Halvön Formentor ligger längst norrut på Mallorca. En smal 1,5 mil lång halvö som slutar vid fyren Far Formentor. Vi valde att åka hit just nu i turistfria nedtrappningstider för Coronan eftersom här normalt är väldigt trångt med folk på sommaren. Sedan något år är den enda vägen som går ut på halvön avstängd för biltrafik från juni till augusti. Bussar kör fram och tillbaka istället.
Första stopp på vägen, efter några hårnålskurvor när man lämnat Port de Pollenca, är utsiktsplatsen Es Colomer. Här har vi stannat några gånger förr, så nu körde vi helt enkelt förbi.
En vintervy från utsiktsplatsen kan se så här maffig ut.
De två milen ut till udden och fyren var nästan helt fria från trafik, bara någon enstaka cyklist som säkert njöt av den öde vägen. Mitt i vintern kan det vara så, men det har nog inte hänt på sommaren sedan turismen startade.
Far de Formentor byggdes i mitten på 1800-talet. Då var det båt- eller åsnetransport över bergen som gällde. Nu är det lättare att ta sig fram och till och med möjligt att stanna var som helst för ett foto.
Lätt att hitta parkering var det 🙂
På vägen tillbaka blev det ett stopp vid den fina lilla stranden Platja de Formentor.
Stranden välkrattad och badvakten redo!
En högsäsongsdag är här troligen proppfullt på den lilla stranden. Nu var det ett riktigt paradis! Lite asienstrandkänsla över detta.
När badgästerna är borta passar getterna på!
På halvön finns några mer svårtillgängliga badvikar också. Vi hade spanat in Cala Murta, men gångvägen dit var tyvärr stängd och låst. I närheten ligger Cala Figuera (en av flera med samma namn på ön), som vi valde att bara studera på lite avstånd.
Så här efter en lååång hemkarantänstid och stegvis nedtrappning till ”det nya normala” längtar man verkligen efter att kunna ta några turer i Palmas gamla stad igen. Nu när det är möjligt passar jag på att dokumentera de två sista trettondelarna av gamla staden. De andra 11 stadsdelarna handlar det om här:
Nu handlar det om den äldsta kärnan av staden, stadsdelen kring katedralen som heter La Seu och stadsdelen kring rådhuset, som heter Cort.
Katedralen och det kungliga palatset Almundaina har fått de bästa platserna med utsikt mot havet.
Katedralen tål alltid att fotograferas. Dag, som natt, i alla väder!
Dessa vackra byggnader har tillägnats egna inlägg tidigare.
Vid Plaça de Cort ligger Palmas rådhus, en byggnad från 1600-talet.
Mitt på torget finns Olivera de Cort. Ett 600 år gammalt olivträd.
Inte någon logik i hur stammarna växer på de gamla olivträden!
Precis intill ligger det mycket charmiga torget Plaça de Santa Eulàlia. Kaféerna och barerna runt torget är riktigt mysiga. Nu med lite extra avstånd mellan borden. Två meters distansiering är det som gäller och det kommer troligen att hålla på ett bra tag till.
Färre bord så här i Coronatider, men också turistfritt!
Ett annat fint torg är Plaça d’En Coll. Här är det restauranger och uteserveringar som gäller. Fast, nu då få vågar sig ut på en tur kan det se riktigt folktomt ut!
Båda stadsdelarna La Seu och Cort består mest av trånga gator och gränder.
Här på Carrer de l’Almudaina finns en del av den gamla stadsmuren kvar, men anor från romartiden.
Det verkar mycket instängt och mörkt att bo här, men många hus har vackra innegårdar som små oaser i den trånga staden.
Min spanskskola, Estudio General Luliano, ligger precis bakom katadralen.
Trots de smala gatorna och brist på fri sikt mot husen, finns här den del vackra byggnader som tex Can Corbella som byggdes kring år 1900 i nymorisk stil. Lätt att missa dem när man går förbi.
Ett pampigt hus där Real Madrid-butiken hyser in sig.
Palau March ligger granne med kungliga palatset och byggdes under andra världskriget av Juan March en affärsman som var bland världens rikaste personer. Idag är byggnaden ett muséum med en del av Juan Marchs samlingar.
Bland annat ”julkrubbor” av det mer avancerade slaget.
I gränderna bakom katedralen finns en del udda små butiker och barer. Den mest udda av dem alla är nog den engelska bokhandeln. Första gången vi besökte stället förklarade engelsmannen som sköter stället att det var lite rörigt för han inte hade sorterat upp allt än. Men, så här ser hela butiken ut alltid. Mycket charmigt är det!
