Vi hade turen att tajma vinplockningssäsongen med dopbesöket i Bordeaux. Vi fick chansen att följa med på en riktigt trevlig skördefest på vingården Château Réaut.
Château Réaut ligger i distriktet Côtes de Bordeaux – Cadillac några mil sydöst om Bordeaux. Odlingarna ligger på en kulle med utsikt över Garonnedalen.
Till denna årliga plockningsdag bjuds alla vingårdens ca 400(!) delägare och deras släkt och vänner in. Léonores morfar är en av dem och vi var mycket glada för att få följa med.
600 personer kom för att plocka och alla försågs med en sekatör och en låda, sen var det bara att ge sig ut på fältet och klippa loss klasar.
Vi fick inga speciella instruktioner, så vi samlade fina klasar och lät de som var lite skrumpna ligga kvar på marken som näring till nästa års skörd.
Vi plockade Cabernet sauvignon, inte större än blåbär detta torra år. Små druvor = liten skörd, men bättre kvalitet säger de som vet.Från våra lådor till rensningsmaskinen och sen direkt till jästankarna.
Efter en stunds plockning så serverades lunch på gårdsplanen för alla 600 plockarna.
Till lunchen serverades ostron till förrätt och sedan biff med bakad potatis.
Ostronbrickor behöver hållas kylda, så då passade vinkällaren bra!Rejäla biffar och grillar och skottkärror med bakad potatis!Léonore, samma årgång som vinet, var med på sin allra första skördefest 🙂
Med lite tid över i Bordeaux så passade vi också på att ta en tur ut i de ”finare” vindistrikten där de flesta av de fem högst rankade Bordeaux-vinerna finns. Eftersom vinindustrin är ganska konservativ så bygger detta på den klassificering som gjordes på begäran av Napoleon III 1855.
Vi körde norrut från Bordeaux längs Garonnefloden med siktet inställt på tre vinslott av denna högsta klass ”Premier Grand Cru Classé”. De ligger i områdena Pauillac och Margeaux som är delar av Haut-Médoc. Dessa slott behöver ingen ytterligare publicitet, så de har principen att hålla borta nyfikna så långt det går.
Château Margaux – här blev vi stoppade i den pampiga allén in till slottet.Château Latour – här kom vi inte alls nära, men vinfälten var fina.Château Lafite Rothschild
Vi passade i alla fall på att stanna på ett slumpvist chateau och handlade några flaskor från Domaine de Cartujac. Här blev vi väl omhändertagna. Butiksmannen tänkte guida oss till rätt köp genom att fråga om vi hade någon ”cave”. Nej, ingen grotta tänkte vi, men franskans vinkällare heter cave, så på engelska är det närmast tillhands att säga så. Vi fattade ganska snabbt i alla fall och fick guidning till ett bra vin som inte behöver lagras.
En biltur i Bretagne och Normandie har jag haft som mål i många år. Från La Rochelle som var vårt första stopp efter Bordeaux är det inte så långt dit, bara ca 30 mil, så nu var det läge att passa på.
Det viktigaste på turen för min del var ett besök på Mont-Saint-Michel.
Jag hade sökt och hittat byn Dinan i Bretagne för att stanna två nätter. Det visade sig vara ett riktigt fint litet samhälle med en medeltida stadskärna och en småbåtshamn i floden Rance.
Branta kullestengator leder från hamnen upp till byn med en ringmur från med anor från medeltiden. Just nu höll muren på att renoveras, så tyvärr gick det inte att gå en tur på den.
Helt sjukt vackert! Som att promenera i ett museum.
Vissa av husen är så gamla som från 1200-talet men ändå hyfsat välbehållna och användbara som bostäder och restauranger.
Vi bodde nere längs hamnen i ett gammalt lite pittoreskt hotell.
Knarrande och lutande golv och en liten blombukett! En hel del charm på B&B Le Poisson Ivre (”den fulla fisken”).
Restaurangerna låg som ett pärlband längs floden. På torsdagskvällen var det nästan fullt men sedan på fredagkvällen var det mesta stängt. Lite underligt…
Bretagne är ju känt för skaldjur i alla möjliga former. Vi satsade på att smaka några typiska läckerheter. Camilla gick all-in medan jag höll mig till en ”smakportion”.
