Linus och Cyrielle träffade vi senast i Taiwan, nu har de flyttat till Bordeaux och finns därmed endast drygt en timmes flygresa från Palma. Till Bordeaux kan man resa av flera anledningar, vin är en sådan…
Sist vi var här turistade vi inte så mycket i själva staden utan njöt mer av vackra omgivningar, fina vingårdar och smarriga viner. Därför valde vi nu att bo ganska centralt i Bordeaux, på gränsen till området Saint-Michel där vi hittade många fina gator!
Härifrån hade vi gångavstånd till det mesta så det blev mycket traskande varje dag. Dessvärre även en del plaskande!
Ett annat område vi gillade skarpt var Chartrons, ett hipsterområde som var mysigt även en regnig och ganska stängd klämdag!
Rue Notre Dame
En dag guidade Cyrielle oss runt området Sauternes, känt för sina söta vita viner. Vi startade med Château Doisy Daëne.
Provsmakade ett vin som endast tillbringat 2 veckor i sin jästunna Det vi inte drack upp hälldes tillbaka i tunnan!
Vinmakaren var mycket noga med att hans gård inte riktigt tillhörde Sauternes utan snarare Barsac. Sedan 50-talet tillverkas här även ett torrt vitt vin och det testade vi tillsammans med tre söta viner. Jag hade inte en aning om att söta viner kunde vara så goda!
Måste dock erkänna att jag tyvärr inte har tillräckligt välutvecklade smaklökar för att kunna bli lyrisk av riktigt ”fina” viner, så det där L’Extravaganca-vinet blev inte ens min favorit!
Turen gick sedan vidare till Château d’Yquem, här var det mer principen se men inte röra som gällde!
Mögelsvampar som gör så att druvorna skrumpnar och sockerkoncentrationen blir högre.
Nu snackar vi exklusiva viner, druvorna på en vinranka ger ett glas vin!
Den skånske vinsamlaren, Nils Stormby, valde att auktionera ut sina viner 2007 för att undvika att hans arvingar skulle ”komma hit och plocka en Yquem till en tillfällig chokladmousse”. Några av Yquem-flaskorna såldes på auktonen för cirka 97 000 kronor styck! Skål på det!
Även staden Bordeaux är en trevlig bekantskap, man kan summera våra dagar här med att vi åt och drack, drack och åt. Och promenerade!
En av stadens sevärdheter är, inte helt oväntat, ett vinmuseum – Cité du Vin! Här kan man tillbringa timmar med att lära sig allt om vinets historia från år 6000 f.Kr till nutid.
Byggnaden är en sevärdhet i sig!
En annan sevärdhet är världens största byggda vattenspegel, Miroir d’eau, placerad mellan Place de la Bourse och floden La Garonne.
Canelé är en lokal specialitet, ett bakverk med mjukt innandöme med smak av rom och lite karamelliserad yta.
Middag hos Cyrielles föräldrar, finviner och gåsleverpastej i trevligt sällskap! Spårväg med gräs, precis som det ska bli i Lund!
Det går att tävla i det mesta. Till och med i luftballongflygning. EM i denna udda sport går av stapeln vartannat år och denna gång var tävlingarna förlagda till Mallorca. 100 ballonger från 25 länder deltog.
Det pågick under fem dagar med flygningar morgon och kväll. Det fanns inte mycket info om tävlingen på nätet och att hitta exakt var och när det var lämpligt att titta på detta var inte lätt. Vi förstod att nåt skulle hända ikring ett ”gräsflygfält” utanför Manacor.
Ja! Kanske var vi nu på rätt plats för EM-tävlingarna 🙂
Skyltningen var nästan obefintlig, men när en karavan av bilar med ballongkorgar på släp dök upp så var det nog rätt plats vi hittat.
Vi parkerade i ett ”dike” och promenerade in. Vi bänkade oss bakom ett plastband bara några meter från ballongfararna med en känsla av att så här nära kan man inte vara. Ballongen får ju inte plats.
