Spanien – Sida 7 – Res med Lundbergs

Inte bara ris och nudlar!

Nu hade foodiesarna åkt till Kina och vi till Vietnam, men vi gjorde vad vi kunde för att fortsätta hitta lokala specialiteter. Och mat värd att köa för!

Som en riktig rivstart började vi med en guidad matvandring, en present vi fått av…. ja, gissa vem! Anmälda till just denna guidning var David och jag. Punkt. Extra lyxigt alltså! Vår guide Emma visade oss (i ösregn förstås) matmeckat Hoi An!

Vi startade med denna rätt och jag som både hör lite dåligt OCH har svårt att ställa om till engelska med asiatisk accent fick fråga om flera gånger vad rätten hette. Till sist blev David trött på mig och förtydligade ”omelett, hon säger omelett”!

Ser inte ut som en omelett. Smakar inte som en omelett. Men gott, till och med ”köttbullen” fick godkänt!

Sedan var det dags för nationalrätten Phở , nudelsoppa med diverse tillbehör som vit (omogen) papaya, böngroddar, kött och chili. Och koriander, alltid koriander!
Kul med guidad tur, för här landade vi på ett litet ställe på en bakgata som vi aldrig hade hittat till annars!

Här fick vi också veta att om det ligger papper och och skräp på golvet så är det ett tecken på att restaurangen är bra och har många gäster (så många att personalen inte hinner med att städa undan mellan varven).

Vi guidades vidare i staden, slurpade i oss en kaffe med kondenserad mjölk för att sedan avsluta med en Bánh mì – en baguette fylld med grönsaker, kött och en näve koriander.
Baguetter (och annat bröd) blev populärt här under den franska kolonisationen, då det även blev fart på ölbryggandet i landet.

Såhär såg det ut om man ville äta en Bánh mì i rusningstid! Kööööö!

Utbudet av restauranger kändes oändligt och det var svårt att välja, ibland fick sittvänligheten avgöra. Det ÄR svårt att njuta av middagen när man sitter på barnmöbler av plast!

Miss Vy är en välkänd kock med matlagningskurser och flertalet restauranger här i Hoi An. Vi testade en av dem, Morning Glory, där njöt vi av nudelrätten Cao Lau med tjocka nudlar, spröda rischips och marinerat fläskkött på toppen (vanlig street food som säljs lite varstans längs gatorna) och megasupergoda White rose dumplings, en lokal specialitet av dumplings gjorda på rismjöl och fyllda med räkgojs!

Jag som är en marknadsfreak strosade omkring på den lokala marknaden cirka varje dag. Frukt och grönt i överflöd!

Råkade även hamna på fågeldelen av marknaden och det var mindre trevligt. Speciellt det tillfälliga ”slakteriet” under bron!

Självklart fanns det även en nattmarknad i stan. Här åt vi varken grillade grodor eller bläckfisk, men däremot grillat rispapper med spännande fyllning!

När det kommer till kakor och desserter tycker jag alltid det är svårt att hitta riktigt goda saker utomlands. Jag gillar ju ändå dammsugare och ballerinakex mest! Men testa måste man!

Uppifrån och ner:
Sötbesk kaka med puffat ris!
Bakom en meter av virat bananblad gömde sig en liten…. hm, degklump av sött rismjöl (glutinous rice flour, som trots namnet inte innehåller gluten)!
Mangocake som var en rismjölsbulle med jordnötsfyllning. Den har förmodligen aldrig varit i närheten av en mango, men heter så eftersom den har samma form som en mangokärna.

Godast av allt, vietnamesiska vårrullar (eller färska vårrullar). Då får man gambla lite och äta både sallad och kalla räkor…

Var ska vi torka all vår chili? Varför inte här på gatan?

Det kan väl kanske också hända att vi hamnade här, på The Hill Station, för att inmundiga lite europeiska delikatesser! Ost och vin is da shit!

Oklart varför David ser ut att ha en benprotes och gigantiska fötter, hahaha!