Nej, inte samma måltid! Ostron en dag och musslor nästa.
Men det var Mont-Saint-Michel som var målet. På vägen dit passerades kustbyn Cancale som är känd för sin ostronproduktion.
Men, sedan var det dags för Mont-Saint-Michel! Redan på 700-talet började en kyrka byggas på den lilla tidvattenön utanför Normadies kust. Några hundra år senare byggdes ett kloster på ön och sedan har det byggts på efter hand så att det nu är ett litet samhälle runt klosterkyrkan på toppen. En perfekt plats för ett kloster, som ju ofta ligger på svåråtkomliga ställen.
Från början var det säkert ett äventyr att ta sig ut till ön. Det gällde att tajma tidvattnet och undvika att fastna i leran. Just i denna vik i engelska kanalen är tidvattenskillnaden bland den högsta i världen, runt 10 meter och det tar bara cirka 6 timmar mellan låg och högvatten!
Smala gränder är det på ön. Inte mycket plats för annat än hus och klosterkyrka.
Nuförtiden är det säkrare att ta sig ut. Antingen går man på en bro ut eller så kan man hoppa på en buss. Vi valde att gå de cirka 2,5 kilometrarna från parkeringen men sedan vara bekväma och tog bussen tillbaka.
En aktivitet vid lågvatten är att vandra ut i havsviken och klafsa i leran. Här ett antal grupper av vandrare som tajmar turen med att vattnet fortfarande är på väg ut.
Léonores dop i Bordeaux var målet för en biltur från Palma till Bordeaux. Bilfärjor från Mallorca till fastlandet går alltid på dagen och tar många timmar. Kortaste båtturen och kortaste landvägen vidare på fastlandet går via Barcelona, så det fick det bli denna gång.
Efter ankomst till Barcelona blev första stopp staden Lleida. En ganska anonym stad vid foten av Pyrenéerna. Största sevärdheten är den stora borgen och katedralen på toppen av en klippa mitt i staden.
Castell de la Suda med tillhörande katedral.Fin utsikt över Lleida från den lilla vaktkuren. Lite dåligt med säkerheten kan man tycka. Inga räcken här inte!
En promenad i gamla staden var lite av en besvikelse. Öde gator och drogförsäljare/missbrukare i nästan varje gathörn… En del fin gatukonst hittade vi i alla fall.
Sedan fortsatte vi turen över Pyrenéerna med ett fikastopp i medeltida byn Aínsa.
Otroligt så många gamla välbevarade byar det finns i Spanien och Aínsa är en av dem.
När franska gränsen passerats tänkte vi att ett bad i en bergssjö skulle vara trevligt. Vi gjorde en avstickare på krokiga vägar till sjön Orédon på knappt 2000 meters höjd.
Fins utsikt på vägen mot bergssjön och trevliga kurvor som GPSen guidade oss igenom.
Men detta torrår var det brist på vatten och sjön var nästan borta. En pricknick blev det, men inget bad för det var för lite vatten eller för att det var alldelses för kallt 🙂 .
En stor sjö är det, speciellt när den är fylld. Här ser man att jag är nere och kollar vattentempen.
GPSen ledde oss sedan av någon anledning på småvägar över passet La Hourquette d’Ancizan.
Det var tur för utsikten och de oändliga betesmarkerna var fantastiska.
Åsnorna var mest drivna i att tigga mat av turisterna.
Eftersom detta är Frankrike så dök det upp en ostbutik när man minst anade det. Så även här mitt i de öde betesmarkerna.
Närproducerat kan man tänka. Mitt bland kor, får och getter.
Nästa övernattning blev i byn Bagnères-de-Bigorre som vi har bott i tidigare. På något sätt har vi fastnat för denna lilla by i utkanten av Pyrenéerna. En kurort med anor från romartiden då de varma källorna var populära. Inget bad blev det här heller, men väl några promenader i byn.
Vi bodde på det lilla udda pensionatet Le Bearn. Det funkade fint trots språkförbistringar. Rejäla kaffekoppar till frukost var ett plus i kanten!
Efter Bagnères körde vi raka vägen till Bordeaux där släkten började samlas för Léonores dop.