Korgarna låg på plats och en liten bit ballong var uppdragen ur förvaringspåsarna, men annars hände inte mycket.
En liten röd flagga spelade en viktig roll i sammanhanget. Efter mer än en och en halv timme så hissades en gul flagga istället. Vinden hade mojnat tillräckligt. Nu kändes det som något var på gång. Fem minuter senare hissades till sist den gröna flaggan!
Nu gick startskottet! Full fart på de tävlande. Ut med ballongerna, snabbt in med luft och på med brännarna. Avspärrningarna var för nära, publiken fick flytta på sig, full aktivitet, vem skulle lyfta först?
Än så länge ser det lugnt och välorganiserat ut.
Men sen blev det kaos! Plötsligt var fältet fyllt av enorma ballonger som knappt fick plats. De är ju cirka 25 meter i diameter och avståndet mellan dem var inte stort.
Kamp om luftrummet!
Vilken häftig upplevelse det blev! Alla åskådare sprang fram och tillbaka med något som bara kan beskrivas som ett stort WOW!
Det tog bara 5 minuter för de första att lyfta och efter 10 minuter var alla iväg.
Kaos och knuffar i starten!
Vad tävlingen exakt gick ut på förstod vi inte. En utstakad rutt ska följas och det finns måltavlor på 10 meter i diameter längs vägen. Flera uppgifter ska utföras som inte en oinvigd har koll på. Vem som vann? Ja inte ens det har vi lyckats få reda på. Men, det viktgaste är ju inte att vinna…
Salt var guld värt förr i tiden. Så viktigt att till
och med ord för lön refererar till salt. Salary på engelska, salario på
spanska!
Medelhavet är saltrikt och på många håll utvinns den ädla varan. I närheten av den fina stranden Es Trenc på Mallorca finns en ”saltfabrik” som både utvinner stora mängder industrisalt och matsalt men också ett speciellt gourmet-salt som är lite av ett hantverk.
Salt, salt, salt…
Vi besökte saltindustrin och gick med på en guidad tur
för att förstå hur saltet utvinns.
Grundprincipen är enkel: havsvatten leds in i dammar
och sedan låter man solen och värmen dunsta bort vattnet så att saltet blir
kvar och kan samlas ihop.
Industrisalt och ”vanligt” matsalt utvinns ur stora dammar där saltet lägger sig på botten och sedan används en grävmaskin för att skrapa ihop det.
Lagras gör saltet i stora högar.
Det finaste saltet som utvinns kallas för ”flor de sal” och kräver speciell omvårdnad. I mindre bassänger och med perfekt väderlek (sol, varmt, svaga vindar och inget regn) så växer i kristaller på vattenytan.
Detta skördas försiktigt med skrapa och sorteras sedan för hand för att rensa bort orenheter.
Inte alls skördetid just nu… Man får tänka sig att det är ett vitt lager på ytan, färdigt att lyfta med skrapan.
Resultatet blir ett ”lyxsalt” som tydligen inte bara
skördas på ett speciellt sätt utan innehåller mer andra mineraler än vanligt
salt.
Nu var det inte bara salt som lockade utan också
möjligheten att se flamingos. De kommer hit för att frossa i små räkdjur och
bli rosa av ätandet.
Men, inga flamingos i sikte och fel dag att skörda salt… Stora saltberg fick vi se i alla fall och en intressant rundvandrig var det.
Som på många andra ställen så finns det nedlagda järnvägar på Mallorca. När det begav sig fanns 10 tåglinjer och 25 mil järnväg på ön.
I nordöstra hörnet av Mallorca fanns linjen Artá-Manacor som blev klar 1921. En sträcka på ca 3 mil som förband några små samhällen längs vägen.
På 1960-talet var hela järnvägsnätet på Mallorca omodernt och konkurrensen med biltrafiken blev för stor. Linje efter linje lades ner.