Ja, faktiskt, nu känns det som att vår vardag fungerar igen (bortsett från att det är galet trist att inte jobba)!
Det här med de olika faserna som Spanien skulle igenom för att så sakta få igång landet igen utan att utmana något virus känns som ett sammelsurium av regler.
I början av maj fick vi lov att gå ut för att träna, 6.00-10.00 eller 20.00-23.00 gällde för vår ålderskategori (ja det var eller, men vi tänkte och). Vi fick träna i hela Palma kommun dessutom. Det kändes så himla lyxigt även om det fortfarande var länge att hålla sig inne mellan tio på morgonen och åtta på kvällen (då fick man passa på att gå ut och handla mat…)!
Många valde att träna längs strandpromenaden. Bilden till höger visar vår träningstid och bilden till vänster träningstiden för personer över 70 år och riskgrupper! Härligt att man visar hänsyn till de äldre!
Jag startade med att cykla gata upp och gata ner i Palma centrum.
Plaza Mayor ekar tomt!Poliserna kämpar på och bötfäller folk som gör fel, men det är inte lätt att göra rätt!
Förra veckan, när bilden ovan togs, fick man träna på stranden. Om man var ensam. Hade personerna på bilden varit från samma hushåll hade de fått promenera tillsammans längs stranden under förutsättning att de var max 1 km hemifrån. Men inte träna och inte sitta ner och prata! Däremot var det tillåtet att sitta ner och prata på någon av alla uteserveringar som öppnat. Även om man inte var från samma hushåll. Var som helt på hela ön dessutom. Och gärna i sällskap upp till tio personer…
Från och med denna vecka får vi träna när vi vill. Nej, det hade varit för enkelt! Men när vi vill utom 10.00-12.00 och 19.00-20.00 då det är reserverat för personer över 70 år och andra riskgrupper. När vi inte får träna eller promenera kan vi fortfarande handla och besöka barer. Vi får dessutom vara på stranden och bada i havet. Så det gjorde vi idag, i Sa Calobra. Serpentinvägen dit är fin, men läskig i vanliga fall då det susar fram galna cyklister här. Idag var det endast en och annan get som var ute och vimsade på vägen.
Sa Calobra
Ibland när jag är ute och går eller cyklar så stelnar jag till och tänker febrilt: Får jag vara här? Nu? Vad är klockan och vart är jag på väg? Och framförallt var är mitt munskydd (som nu är obligatoriskt på alla offentliga platser där man inte kan garantera ett avstånd på två meter)!
Säkrast är att befinna sig på en restaurang – det är tillåtet för alla ålderskategorier under hela dagen.
På måndag går vi in i fas 3, som är den sista. Det diskuteras fortfarande när turismen ska släppas på och vi diskuterar var vi ska tillbringa vår sommar. Stanna i Spanien eller köra till Sverige – det är frågan!
Det var ju lite av en slump att vi hamnade i Palma istället för i Lund när vi avbröt vår sydamerikaresa och då tänkte vi att det inte spelade så stor roll, vi känner oss hemma på båda ställena. Vi visste då att Spanien var satt i hemkarantän och att det skulle vara fyra dagar kvar av den karantänen när vi väl kom dit. Jo tjena! 4 dagar + 2 veckor + 2 veckor + 2 veckor skulle det visa sig att karantäntiden skulle bli för oss. Inför varje förslag till förlängning har jag varit helt säker på att det inte skulle bli av eftersom det känts så inhumant. Men alla förslag till förlängning har klubbats av kongressen och varje gång har känslan av att befinna sig i ett känslomässigt limbo förstärkts. Ingen Anders Tegnell här inte!
Så hur sammanfattar man 46 dagar i karantän? I stort kan vi summera det med att det varit helt OK, vi är två personer, vi trivs i varandras sällskap, vi bor i en rymlig lägenhet, vi har en balkong och vi har allt vi behöver! Dessutom är vi aningen introverta och det underlättar i ett sådant här läge! Men, för all del, det var ju inte så att man gjorde glädjeskutt varje dag direkt! Inte heller kändes det som att vi kunde gnälla över småsaker med tanke på hur många andra som drabbats på riktigt (av allt från ekonomiska svårigheter till dödsfall). Det var bara att gilla läget!
