Thailand – Res med Lundbergs

Ett återbesök i Bangkok

Bangkok blev sista stopp på Asienturen denna gång. Det är alltid trevligt att komma tillbaka hit och känna på den smått kaotiska storstadsatmosfären.

Endast en dag i staden blev det denna gång. Vi kände inte att det var några nya nödvändiga sevärdheter att besöka, utan ville istället ägna oss åt att promenera omkring och försöka hitta en god thaicurry!

Vi bodde i Makkasan-distriktet för att ha nära till tåget ut till flygplatsen. Ett hotell med egen skybar (som vi annars tänkt att leta upp någon att besöka) och en fin utsikt över staden.

Nästan granne med Bayoke Tower-hotellet med 88 våningar.

För att komma till något bra matdistrikt passade vi på att åka flodbåtstransport. Båtar på de små bifloderna till Chao Phraya-floden som la till vid hållplatserna i ett rasande tempo. Det gällde att på några få sekunder kasta sig ombord för att komma med och samma sak när man skulle av.

Vi hittade en thai curry-restaurang efter en del sökande i gränderna vid Sukhumvit road, världens längsta gata. Här på soi (”tvärgata”) 1 börjar den och sedan löper den på till gränsen mot Kambodja nästan 50 mil bort!

Jag spårade också upp vad som anses vara ett av Bangkoks lite hippare områden att bo i och att besöka: Ari. Området ligger några kilomenter norrut från centrum. Vi kom antagligen dit vid fel tid på dagen. Förmiddagen var väldigt lugn och tyst. Inte mycket öppet. Vi promenerade omkring, fastnade i en lååång återvändsgata och studerade el- och bredbandsledningar 🙂 . Inte så lyckat alltså, men ett fint område att bo i kändes det som.

El- och bredbandsledningar i en enda salig röra…

Det visade sig att vi bodde precis vid en stor mat/natt-marknad kallad Talad Neon. Massor av god mat att välja på, en del med underliga ingredienser, eller kanske bara underliga översättningar?

Besöket slutade med en kaffe på ett mycket udda djurkafé!

Minimalt kafé som inte är känt för sitt kaffe…

Slow But Sure Cafe heter stället som ligger inne på nattmarknadsområdet Talad Neon.

Ödlor, ormar, katter, hundar, fåglar, grisar, okända typer, osv.

Alla möjliga djur på ett litet kafé som var mindre än ett vanligt vardagsrum…

Inte det mest djurvänliga arrangemang kan man tycka, men svårt att veta hur djuren har det jämfört med andra djur i fångenskap. Det liknar en djurpark med människor på besök i burarna. Helt fria djur är förstås det bästa. Djuren var dock väldigt ”sociala” mot allt och alla.

Även viss mat serverades, men det kändes säkrast med varmt kaffe om man inte skulle riskera att dela med någon randig krabat. Allt verkade vara av intresse, till och med mobilskal!

Koh Lipe – mer öliv!

Vi hade bara bokat två nätter på Koh Lipe, men kände direkt när vi kom hit att det var ett ställe att stanna lite längre på. Dessa två nätter tillbringade vi i en bungalow på stranden. Fantastiskt vackert och inga småkryp inomhus! Fast första natten funderade jag lite över varför man borrat ett hål, genom ytterväggen, som var 5 cm i diameter till en vattenledning som bara var 2 cm, jag funderade då samtidigt över varför man inte satt igen glipan samt över vilka kryp som skulle kunna komma in därigenom. Teoretiskt sett skulle kackerlacka, spindel, ödla, mus, orm MED MERA kunna komma in! Möjligen ägnade jag lite onödigt mycket tid till att fundera över detta. Nu kom det inte in ett endaste kryp så vi ville boka till nätter på det boendet, men då var det fullbokat. Liksom på de flesta andra boendena på ön, det är definitivt högsäsong nu. Vi hittade till sist ett litet, nybyggt hotell mitt på ön för ytterligare två nätter innan vi åker tillbaka till Langkawi.

Koh Lipe är ett litet paradis, lokalbefolkning och turister samsas på bästa sätt. Turistboendena går lite omlott med lokalbefolkningens hem och när man går omkring känns det ibland som att man hamnar mitt i någons vardagsrum! Båda parter verkar inse att de har både nytta och glädje av varandra och det bidrar säkert till den fina stämningen här, allt känns så idylliskt! Men vem ska säga stopp när det inte är läge att exploatera mer, förhoppningsvis gör någon det innan turisterna tar över helt!

När vi var på Koh Chang första gången älskade vi ön, när vi kom tillbaka tre år senare fanns där inget kvar av den ursprungliga charmen! Allt hade gått ”crazy bananapancake with a monkey dressed in pink”! Bokstavligen. Turisterna bar sig svinigt åt på de vänliga thailändarnas bekostnad och thailändarna gav igen genom att vara oresonliga och kunde bara vara hjälpsamma om de fick bra betalt för det.