Efter flera försök att senare rusta upp järnvägarna gav man till sist upp och lade för ett tag ner alla tankar på spårbundna transporter. Sträckan Artá-Manacor blev istället cykel- och promenadväg som drivs av en spansk organisation som arbetar med att bevara den gamla järnvägskulturen.
Vias Verdes kallas de och finns över hela Spanien.
270 mil allt som allt!
Nu när den värsta sommarhettan har lättat lite var det dags att testa Mallorcas Via Verde. En sträcka på ca 3 mil mellan Manacor och Artá.
Vi startade i Artá eftersom där finns en cykeluthyrning i gamla stationshuset där ”spåret” börjar.
Vår första etapp blev ca 200 meter. Sen var det dags för kaffe! Ja vi hade ju kört bil från Palma, så det var fullt förståeligt 🙂 .
Sedan bar det av på en lite längre etapp. Det hela började med en behaglig svag nedförsbacke till byn Son Servera. Att det var nedför förstod vi dock inte förrän på vägen tillbaka när det definitivt var UPPFÖR hela denna sträcka…
Underlaget längs hela vägen är grus. Ofta väldigt grovt grus eller till och med stenar. Kanske har ytlagret spolats bort med de kraftiga regn som varit de senaste dagarna. Lite skumpigt var det i alla fall. Hela sträckan är en enda lång allé av nyplaneterade träd. Det kommer att bli riktigt skuggigt och fint om några 10-tal år!
Banan går genom vackra och gaska öde områden ut mot Mallorcas ostkust.
Mitt i all lantlig idyll skymtar Cala Millor vid kusten. Ett av de mer turistiga ställena på ostkusten.
Nästa by är Son Carrió. Kyrkan på toppen, mitt i byn, som det ska vara!
De gamla stationerna är alla fint renoverade och färdiga för någon verksamhet (caféer, barer, 🙂 ), men tyvärr inget liv i dem ännu. Kanske förståeligt eftersom det inte var många fler än vi som cyklade eller gick längs banan.
Stationshusen i Son Servera, Son Carrió och San Sant Llorenç. I samma stil och fint renoverade.
Långa sträckor av banan är kantad med Berlinmurliknande cementblock. Troligen för att skydda mot nedfallande sten från sidorna, men det verkar lite underligt på vissa ställen och är inte så vackert.
Några konstverk pryder de gråa blocken. Betydligt trevligare!
Jordklotet pressas på sitt innehåll…
Det rullade på så pass bra att vi inte gjorde något stopp förrän i Sant Llorenç efter 21 km. En fin liten by som blev känd vida omkring för ett år sedan när floden genom byn svämmade över och 13 personer dog i vattenmassorna. Hemskt att tänka sig att det kan bli en sådan katastrof av 170 mm störtregn. Ett hårt slag mot detta lilla samhälle.
Mycket vatten ser det ut att kunna rymmas i flodfåran genom Sant Llorenç, men inte nog för att stoppa översvämningskatastrofen 2018.
Sant Llorenç tyckte vi var ett bra ställe att vända tillbaka mot Artá i. Ett stopp i Son Servera blev det också.
Som sig bör i Mallorcas små byar: en liten gågatebit, ett torg, fina små uteserveringar och en lugn och skön stämning!
Sista milen tillbaka till Artá var som sagt en lååång lite seg uppförsbacke… Vi trampade tappert på och tog ett antal selfies som omväxling.
Cykla bör man…
Det kan påpekas, efter denna sorgliga utveckling för spårbunden trafik på Mallorca, att det nuförtiden finns tre nya sträckor med lokaltåg som förbinder Palma med Inca, Sa Pobla och Manacor.
Mallorkinerna är mästare på festivaler av olika slag. Allt kan firas med en ”fira” – snigelfestival, ölfestival, aprikosfestival, vinfestival (förstås), mandelfestival och så vidare. Varje by verkar ha sin grej och det handlar nog alltid om något som kan ätas eller drickas.