En tröst är i alla fall att karantänen verkar ha hjälpt för att begränsa smittan. Sex dagar efter instängningen började så noterades det högsta antal nya fall på Balearerna. Sedan dess har det minskat stadigt och är nu sex veckor senare nära noll per dag. Det är bara att hoppas att det inte ökar igen när alla blir ”utsläppta”.
En del karantänregler var svåra att förstå och därmed provocerande: Köra bil var OK, men endast en person i bilen åt gången. Detta drabbade två vänner som på väg till flygplatsen fick böter för att de åkte i samma bil. De är ett par, bor ihop och skulle resa tillsammans… Taxibilar fick endast ta en passagerare åt gången. När vi kom från flyget fick vi därför ta varsin taxi hem… Hm, det gjorde att vi, om vi var smittbärare, fick chansen att smitta två taxichaufförer istället för en. Promenader var förbjudna. Det gjorde att vi båda, dagligen, gick till olika affärer för att handla mat. Det hade varit mindre smittrisk om man fått röra sig utomhus en stund varje dag utan att behöva gå in i någon affär. Barnen fick inte gå ut på sex veckor. Sex veckor, en evighet för ett barn! Man blir ledsen av blotta tanken på hur vissa barn haft det under denna karantän! De sista två veckorna ändrades reglerna och barn under 15 år fick vara ute och leka en timme varje dag i sällskap med en vuxen.
Två meters avstånd, munskydd på och välskyddad personal!
Regelverket sa att vi endast fick gå ut för att handla mat (och uppsöka sjukvård om det hade behövts). Så vi handlade mat. Varje dag. Båda två (fast inte tillsammans, för det var inte tillåtet att vara ute med någon annan). Som värsta rebellen gick jag till matbutiker lite utanför vårt område, som köttbutiken Ca Na Paulina två km bort längs strandpromenaden. Att promenera längs strandpromenaden var tydligen mycket suspekt så där blev jag stoppad av polis vid fyra olika tillfällen och fick då tala om var jag bodde, varför jag var ute samt visa mitt kvitto från butiken. Klarade mig från böter varje gång och med tanke på att bötesbeloppen startade på drygt 6000 kr så var det med en lättnadens suck!
Tänker att risken för coronasmitta inte är så stor just här…
När man tänker tillbaka förstår man inte riktigt vad man gjorde med all tid. David har jobbat en del, men själv har jag varit permitterad. Svenska skolan har kört distansundervisning i alla årskurser men det är svårt att arbeta som elevassistent på distans.
Han har inte bara jobbat, han har joggat också!
Träning är en viktig del av vår vardag så det försökte vi få till varje dag, jogging, zumba, cirkelträning och hopprep har vi roat oss med. Sedan har Netflix har räddat många timmar åt oss och när allt känts trist har digitala träffar med släkt och vänner varit bästa medicinen. Möjligen har ohemult mycket tid ägnats åt att tänka på mat, laga mat och att äta.
Men så söndagen den 26 april hände det sig att barnen skulle få gå ut, fortfarande med många restriktioner men efter sex veckor fick de äntligen vistas utomhus. Och, hör och häpna, då kom även ett förslag att vi över 14 år skulle få gå ut för att motionera. ”Redan” lördagen den andra maj skulle detta få ske och vi väntade otåligt för att se om det verkligen var sant. Och det var sant… En gång per dag mellan 6.00-10.00 eller 20.00-23.00 får vi promenera tillsammans med en person från samma hushåll inom 1 km hemifrån eller jogga/cykla i hela Palma kommun, men då ensamma.
Nu finns det även en plan, med fyra olika faser, för hur Spanien successivt ska ta sig ur karantänen helt. Restriktionerna är fortfarande många och alla rekommenderas bära plasthandskar och munskydd vid utevistelse! Första fasen med start den 2 maj innebär att vi får vara ute för att motionera och då öppnar även frisörer. Den 11 maj öppnar mindre butiker och barer med uteserveringar och man får förflytta sig över hela ön samt träffa andra människor igen. Den 25 maj får barer och restauranger ha servering även inomhus och biografer, kyrkor och köpcentra öppnar. Den 8 juni öppnar stränderna för badgäster och först i september kommer skolorna igång igen! Långledigt för mig alltså! Turister från utlandet kommer eventuellt att få komma hit i slutet av juni.
Nu tänker vi, förutom att se till att komma till en frisör ASAP, utforska vackra Mallorca utan att trängas med en massa turister.
Vår sydamerikaresa blev tre veckor kortare än beräknat, men vad gör väl det om hundra år? Hem kom vi i alla fall!
