Det bubblar och det ryker!

Nya Zeeland ligger på ”Ring of fire” vilket betyder vulkaner, varma källor och tyvärr jordbävningar då och då. Vi har tagit oss till staden Rotorua som det verkligen bubblar och ryker om. Vi valde att ta oss till området Wai-O-Tapu eller ”heliga vattnet” om man kan sin maoriska. Här finns all geotermik man kan önska sig! Speciellt häftigt är alla färger från olika mineraler. Var glada att lukt inte kan skickas via nätet! Det är inte bara vattenånga i röken, det är svavelväte också… luktar inte godis kan man säga.

Champagnepoolen med sina bubblor och orangefärgad kant.

Djävulens badkar, nej där vill man nog inte trilla i.

Stekpannan med sin lite brända botten.

Det fanns också en gejser vid namn Lady Knox, som hade utbrott varje dag klockan 10.15. Mycket underligt tyckte vi, men det verkade stämma och alla bänkade sig för att se om det verkligen kunde finnas en gejser som var så punktlig (och som dessutom snällt anpassade sig till sommar- och vintertid…). Alla väntade med spänning på vad den lilla vulkanen skulle göra.

Och mycket riktigt, Lady Knox fick ett vältimat utbrott 10.15.

Nu fanns det förstås en hake med det hela. Genom att mata ladyn med rätt kemikalier, något i stil med tvättmedel, men lite mindre miljöfarligt, byggdes trycket upp och utbrottet kom på beställning och varade sådär lagom längre som turisterna ville ha det. Ja, ja, allt är ju inte helt naturligt här i världen, men fint var det.

Varma källor finns inte bara på tillrättalagda turistområden. Minst lika spännande är det att gå i till exempel Roturuas stadspark där ankdammarna är ersatta med rykande hetvattendammar och bubblande gyttjepölar! Det ryker lite här och var ifrån marken och man undrar vad som kan hända om det ”kokar över” .

Coromandel

Den sömniga byn Whangamata hade vi valt för att kunna ta en tur på Coromandel. I brist på andra namn så fick fångskeppet Coromandel, som hälsade på i området i början på 1800-talet ge sitt namn till både en halvö öster om Auckland och en stad på samma halvö. Ja, varför inte…

Halvöns stora turistmagnet är Hahei med en vacker strand och häftiga kalkstensformationer är ett måste. Tyvärr inget badväder denna lite kyliga vårdag…

Det hade vi förstått av Linus som passerade förbi på sin Kiwitur för några år sedan. Vi hade koll på vad som skulle fotograferas och försökte efterlikna så långt det gick :smile:.

Hahei-byn är en typisk sömning turistort som får lite extra inkomster på att sälja spadar, som varje turist kan behöva om man ska gräva sitt eget varmvatten-spa på stranden intill.

Varma källor några tusen meter under stranden sipprar fram precis i vattenbrynet så att frusna badare kan värma sig! Riktigt hett var det om man borrade mer fötterna på rätt ställe. Stranden heter lämpligt nog Hot Water Beach och då är det inte havsvattnet man menar.

Nästa stopp var Cooks beach, döpt efter James Cook som var på besök inte bara i Australien, utan också här. Idag en liten by med det viktigaste: ett bibliotek!

Turen gick sedan via öde grusvägar. Plötsligt dök det upp en gris-, höns- och bi-skötare, som gärna ville visa upp sina ”vilda” djur som fritt vandrade omkring på vägen (ja inte bina förstås). Själv bodde han i ett plåtskjul. Det gällde att ha koll så att inga fripassagerare kom med.

En hel del ytterligare stopp blev det bara för att beundra utsikten.

Sydney on the Rocks

Sydney är en riktigt promenadvänlig stad och det gillar vi! En halvdag till fots och nästan 2 mil så lyckades vi ta en titt på både saker som måste ses och några mer udda områden.
Den engelska kolonin som byggdes i slutet på 1700-talet hade sitt centrum i vad som nu kallas “The Rocks”. Ett litet område med gamla byggnader som varit dömda att rivas under mer än 100 år, men som klarat sig kvar till en del ändå. Idag är det en livlig liten stadsdel med gallerier, pubar, restauranger, muséer och annat.