För några veckor sedan var det dags för melonfestival i byn Vilafranca de Bonany och vi var förstås på plats. Förvånade både över byns storlek, utbudet och antalet besökare som trängdes i värmen. För övrigt en by som vi helt missat tidigare, men som gav mersmak! Man kunde provsmaka melon, lära sig om olika sorters meloner, ta reda på vem som hade lyckats odla fram den tyngsta melonen och förstås köpa meloner!
Allt handlade förstås inte om meloner, andra utställare fanns också på plats och man kunde köpa allt från plastiga plastleksaker till fina handgjorda smycken.
Som vi har cyklat! I Köpenhamn, i Malmö, i Lund, på Österlen och förstås ett antal gånger till och från Lomma!
LommaSkåne är platt, men inte när man cyklar uppför Brösarps backar!Malmö
I Malmö hittade vi även detta (inte av en slump, slump är inget för David, han kollar allt i förväg):
Nordic Street Food i de gamla lokstallarna i Kirseberg!
Och som vi har badat. Eller inte! Men vi har varit vid flera olika stränder/badplatser och känt på det kalla vattnet!
Alldeles för många gånger har vi fått cykla snabbt för att hålla undan för regnet!
Vi har också betat av listan över saker vi saknar när vi är i Palma, som släktträffar, kompishäng, Ballerinakex, och grillkvällar. Grillat är godast och något vi längtar efter varje sommar när vi kommer till Lund!
Vad gör väl lite regn när man få äta kolgrillat i trevligt sällskap i Yngsjö?
Fyra veckor har vi fått njuta av svensk sommar och nu är vi redo för Mallorca igen!
Sommar i Lund och stockrosorna blommar längs kullerstensgatorna!
Varje sommar när vi är i Sverige försöker vi få till en cykelutflykt till Köpenhamn. Vissa år blir det inte av på grund av regnrisk varje dag och förra åter blev det inte av för att det var så varmt. Känns osannolikt att det faktiskt var så soligt och varmt flera veckor i sträck.
Men i år kom vi iväg, lyckades dessutom lura med oss mina systrar med respektive så vi var sex personer med cyklar som skulle med tåget över Öresundsbron. Det sägs att ”cykelvagnen” kan ta nio cyklar (cykeln åker på barnbiljett) och det stämmer säkert om där inte är några barnvagnar eller resenärer med resväskor! Men det är där ju eftersom många av dom som åker över bron är på väg till/från Kastrup! Trångt var det, men fram kom vi!
Köpenhamn är ett cykelparadis! Visserligen mycket trafik, det är ju en miljonstad, men så himla välordnat för cyklister med 30 mil cykelbana. Dessutom är de danska cyklisterna mästare på att cykla i stadstrafik – det är visst inte vi! Vi glömde räcka ut handen när vi skulle svänga, glömde göra stopptecken när vi skulle stanna och eftersom vi inte alltid hade koll på vart vi skulle så cyklade vi ibland i fel fil.
I Nørrebro blev det lite hur som med cykelbanorna…
Vi har sällan något givet mål när vi cyklar i Köpenhamn, njuter mest av cykla i nya miljöer och gör täta stopp för mat och dryck.
Vi startade vår cykling med en tur till Bjerget. Ett berg i Köpenhamn! Med tanke på att Danmarks högsta berg, Møllehøj, endast är 170,86 möh så var förväntningarna rimliga Själv var jag säker på att Danmarks högsta berg var Himmelbjerget, men det var visst fel.
Turen gick sedan vidare via Havneringen förbi nybyggda bostadsområden där flera av lägenheterna har egen båtplats precis utanför köksfönstret. Vattnet sägs vara rent och det var årets varmaste dag så på några ställen simmade folk omkring i de små kanalerna!
Den livliga stadsdelen Nørrebro gillar vi skarpt, här finns allt från halalslaktat kött till hipstercaféer och microbryggerier. Något lokalt ölbryggeri står alltid på Davids lista, i år tog vi en öl på To Øl.
