Vi har hittat ytterligare en fantastisk plats på Mallorca – Galilea! En mysig liten by bland bergen som man tar sig till via slingriga vägar från Puigpunent.
Överallt får man se upp för bergsgetter och memils (medelålders män i lycra)!
Några hus, en kyrka och ett par caféer där man kan fika eller äta tapas är vad här finns.
Och så utsikt förstås. Underbar utsikt!
Ja just FAN Mallorca Shopping har nu slagit upp sina portar!
I Sverige finns det ett otal köpcentrum, men här på Mallorca tror jag bara det funnits ett. Tills nu i veckan då det andra öppnade, fast detta är ett utomhusköpcentrum (finns det ordet ens på svenska?) så det kanske inte räknas? Räknas det så finns det faktiskt ett till, Festival Park, som är en outlet ett par mil utanför Palma.
Huvudattraktionen verkar vara Primark, som upptar en tiondel av ytan!
De har även satsat på en vilohörna…
Det är väl ingen risk att Palma drabbas av samma åkomma som Lund, där stadskärnan utarmas och allt fler butiker väljer att finnas på stadens köpcentrum istället! Att ett köpcentrum skulle locka mer än Palmas underbara stadskärna känns osannolikt. I Sverige finns det ju dessutom några!?! dagar per år då det vädermässigt inte känns lockande att strosa omkring utomhus, så var det även i Singapore även om anledningen där var den motsatta. https://resmed.lundbergs.me/?p=213
Men nu finns det här, FAN, i Palmas utkant (inom cykelavstånd från oss)! Utöver ett stort Carrefour så finns det 112 butiker, ett antal matställen och ett stort biokomplex.
Så nu kan du komma Lovisa!
Gårdagen bjöd på konstrunda. Njutbart faktiskt. Fin (och ful) konst, massor av gallerier öppna och överallt servering av dryck och enklare maträtter! I like!
Gin/lemon kan även köpas i bag-in-box! Synd att det inte är gott!
Idag var planen att slappa på stranden, men eftersom solen ville annorlunda fick det bli en vandring i stället. Vi tog den smala, slingriga vägen från byn Gènova och kom till området Na Burguesa, där vi gick en runda på cirka två timmar. Superskönt! Men vi förstod inte riktigt skylten, är det förbjudet att gå här på torsdagar, lördagar, söndagar och helgdagar? Förlåt i så fall, för det är visst söndag idag!
Vandringsområdet är inte jättekul, men utsikten när vi kom fram till vårt mål, Mirador de Alzamora, gjorde det värt besväret!
Det är verkligen inte mycket till djurliv man får se när man är ute i naturen här, kanske en fågel här o en myra där. Därför är det lätt att bli lite exalterad när det väl händer – även om det bara är en snäcka…
Vi har varit här uppe tidigare, en gång när solen sken från en klarblå himmel för att äta på restaurangen Kaskai (kan rekommenderas) och en gång för att njuta av soluppgången!
Då hade vi via andra bloggar upptäckt att det finns ett berg precis utanför Palma med utsikt, Madonnastaty och vandringsleder. Berget och området går under namnet Na Burguesa, inte efter maträtten utan efter personen Francesc Burgués som ägde markerna vid foten av berget.
Madonnan står där hon står. Hon gör inte så mycket väsen av sig och inte heller finns det någon bra historia att läsa på Wikipedia…
När vi nu är bilägare igen så passade vi på att besöka en av alla de små städerna på Mallorca som vi ”missat”. Pollença ligger på norra ön och består som så många andra orter här av en huvudort och en hamn en bit bort. Port de Pollença ligger en hel mil bort så här var avståndet till eventuella piratangrepp (ja det var anledningen förr i tiden, nu är det väl mer hur man lockar turister som är viktigt) ganska väl tilltaget.
Eftersom det var söndag hade vi ställt in oss på en helt lugn stadstur där kanske några caféer hade öppet. Så var det inte! Hela staden var packad med folk eftersom det var marknadsdag.