Festivaler och marknader finns det gott om på Mallorca. Vi har betat av ett antal vid det här laget. Denna gång var vårt mål en fikonfestival i den lilla byn Lloret de Vistalegre mitt på ön. Mallorcas geografiska mittpunkt ligger precis utanför byn och den har vi besökt tidigare (Mittpunkten).
Förra gången trodde vi knappt att det var någon by att tala om, men det skulle visa sig vara fel. Lloret är en riktigt fin liten by med en väldigt trevlig fikonfestival.
Huvudrollen hade förstås fikon. Tyvärr inte så många man kunde provsmaka naturella, men desto fler kakor och rätter med fikoninslag.
Fikonostpaj avnjuten på höbalarna som fungerade som bord.
En fikonutsättning med alla de olika fikonsorterna fanns på klostergården.
Alla fikonsorter finns tydligen i en svart och en vit variant. Här prydligt presenterat på ett antal pidestaler med all info man kan tänka sig.
Traditionell dans av folk i gammeldags folkdräkter fick man också på köpet.
Jättarna får också vara med och dansa! De finns lite överallt på ön och plockas fram vid högtidliga tillfällen.
Byn ligger på en kulle på det ganska platta inlandet. Så pass stora höjdskillnader så att byn har blivit utrustad med en hiss! Den verkar vara mest för besökare, för det är inte så många som bor på den sida av byn där hissen finns.
Ett absolut måste på sommaren är en cykeltur i Köpenhamn. Det är smidigt att hoppa på tåget i Lund med cyklarna och sedan efter en halvtimme rulla av på någon station i Köpenhamn.
Nu var det inte riktigt så smidigt denna gång då det precis hänt en olycka på stationen i Lund och all trafik var stoppad i nästan två timmar.
Upptäckterna på rundan denna sommar blev häftiga bostadsområden, stadsbadplatser och innovativa gräddbullar.
Efter att ha krånglat oss ur ett överfullt tåg i Tårnby på Amager så siktade vi på 8tallet eller Åttan helt enkel. Ett bostadshus med speciell design.
Sen bar det vidare ut på fälten vid Kalvebod Fælled.
Utdikade våtmarker är typiskt för Amager, tills det byggs något nytt häftigt bostadsområde.
Danskarna är otroliga på det där lilla extra när det ska byggas hus. Hela området längs inre hamnen och gatan Islands brygge är riktigt häftigt.
Ja varför inte? En badstrand vid kanten av en hamnkanal mitt i centrala Köpenhamn!
Ett besök på street food-området Reffen längst ut i hamnområdet är aldrig fel. Perfekt cykelavstånd från centrum!
Mindre populärt med en plats i solen när det är uppåt 30 grader. Vi valde skugga, indiskt och ÖL!
Denna varma sommardag lockade ut mängder med köpenhamnare till ett bad i hamnen. Vi ville inte vara sämre och passade på att prova på för första gången i Köpenhamns centrum.
Friskt i vattnet var det. Det är vad man kallar det för när det är svinkallt, typ 18 grader…Här gäller det att inte vingla eller stanna. Full fart gäller inte minst för att så många har elcykel.
Sen cyklade vi vidare genom stadsdelen Vesterbro och hittade av en slump en liten källarlokal med gräddbullar i alla dess former som specialitet. Eftersom detta är Danmark och här heter det flødebolle, så får det bli gräddbulle på svenska.
Valet föll på vit choklad och saltade nötter! Anker Chokolade heter stället.
Att Köpenhamn är en cykelstad visste vi, men denna gång var det helt galet med cyklister. Kör man inte ordentligt i sin fil, missar att göra tecken vid stopp eller sväng blir det kaos. En av broarna över Søerne från centrum ut till Norrebro lär vara den mest trafikerade. Cirka 40 000 cyklister per dag. Helt otroligt!
Sista stopp blev vinbaren Vinum Historia nära Torvehallerne, som serverade en ost- och skinkbricka som heter duga 🙂 .
Är man i Porto kan man inte undgå att portvin är en av de stora ”sevärdheterna”. Alla portvinshusen ligger på rad längs floden Douros södra strand.
Här odlas inte druvorna och vinet produceras inte heller här. Men det är en bra plats att lagra portvin innan det ska skeppas vidare ut i världen eller drickas på plats.