Ett väldigt trevligt stopp var Nordens största street food market, Reffen! Här ska entreprenörer få blomma och gourmander få njuta av ekologiskt odlad mat från hela världen. Allt så klimatsmart som möjligt!
När paltkoman infann sig var det bara att ta plats i en av de många solstolarna längs kajkanten. I turistspäckade Nyhavn blev vi lite törstiga och gjorde ett sista stopp innan hemfärd!
Bangkok blev sista stopp på Asienturen denna gång. Det är alltid trevligt att komma tillbaka hit och känna på den smått kaotiska storstadsatmosfären.
Endast en dag i staden blev det denna gång. Vi kände inte att det var några nya nödvändiga sevärdheter att besöka, utan ville istället ägna oss åt att promenera omkring och försöka hitta en god thaicurry!
Vi bodde i Makkasan-distriktet för att ha nära till tåget ut till flygplatsen. Ett hotell med egen skybar (som vi annars tänkt att leta upp någon att besöka) och en fin utsikt över staden.
Nästan granne med Bayoke Tower-hotellet med 88 våningar.
För att komma till något bra matdistrikt passade vi på att åka flodbåtstransport. Båtar på de små bifloderna till Chao Phraya-floden som la till vid hållplatserna i ett rasande tempo. Det gällde att på några få sekunder kasta sig ombord för att komma med och samma sak när man skulle av.
Vi hittade en thai curry-restaurang efter en del sökande i gränderna vid Sukhumvit road, världens längsta gata. Här på soi (”tvärgata”) 1 börjar den och sedan löper den på till gränsen mot Kambodja nästan 50 mil bort!
Jag spårade också upp vad som anses vara ett av Bangkoks lite hippare områden att bo i och att besöka: Ari. Området ligger några kilomenter norrut från centrum. Vi kom antagligen dit vid fel tid på dagen. Förmiddagen var väldigt lugn och tyst. Inte mycket öppet. Vi promenerade omkring, fastnade i en lååång återvändsgata och studerade el- och bredbandsledningar 🙂 . Inte så lyckat alltså, men ett fint område att bo i kändes det som.
El- och bredbandsledningar i en enda salig röra…
Det visade sig att vi bodde precis vid en stor mat/natt-marknad kallad Talad Neon. Massor av god mat att välja på, en del med underliga ingredienser, eller kanske bara underliga översättningar?
Vegetariska ägg, hökar och hästar???
Besöket slutade med en kaffe på ett mycket udda djurkafé!
Minimalt kafé som inte är känt för sitt kaffe…
Slow But Sure Cafe heter stället som ligger inne på nattmarknadsområdet Talad Neon.
Alla möjliga djur på ett litet kafé som var mindre än ett vanligt vardagsrum…
Jag vill också ut och gå på matbordet!
Inte det mest djurvänliga arrangemang kan man tycka, men svårt att veta hur djuren har det jämfört med andra djur i fångenskap. Det liknar en djurpark med människor på besök i burarna. Helt fria djur är förstås det bästa. Djuren var dock väldigt ”sociala” mot allt och alla.
Även viss mat serverades, men det kändes säkrast med varmt kaffe om man inte skulle riskera att dela med någon randig krabat. Allt verkade vara av intresse, till och med mobilskal!
Bästa sättet att upptäcka saker är att hyra en scooter (egentligen är det en lätt motorcykel, som Camilla kallar moppe för att det låter mindre farligt 🙂 ) att köra runt med. Målet för turen var My Son, som är ruinerna av ett gammalt hinduiskt tempelområde.
Nu blev turen inte riktigt som planerat. Trafiken inne i Hoi An gjorde att vi snabbt ändrade planerna och styrde mot Marmorbergen i utkanten av Da Nang istället. Lite närmare och lite enklare vägar att hantera tänkte vi.
