Spanien – Sida 8 – Res med Lundbergs

Citrusdalen

Medelhavsområdet är känt för sina citrusfrukter i alla dess former. Mallorca är inget undantag, här finns också en apelsinsort som siktar på att bli ett eget varumärke: Sóller-apelsiner.

Det verkar som citrusfrukterna sitter kvar på träden för evigt. Oavsett när på året man ser dem är det fullt med frukt. Riktigt så är det inte, men skördetiden är lång, från oktober ända tills nya blommor kommer en bra bit in på våren. Små citrusfrukter skördas först, som til exempel mandariner, sedan olika apelsinsorter som Navel (bra att skala och äta) och Canonet (bra för juice). Sedan mitt i vintern de beskare Minneolas (bra för marmelad). Efter det citroner.

Till sist de stora grapefrukterna.

Framförallt Sóllerdalen på Mallorca är en riktig idyll, en citrusdal helt enkelt. Massor med små trädgårdar med citrusträd i alla former, bara att njuta av utsikten!

Givetvis har man en apelsinfestival varje år, Fira de la Taronja. Ja, apelsinfestival på mallorkin helt enkelt. Med apelsinfontän på torget!

Ibland verkar det också kunna skapas udda citroner. Undrar om det är godkända av EU när det gäller formen 🙂 ?

Att spanjorerna föredrar att pressa apelsinjuice själva är ganska tydligt i butikerna. Nästan inga färdiga juicepaket, men desto fler säckar med apelsiner att köpa och pressa själv eller så finns det pressmaskiner i butiken så att man kan pressa sig en flaska!

Jag har anammat detta och intar ett par pressade apelsiner varje dag. Gott!

Klippstränder de bästa är…

Söder om Palma, förbi turiststränderna, finns ett antal små fina klippstränder. Är det dessutom mitt i vintern har man stränderna, eller kanske rättare sagt klipporna, för sig själv. Vädret är ofta till och med skönare än på sommaren. 17-18 grader och sol är helt perfekt!

På playa Cala Blava kan man välja sandstrand eller klippor. Ingen trängsel vid denna tid på året, bara fiskmåsar och vågor. Vi valde klippor förstås!

En bit längre bort från Palma ligger Badia Blava. Branta klippor ner mot havet, men en välordnad badplats som mål.

Lätt att hitta parkering var det 🙂

Vi har också gjort en ordentlig studie för att hitta bästa stället för en picknick på vintern eller ett dopp på sommaren. Efter en cykeltur på hösten hittade vi dessa små vikar på en sträcka av 2,5 km från Arenal och söderut.

Och, vinsten gick till Ses Lleonardes som är en lagom stor klippstrand med bra bad på sommaren!

Stellenbosch

Sista anhalt på resan var Stellenbosch, mitt i vindistrikten i bergen nordöst om Kapstaden. Här är det verkligen vin som gäller! Staden är omringad av vinodlingar och vintillverkare.

Stellenbosch är en fin liten stad med många vackra gamla hus och gator. Den kallades ibland Eikestad efter alla ekar som grundaren i slutet av 1600-talet lät plantera. En del gator är fortfarande kantade med ekar.

Stellenbosch har också ett universitet med vinutbildningar så klart, men också med inriktning på konst. Det märks i staden där nästan varje gathörn har ett litet konstverk och universitetshusen var vackra i sig!

I form av annorlunda cykelställ till exempel. Dock såg vi inte någon cykel parkerad i dessa, men de är kanske för fina för att användas 🙂 .

Många vackra 1800-talshus fanns att beskåda under en promenad i centrum.

Nelson Mandela har fått en plats i parken framför stadshuset.

Men, nu var det framförallt vinet som skulle utforskas! Två dagsturer till två vingårdar per dag. Camilla provade och jag var chaufför.