Det borde vi ha kollat innan. Varje stad/by på Mallorca har sina marknadsdagar, till och med två i veckan på vissa ställen.
Pollença är en av flera medeltida stadskärnor på Mallorca med smala gränder och hus som är flera hundra år gamla. Nu såg man inte mycket av detta för all försäljning och alla besökare. Finns det några meter i bredd, så passar det fint för några marknadsstånd!
Det är inte bara turister som man skulle kunna tro utan också lokalbefolkning som passar på att handla mat eller kläder.
Torget mitt i staden, Plaça Major, var helt överfullt med matförsäljning och caféer. Att driva café med uteservering verkade vara huvudsysslan i Pollença utan tvekan. Inte en gata utan ett café, ja med några undantag förstås.
Kyrkan som byggdes av tempelriddarna på 1200-talet märks inte så mycket bakom torgets banderoller…
Huvudattraktionen i staden är annars en trappa! 365 steg hög, ett steg för varje dag på året. Den leder upp till kapellet Calvari, därav namnet Calvaritrappan.
Svettigt var det i 30 graders värme, men det fanns goda skäl till att stanna ”en gång i månaden” eller så för att titta på utsikten 🙂 .
Till sist kan man beskåda utsikten över Pollença och kapellet.
Efter staden passade vi på att besöka de närmaste badvikarna några kilometer bort. Cala Sant Vicenç är en by med fyra badvikar. Vi valde Cala Molins som är en liten sandstrand med de vanliga basthattarna i prydliga rader.
Vattnet och utsikten är det verkligen inget fel på!
Precis runt hörnet upptäckte jag lite väl sent ett hoppställe som såg alldeles perfekt ut. Dit måste det bli ett återbesök väldigt snart.
Pollença är också värt ett återbesök när det inte är marknad och lugnet har infunnit sig.
Innan vi flyttade till Mallorca hade jag inte en aning om att det fanns en sport som hette pádel. Ganska snart förstod jag att det är något man bör känna till om man bor i den spansktalande delen av världen. Pádelbanor finns lite överallt och många spelar det aktivt.
Pádel är en rätt ny sport som började i Mexiko och har sedan spridits mest i Latinamerika och Spanien. Nu börjar det dyka upp banor lite här och där, så även i Sverige. Utformning och regler spikades inte förrän på 70-talet. Över en miljon spanjorer lär utöva den ädla sporten!
Spelet liknar tennis i krympt format. Samma typ av nät, samma typ av boll, men en mycket kortare bana där väggarna kan användas om man vill. Kommer det ett för hårt slag kan man vänta och ta bollen efter studs i väggen.
Ja, det ser ut som en bur och det är det också. Ovanför och runt väggarna finns nät. Det är OK att använda dessa också (utom på serven), men då studsar bollen lite som den vill förstås.
Man spelar alltid dubbel eftersom banan är kort och bred och spelet går snabbt. Om inte för annat så behövs det många som kan diskutera reglerna om man är nybörjare!
Linjerna används bara när man servar, annars ska bollen träffa någonstans på golvet för att vara rätt, vilket gör det mycket lätt att avgöra om en boll är ”inne” eller ej.
Racketen liknar inget annat. Ingen risk att man blandar ihop dem! De ser billiga ut, men ett proffsrack kostar flera tusen kronor.
Eftersom vi har en pádelbana i vårt område ville vi prova på när vi har gäster som kan ställa upp som motståndare. Camilla införskaffade därför 3 loppisrack för fyndpriset 20€ tillsammans och jag ett lite mer seriöst redskap 🙂 .
Alla rack funkar faktiskt helt OK att spela med när man inte tillhör proffsklassen.
En del nytänkande behövs för att få snurr på spelet. Att låta bollar passera och ta dem efter studs i väggarna kräver lite träning. Efter några gånger började det faktiskt gå ganska bra.