Massturism

Så här när högsäsongen börjar närma sig på Mallorca kommer diskussionen om massturismen igång på allvar. 2018 var ett rekordår, aldrig tidigare har det kommit så många turister till ön. Rekordet blev 16 596 194 stycken! Och detta på en ö lite större än Gotland eller en tredjedel så stort som Skåne. Ja, eftersom det är en ö så har man full kontroll på turiststatistiken!

Olika metoder har diskuterats och används för att minska turismen. Många tycker helt enkelt att det har gått för långt. Förra året begränsades uthyrningen av privata bostäder till turister. För att hyra ut krävs tillstånd från kommunen, och nya kommer inte att utfärdas på ett tag…

I år har fokus kommit till kryssningsturisterna och sådana finns det många av i Palma. Hittills har man välkomnat fler fartyg och till och med byggt ut hamnen för att ta emot de riktigt stora båtarna, upp till 400 meter långa…

I år kommer bland många andra MCS Seaview till Palma varje vecka med 5000 turister. Fram tills säsongen är slut i oktober blir det 160 000 dagsturister. Groteskt stora fartyg är det… 18 våningar, 325 meter långa.

För något år sedan seglade det två största kryssningsfartygen till Palma under sommarsäsongen. Här Harmony of the Seas, som är näst störst i världen, med sin otroliga vattenrutchkana i aktern.

Dessa turister hamnar framförallt i centrum av Palma eftersom tiden i land är begränsad. Bussar i långa rader fraktar dem från hamnen den lilla biten in till staden.

Katedralen får man inte missa! Bussarna väntar snällt.

De tar sig runt på alla möjliga sätt: gående i stora grupper, med segway, på cykel, på elektriska ”mopeder”, osv., osv. I grupp så behövs det en ledare som lätt kan ses!

Men, de flesta turisterna kommer förstås med flyg. PMI eller Son Sant Juan som den också kallas är en stor flygplats sett över hela året, med fler passagerare än Arlanda. Men, det är stor skilland på sommar och vinter! Nästan öde på lågsäsong och upp till 1 miljon passagerare i veckan under högsäsong.

Lätt att gissa vilken som är en bild från februari och från juni!

Denna massturism har plötsligt blivit ett problem istället för en tillgång för Mallorca. Regionen och framförallt Palma kommun jobbar hårt för att införa restriktioner. Förra sommaren förbjöds korttidsuthyrning av lägenheter i Palma som inte har tillstånd (och inga nya tillstånd har delats ut sedan dess…). Bokningssajter som Airbnb är förbjudna att förmedla lägenheter utan tillstånd, annars dryga böter. Airbnb har redan bötfällts med 3 miljoner kronor för detta. Turistskatt har införts sedan förra året och i år är fokus på hur man kan begränsa antalet kryssningsfartyg. Ännu inget konkret, men det kommer säkert snart.

Det finns en opinion mot turism som bland annat använder klotter på stan som medel, eller i mer organiserad form med banderoller på balkonger. Budskapen är ofta på mallorquin, som är det lokala språket.

”Staden är till för invånarna, inte för turisterna”, fritt tolkat från mallorquin.

”Tourists go home” är budskapet. Myndigheterna försöker dock stoppa de värsta budskapen i form av klotter, men texterna hamnar snabbt i tidningarna och blir ”förevigade”.

Det är förstås inte alla som tycker att turismen ska minska. Många lever på att den finns och hade ine haft något jobb annars. 45% av Balearernas BNP kommer från turismen…

Katedralens tak

Katedralen i Palma, La Seu, är en häftig sevärdhet som avhandlades i inlägget Katedralen i Palma. Då handlade det om insidan och allt som finns där. Nu har även taket blivit tillgängligt för en titt, både för att se själva byggnaden från ”ovan”, men också för utsiktens skull.

Det är bara guidade turer som gäller om man ska ta sig upp på taket. Tider kan bokas på nätet och det är begränsat med platser per gång. Turister betalar 12€ och vi öbor får 100% rabatt! Förnämligt! Det kanske är en av anledningarna till att det nästan bara är bofasta på turen som vi var med på. Kul i alla fall att så många ”turistar” på hemmaplan.