När engelsmännen kom hit hade aboriginerna levt i området i cirka 30 000 år. Deras levnadssätt och förhållanden ändrades snabbt i kolonin som byggdes upp. Från att ha varit ett friskt och välmående folk blev de nu utsatta för nya sjukdomar och för minskad tillgång till mat och rent vatten. Skillnaderna i kultur och levnadssätt var stora. Det finns inte mycket bevarat från den tiden innan engelsmännen kom eftersom urbefolkningen levde utan att lämna några större spår efter sig i naturen. Idag är nog en och annan didgeridoospelande person på gatan det mest påtagliga exemplet och det stämmer nog ganska bra med deras plats i samhället tyvärr.


Många engelska ort- och stadsdelsnamn återanvänds friskt i Sydney. Paddington är ett charmigt bostadsområde nära centrum med lite småstadskänsla.


Efter några dagar i det något stökiga Kings Cross med ett ganska skamfilat rykte beger vi oss nu till stranden några dagar i Bondi beach. Hoppas då på lite mer vårvärme.

Fyra vingårdar och ett bryggeri

Med bara en LITEN omväg hamnade vi i vindistriktet Hunter Valley. Kanske inte det mest kända, men det finns ändå en del viner i Sverige som kommer härifrån. Fantasin är stor när det gäller Australiensiska vinnamn, så också i Hunter:

  • Nya spännande namn som ”AC/DC Thunder Struck”,
  • eller traditionella aboriginska namn som ”Tumbarumba”.

Byn vi bodde i, mitt i vinlandet heter Cessnock. Man skulle kunna tro att vinturismen lett till ett uppsving för samhället, men det kändes verkligen inte så. En gammal kolgruvby på väg att dö ut. Kanske vinodlandet hinner ändra på det innan det är för sent…

Vinrundan fick bli med bil… Jag körde och Camilla provade. Portarna slogs upp kl 9 på morgonen så det fick bli en rivstart i vindrickandet. Inte speciellt konstigt i ett land där de flesta verkar ha tidiga vanor.

Hunter Valley är ungefär som Australien i allmänhet. Stora ytor, lite folk ochmycket trivsamt. Små vinmakare är blandade med lite större och alltid ett espressocafé i närheten. Perfekt!

Vi besökte också Lindemans som ju finns i många varianter hemma på Systembolagets hyllor.

Efter ett antal vingårdar hittade jag av en slump(!) ett litet ölbryggeri och pub. Hann precis dit före stängning vid halv 5 (OBS! På eftermiddagen!). En mycket liten grupp slöt upp bestående av mig och två tjeckiskor som inte var helt uppdaterade på öl, utan undrade om öl och cider är samma sak… Nej, det är inte samma sak fick vi lära oss. Cider är gjort på äpplen eller päron…

1770 och Lady Musgrave

Från Brisbane åkte vi norrut med bil till stora Barriärrevets sydspets. Tidvis ganska tråkig väg, som en blandning av medelhavsnatur och småländsk ödslighet. Det var nog fler som tröttnat på enformigheten för australiensiska ”vägverket” hade satt upp frågesportsskyltar längs vägen för att man inte skulle somna :smile:.

Målet var byn 1770 som ligger mitt i ingenstans, men som har en hamn för turer ut till öar på Barriärrevet. 1770 heter byn för att sjöfararen Cook landsteg här på sin tur jorden runt det året. För den bedriften har han förärats en fin stenhög på platsen för landstigningen!

Vi tog en dagstur ut på revet för att snorkla kring ön Lady Musgrave. Efter våra tidigare snorklingserfarenheter hade vi låga förväntningar på information och organisation så vi blev glatt överaskade över hur välordnat allt var. Mat, öpromenad, fika, snorkling, helt utan underliga överraskningar.