Portvin är ”halvjäst” vin (cirka 6-7% alkohol) från Douro-regionen där jäsningen har avbrutits genom att sätta till druvsprit. Eftersom jästsvamparna inte konsumerat allt socker i druvmusten så är portvin mycket sött. Inte riktigt i min smak, men smaka måste man ju om man är i Porto. När spriten har tillsats så är portvin ofta kring 20% alkohol.
Sandeman, kanske det mest kända portvinshuset.
Portvin finns i alla vinfärger, rött, vitt och rosé. Rött portvin är antingen ruby eller tawny beroende på om det har lagrats på ståltank (ruby) eller ekfat (tawny). Sen finns flera olika typer beroende på lagring och blandning mellan årgångar. Eftersom det är hög alkoholhalt så kan det lagras mycket länge.
Alla portvinshusen tar emot besökare och har alla möjliga guidade visningar, förstås med provsmakning på slutet. Jag valde Burmester.
Det låter tyskt och det är det också. Två tyskar startade detta portvinshus 1750. Först en kort rundvandring sedan serverades det en vit och en ruby port. SÖTT som sagt…
Jag hittar alltid en anledning att hyra bil när vi är på semester och denna gång blev det en tur längs Douro-floden. Centrum för portvinsdruvodlingarna ligger 10-15 mil upp längs floden från Porto.
Vackert är det längs Douro! Här i närheten av byn Mesão Frio.
Douro är världens äldsta reglerade vindistrikt. I mitten på 1700-talet bestämdes regler och gränser för Dourovinerna.
En utsiktsplats med vinfält så långt ögat kan nå.
Vinodlingarna klättrar på flodbankarna så det är inte läge för någon maskinplockning av druvor direkt.
Alla druvor som odlas i Douro blir inte portvin. Ungefär hälften blir vanligt vin av det enklare slaget, typ bordsviner.
Små vingårdar, ”quintas”, klamrar sig fast på bergssidan.
Väl tillbaka i Porto så fick det till sist bli ett besök på den mycket upphaussade bokhandeln Livraria Lello. Rankad som en av de vackraste bokhandlarna i världen, men det stora turisttrycket beror troligen på att J.K. Rowling påstås ha inspirerats av lokalen när hon bodde i Porto och började skriva Harry Potter böckerna.
Absolut. En bokhandel som platsar bland världens vackraste.Fullt med besökare, men försäljningen är nog obefintlig. Det är foton man vill ha med sig inte böcker.Utanför bokhandeln köade folk i hettan. Alternativen var att stå där och vänta i 45-50 minuter eller betala 5€ för att gå före. Jag valde att betala…
Till Bordeaux åkte vi för att vi ville träffa barnbarnet Léonore igen, nu nästan tre månader gammal. Ja, för att träffa Linus och Cyrielle också förstås.
Men utan att ha koll på det så var denna midsommarhelg också tiden för vinfestivalen Fête Le Vin, som hålls vartannat år. Nu var det dessutom fyra år sedan förra gången då covid har satt stopp för festivaler av alla de slag.
Efter att ha besökt några vinfestivaler på andra platser i världen hade vi en tanke om hur det skulle se ut, men det här är ju en vinmetropol av stora mått så detta var något helt annat.
Bordeaux’s olika vinområden hade var sin ”paviljong” där deras olika viner kunde provas. Dessa var utspridda längs floden Garonne’s ”strandpromenad”. Totalt cirka 1,5 km från start till slut. Gott om plats för alla besökare och det behövdes. 35 000 besökare de tre första dagarna.
Efter att ha betalat för ett ”klippkort” med upp till 11 provsmakningar så får man ett glas att bära med sig, Sedan är det bara att välja var man ska börja.
Médoc-området. Här finns flera av de allra finaste bordeauxvinerna ifrån Margeaux och Pauillac. Toppvinerna delas inte ut här dock, men gott var det ändå.
Paviljongen med viner från Saint-Émilion, Pomerol och Fronsac var min favorit.
En utställning av gamla skepp var igång samtidigt inne på området, med några fina segelskutor.
När man var nöjd med provandet kunde man sedan besöka alkotesthuset för att se om man var nykter eller ej.