Upp till terrasserna på taket tar man sig via en smal spiraltrappa. En bra bit upp är det, totalt 208 trappsteg. Allt väl skyltat vart femte steg!

Ett välbehövligt stopp på vägen gjordes för att bland annat informera oss om att klotter inte bara är ett nytt fenomen. Katedralpersonal som för flera hundra år sedan huserade i ett litet kapell under klocktornet passade på att klottra och det hela finns att beskåda än idag. Kanske inte så vackert, men gammalt!

Men, nu var det taket som vi var på väg till!

Utsikten över omgivningarna är förstås en stor del av upplevelsen.

Förr i tiden gick vattnet ända fram till ringmuren precis nedanför katedralen. På 70-talet flyttades kustlinjen en bit ut för att ge plats åt park och vägar.

Det är inte mycket som stör utsikten. Katedralen är fortfarande näst högst i staden efter 800 år! Ett 24 våningshus från 70-talet är några meter högre.

Rosettfönstren som pryder öst- och västsidan av katedralen ser gigantiska ut så här på nära håll.

Det är placeringen av dessa fönster som drar fullt hus av åskådare den 11/11 och 2/2 kl 8 varje år för att se när solens morgonstrålar bildar en 8:a på västväggen! Undrar hur det gick till att ordna denna ljusshow på 1200-talet!

Palmas gamla stad – Dags för fjärdedel nummer 3!

Nu var det väldigt länge sedan Palmas gamla stad fick någon uppmärksamhet i denna blogg. Därför är det dags för några till av de 13 stadskärnedelarna igen. Det handlar om västra delarna: La Lonja-Borne, Puig de Sant Pere och Sant Nicolau. Tre till antalet och ganska små.

Utsikt över La Lonja från den gamla stadsmuren.

När det gäller Palma gör verligen ”gamla staden” skäl för namnet. Staden grundades av romarna 123 f.kr! Det finns en del lämningar från romartiden och en del från Arabiska, eller Moriska tiden runt 1000-talet, men de flesta är från den kristna tiden från 1200-talet och framåt.

I väster är floden Sa Riera en tydlig gräns.

I andra änden av de västra stadskärnedelarna är gränsen Passeig del Born, här i fin julbeklädnad.

I sydvästhörnet av gamla staden är en del av stadsmuren bevarad och Es Baluard, ett konstmuseum är byggt med delar av en gammal bastion och med stadsmuren som grund. Konstverk såväl ute som inne och ibland med ett budskap som inte är helt enkelt att förstå, som till exempel dessa stenrader…

Konstverken fortsätter utanför konsthallen och en bit in i bebyggelsen. På torget Plaça de la Porta de Santa Catalina finns ett udda kyrkkonstverk. En skapelse av Denis Oppenheim med namnet Device to Root out Evil. Detta är en av några kopior som finns runt om i världen.

Ett annat litet torg i närheten har fått ett stenägg sig tilldelat.

Med fasad ut mot havet ligger byggnaden La Lonja från 1400-talet. Det var handelsmännens högkvarter och fungerade bland annat som en sorts börshus. Nuförtiden används det för en och annan konstutställning. Med tema ljus och speglar till exempel.

Granne med La Lonja ligger Consulado de Mar (”havskonsulatet”) som på medeltiden skötte handeln med sjöfarare.

Inne bland La Lonjas vindlande smala gränder finns ett antal restauranger och barer.

Många med ganska oansenliga fasader, men desto mer på insidan. Bar Dia är en klassisk spansk bar med en tapasdisk där man sitter på bartolar och pekar ut något gott att tugga på till en caña eller copa (öl eller vin!).

Den mest överdådiga av dem alla var Abaco, som numera har stängt. Vakter motade bort alla som försökte kika in eller ta ett foto. Väl inne med en drink i handen var det OK att fotografera.

Ett lite udda torg i La Lonja, som vi tycker speciellt bra om är Plaça de la Drassana. Här finns flera restauranger och barer med väldigt skiftande profil.