Men, en och annan boll hamnade lite fel…
Bästa blogg, vi vet att du finns men en besöks-boom gör att du prioriteras bort! Här kommer i alla fall några bilder:
Bad i iskallt vatten vid Cala Pi! Iskallt enligt badkrukan nummer 1 = Camilla!
Balkonghäng med Lovisa, Marcus, någon spännande dokusåpa och den goda 15-kronorscavan!
Vandring upp till Castell d´Alaro! Vackert! Sjukt vackert faktiskt!
Äter gör vi också lite då och då. Förutom paella och stans bästa burgare på Badal hann vi även med att njuta av den supergoda maten på Sa Llum!
Bougainvillean blommar och vi med den!
Något av det mest spännande med att besöka nya platser är att hitta saker som inte drar till sig de stora skarorna av turister, men som visar sig vara riktigt spännande eller annorlunda. Stenbrottet s’Hostals, eller Lithica som det numera kallas utanför Ciutadella på Menorca är verkligen en sådan plats.
Knappt någon reklam eller information om vad det är och vad det handlar om finns att hitta. Något fångade ändå intresset och vi bestämde oss för att gå de cirka 3 kilometerna till utkanten av Ciutadella för att se vad det var för något.
Stenbrottet i s’Hostals användes i cirka 200 år för att bryta sandsten till husbyggen. De första 150 åren bröt, eller snarare hackade man, ut stenblock för hand.
På 1950-talet kom sågverktygen och brytningen förändrades helt. Nu var det raka rader och djupare hålor som gällde.
Det annorlunda och spännande med stenbrottet är vad som hände när brytningen upphörde 1994. En skulptör vid namn Laetitia Sauleau insåg hur unikt området var och ville inte att hålorna skulle fyllas igen med skräp och bråte. Hon startade en förening med namnet Lithica för att bevara området och skapa en form av konstverk av det.
De gamla delarna som redan hade börjat tas tillbaka av naturen blev olika växtmiljöer i form av olika ”rum”.
Olivträd (ett måste i dessa trakter), apelsinträd och till och med granatäppelträd växer lite här och där.
De nya delarna av stenbrottet blev till skulpturer formade direkt ur de kvarvarande stenblocken eller lämnades helt enkelt som de var när brytningen slutade,
Sågmärkena blir till en slags naturlig konst och några gamla maskiner står kvar där de användes.
Labyrinter är ett tema både i den gamla och nya delen.
Otroligt att det är så pass okänt. Fördelen med det är att man kan vandra omkring nästan helt ensam. Det blir en helt annan känsla då.
En helg med ledig fredag (som vanligt) och ledig måndag (inte lika vanligt) tog vi oss en långhelg på grannön Menorca, som är känt för sin gin och sina skor – hur skulle det kunna bli fel? Det som kunde blivit fel var däremot båtresan dit, en och en halv timme med en skumpig katamaran. Jag vet att jag blir sjösjuk men klarar mig oftast om det är kortare resor och hade därför inte hörsammat tipset om att köpa åksjuketabletter… men det gick bra (trots att första person spydde i min närhet redan tio minuter efter att vi lämnat hamnen. Och nej, det var inte David. Han blir inte sjösjuk!).
Väl på vackra Menorca startade vi i ”huvudstaden” Mahón på öns östra sida. Lilla Mahón sägs ha världens näst största naturhamn (efter Pearl Harbor).
Efter lite strosande genom den fina staden och en god lunch på gågatan tog vi oss till hamnen och destilleri Xoriguer, där vi ville lära oss mer om deras gintillverkning. Det skulle kunnat vara en turistfälla, men får nog anses vara motsatsen. En butik där man fritt kunde provsmaka alla deras starkvaror och en fabrik man fick titta på genom stora fönsterrutor. Ingen information och personalen sa inte ett ord! Skål på det!
Menorca är ungefär en femtedel så stort som Mallorca och invånarantalet pendlar mellan 70 000 och 150 000 beroende på säsong.