Trafiken är lite speciell även om vi inte körde mitt i någon storstad. Det svåraste att anpassa sig till är att man inte ska stanna i korsningar utan använda tutan istället. Fyrvägskorsningar utan ljus sköts genom att man följer strömmen av mopeder och bara ”glider igenom”… Om man passerar andra till höger eller vänster har mindre betydelse, bara man inte stannar. Inte lätt att lära sig, så vi försökte planera en rutt utan för många vänstersvängar i korsningar. Ja, för det är högertrafik som gäller som grundregel i alla fall.
För vietnameserna är körningen väl intränad och en scooter är tillräcklig som familjefordon. Vi blev omkörda av en familj på fem personer, varav två barn sov!
Lite underligt för en säkerhetsindoktrinerad nordbo är att de vuxna ofta har hjälm, men inte barnen. Märklig prioritering kan tyckas.
Första mål blev då alltså Marmorbergen. Fem marmorrika bergstoppar som ska representera de fem elementen enligt traditionen (metall, vatten, trä, eld och jord). Flera buddistiska tempel finns att besöka på ”vattenberget” Thuy Son, som är det av bergen som det går att ta sig upp på.
Hiss är det som gäller om man inte vill gå upp i den 35 gradiga hettan…
Bergen är fulla av grottor också, som ger lite svalka och som används som tempel.
Tempel och pagoder är vackra att beskåda, men utsikten är inte dum den heller.
Kring bergen finns otaliga butiker som säljer marmorprylar, allt från små prydnadssaker till trägårdsstatyer. Nej, vi handlade inte någon jättebudda att ta med på scootern.
När vi nu ganska smidigt hade tagit oss hit på scootern så tänkte vi att vi kunde ta ursprungsmålet My Son också när vi ändå var på gång. Fina små byar körde vi igenom längs Thu Bon-floden. Google maps hade stakat ut en trevlig liten väg utan så mycket trafik.
Vi körde en lång sträcka på ön Gò Nổi i floden, sedan tyckte kartan att det skulle finnas av överfart till fastlandet, men riktigt så var det inte, i alla fall inte scootervänlig.
Först blev vägen en sandig stig…, sedan skulle här funnits någon form av överfart…
En bra bit tillbaka igen var enda lösningen och då kände vi inte för att fortsätta mot målet. Inget My Son den dagen alltså.
Det är alltid trist att köra samma väg tillbaka så vi provade något som såg ut att vara en bro till fastlandet. Till ”fel” sida om man skulle till My Son, men rätt om man skulle tillbaka till Hoi An. Det visade sig vara en järnvägsbro med smala mopedspår på sidorna. En brant stig upp och sedan gällde det att inte vingla. Vi tvekade på hur det skulle gå. Då kom en hjälpsam ortsbo på scooter och frågade om han skulle skjutsa över Camilla. Så fick det bli! Det var tillräckligt svårt att köra själv utan ytterligare last att vingla med. Vi var så koncentrerade på att ta oss över att vi glömde att fotografera utmaningen. Ett litet ”lån” från nätet fick det bli istället.
En motorcykelöverfart där det gäller att inte vingla! Tur att inte tåget kom i alla fall.
Men, skam den som ger sig. Någon dag senare tog vi en taxi till My Son istället. Bara 600 000 Dong för taxi 1 timme till My Son, som sedan väntar på en där och sedan transport hem igen! Ja, Dongen är inte värd så mycket så det blir ca 240 kr. Det där med alla nollorna på sedlarna är lite farligt. Är det en 500000-sedel eller 50000 sedel??? Det gäller att ha koll och räkna nollorna rätt.
My Son liknar ett litet Angkor Wat ungefär (den enorma staden och tempelanläggningen i Kambodja). Hinduiska tempel tillägnade guden Shiva byggdes i My Son i olika faser under 1000 år från 300-talet.
Det var väldigt turisttomt när vi var där, vilket var helt perfekt.
Tyvärr blev mycket av My Son förstört och plundrat under Vietnamkriget då FNL hade det som bas och amerikanarna bombade området. Flera bombkratrar finns kvar och har försetts med skyltar, som förklarar de stora groparna här och var.