Visst var det något speciellt med stora Barriärrevet. Riktiga korallöar, en enorm lagun med massor av korallarter, havssköldpaddor, stingrockor, revhajar (de två senare såg vi från stranden, så praktiskt 🙂 ). Och tyvärr, finns det fisk så finns det fiskmåsar…

Den lilla ön Lady Musgrave är obebodd, men var istället trångbodd av Black Noddies som kommer i tusental för att häcka på denna lilla ö. Mycket fågelskit var det var än man såg. Tydligen tillräckligt mycket för att göda hela skogen på ön.

Jag kommer säkert att sakna…

Att lämna Singapore efter ett drygt år känns lite underligt. Saker som nu är vardag kommer jag säkert att sakna en hel del.

Men, men, Singapore är ju inte väldens ände, så det går ju alltid att ta en tur hit igen om saknaden blir för stor.

Här är några troliga kandidater till saknad:

Att kunna ta bussen till ett litet stycke djungel och plötsligt känna det som man var någon annanstans än i storstaden. Tillräckligt stort för att man ska kunna gå vilse. Nyligen gick några skogsjoggare bort sig och fick efterlysas! Om inte annat kan det vara rätt svårforcerad terräng.

Att ta en tur till ”kontoret” då och då i affärskvarteren. På med långbyxor för att inte se ut som att man är turist. Oj, den här bilden är från en söndag. Då är det tomt och öde i CBD.

En promenad längs Boat Quay efter att ha sagt nej till alla påstridiga inkastare.

En runda runt marinan för att se om det finns ytterligare någon vinkel vi inte fotograferat.

En öl på något trevligt ställe och sådana har vi hittat många. Nya öppnar och gamla stängs i rasande takt, så det gäller att passa på.

Alla de annorlunda stadsdelarna, som Little India, China Town, osv. som att komma ”utomlands” :smile:.

Alla restauranger som vi har alldeles runt hörnet. Alltid mycket folk och ingen som tänker ”vad gör folk ute så här en vanlig måndagkväll…”. Singapore river, vår bruna flodgranne hyser tydligen 700 F&B-ställen (mat&dricka-ställen på ren svenska) på en sträcka av ett par kilometer.

Och så värmen förstås! Alltid svettigt och ibland mycket svettigt. Vi har lärt oss att det inte bara är vad som står på termometern som är viktigt. Fukt och brist på vind räknas det också. ”Real feel” är det som gäller. Över 40 i denna skala är det ofta, om det är uppåt 50 så är det riktigt varmt (i skuggan alltså, i solen är det värre). Allt och alla svettas, så även vinglasen :smile:.

Om Singapore låg i Skåne

Efter att vi har flängt runt och gjort lite nedslag här och där under mer än ett år kan man kanske undra hur stort Singapore är egentligen. Singapore kallas ibland för ”The little red dot” för att landet bara syns som en liten prick på kartor.

Att Singapore är litet, det vet de flesta, men hur litet är det egentligen? Det är ett av världens minsta länder, men inte i samma lilla klass som Monaco eller Vatikanstaten. Bästa sättet att visa hur det ligger till är att lägga en Singaporekarta över Malmö-Lund-området:

I denna del av Skåne bor det ungefär 450 000 personer. I Singapore är det lite mer tättbefolkat med drygt 5 miljoner invånare. Singapore saknar nästan helt jordbruk som tar plats, men lyckas istället få plats med världens näst största hamn.

Ganska praktisk med små avstånd. Tunnelbana över hela landet, lokalbussar som går från hörn till hörn, osv.

Med så ont om yta är det viktigt att dra nytta av den som finns. Bostadshus blir högre och högre, nu är 40-50 våningar vanligt. Underjorden ska kartläggas så att mer kan byggas nedåt istället. Vissa köpcentra har redan nu lika många våningar under jord som ovan.

Har du ätit någon palmolja idag?