Alla ställen hade ett mycket praktiskt upplägg för provningar. Man betalade 40-50 Rand (ca 25-30 kr) och fick då sitta ner och prova 4-5 olika viner ur deras utbud. Mängden vin var också fullt tillräcklig för 2 personer (definitivt om en var chaufför och bara smuttade lite). Handlade man sedan något så var provningen ibland gratis. Mycket bra idé för att göra det enkelt för besökarna!

Naturen och odlingarna runt vingårdarna är helt fantastik och bara dessa vyer är tillräckligt för ett besök.

Vingården Rust en Vrede var en höjdpunkt för ett fantastiskt vin. Tydligen Nelson Mandelas val av vin till Nobelprismiddagen i Oslo.

Boschendal var ännu en vacker vingård med gott vin!

Spier var värt ett besök för vinets skull, men också för en fin anläggning och park och för att de hade provningsvarianter med vin+choklad eller vin+ost som alternativ. Camilla satsade på vin+choklad. Ett bra val!

Även inne i Stellenbosch kan man dricka gott vin, i ett vijnhuis till exempel!

Sydafrika är inte bara ett vinland. Det fanns mängder med lokala ölbryggerier och ölsorter att prova också! Trevligt!

Sen var det det där med säkerhet igen. Tråkigt att det verkar behövas elstängsel och taggtråd för att känna sig trygg… Vi tror inte att det är de äldre som är problemet, även om det såg ut så på varningsskyltarna!

Då var det slut på Sydafrikaresan för denna gång. Mycket fin natur och ett fantastiskt klimat. Inte omöjligt att vi återvänder någon gång. Men, det där med att återvända är ju inte riktigt vår grej 🙂 .

La Trapa

Det finns många vandringar att välja på i Tramuntana-bergen. En av de mer kända för sin fina utsikt är sträckan från Sant Elm till klosterruinen La Trapa. Start i den lilla byn Sant Elm som ligger vid ”vägens slut” i sydvästra hörnet av Mallorca.

Nu i mitten av oktober börjar vädret bli bra för vandringar. Cirka 25 grader och sol. Perfekt! Eller ja, kanske lite för varmt fortfarande…

Vandringen upp till klosterruinen är första (eller sista beroende på hur man ser det) på vandringsleden GR221 (ja den har vi skrivit om många gånger…). Ingen officiell skyltning om rätta vägen tyvärr, troligen för att det är delvis privat mark som passeras. Speciellt tveksam blir man när det lutar kraftigt uppför och man inte vet om man behöver gå tillbaka.

Steniga stigar slingrar upp för berget.

Men, Camilla har dock gått här med skolbarn och guide, så jag var inte bekymrad 🙂

Utsikten havet och ön Dragonera är fantastisk. Ja, kanske ser ön ut som en drake som namnet antyder, eller kanske inte.

Efter knappt 4 km uppför och lite nedför är man framme vid La Trapa. Cirka 360 meter över havet på högsta punkten och en del enklare klättring på sina ställen.

Klosterruinen håller på att renoveras för att bli ett övernattningsställe. Terrasserna för odling på denna torra plats visar att det nog inte var så enkelt att leva här tidigare. Klostret grundades för 200 år sedan av Trapistmunkar.

På muren längst ut såg det inbjudande ut att sitta och ha picknick, men det fick räcka med en bild och sedan kändes det bäst att flytta in en bit. En svagt lutande mur och 250m stup bakom kändes inte OK för min del.

Soliga september!

När vi kom tillbaka till Palma i augusti drabbades jag av en, för mig, okänd åkomma. Hemlängtan. Jag längtade till Sverige så mycket att jag inte kunde uppskatta något här, absolut inte den förlamande värmen!

Men nu känns det som vanligt igen, Palma är hemma och det är här vi vill vara! Den värsta värmen har gett med sig och nu är det njutbart att vistas utomhus även dagtid! Mycket njutbart dessutom.

Igår styrde vi kosan mot stranden Portals Vells, precis bortanför Magaluf. Mycket fint!

Precis i närheten finns även två andra stränder, Platja del Mago (Portals Vells II) och Playa del Rey (Portals Vells III) samt en stor grotta man kan gå in i.