Ett ställe av det lite ”finare” slaget, Sadrassana, var inspelningsplats för BBC-serien The Night Manager. Jag studerade vad som hände under en halvtimme eller så och kunde konstatera att de är mycket dödtid och väntan som gäller vid filminspelningar.

Då är det bara 2/13-delar av den fina gamla staden kvar att avhandla, men det är inte vilka delar som helst utan området vid katedralen och rådhuset. Vi får se när det blir!

Fira del Vi

Fira de Vi i Pollença, en årlig vinfestival, som håller till i klostret Sant Domingo de Pollença. Det var 16 gången i år, men första gången för oss. Mycket trevligt!

Det var också trevligt att vi valt att stanna en natt på hotell.

Parentes:
(Tanken var att jag skulle ge David en hotellnatt i Pollença i födelsedagspresent. Eftersom jag inte kan/vågar boka via bokningssajter (sant) bad jag sonen om hjälp att boka den 4-5 maj. Han kollade på hotell, men undrade varför jag ville ha den helgen när vinfestivalen var helgen efter.
Ja, jag är vimsig. Nej, jag har ALDRIG köpt eller bokat något via det där internettet.)
Pinsamt. Kanske 9,5 av 10 i pinsamhetspoäng.

Det visade sig i alla fall att alla hotell i Pollença var fullbokade (den rätta helgen) så jag bokade istället i Puerto Pollença, 6km bort. Där bodde vi på enkla, men fräscha, Hotell Panorama och hyrde cyklar för att ta oss till vinfestivalen. Mycket smidigt för oss som gillar att cykla.

Tillbaka till Fira del Vi. Man betalar sitt inträde (12 €) och får då ett glas som man använder till provsmakningen. I inträdet ingår även fri provsmakning av viner från mer än 40 vinproducenter, de flesta mallorkinska. Lärorikt men livsfarligt! Speciellt eftersom det inte finns något ätbart att köpa på området och inte heller någon alkoholfri dricka, inte ens en flaska vatten! Hick!

Cyklarna vi hyrde hade vi även på söndagen och då passade vi på att ta en cykeltur på cirka fyra mil. Vi cyklade mot Alcudia och målet var fågelreservatet S´Albufera som ligger 5 km söder om Alcudias hamn. Ett stort naturskyddsområde, med infocenter där man utan avgift kunde hämta en inträdesbiljett. Man fick lov att cykla omkring i de flesta delarna (men att jogga var däremot förbjudet). Cykel rekommenderas verkligen, det var annars en lång transportsträcka från parkeringen till själva naturskyddsområdet.

Vi såg inte många fåglar, men kan ändå rekommendera S´Albufera. Mitt mål var att få se flamingos, men de höll sig undan. Eller så är de helt enkelt inte här denna årstid. Eller så är de aldrig här.
Som wannabe-ornitolog har jag inte en aning!

Jag får kanske nöja mig med de flamingos jag såg utanför Cordoba i påskas!

På vägen tillbaka till Puerto Pollença cyklade vi ut till kusten och då visade det sig att vi var på Playa del Muro, den strand som ofta klassas som Mallorcas finaste. Här tog vi ett dopp.
Nej, skojar bara, vi är ju inga vinterbadare…

Konst och strandbesök på Victoria-halvön

En lördagsutflykt med lite kultur, lite strandpicknick och en lite utmanande vandring. Lovisa och Marcus tyckte det lät bra och hängde på.

Öster om Alcúdia på Mallorca ligger halvön Victoria med berg, skogar och några små samhällen. Vi hade fått tips om att konstmuséet Sa Bassa Blanca var värt ett besök. När vi ändå tog oss ända dit (det är ju ändå över 6 mil från Palma och i princip så långt man kan ta sig på denna lilla ö) så hade jag hittat en vacker strand som låg bara en liten bit därifrån. En bra kombination helt enkelt!

70-talsbyggnaden som tillhör Sa Bassa Blanca.