Efter några bil-, tåg- och bussturer i Malaysia kan man inte undvika att fundera över oljepalmsplantagernas utbredning. Första tanken är att det är vackra träd och att landskapet är grönt och fint, men när man passerat mil efter mil av raka rader med palmer undrar man vad detta handlar om. Efter lite letande i Malaysiabilderna hittade jag bara dessa vägkor med lite oljepalmer i bakgrunden. Resten av bilderna vi försökt ta har vi tydligen slängt eftersom de är så enformiga…

Att plantagerana producerar palmolja kan man förstå, men kan det verkligen behövas så mycket palmolja? Jag konsumerar inte palmolja tänker man, i Sverige är det ju oliv- och rapsolja som gäller eller? Men riktigt så är det inte. Sverige importerar 44 000 ton palmolja per år så en del konsumerar vi nog ändå, även om en del ingår i djurfoder, kosmetika och rengöringsmedel.

Palmoljan döljer sig oftast bakom ingediensen ”vegetabiliskt fett” i margarin, glass, chips, osv. fettet från palmerna är dessutom inte något nyttigt fett även om det kommer från växtriket. Cirka hälften är mättat fett.

Oljan kan också användas som biobränsle. I Malaysia är dieseln uppblandad med palmolja, precis som Sverige gör med rapsoljan. Ett udda användningsområde som förhoppningsvis tillhör det förflutna är som bas för napalm…

15% av Malaysia är täckt av oljepalmer och oljeutvinningen är en av de viktigaste industrierna i landet som sysselsätter över en halv miljon människor.

Så långt kan allt verka frid och fröjd, men tyvärr betyder odlingarna stora ingrepp i naturen. Där oljepalmerna växer var det tidigare artrik regnskog. Malaysia har bland väldens mest artrika skogar med runt 2000 olika trädarter. På ett enda hektar (100x100m) kan det finnas upp till 240 trädarter, helt otroligt!

Skogsavverkningen går i snabb takt, 60% av Malaysiska fastlandets regnskogar är redan borta. Med dagens avverkningstakt är allt borta år 2020. En del rester räddas kvar i de nationalparker som finns, men det är relativt små områden. Fem parker på fastlandet där Taman Negara är störst med en yta som halva Skåne ungefär.

http://www.wwf.se/vrt-arbete/ekologiska-fotavtryck/1127730-palmolja-ett-hot-mot-regnskogen-och-orangutangen

Vad kan man då göra åt detta? Det är inte enkelt. Befolkningen i Malaysia måste också få chansen till ökat välstånd. Palmoljan är en viktig inkomstkälla. WWFs förslag på vad man kan göra handlar om att välja produkter som produceras på ett ”hållbart” sätt. Exakt vad det innebär vet jag inte och det låter inte som om det kommer att förändra situationen tillräckligt radikalt. Turismen kanske kan göra lite nytta för att ändra balansen mellan skog och plantager. Turister vill inte titta på miltals med oljepalmer i raka rader, men det är ju bara en droppe i havet. Dessutom behöver turismen också begränsas för att inte slita ut de relativt små områdena med vild natur som finns.

Malacca, Melaka, Malacka,…

En sista utflykt från Singapore innan det är dags att dra vidare…

Malacka kan tydligen stavas hur som helst. Dessutom kan man mena lite olika saker med Malacka (svenska stavningen…). Vi befinner oss i staden Malacka, i delstaten Malacka, på halvön Malacka vid sundet Malacka.

Kanske inte så konstigt med stavningen eftersom staden styrts av fem olika länder under 500 år: Portugiser, Holländare, Britter, Japaner och Malajer. Det gör staden till en blandning av olika kulturer som syns lite här och var.  En riktig trevlig mix som bland annat gör att engelska är det andra officiella språket och alla verkar kunna det riktigt bra. Inte dumt om man till exempel ska fråga om varför svarta kycklingar är svarta på marknaden :smile:.

Lite historia lyckades vi beta av i forma av A’Famosa, portugisiskt fort, rivet av britterna för att inte holländarna som tog över skulle kunna försvara sig. Den gode Raffles (han som grundade Singapore) såg personligen till att åtminstone denna port bevarades.