Nu hade foodiesarna åkt till Kina och vi till Vietnam, men vi gjorde vad vi kunde för att fortsätta hitta lokala specialiteter. Och mat värd att köa för!
Som en riktig rivstart började vi med en guidad matvandring, en present vi fått av…. ja, gissa vem! Anmälda till just denna guidning var David och jag. Punkt. Extra lyxigt alltså! Vår guide Emma visade oss (i ösregn förstås) matmeckat Hoi An!
Vi startade med denna rätt och jag som både hör lite dåligt OCH har svårt att ställa om till engelska med asiatisk accent fick fråga om flera gånger vad rätten hette. Till sist blev David trött på mig och förtydligade ”omelett, hon säger omelett”!
Ser inte ut som en omelett. Smakar inte som en omelett. Men gott, till och med ”köttbullen” fick godkänt!
Sedan var det dags för nationalrätten Phở , nudelsoppa med diverse tillbehör som vit (omogen) papaya, böngroddar, kött och chili. Och koriander, alltid koriander! Kul med guidad tur, för här landade vi på ett litet ställe på en bakgata som vi aldrig hade hittat till annars!
Här fick vi också veta att om det ligger papper och och skräp på golvet så är det ett tecken på att restaurangen är bra och har många gäster (så många att personalen inte hinner med att städa undan mellan varven).
Vi guidades vidare i staden, slurpade i oss en kaffe med kondenserad mjölk för att sedan avsluta med en Bánh mì – en baguette fylld med grönsaker, kött och en näve koriander. Baguetter (och annat bröd) blev populärt här under den franska kolonisationen, då det även blev fart på ölbryggandet i landet.
Bánh mì extra allt kostade ca 10 kr.Såhär såg det ut om man ville äta en Bánh mì i rusningstid! Kööööö!
Utbudet av restauranger kändes oändligt och det var svårt att välja, ibland fick sittvänligheten avgöra. Det ÄR svårt att njuta av middagen när man sitter på barnmöbler av plast!
Miss Vy är en välkänd kock med matlagningskurser och flertalet restauranger här i Hoi An. Vi testade en av dem, Morning Glory, där njöt vi av nudelrätten Cao Lau med tjocka nudlar, spröda rischips och marinerat fläskkött på toppen (vanlig street food som säljs lite varstans längs gatorna) och megasupergoda White rose dumplings, en lokal specialitet av dumplings gjorda på rismjöl och fyllda med räkgojs!
Jag som är en marknadsfreak strosade omkring på den lokala marknaden cirka varje dag. Frukt och grönt i överflöd!
Råkade även hamna på fågeldelen av marknaden och det var mindre trevligt. Speciellt det tillfälliga ”slakteriet” under bron!
Självklart fanns det även en nattmarknad i stan. Här åt vi varken grillade grodor eller bläckfisk, men däremot grillat rispapper med spännande fyllning!
Rääälia grååådor!
När det kommer till kakor och desserter tycker jag alltid det är svårt att hitta riktigt goda saker utomlands. Jag gillar ju ändå dammsugare och ballerinakex mest! Men testa måste man!
Uppifrån och ner: Sötbesk kaka med puffat ris! Bakom en meter av virat bananblad gömde sig en liten…. hm, degklump av sött rismjöl (glutinous rice flour, som trots namnet inte innehåller gluten)! Mangocake som var en rismjölsbulle med jordnötsfyllning. Den har förmodligen aldrig varit i närheten av en mango, men heter så eftersom den har samma form som en mangokärna.
Då var det godare med rambutan!Godast av allt, vietnamesiska vårrullar (eller färska vårrullar). Då får man gambla lite och äta både sallad och kalla räkor…Var ska vi torka all vår chili? Varför inte här på gatan?
Det kan väl kanske också hända att vi hamnade här, på The Hill Station, för att inmundiga lite europeiska delikatesser! Ost och vin is da shit!
Oklart varför David ser ut att ha en benprotes och gigantiska fötter, hahaha!