Vi hade delat upp provandet på två dagar, så efter 5 små provningsransoner hade vi bara nått upp till halva den franska ”nybörjargränsen” (de som haft körkort mindre än 1 år) på 0,2 promille. Erfarna förare få ha upp till 0,5 promille…
Léonore var med på båda dagarnas festivalbesök, men sov bort nästan hela tiden 🙂
Turistorten Can Picafort, som ligger mitt i Alcúdiabukten har vi inte passat på att besöka mer än på vintern när byn är öde och tom. Nu var det dags för årets upplaga av konstfestivalen Saladina så då fick det bli ett besök i turistsäsong också.
Fastän det bara är mitten på maj så väller turisterna in och passande nog är det en tidig värmebölja med över 30 graders värme. Det verkar finnas ett uppdämt behov av resande nu när i stort sett alla restriktioner är borta. Spanien har slopat munskyddstvånget överallt utom på bussar, taxi och inrikesflyg. Synd bara att covid inte är utrotad utan bara att det ger lite lättare symptom om man är immun eller vaccinerad…
Can Picafort är som så många andra turistorter på Mallorca en gammal fiskeby, som fram till 60-talet hade knappt 200 invånare. Nuförtiden bor här 4500 istället och säkert minst lite många turister i högsäsong.
Framför allt badvattnet är otroligt fint!
Vattentempen ligger runt 20 grader, så det är fortfarande kallt i vattnet 🙂
Men vi är inga storbadare, så vi satsade på lunch och konstjakt istället.
Festivalen har hållits varje år sedan 2016 (om det inte är pandemi…), så en del konstverk har varit med i några år.
Badmotiv är populärt. Men det är ju inte så konstigt på en plats som denna.
Förutom väggmålningar så fylls det på med skulpturer då och då av John Bennàssar.
Det går att skapa egen konst också med enkla medel. med en kaffesked till exempel.
En tur i vindistriktet Rioja har vi funderat på i många år (ja för att inte säga decennier) och nu blev det av som ett stopp på vägen till Bordeaux där vi skulle träffa Léonore, första barnbarnet, för första gången!
Vi tog flyget till Bilbao och sedan bil därifrån de ca 15 milen till hjärtat av vindistriktet Rioja, som delvis ligger i den spanska regionen Rioja men också i regionerna Baskien och Navarra. Den gemensamma nämnaren är floden Ebro och den dalgång som passar så bra för vinodling.
Två städer anser sig båda vara huvudstäder i Rioja: Logroño och Haro. Vi valde att bo i Logroño, vilket var ett bra val. En stad med 125 000 invånare och säkert lika många platser på uteserveringarna! Vi kom hit på långfredagen och väntade oss att det mesta skulle vara stängt och öde denna stora sorgedag. Men, absolut inte, det fullkomligen kryllade av folk och uteserveringarna var överfulla.
Gågatan Bretón de los Herreros med massor av uteserveringar.Vad drickar då Riojaborna så här en långfredag? Jo, Gin Tonic förstås! Och vi ville inte vara sämre.
När det gäller mat så är det framför allt pintxos som gäller. Pintxos är en baskisk specialitet och från Logroño till baskiska gränsen är det bara några kilometer, så även här är utbudet stort. En typisk pintxos är någon typ av pålägg på en liten brödbit ofta med en pinne som håller ihop det hela.
Pintxos, vin och en liten ostbricka!
Pintxos ska, om man får dra en egen slutsats, ätas i smala gränder där barerna ligger tätt och ståborden tar upp nästan halva gatans bredd. Mest populära gränderna i Logroño är Calle del Laurel för partyfolket och Calle san Juan för det mer ”seriösa” klientelet.
Att staden var så full med folk berodde nog på att en del väntade på att de sedvanliga påskprocessionerna skulle starta. Ett extra sug detta år kan man tänka efter två missade år på grund av pandemirestriktioner.
Traditionsenliga påskprocessionskläder. Här i lila variant.
Gamla staden i Logroño bjuder på många fina gator och torg. Helt enkelt ett trevligt ställe att utgå ifrån om man ska utforska Riojas viner och vingårdar.
Plaza del MercadoPlaza San Agustin. Lite glest med uteserveringar, trots ett fint litet torg 🙂 .
Men, det är ju vin som är det stora dragplåstret i Rioja. Det lär finnas 600 bodegor att välja bland. Vi valde några stycken för att besöka eller handla lite vin. Några för att det är välkända viner, andra för att de är kända för sina byggnader, eller både och.