Sa Bassa Blanca grundades av några samlare och konstnärer på 90-talet. Konsten som visas finns del i trädgårdarna, dels inomhus i ”bunkrar”. Vi valde utomhusdelen enbart denna soliga lördag.

En jättebläckfisk inspirerad av den nordiska mytologins Kraken, ett havsmonster som kunde attackera fartyg enligt sjöfararsägner.

Ett antal andra djurskulpturer är spridda i parken.

Plastsopor är ett aktuellt ämne. Här som väggbeklädnad…

”Little People” är en ringdans där vi försökte brygga över luckorna.

Vid skulpturen ”The Tree” studerade vi mest oss själva och inte själva konstverket.

Sen var det dags för strandturen med lite medhavd picknick. Målet var Platja des Coll Baix längst ut på Victoria-halvön. På kartan handlade det om 500 meter fågelvägen från vägens slut till stranden. I beskrivningarna skulle det vara en lätt promenad utom sista biten. Det lät ju som en lagom uppgift. Efter en stunds promenad såg vi havet, långt där nere…

Det som jag uttryckt som en tur till stranden blev lite mer utmanande, men så vackert det såg ut nere vid målet!

Nerför genom skogen kändes OK, men stranden verkade inte komma närmare speciellt snabbt. Sedan mötte vi några som hade vänt för att sista biten var för brant… Men, vi fortsatte.

Stigen slingrade sig ner i serpentinform och sedan var vi nere vid klipporna. Ja, lite utmanande var det i alla fall.

En grovsandstrand med härliga vågor, synd att det bara är sådär 17-18 grader i vattnet så här års. Inget bad blev det.

I denna delen av Mallorca finns en hel del vildgetter. Ättlingar till getter som togs med till ön av befolkningen för flera 1000 år sedan. En del förvildades och har sedan förblivit en egen ras.

Några vildgetter som verkade allt annat än vilda kom plötsligt ner för branterna och började ge sig på strandgrannarnas matsäck.

Mycket närgångna verkade de och det gällde att hålla koll på sin mat.

Det hela slutate med att en lös hund jagade iväg dem uppför branterna igen.

Sedan var det bara promenaden uppför kvar. Drygt 30 minuter tog det. Svettigt värre trots bara 18 grader i luften. Inte en badtur att rekommendera mitt i högsommarvärmen!

Córdoba

Huvudmålet för vår Andalusien-tur var Córdoba. En stad med ett långt och varierande förflutet. Vem kan gissa att detta var världens största stad för cirka 1000 år sedan? På den tiden hade staden cirka en halv miljon invånare (enligt vissa källor, folkräkning från den tiden är inte helt exakt) och idag kring 300 000.

Det är inte helt enkelt att ta sig till Córdoba eftersom flygplatsen inte har några reguljärflyg. Det är därför antingen Sevilla eller Granada som gäller om man ska flyga dit och sedan cirka 15-20 mils biltur. Fördelen är att man kan besöka en massa andra trevliga ställen på vägen!

Som vanligt när jag planerar turer så finns det ett eller flera UNESCO-världsarv inom räckhåll. Denna gång är det hela den gamla staden i Córdoba där också moské-katedralen Mezquitan ligger, som stod på listan.

De tidigare moskédelarna av katedralen med över 850 valvbågar.

I Córdodas gamla stadskärna är det svårt att orientera sig utan Google Maps. Ingen gata är rak, smala gränder slingrar sig fram utan att man ser slutet. Men, mycket fint att titta på finns det!

Det är alltså upplagt för att gå vilse och hitta ställen som man inte planerat. En trevlig vinbar eller en bryggeripub till exempel. Califa är en lokal öl med en egen bar.

Vita hus och mycket blommor är det som gäller överallt i staden, som är känd för alla fina innergårdar.

En riktig turistfälla är gränden Calleja de las Flores. Smal så man knappt kan mötas och på dagarna packad med turister. Det är dessutom en återvändsgränd så alla måste ut samma väg som de kom in…

Men, en tidig morgon gick det att få en folktom bild!