Här finns, förutom badmöjligheter i turkost vatten, även en liten gratisparkering, solstolar att hyra och en fiskrestaurang.

Vattenkrig!

Mallorkinerna verkar ta alla chanser till att drabba samman i något fredligt ”krig” av något slag. Hur nu krig kan vara fredligt… Sedan några år tillbaka firas minnet av släktfejder i Palma som utkämpades mitt i staden i slutet av 1500-talet.

Två släkter, Canamunt och Canavall, var de stridande parterna för många hundra år sedan. Idag representeras de av gul- respektive rödtröjade Palmabor som årligen beväpnar sig med vattenvapen och drabbar samman i Parc de la Mar nedanför katedralen i Palma.

I år ställde cirka 8000 personer upp och firade!

Ett riktigt familjenöje för alla åldrar.

Det känns lite som ett udda studentfirande, med ”studentorkester” och allt.

Efter någon timme var slaget över. Ett naturligt slut blev det när vattenreserverna tog slut och allt som var kvar var pölar på marken.

Klosterbesök och vandring i Lluc

Oj! Här har jag varit lite slarvig och glömt publicera ett gammalt inlägg… Jag trycker på publicera nu och låtsas som det är december 2017 igen!

I norra delen av Tramuntanabergen ligger klostret Lluc. Vi har passerat förbi här tidigare, men då bara sett en enorm parkering och tänkt att det verkar vara ett populärt ställe. Nu var det dags att utforska detta närmare.

Klostret grundades på 1200-talet, men området lär ha varit en helig plats sedan mycket långt tillbaka. Lluc är nuförtiden museum, restauranger och hotell där man kan bo i de gamla klostercellerna.

Numera alltså hotell, restauranger (förstås) och ett museum.

Vandringen var vårt egentliga mål med turen och som vanligt handlade det om en del av vandringsleden GR221, som vi har betat av andra delar av tidigare.

Vi siktade norrut från Lluc i riktning mot Pollença. På vägen passeras Refugi son Amer, ett vandrarhem och restaurang i en gammal gård.

Turen slingrar sig upp emot en utsiktspunkt där klostret går att beskåda.

Vacker utsikt och en perfekt plats för en pick-nick under ett ”slangbellaträd” 🙂 .

Felanitx och Sant Salvador

Det var ett bra tag sedan vi utforskade nya ställen på ön. Det finns ju många som är värda att återvända till…

Felanitx är en liten stad på östra sidan av Mallorca. Den ligger lite mitt emellan huvudvägarna österut från Palma, så vi har missat detta ställe hittills.

Stadens centrum är torget La Plaça Espanya med ett antal uteserveringar. Perfekt ställe för en lunch alltså!

En trevlig liten inlandsstad med mycket lite turister, trots att det är mitt i högsäsong. Ganska skön stämning alltså. Troligen lever staden upp på söndagar då det är marknad.

Precis utanför staden ligger ett antal bergstoppar och på den högsta av dem finns det gamla klostret Sant Salvador.

På de olika topparna finns ett kors och en Jesusstaty att beskåda.

Men, bäst av allt är utsikten från denna 500-meters topp mitt på den ganska platta östra delen av ön.

Augusti betyder ju hett och varmt, så ett dopp fick det bli i närmsta badvik. Byn Portocolom har flera fina små stränder med tillhörande chiringuitos (strandbarer).

Granada

I vårt utforskande av spanska städer var det nu dags för Granada i Andalusien. En ganska liten stad med en mycket känd sevärdhet: Alhambra.

Granada ligger vid foten av Sierra Nevada där snön fortfarande låg kvar på topparna efter en lång skidsäsong. Närheten till bergen märks i staden också. Den gamla moriska stadsdelen Albayzín med smala gränder ligger på en kulle. Ibland så smalt att man kan klättra på väggarna!

Många fina gränder och torg finns här, med trevliga kaféer och restauranger.

En del gator liknar Marockanska marknadsgator och har samma typ av utbud och stil.

