Älskar vimlet på marknader och har hunnit med Filippino market, The Gaya street fair, Nabalu handicraft center och Central market , extra kul med marknader som främst vänder sig till lokalbefolkningen.
David tycker också det är jättekul med marknader… NOT!
Vi har dock inte köpt något av följande:
Cigarrer för ca 20 kr/styck
Halal-kattmat, för muslimska katter eller?
Kryddor eller vackra orkidéer!
Nymalet kaffe.
Fina fisken!
Äkta Ray-Bankopior
Vi har DEFINITIVT INTE köpt något av följande…
OK, vi tar en guidad busstur så vi slipper tänka… eftersom vi var de enda anmälda på den turen bidde det ingen buss utan en lila Proton! Så med en mycket allmänbildad och politiskt intresserad kines har vi vallats runt till varma källor, stor blomma, canopy walk och Mount Kinabalu.
Fast vi besteg inte det 4100 m höga berget, det är liksom inte min grej. Det är INTE heller canopy walk, där man går omkring på en svajig hängbro i höjd med trädtopparna. Speciellt inte när träden är höga som 10-våningshus.
Men jag gjorde det (och mådde illa av skräck!)!
Bada i varma källor kan vara mysigt, men här kändes det lite sunkigt med kaklade badkar. Fick också erfara att bikini inte är optimalt, om man inte vill dra blickar till sig, när övriga badare är muslimer…
Så den här blomman, rafflesia, som fått sitt namn efter sir Stamford Raffles (som grundade Singapore). Blomman kan bli en meter i diameter och har varken stjälk eller blad, den växer på andra växters rötter. Här är den en sevärdhet och det är naturen, inte människan, som styr över var rafflesian ska växa. Den som råkar ha en sådan i sin trädgård tjänar pengar på att låta turister komma in och titta.
Snorkling är fantastiskt underbart, dock jobbigt med revirtänkande fiskar som
bits!
Stilstudie i snorkelmode, vantar och strumpor känns lite udda!
Fisk till lunch såklart!
Fler som var hungriga!
Ena dagen middag för 40 kr (2 smarriga kycklingrätter, pappadums, ris, grönsaker och vatten) nästa dag en enkel lunch (2 mackor + Cappuchino) för 110 kr. Men det är mer än priset som skiljer mellan Malaysia och det lilla, rika sultanatet Brunei Darussalam.
Vi tillbringade gårdagen i Bandar Seri Begawan, Bruneis huvudstad, där vi chillade runt och beundrade vackra bilder av Hassanal Bolkia, sultanen himself! (Oj, nu blev jag nog lite svart om tungan…).
Bruneis storhetstid var på 1500-talet, med sedan kom
européerna och tog över och fram till 1984 var Brunei kontrollerat av britterna.
Men landet har styrts av samma dynasti sedan 1400-talet och sultanen bor i
världens största palats med 2000 rum…
Det är svårt att beskriva känslan av att strosa omkring i huvudstaden… fina byggnader, mycket guld, stor flott moské, hel stadsdel på pålar vid floden och så alla dessa bilder av sultanen, men nästan inget folk. Mest bara några turister/expats på caféet vi hittade.
Till skillnad från ”Kalles” berömda uttalande 2004, så upplever jag inte Brunei som ”ett mer öppet land än något annat man kan tänka sig”!
Grottor finns det gott om på Borneo. Eftersom vi stannat i Miri var Niah-grottorna vårt mål för dagen. Med hyrbil skulle vi ta oss de dryga 10 milen. Kartor och vägbeskrivningar är ganska enkla i denna del av världen. Det är Vägen med stort ”V” som gäller. Det finns bara en väg som går genom hela Malaysiska Borneo och den har fått vägnummer 1 (så logiskt!). GPSen i telefonen gav samma besked. Bara en väg inlagd, alla avvikelser betyder att det ser ut som man är ute i terrängen.
Vägen dit var ganska enformig: regnskog eller oljepalmsplantager. När vi hittat ingången till Nationalparken med grottorna insåg vi att här handlar det inte om massturism där alla slussas omkring i stora horder. Här handlar det om turism på egen hand. Vi fick skriva in oss i nationalparksregistret som turist 2 och 3 den dagen (kl 12…). Sedan fick man hyra en ficklampa, bli skjutsad över en liten flod för 2 kr och sedan följa en 3 km snitslad stig rakt in i djungeln helt på egen hand.
Väl framme vid grottorna insåg vi att även här var vi helt ensamma och fick sköta oss på egen hand. Kändes speciellt, men också ganska häftigt med tanke på att det är en av de största grottorna i världen. Ingången på 250 meters bredd kan man inte missa och grottorna är stora som 10 fotbollsplaner och har upp till 75 meter i takhöjd. Det mest speciella är att grottorna har varit bostad åt människor i 40 000 år fram till på 1400-talet. En otrolig plats för en arkeolog där man kan följa människans utveckling på en och samma plats under så många år. Ganska hisnande tanke att här hade bott människor i 25 000 år när Sverige började befolkas…
Nuförtiden bebos grottorna av Swiftletsfåglar och fladdermöss. Fåglarnas bon är värda guld eftersom det är dem man gör ”birds nest”-soppa av. Tyvärr var plockningssäsongen för bona över så vi fick inte se hur det gick till att klättra upp i grottaket för att nå dem. Fladdermusspillning fanns i överflöd. De arkeologiska utgrävningarna har inte handlat om att gräva i jord direkt…
Tyvärr tröt modet (Camillas) och vi vågade oss inte på att gå ner i grottans mörkaste hål, även om det fanns trappor så långt ficklamporna kunde lysa. Vi gick tillbaka de 3 kilometrarna utan att möta någon och betalade snällt 2 kr för att komma tillbaka över den bruna floden med en spanande egret. (tror att fågelarterna är swiftlet och egret, men vad heter de på svenska?)
