Efter gruvstaden Calama styrde vi mot havet! Havet hade vi inte sett sedan vi lämnade Mallorca så det kändes som att det var dags nu.
Från Calama till kusten är det cirka 15 mil på spikrak väg genom Atacamaöknen. Ett enda stopp blev det för att titta på utspridda stenar 🙂 .
Väl framme vid havet återstod 13 mil längs kusten. Öken möter hav. Underligt att inget regn bildas när det finns en enorm ocean precis bredvid.
Mejillones är en gammal industristad som så sakteliga försöker bli en turiststad också. Så mycket turister såg vi inte till så här på sensommaren. Det kändes som om det bara var vi två…
Staden började byggas i början av 1800-talet för att här var ett bra läge för guanobrytning. Att bryta fågelskit helt enkelt. Det var en viktig råvara för gödningsmedel och annat.
Att det fanns och säkert finns mycket av den varan förstår man om man besöker stränderna utanför staden.
Även inne kring stranden i staden finns det en del djurliv (utöver alla hundar förstås).
Att det var sensäsong och staden inte blivit turistmål ännu betydde att det inte var så lätt att hitta restauranger som var mer än ”ett hål i väggen” och de vi till sist hittade var i princip folktomma. Casino Municipal var öppen och där var vi ensamma och serverades gigantiska portioner.
Tillgången på alkoholhaltiga drycker visade sig också vara något helt annat än i Argentina. Bara ett fåtal ställen serverade öl och vin och även butikerna verkade behöva speciella tillstånd så det fanns små ”systembolagsbutiker” på några ställen.
Mejillones är en ganska sliten stad i skuggan av de stora kraftverken, oljeraffinaderierna och hamnen.
Stadens strand och strandpromenad är fin, men inte så välbesökt.
Vi tog en tur till en utsiktspunkt och en strand några mil utanför stan, ute på en udde i havet.
Målen för turen verkade inte så spännande, men vägen dit var fantastiskt! Upp i bergen på en mycket fin väg som nästan kändes overklig bitvis.
Stranden var även den mycket fin. Bara några få tältare och badgäster hade hittat hit. Det var tur att det fanns några andra där när vi körde fast i sanden då vi skulle parkera vid vattnet!
Efter några dagar i Mejillones vände vi inåt landet och uppför bergen igen. På vägen fanns inte mycket mer än oändlig öken. Men, jag lyckades hitta en sevärdhet av det udda slaget ändå! Chacabuco är en övergiven stad mitt i öknen som för 100 år sedan var en storproducent av saltpeter. Allt dog snabbt ut när ämnet kunde framställas på annat sätt. 7000 personer bodde i samhället som övergavs och tilläts förfalla. Nu har en entusiast bosatt sig där och släpper in lite besökare som passarar förbi.
Nästa stopp: San Pedro de Atacama.