Stränderna är förvånansvärt orörda här, boendena smälter bra in i den naturliga miljön. Man slipper strandförsäljare, det finns inga solstolar att hyra, man kan bara ta det lugnt och läsa några sidor till i sin bok. (Fast idag såg jag två finare resorter på Pattaya Beach med välklippta gräsmattor, pool, solstolar och ~~överviktiga~~ övervägande svenskar.)
Ändå är inte så att stränderna är öde, det finns alltid någon bar, någon restaurang med delikat thaimat och på de flesta ställena kan man till och med få en anständig cappucino! Dessutom finns alltid minst tre hundar inom räckhåll…

Vill man inte ligga stilla så finns det spännande snorkling direkt från strandkanten. För den som vill dyka finns även det, med svensk instruktör om så önskas. Igår hade en två meter lång orm fastnat i ett rep och dött precis där vi snorklade.

Här en lycklig restaurangägare som lockar turister med en gigantisk fisk (som han sa var en marvin)!

Några lata dagar på Koh Lipe

En timmes båtresa från Langkawi ligger Koh Lipe en liten Thailändsk ö i en marin nationalpark. Egentligen får inte öarna här bebyggas, men ett undantag har gjorts för ett kringresande sjöfolk, Chau Leh, som är öns urinvånare. Förutom dem är det turister som har upptäckt ön på jakt efter nya ”oförstörda” thailändska resmål. Än så länge har ön behållit sin charm och inga större hotellkomplex finns hittills i alla fall. Mycket talar för att det kommer att vara ganska lugnt ett bra tag till. Ön är bara drygt 1000 meter tvärs över. Här finns inga båtbryggor så det är att hoppa av i vattnet som gäller när man kommer hit. Inga bilar finns det heller. Moped med ”sidoflak” eller longtail-båt är transportmedlen som gäller.

Tre stränder finns att tillgå, alla inom nära flip-flop-avstånd. Två med de praktiska namnen Sunrise beach och Sunset beach, bara att orientera efter solen och klockan alltså. Men en liten titt på kartan är aldrig fel :-).

Den tredje heter Pattaya Beach… kanske inte så lyckat om man nu ska associera till den mer kända stranden i en annan del av Thailand.

Mitt på ön finns också ett riktigt mysigt och avslappat centrum. En sandig gågata där det passar utmärkt att gå barfota. Absolut ingen stress, inte för någon. Inte mycket kan jämföras med denna lilla oas i Andamanska havet. Här skulle man absolut kunna stanna några månader eller så!

Ba-Ba-Ba-Bangkok

Vissa platser är lättare att gilla än andra, kan inte sätta fingret på vad det är. Vi gillar Bangkok och har gjort så i alla år ända sedan 2000 när vi var här för första gången. Man får helt enkelt positiva vibbar av att vistas här, fast jag har hört folk som hävdar motsatsen och så ska det väl vara. Smaken är som baken!

Nu är det nio år sedan vi var här senast och Bangkok är sig likt, fast då (2003) såg våra kids ut såhär…

Eftersom vi varit här tidigare behöver vi inte rusa in i alla turistfällorna på en gång utan kan ta det lugnt och softa omkring. Shopping är svårt att undvika och vi tog oss till det nya Level 21, som är uppbyggt som en flygplats där de olika våningarna representerar olika världsdelar. Fint, men vi valde att äta lunch istf att shoppa. Vad kan en lunch kosta på ett modernt shoppingcentra i Bangkok? Jo ca 70.
Baht alltså, så det blir drygt 15 kronor för en lunch för två personer med dricka till!

Vi gillar att promenera, men valde ändå att testa en tuk-tuk. Kanske inget klokt beslut, pojkvaskern körde som om han var odödlig och vi blundade och höll tummarna. Det funkade bra!

Nu bor vi på Khao San Rd, varken David eller jag vet riktigt hur det gick till. Här håller alla backpackers till, boendena är enkla, barerna ligger tätt, maten är billig och god (vilken mat är godare än thaimat i Thailand?), allt finns att köpa dygnet runt, alla (utom 2) är unga och vackra… men vi trivs! Smolket i bägaren skulle kunna vara den här krabaten som glupskt roffar åt sig av offergåvorna som är utställda på ett restaurangbord…

Tempelbesök hör väl också Bangkok till och vi styrde kosan mot Wat Arun, Gryningstemplet. Enda kruxet var att ta sig över Chao Phraya river utan att behöva betala turistpris och det lyckades vi nog med. Enkel biljett kostade endast 75 öre! Templet, som är byggt i Khmerstil, är dekorerat med porslin som tidigare använts som ballast på båtar från Kina. Fint!

Vart man än går står det folk och säljer diverse prylar. På den här gatstumpen fanns det allt från läsglasögon till stekta bananer…

Nästa gång vi kommer till Bangkok vill vi bo på Soi Rambuttri , där vi fastnat för den västra sidan av gatan. (Rambuttri är en parallellgata till Khao San Rd)

Imorgon åker vi hem, till Singan alltså!