När vi kom till flygplatsen i Santiago för att åka Santiago-Sao Paulo-London-Köpenhamn-Lund visade det sig att det inte gick att flyga via Brasilien. Hmmm… Efter lite meck hit och dit blev vi ombokade till Santiago-London-Madrid-Palma istället. Tur man är flexibel.
Flygplatsen i Santiago påminde mer om ett fältsjukhus än om en flygplats, men inte för att folk var sjuka utan för att de väntat i två dygn på att få resa tillbaka till Buenos Aires.I London var det en del folk i rörelse. Några hade tagit det säkra före det osäkra inför flygresan..,I Madrid ekade det kusligt tomt…
Från Madrid till Palma går det endast ett flyg per dag i nuläget och vi kom med tisdagens plan! Så nu är vi hemma och ska anpassa oss till ett liv i karantän!
Viña del Mar – Hit kommer vi att återvända när tillfälle ges!
Innan vi lämnade San Pedro hann vi i alla fall med några fantastiska turer ut i Atacamaöknen.
Precis utanför San Pedro ligger Valle de luna (måndalen). Ett område som påstås likna månens yta med sand, salt och berg i olika färger. En prototyp av marslandaren provades här för att likna de verkliga förhållanden som väntade.
Nej, det är inte snö, det är salt!
Området ska helst besökas på seneftermiddagen för att skuggorna ger extra effekt på landskapet.
Vi hade turen att hinna med ett besök här. Dagen efter stängdes alla parker och turistattraktioner i området pga coronaepidemin.
Folksamlingar skulle också undvikas vilket gjorde att restauranger antingen stängde eller minskade antal bord för att sprida gästerna mer. Det är första gången som detta sker någonsin i San Pedro. Alla turister försökte lämna området så fort som möjligt och hotellen stängde ett efter ett. Vi var till sist de enda gästerna på vårt hotell med 20 rum.
Hotel Jardin de Atacamas trädgård som vi till sist hade för oss själva.
De snabba och ganska tuffa restriktionerna gjordes när det fanns 4 konstaterade coronafall i regionen där San Pedro ligger med en halv miljon invånare.
Sista dagen i San Pedro tog vi en tur upp i bergen mot Paso de Jama (gränsen till Argentina). Detta är inte en park med inträde utan helt enkelt en tur upp i de fantastiska Anderna.
Vägen från San Pedro går snabbt uppför. Byn ligger på 2400 m.ö.h så det blir snabbt ordentligt högt. Vårt mål var Caldera la Pacana drygt 11 mil från San Pedro.
På vägen passerar man den imponerande Lincancabur-vulkanen. Toppen på nästan 6000 meter ligger på gränsen till Bolivia.
Lincancabur ser inte så hög ut när man redan är på 4000 meters höjd.
Efter 6-7 mil var vi uppe på 4 800 meters höjd och började känna oss lite konstiga pga den tunna luften. Lederna kändes sega och till och med bilen blev slöare att köra på grund av syrebristen… Vi funderade på att vända. Vägen gick inte bara upp till ett pass och ner igen utan det handlade om flera mils körning på en högplatå runt 4 500 meters höjd.
Som tur var vände vi inte utan nådde målet efter några stopp för att fotografera lamadjur och flamingos.
Otroligt att lamadjuren hittar tillräckligt med föda i dessa trakter.
Vi nådde till sist saltlagunerna i kalderan La Pacana. Förhoppningen var att få se lite större mängder flamingos, men bara några få skymtades på långt håll. Men, även utan flamingos var vyerna otroligt vackra.
Snabba svängar och nu är hemresa bokad, Chile verkar vara på väg mot en lockdown och antalet coronafall förväntas fördubblas var tredje dag (idag ca 400, så fortfarande mycket lågt med tanke på att invånarantalet är 18 miljoner!). Målet för dagen var att ta oss till Viña del Mar, väster om Santiago, för att ha nära till flygplatsen på tisdag då vi planerar att resa från Santiago till Kastrup.
Dagen startade med att vi fick ett mail om att vårt flyg från Calama till Santiago klockan 12.59 var flyttat till måndag. Vi åkte ändå till flygplatsen, där var allt inställt utom ett flyg 11.51, med samma flygnummer som vårt. Det planet försökte vi förstås komma med, men det gick inte. Vi var flera i samma situation och inte ens krokodiltårar från en ung tysk tjej hjälpte!