Det betyder också att det finns bra Marockansk mat, som till exempel Hummus att tillgå. Gott!

Som belöning för att vandra upp för gatorna och trapporna i Albayzín får man en fin utsikt över palatset och borgen Alhambra.

Granada har ett litet shoppingområde också med solskydd för att klara den stekheta sommaren. Nu i början av juni var det lite beskedligare temperaturer. Lagom för stadsvandring helt enkelt.

En annan trevlig stadsdel är det tidigare judiska området Realejo. Under den moriska tiden var detta ett område där den judiska befolkningen bodde. Ja, även här lutar gatorna och trapporna är långa och många. Kanske enklare att ta bilen 🙂 .

Nu för tiden finns här trevliga gator och torg med diverse tapasbarer och annat. Men, Realejo är nog mest känt för sin gatukonst.

All gatukonst drog inte till sig de stora skarorna av åskådare…

Sen var det då dags för ett besök på Alhambra, Ett UNESCO väldsarv som jag förstås inte kan missa. Även här krävdes vandring upp för backe för att nå fram. Med fin utsikt som belöning.

Eftersom detta räknas som en av de mest besökta sevärdheterna i Spanien så undrade vi om det skulle gå att komma in utan långa köer eller kanske till och med inte komma in alls. Det viasde sig inte vara några problem att komma in och se det mesta av området, men till huvudpalatset Nazaries krävdes tidbokning i förväg, så det missade vi. Fina små lusthus och trädgårdar kunde vi njuta av i alla fall.

Sommarpalatset Generalife ingick också i besöksrundan.

Efter allt detta kulturarvstittande så tyckte Camilla det var tillräckligt. Jag tog en tur till i staden och besökte den udda kyrkan San Juan de Dios. Här är det verkligen ”all in” med utsmyckning.

Vägen får vara målet!

Gårdagens utflykt blev inte som jag tänkt. Inte alls! Tanken var att vi skulle ta oss till Cala Agulla nordost om Artá för att där njuta av sol och bad i en lugn och ganska orörd badvik. Istället blev det:
Promenad, fyra km, från Cala Mesquida till Cala Algulla – så långt allt väl.

Redan innan vi kom fram till Cala Agulla hörde vi ett gäng brölande killar (tyskar) som lät som om de kollade på en viktig fotbollsmatch och när vi såg stranden möttes vi av den här vyn. Solstolar! Ackompanjerade av bröl. Jag ogillar per automatik stränder med solstolar och parasoller, framförallt om jag förväntat mig en orörd strand… Att det duggregnade gjorde inte saken bättre!

Vi åt vår medhavda matsäck under en skev tall och började sedan gå de fyra kilometrarna tillbaka. Då fick David syn på det! Ett torn. På en höjd! Vi missar aldrig en höjd och definitivt inte en höjd med en ruin på. Så vi började knata uppför. Duggregnet höll i sig. Svetten rann! Låter som ett plågsamt äventyr, men faktiskt inte.

Lite jobbigt blev det dock när stigen vi gick på, när vi var på väg ner, bara försvann. Jag gillade det inte och mitt skadade knä gillade det inte alls! Det dippande humöret svängde när vi

1. Hittade stigen.

2. Såg fina getter överallt.

Väl nere på stranden, Cala Mesquida, svalkade vi oss i havet och däckade sedan på varsin handduk. Vaknade till, solen sken och vi var plötsligt omgivna av dinglande snoppar… Oooops, detta var visst nudistdelen av stranden!

Klädde på oss och gick mot bilen. Ville då även se Cala Torta som var 20 minuters promenad åt andra håller. Orkade verkligen inte mer promenad så tog bilen dit, det tog minst 30 minuter pga av berg som medförde omväg!

Men alltså Cala Torta, så fint och så goda fiskrätter de såg ut att leverera i den lilla chirunguiton (strandbaren). Inga nakna gubbs, fin strand och härligt barhäng – hit vill jag igen!