Även Córdoba har ett typiskt spanskt torg med valvgångar runt. I många städer kallat Plaza Major, men här heter det Plaza de la Corredera och är lite för stort för att locka till sig restauranger och butiker. Väldigt öde alltså.

Staden har haft många härskare och religioner under de 2200 år som Córdoba varit stad. Under långa tider levde judar, muslimer och kristna sida vid sida i en stad som var mycket framstående (från 1000-1500-talet). Det gamla judiska området, Judería, ligger precis intill den stora moskén.

Moské-katedralen, Mezquitan, är utan tvekan den stora sevärdheten. Speciellt blandningen där en katedral har byggts mitt inne i en stor moské.

Historien är också speciell och tänkvärd. På platsen där ett romerskt tempel fanns byggdes på 500-talet en kyrka. Med morernas intåg på 700-talet användes byggnaden gemensamt av kristna och muslimer. Sen ”köptes kykan ut” och det blev enbart en moské som byggdes steg för steg. på 1200-talet blev Córdoba ”återerövrat” och återigen kristet. Då byggdes moskén om till katedral, men stora delar av de välkända valven och dekorationerna behölls.

Nu på 2000-talet har muslimer önskat att delar av Mezquitan ska öppnas så att muslimer kan be i byggnaden också, men det har inte godkänts ännu.

Mezquitan täcker ett stort kvarter mitt i den gamla staden. En del av byggnaden är en stor innergård med apelsinträd och palmer.

Här finns också ingången till Mezquitan för turister. Allt är inte helt enkelt att förstå. En kö till ingången där vi efter ett tag misstänkte att biljetter köper man inte här… Nej, biljettkassor finns på ett annat ställe, där en annan kö ringlade till en kassa med manuell betjäning. Två antika automater fanns också, som bara tog kontanter och som krävde omvårdnad av vakter mellan varannan kund ungefär. Där gick det i alla fall lite fortare att ordna biljetter.

Vi bodde på ett trevligt hotell som heter Maimonides och som ligger precis utanför katedral/moskéns murar. Perfekt läge mitt bland allt.

Bron över Guadalquivir är också en sevärdhet. Först byggd av romarna cirka 100 år f.kr. Sedan på- och ombyggd flera gånger. Morerna gjorde en större ombyggnad på 700-talet. 250 meter lång och väldigt vacker!

Restaurangutbudet i Andalusien är lite annorlunda än på Mallorca. Den arabisk/nordafrikanska kulturen finns kvar. Många små mysiga tavernor finns det, ofta med en oansenlig ingång, men desto finare på insidan. En god falafel-lunch blev det på torget Plaza de las Cañas. Ja, vi förknippar caña med beställning av en öl på en bar, men det kan betyda spö eller stav också förstås. Vad torget är uppkallat efter förtäljer inte historien. En caña till falafeln blev i alla fall.

Andalusiens vita byar

Påsklov och fyra nätter i Andalusien. Skulle kunna innebära sol och bad eller varför inte en himla massa läsande av bra böcker? Ja varför inte? Svaret är David.

Han planerar alla våra resor och det blir alltid superbra, men det där med att chilla när man är ledig är inte riktigt hans grej! Så det blev fyra nätter på tre olika hotell i tre olika byar – allt för att hinna se och uppleva så mycket som möjligt!

Denna gång var fokus på fina vita byar, som det finns gott om i Andalusien.

De enkla husen är vitkalkade för att hålla värmen nere under sommarmånaderna och på många ställen känns det som om tiden stått stilla. Gränderna är smala och det är inte helt enkelt att hitta i dessa labyrinter.

Arvet efter morernas tid här visar sig både i arkitektur och mat.

Bilturen startade på flygplatsen i Granada och första målet var Cordoba. Mer om det i ett annat inlägg.

By nr 1 – Zuheros

Regnet hängde i luften och vi speedade genom byn, men hann nog ändå se det mesta i denna vita by med endast 740 invånare! En kaffe hann vi också med! Det är så vi ”jobbar” – gå, gå, gå, gå och sedan en fika som belöning!