Vi var lite förberedda på flygstrul och hade redan innan bestämt oss för att fortsätta med hyrbilen de 130 milen till Viña del Mar om det skulle bli nödvändigt. Det visade sig dock att det skulle kosta 6000 kr att lämna bilen på annan plats än där man hyrt den och det var vi inte beredda att ge, så vi tog oss en funderare.
Medan jag letade efter wi-fi på den lilla flygplatsen såg jag att tyskarna stod i en ny kö. Nu gick det att boka om till det tidigare planet, så vi ställde oss i kön. Och kom med!
Planet landade. I La Serena, 30mil norr om Santiago. Haha, men det var tydligen enligt planen, fast vi hade inte sett något om någon mellanlandning.
När vi sedan äntligen var redo för take off mot Santiago kom det på två poliser och hämtade en kille (pga dålig attityd förklarade piloten sedan) och vi fick vänta lite till.
Bergigt och vackert i Chile!
Men till sist kom vi till Santiago, tog en hyrbil till Viña del Mar och här tänker vi stanna till tisdag då vi reser vidare – moahahahaha, den hemresan kan bli ett äventyr i sig…
I rådande coronatider har vi funderat fram och tillbaka kring det här med att fortsätta resa eller åka hem… inga lätta beslut när man inte kan se in i framtiden! Vi har en hemresa bokad den 16/4 från Buenos Aires och i nuläget hoppas vi på att det ska funka (sanna optimister)! Men läget ändras ju hela tiden så vi utvärderar våra beslut ständigt.
I Spanien är coronaspridningen stor (mer än 13 000 personer smittade just nu) och hela landet är satt i karantän. I Sydamerika är det ännu inte så många smittade (Chile: 200 personer, Argentina: 75 personer), så risken att bli smittad borde vara mindre här!
Hotellet Jardin Atacama, som en liten oas. Dock lite udda tilltugg till eftermiddagskaffet! Tugga kokablad är ok, men man kan inte ta en öl på en restaurang om man inte ska äta…
Vi fortsätter alltså vårt resande, om än med lite ändrade planer och ökad försiktighet. En av planerna, att ta bussen över Anderna mellan Chile och Argentina, grusades direkt eftersom Argentina stängt sina gränser. Det gör att vi stannar i Chile, just nu är vi i San Pedro och sämre kan man ha det! Värre är det för lokalbefolkningen som tappar sina inkomster i takt med att turisterna sticker!
Inga asfalterade gator, bara dammig ökensand!
Nära Peru, Bolivia och Argentina ligger den, San Pedro de Atacama, Chiles äldsta stad grundad redan på 1400-talet av inkaindianen Túpac Yupanqui.
San Pedro med sina 10 000 invånare ses nu som porten till världens torraste öken, Atacama. En häftig plats med en blomstrande turism även om det såklart är en stor coronasvacka just nu! Här råder ökenklimat med 30 grader varmt på dagarna och sedan minst 20 grader kallare på nätterna och luften är så torr att mina kontaktlinser nästan ploppar ur ögonen redan till lunch… Dessutom ligger San Pedro på 2400 möh så man går ständigt omkring med andan i halsen!
På många ställen är det så vackert att man bara fylls av ett bubblande lyckorus!
Fascineras man av vacker natur är utflyktsmålen många och researrangörerna trängs längs gatorna! Vi turistar på egen hand och började med bad i en lagun. Direkt efter frukost körde vi mot lagunen Cejar och när vi kom dit var det inga andra turister där. Vi betalade 10 000 chilenska pesos/person (ca 100 kr) i inträde och efter att ha gått omkring en stund och bara njutit av miljön med kameran i högsta hugg vågade vi oss på ett dopp i lagunen. Det 16-gradiga!!! vattnet är så salt att man flyter som en kork, häftig känsla!
Salthalten kan vara upp till 28 procent!En Pisco Sour om dagen håller Corona från staden, det är sen gammalt!
Efter gruvstaden Calama styrde vi mot havet! Havet hade vi inte sett sedan vi lämnade Mallorca så det kändes som att det var dags nu.
Från Calama till kusten är det cirka 15 mil på spikrak väg genom Atacamaöknen. Ett enda stopp blev det för att titta på utspridda stenar 🙂 .
Väl framme vid havet återstod 13 mil längs kusten. Öken möter hav. Underligt att inget regn bildas när det finns en enorm ocean precis bredvid.
Mejillones är en gammal industristad som så sakteliga försöker bli en turiststad också. Så mycket turister såg vi inte till så här på sensommaren. Det kändes som om det bara var vi två…
Nej, det är inte vi som solbadar, det är nog några lokala soldyrkare.