Många verkar åka till Menorca för att vandra, troligen då på Cami de Cavalls (hästvägen) som sträcker sig runt ön, 186 kilometer om man vill gå hela… Vi höll oss på sydkusten, startade i Cala Galdana, som kantas av kalkklippor, pinjeträd och paradisiska badvikar med sandstrand turkost vatten.
Bodde gjorde vi också. Närmare bestämt i den charmiga staden Ciutadella!
Vi åt och drack, vi drack och åt och vi roade oss såhär…
Bergsbyn Valldemossa är ett ”måste” för varje turist på Mallorca och visst är den värd ett besök. Speciellt innan den verkliga högsäsongen startar. I en dalgång i Tramuntanabergen ligger denna lilla by med 2000 invånare.
Mest känd är Valldemossa för två tidiga besökare som spenderade en vinter där för nästan 200 år sedan. Chopin och författarinnan George Sand (ja, det gick inte att ha ett kvinnligt namn som författare på den tiden) som hyrde cell 4 i det tidigare kartusianska klostret under några kalla vintermånader.
Chopin komponerade ett antal preludier, bland annat regndroppspreludiet. Det lär ha varit en ovanligt kall vinter 1838-39, så det kanske regnade en del också… Pianot blev kvar när han flyttade tillbaka till Frankrike.
De gamla klostercellerna var inte någon upplyftande syn, men utsikten från terrassen utanför var desto bättre!
Det tidigare kungliga palatset och senare klostret med tillhörande kyrka och trädgårdar breder ut sig över centrum.
Resten av byn är ett virrvarr av smala gränder längs sluttningarna.
Blommor är ett tema i varje gränd. Flest blomkrukor vinner?
Vid slutet av många gränder tar den fina utsikten vid.
Alla hus i byn har en kakelplatta med Catalina Tomás på vid dörren. Hon föddes i Valldemossa 1531 och helgonförklarades 1930. Bilderna av santa Catalina sägs ge skydd åt dem som bor i huset.
Varje Mallorquinsk by verkar ha någon ät- eller drickbar specialitet. Valldemossa har sina potatiskakor, Cocas de patata, som så klart måste testas. Potatis är förstås en huvudingrediens och smaken är som en sockerbulle helt enkelt.
Många caféer finns det i byn, så det är inte svårt att få ett smakprov på denna lokala specialitet.
Än så länge är vädret lämpat för vandring (dvs inte mer än 20-25 grader) och det gäller att passa på. En klassisk vandringsväg i Tramuntanabergen är den gamla postvägen mellan Esporles uppe i bergen och Banyalbufar vid kusten.
Genom att parkera bilen i Banyalbufar och ta bussen till Esporles så slipper man gå fram och tillbaka samma väg. En bra lösning!
Vi startade således vandringen utanför byn Esporles med att gå uppför i någon kilometer. Efter att ha nått Coll des Pi 450 meter över havet så var det utför som gällde. Största delen av vägen är kullerstensbelagd och slingrar fram längs bergssluttningarna.
Vägen var klar år 1401 och ända fram till 1800-talet var det den enda förbindelsen mellan byn Banyalbufar och resten av ön. Vägen (eller kanske åsnestigen?) går mest genom gamla ekskogar, som ger mycket skugga. Några färgklickar i form av ärttörne dyker upp då och då.
Tyvärr tar växtligheten också bort den fina utsikten som man kan ana mellan träden. Bara på några ställen kunde man se ut över berg och hav.
Vi hade flera bra idéer om att såga ner träd eller bygga ”utsiktsbryggor” för att locka besökare, men kanske är det ändå bäst precis som det är!
Vandringen är en del av GR221 som vi har rapporterat om lite då och då. Denna sträcka är väldigt välskyltad till skillnad från en del andra…
OK, bara en och en halv timme kvar!
Efter totalt cirka 8 km nådde vi Banyalbufars gränder mitt ibland olivträd, citrusträd och otaliga odlingsterrasser.
Stjärnfilter på kameran kan piffa upp tråkiga bilder, men denna gång var det mer ett handhavandefel 🙂 .
