Så var det slut på semestern och dags att köra hem igen. Ca 240 mil till Barcelona för att sedan ta färjan sista biten till Palma. En tur genom åtta länder med tre lite längre stopp fick det bli så att det kändes som semester och inte bara som sträckkörande.
Om turen norrut hade lite av ett vindistrikttema så var det berg som gällde nu. Alperna passerade vi två gånger! Ja, inte fram och tillbaka utan först söderut till Italien och sedan västerut till Frankrike.
Första stoppet blev Würzburg i Bayern. En universitetsstad, det märktes på folklivet på alla restauranger och kaféer. Massor med folk och inte lätt att hitta plats på uteserveringar (för det vill man ju ha i dessa smittotider). Den långa vinbaren som sträckte sig över den gamla bron över floden Maine är det tydligaste exemplet på detta!
Ett landmärke som inte gick att missa är fästningen Marienberg på en höjd vid floden. En promenad i hettan de cirka 80 höjdmetrarna upp dit blev det.
Vinodlingarna med Frankenviner framför fästningen ser nästan lodräta ut. Ja, det går inte att undvika vindistrikt helt på en tur genom mellan- och sydeuropa.
Nästa stopp blev Stresa vid Maggioresjön i Italien. På vägen dit passerade vi både Österrike och Schweiz för att det är närmsta vägen.
Här var målet att bada i sjön, gå en bergspromenad och förstås beundra den fina utsikten över sjön och byarna som ligger som ett pärlband längs sjön.
En promenad i ordentlig uppförsbacke till byn Campino betalade sig med en fin utsikt, men tyvärr inget café som vi trodde. Vi är nog för vana vid spanska förhållande med ett café i nästan varje kvarter.
I vanliga fall kunde man ha tagit linbana upp på berget Mottarone, men nu är den stängd och kommer säker att vara det länge. Det var här som en gondol föll ner och 14 personer dog i slutet av maj. Så oerhört hemskt och helt ofattbart att ett säkerhetssystem som skulle förhindrat detta medvetet var avstängt på grund av tekniskt strul.
Stresa är ett litet samhälle med 5000 invånare och säkert minst lika många turister. Framför allt handlar det om ”lyxturism” eller vad man ska kalla det. Stilen på raden av hotell längs sjön antyder i alla fall det.
Inne i Stresa by finns små fina gränder och torg. De flesta av dem vimlar av turister, men letar man vidare så finns här en del mysiga torg med barer och restauranger.
Från Stresa är det snabbt och lätt att ta sig ut till de Borromeiska öarna. Jag valde Isola Bella som är den största av dem. Större delen av ön är ett palats byggt av släkten Borromeo med början på 1600-talet.
En liten fiskeby får också plats på ön. Men, tyvärr överfull med turister, vilket känns ovant i dessa pandemitider och nästan ger en släng av agorafobi.
Varmt var det också, en bra bit över 30 grader. Men, det kunde varit värre, för hela medelhavsområdet led av en värmebölja i veckan som vi körde söderut. Syrakusa på Sicilien slog europeiskt värmerekord med en notering på nästan 49 grader.
Värmen och pandemin betyder att alla vill sitta ute på restauranger. Med augusti, högsäsong och mycket turister blir det överfullt. Tur då att det är helt OK att ta med sig beställningen ut i friska luften!
På vägen mot Frankrike var det dags för nästa alppassage. Precis innan franska gränsen tog vi en liten avstickare för att få lite skidortskänsla även om det är mitt i sommaren. Sestriere bjöd på stekande sol och typ 30 grader varmt. Ingen riktig skidkänsla alltså.
Sista övernattning längs vägen blev byn Briançon i de franska alperna. Kanske mest känd som cykel- och motorcykelmecka för dem som vill ha riktigt tuffa alpvägar att köra på. Route des Grandes Alpes passerar här och är en tuff utmaning om man är cyklist.
Briançon är en fin gammal stad innanför murar som är en del av ett fort byggt av Vauban på 1600-talet. Vauban var en expert på fort- och citadellbyggande. Därför tillhör försvarsanläggningen i Briançon ett UNESCO världsarv tillsammans med andra Vauban-byggen i Frankrike. Ja, ett UNESCO-arv är ju alltid värt ett besök 🙂 .
Därifrån var det sedan dags för de sista 70 milen till Barcelona och färjan hem. Vi hade faktiskt tid för en liten avstickare till byn Collioure nära spanska gränsen. En by med gamla anor eftersom här finns en naturlig hamn. Nu för tiden en turistmagnet som badort och en liten gammal stadskärna. Trängseln i byn och på stranden följde inga covid-avstånds-rekommendationer… Vi lyckades i alla fall ta oss ner i vattnet för ett välbehövligt dopp i den 37-gradiga värmen.
Som vanligt i dessa pandemitider så behövs koll på vilka regler som gäller i respektive land. Med risk att bli tjatig om detta så kommer här ändå en liten resumé för att minnas hur det var under denna annorlunda tid i världen.
På det stora hela känns det också hyfsat smittsäkert att resa med egen bil genom Europa. Med åtta länder att resa genom är det omöjligt att läsa sig till varje lokal regel och restriktion.
Grunden är att covidpass behövs för att komma in i EU-länder om man kommer från rödlistat land, vilket Sverige för tillfället var. Ingen kontroll vid gränserna dock, men krav på detta om man ska övernatta. Frankrike har tagit ett steg till och kräver covidpasset för att sitta inomhus på caféer/restauranger. Skanningen har kommit igång på de flesta håll så det är lätt att bara visa QR-koden i telefonen. Många fransoser ogillar detta och det var demonstrationer på många håll, så också i lilla Briançon.
Munskydd är också ett måste, inomhus och utomhus om man inte kan hålla avstånd, i de länder vi passerade (utom Sverige…). Exakt hur munskydd ska användas är enklast att ta reda på genom att titta på hur andra gör. Det räckte dock inte i Tyskland där FFP2-klassade masker krävs (de som ser ut som en anknäbb alltså). Vi blev tillsagda i en butik och fick förklarat att kunder behöver ett sådant, men personalen behöver bara vanliga ”kirurgmunskydd”. Låter konstigt, men om man provat FFP2-maskerna så inser man att personalen skulle sakta kvävas av att ha dessa en hel dag..