Staden började byggas i början av 1800-talet för att
här var ett bra läge för guanobrytning. Att bryta fågelskit helt enkelt. Det
var en viktig råvara för gödningsmedel och annat.
Att det fanns och säkert finns mycket av den varan förstår man om man besöker stränderna utanför staden.
Stranden i Hornitos var minst sagt full av fågelliv!
Även inne kring stranden i staden finns det en del djurliv (utöver alla hundar förstås).
Pelikaner, sjölejon som solar på badflotten och kalkongamar.
Att det var sensäsong och staden inte blivit turistmål ännu betydde att det inte var så lätt att hitta restauranger som var mer än ”ett hål i väggen” och de vi till sist hittade var i princip folktomma. Casino Municipal var öppen och där var vi ensamma och serverades gigantiska portioner.
Gigantisk mussla! Men det kan man ju förvänta sig i Mejillones (=musslor).
Tillgången på alkoholhaltiga drycker visade sig också vara något helt annat än i Argentina. Bara ett fåtal ställen serverade öl och vin och även butikerna verkade behöva speciella tillstånd så det fanns små ”systembolagsbutiker” på några ställen.
Mejillones är en ganska sliten stad i skuggan av de stora kraftverken, oljeraffinaderierna och hamnen.
Torget Plaza de Armas bodde vi bredvid. Det mesta i byn består av låga enkla byggnader.
Stadens strand och strandpromenad är fin, men inte så välbesökt.
Vi tog en tur till en utsiktspunkt och en strand några mil utanför stan, ute på en udde i havet.
Målen för turen verkade inte så spännande, men vägen dit var fantastiskt! Upp i bergen på en mycket fin väg som nästan kändes overklig bitvis.
Stranden var även den mycket fin. Bara några få tältare och badgäster hade hittat hit. Det var tur att det fanns några andra där när vi körde fast i sanden då vi skulle parkera vid vattnet!
Efter några dagar i Mejillones vände vi inåt landet och uppför bergen igen. På vägen fanns inte mycket mer än oändlig öken. Men, jag lyckades hitta en sevärdhet av det udda slaget ändå! Chacabuco är en övergiven stad mitt i öknen som för 100 år sedan var en storproducent av saltpeter. Allt dog snabbt ut när ämnet kunde framställas på annat sätt. 7000 personer bodde i samhället som övergavs och tilläts förfalla. Nu har en entusiast bosatt sig där och släpper in lite besökare som passarar förbi.
Planen var att turista ett par veckor i Valparaiso och Viña del Mar som är två turistorter vid den Chilenska Stillahavskusten, men pga oroligheter som blossat upp i perioder både där och i Santiago styrde vi om rutten till lite mindre orter längre norrut i Chile (med siktet inställt på Atacamaöknen). Då hamnade vi först i Calama med 150 000 invånare, omgivet av öken. Vi anlände i solnedgången, tog taxi till hotellet och chauffören avrådde bestämt oss från att gå ut när det var mörkt eftersom det det var ett farligt område. Vi checkade in och konstaterade att det fanns restaurang på hotellet och tänkte att då slapp vi gå ut när det var mörkt. Vid närmare kontroll visade sig restaurangen snarare vara en matsal. En matsal full med män som slevade i sig gigantiska mängder mat… Till det dracks det saft, ingen alkohol fanns. (Förstod senare att alla männen var här för att jobba i stadens stora koppargruva).
Chuquicamata – världens största öppna koppargruva!
Vi övervägde att ta taxi till centrum för att äta men receptionisten tyckte det var en dålig idé, då ville han hellre beställa mat till oss med Uber så vi kunde äta på rummet. Slutligen bestämde vi oss för att äta i matsalen, men ville gärna köpa vatten och kanske en choklad. En liten butik fanns i kvarteret intill (10 m från dörr till dörr), men dit fick vi inte gå utan att dörrvakten följde med oss. Mörka kvarter och de enda som var ute, utöver de långa skandinaverna ledsagade av en muskulös man i uniform, var unga killar med dimmig blick och ryckiga rörelser.
Hotellet var bra och dagtid var det inga konstigheter att gå omkring i stan så det gjorde vi och hittade både trevliga caféer, mysig restaurang och en stor marknad.
Detta var en oväntad bekantskap och anledningen till att vi hamnade här var att det är till Calama man flyger om man vill till Atacamaöknen. Och det vill man ju! Nu lockar havet, så nästa destination blir Mejillones vid Stilla havet!