Bodegan Marqués de Riscal i byn Elciego har satsat på ett eget hotell för att kunna ta hand om vinbesökarna. Här har arkitekterna tagit ut svängarna ordentligt!Bodegan Ysios!
Vinstockarna var ganska nakna vid denna tid på året. Bara några minimala blad började titta fram. Desto större möjlighet då att studera den så viktiga jordmånen 🙂 . Lera är det som gäller i detta vindistrikt, vilket tydligen passar bra under Riojas långa heta somrar.
Några mil från Logroño ligger Haro. Den andra av Riojas ”huvudstäder”. Ett litet samhälle på en kulle mitt bland vinodlingarna. Här finns ett antal kända bodegor som praktiskt taget ligger vägg i vägg med varandra.
Utsikt från Haro över ett antal bodegor. Bland annat Muga med sitt torn och Roda som syns i fjärran.
Ett mer seriöst vingårdsbesök valde vi att göra på Bodegan Franco Españolas. Perfekt placerat inom gångavstånd från vårt hotell, vilket är praktiskt när det ingår vinprovning i besöket. En 45-minuters guidning blev till 75 minuter i de kyliga vinlagringsrummen… På spanska fick vi lära oss allt om vinlöss, vintrampning, ektunnornas kemi, mm…… Men till sist det viktigaste att prova deras VIN!
Ingen stadstur utan att studera gatukonst! Även denna stad levererade fina konstverk av skiftande slag.
Pilgrimsleden Camino de Santiago leder igenom Logroño och denne man har samlat sina pilgrimsstämplar på lite annorlunda sätt.
Vi hann också med en tur längs Ebro på stadscyklarna i Logroño.
Vackra parkområden längs Ebro och bifloder.
Vi bodde på Hotel FG (lite tråkigt namn, men ett bra hotell), granne med ett antal storkfamiljer och utsikt över de vackra broarna över Ebro.
Utsikt från hotellet över den gamla stenbron.Den gamla järnbron från 1800-talet. Byggdes i rekordfart när den gamla stenbron rasade och många människor dog.Storkar klarar tydligen av att bo ”vägg i vägg” med varandra.
Det finns många calas (vikar) runt Mallorca, det har vi förstått sedan länge. Men, hur många är det egentligen? Nu har jag hittat en lista med 332 calas runt Mallorcas kust. Otroligt! Det är ju en ö som bara är något större än Gotland… Det betyder också att det finns många calas kvar att besöka för oss. En gissning är att vi betat av kanske 30-40 stycken men det är svårt att hålla räkningen.
Målet för dagens promenad var att besöka några nya calas, närmare bestämt vid Cala d’Or på Mallorcas östkust. Det finns dock ingen vik som heter Cala d’Or. Det är istället namnet på en turistort belägen vid ett antal fina små vikar, men med andra namn. Byn började byggas på 30-talet av en arkitekt från Ibiza. Bebyggelsen består framförallt av vita hus som är typiska för medelhavet, men inte så vanliga på Mallorca. Så här mitt i vintern så är de flesta semesterbyar väldigt öde och så också Cala d’Or.
Huvudgatan i Cala d’Or. Ingen trängsel så här års!
Vi startade vår promenad vid Caló des Corral och betade av ett par vikar till innan byn tog slut.
Caló des Corral ser nog inte så här folktom ut i högsäsong…Cala FerreraCala Serena
Sen tog den branta klippkusten vid, som är typisk för Mallorcas östsida.
Klippkusten är högre än den ser ut på bild. Skulle gissa att det är ett stup på kanske 30-40 meter ner till vattnet.
Sista biten till stranden Cala Mitjana, som var vårt mål, verkade inte framkomlig. Ett stort hus med trädgård låg väldigt nära klippkanten och en hund vaktade tomten såg det ut som.
Vi valde att inte utmana ödet utan svängde tillbaka genom kustvegetationen. Det var kanske inte bästa vägen, men vi kom tillbaka där vi startade i alla fall.
Väl tillbaka i det öde Cala d’Or var vi inställda på att behöva köra någon annanstans för att få lite lunch, men då uppenbarade sig en park med ett typisk spanskt lunchställe, där det dessutom satt folk på uteserveringen. Fantasktisk tur!