I kategorin udda sevärdheter hittade vi också en kinesisk kyrkogård som hade några gravplatser där någon person kanske hade fått hela huset med sig till ”andra sidan”.

Harmony street, som fått sitt namn troligen för att alla tre huvudreligionerna har tempel på en och samma lilla gata, i harmoni med varandra kan man tro? Där hittade vi ett kafé med bra kaffe som blev något av ett stamställe, om man nu kan vara stammis efter tre dagar… Och ja, varför inte parkera en blommig folkabuss i kaféet?

Helgkvällar är det nattmarknad på Jonker street som ligger mitt i de gamla världsarvskvarteren i Malackas China Town. Krimskramsförsäljning på gatan och många konst- och antikaffärer i husen.

Mat av olika slag finns förstås också. Dumplings (knyten med allehanda innehåll) var populärt och vi blev tvungna att prova när till och med barnen verkade sugna.

 

Tyvärr var det inte så gott som det såg ut…

Nu har värmlänningarna åkt tillbaka till Singan, så ikväll får vi klara oss själv 🙁 .

En tur till Buangkok

Buangkok ligger i Singapore och ska inte förväxlas med någon stor Thailändsk stad. Tvärtom är Buangkok mycket litet. Det är Singapores sista kampong, eller liten by på malajiska. Byn byggdes på mitten av 50-talet då en Mr. Sng köpte ett stycke mark på ca 12 000 kvm för att flytta in i ett av de hus som fanns där och för att hyra ut tomter till andra för att bygga fler hus. Totalt finns här 28 hus av traditionell malaysisk stil. Idag är det en riktig idyll, som ligger i nordöstra delen av Singapore, nästan där tunnelbanan tar slut.

Sedan 50-talet har det hänt desto mer runt omkring denna lilla by. Hus och byar som de i Buangkok har rivits för att ge plats till höghus. Utan att bygga på höjden går det inte att växa från 1 till 5 miljoner invånare på denna lilla ö. Därför är nu Buangkok den enda kvarvarande byn. Byn har fått stor uppmärksamhet i media och byborna är trötta på alltför närgångna besökare som tydligen praktiskt taget går in i husen och tittar. Vi var lite mer försynta och tassade försiktigt omkring och fotograferade. Vi var de enda utomstående på plats, så det handlar inte om några turisthorder i alla fall.

Området ligger mitt i en liten skogsdunge med fruktträd och växtlighet av alla de slag.

Fastän det idag ligger mitt i förortsområdena, verkar tiden stå stilla och det råder en helt annan atmosfär än på gatorna runt omkring. Omställningen måste vara enorm att flytta härifrån till en lägenhet.

En del av husen är enkla och byggda som det ser ut, med vad som har funnits tillhands.

Det kanske mest fascinerande med historien bakom kampong Buangkok är att byn är kvar och troligen kommer att få vara det ett tag till. Mr. Sng som ägde byn är inte längre i livet. Hans fyra barn äger området idag. Tre av dem har flyttat till andra boenden men en dotter bor kvar. Hon lever ett enkelt liv och samlar fortfarande in hyra från de som bor i byn. Några tusen kronor i månaden tydligen. Avgifterna har inte höjts på 40 år! Hon vill inte sälja marken och lämna byn för den har ett stort värde för henne och syskonen. Rätt naturligt kan man tycka. Men, 12 000 kvm land i Singapore är värt en del och för många hade försäljning varit MYCKET lockande. Tomten är värderad till ca 180 miljoner kronor… Det är skönt att veta att det finns människor som väljer natur, enkelt leverne och att bevara det gamla framför ett liv i lyx och överflöd.

Där området tar slut tar höghusen vid. Hade inte ägarna valt att behålla byn så hade det väl sett ut som så här i kampong Buangkok också…

Det kan låta som om allt gammalt är jämnat med marken i Singapore, men så illa är det inte. det finns mängder med ”shop houses” kvar från mitten på 1800-talet och framåt. Totalt ca 5 000 stycken är ”K-märkta” och ska bevaras för framtiden.

Verifierad av MonsterInsights