nog på det. På sina ställen är det på gränsen till nedskräpning…
OK, vi fattar budskapet.
1,5 timmar och ett antal trappsteg upp och ned, så dök Corniglia upp i fjärran:
Nästa två vandringssträckor till Manarola och Riomaggiore var stängda, så vi behövde inte fundera på om vi skulle fortsätta (…men det hade vi inte tänkt ändå 🙂 ). Inne i byarna är det smala vindlande gränder i äkta italiensk stil, med lite känsla av vardagsliv, som att hänga tvätt och vårda sina krukväxter.
Det blev tåg tillbaka till Monterosso al Mare igen. Båt var tyvärr inte möjligt från Corneglia eftersom det inte finns en hamn där.