By nr 2 – Zahara de la Sierra

Som så många av de vita byarna ligger Zahara på ett berg och ser ut att rinna nerför slänten. Vi lyckades hitta en parkering, gick en sväng i byn och hittade en bar där vi år lunch. Två rejäla mackor och två kaffe kostade €4.40 totalt, inga turistpriser här inte!

By nr 3 – Arcos de la Frontera

Men sina 31 000 invånare är det kanske mer en stad än en by. Men vit är den! Här stannade vi en natt på det mycket trevliga hotellet Posada de las Cuevas.

I centrum slingrar sig gränderna uppför (och givetvis även nerför) berget och man blir andfådd även av kortare promenader, tur att det finns gott om barer och restauranger.

På ett torg kände David plötsligt igen sig och började grubbla över vilket ställe vi varit på som liknade Arcos de la Frontera så mycket, men kom inte på det. Själv kunde jag inte ens gissa eftersom jag inte alls kände igen mig. Och det var ju lite märkligt… då det visade sig att vi varit just i denna by, på detta torg, för endast 4 år sedan. Det kunde Google tala om för oss, för där finns all gps-historik samlad.

By nr 4 – Setenil de las Bodegas

Om många byar ligger på höjder så kändes det snarare som om Setenil hamnat på botten av en ravin, till viss del under bergen…

Man valde att bygga så både för att spara på byggmaterial och för att lättare kunna hålla ute värmen under sommaren och kylan under vintern.

Namnet Setenil kommer från det latinska septem nehil, nio gånger nej, som sägs vara det antal gånger katolikerna försökte ta tillbaka området från morerna.

By nr 5 – Frigiliana

Sista natten tillbringade vi i mycket fina Frigiliana, 6 km norr om Nerja.

Slingrande kullerstensgator mellan vitkalkade hus med röda tak som skapar en fantastisk kontrast mot den blå himlen. Gissar att himlen alltid är blå här…

Staden är delad i två delar en ny och en gammal, Morisco-Mudéjar, som också är den charmigaste.

Vill man ta del av historien om de moriska uppbrotten kan man läsa på de 12 keramiska plattorna som finns utspridda i de gamla delarna av byn.

Givetvis bör man även testa det söta moscatelvinet (muscat) som sägs passa bra till söta desserter, vi skippade desserten och körde direkt på vinet och det gick bra det med!

Detta var byar vi stannade till i, minst lika många passerade vi bara förbi för ska man speedturista kan man ju inte stanna överallt!

Montuïri

Idag, denna blåsiga påskafton, blev det en liten utflykt till den medeltida byn Montuïri.

En pittoresk, oexploaterad by på en kulle tre mil öster om Palma. Väl i byn körde vi mot centrum, men det var lite oklart var just centrum var, det var ingen metropol direkt – närheten till kyrkan fick avgöra.

Och där, precis framför kyrkan, hittade vi till och med en restaurang, Cafe can Pieres, där vi beställde Pa amb oli, alltså bröd med olja! Kan det vara något?

Jomenvisst, denna mallorkinska specialitet kan vara mycket god eller mycket tråkig (tänk torr macka med lite skinka på).

Denna var mycket god, kanske Mallorcas bästa? Mums på det!

Fängslande

eller inte!

Det gamla fängelset i Palma byggdes 1950 och lades ner för nästan 15 år sedan. Hela området har varit stängt sedan dess, men tydligen inte omöjligt att ta sig in i för graffitin blomstrar! Tanken är att hela det gamla fängelset ska blomstra, med fokus på kultur!

Idag var det öppet för Swing och foodtrucks – tyvärr verkar det ha blivit en flopp. Eller möjligen var det bara så att vi var för tidiga, vi var där 16.00 och det öppnade 15.00. Man vet aldrig med spanska tider!

Kanske blir det med tiden så att de 12 000 kvadratmetrarna av sjangserat (hur f-n stavas det ordet?) fängelseområde blir ett vackert och levande kulturkvarter. Hoppas kan man ju alltid!