David – Sida 18 – Res med Lundbergs

På tur i Norge

Grannlandet Norge är lätt att glömma bort som resmål. Det ligger norrut (kanske inte det man först tänker på när det gäller sommarsemester) och det är dyrt. Men, Norge är ju SÅ vackert!

På vägen gjorde vi ett stopp i Karlstad för att hälsa på vänner från Singaporetiden. Sedan körde vi vidare mot Norge genom ett folktomt Sälen.

Efter en övernattning i ett lika folktomt Trysil körde vi öde vägar mot Trondheim, med en del renar som enda trafikhinder.

Trondheim är en färglad stad med massor av fina gamla träbyggnader att beskåda.

Efter Trondheim var det Atlantkustvägen som hägrade. Den har ibland blivit utnämnd till världens vackraste bilväg. Knappt 9 km väg som slingrar sig fram mellan öarna ute i kustbandet. Ett uselt väder gjorde kanske sträckan mer vild än vacker.

I slutet av denna häftiga väg bodde vi i en stugby vid havet i Hustad, men vädret ville inte visa sig från sin bästa sida. Eller kanske är detta typisk atlantkustväder…

Nästa mål var ytterligare en vägsträcka som är vida känd: Trollstigen. Hårnålskurvor i massor och en fantastisk utsikt när man nått toppen.

Turen fortsatte sen över fjället, via en bilfärja över Storfjorden till Geirangerfjorden.

Geiranger lockar till sig en hel del kryssningsfartyg.

Geirangerfjorden är otroligt vacker, men byn Geiranger är mindre trevlig när röken från kryssningsfartygen ligger tung över nejden.

En Norgetur utan en stavkyrka är inte komplett. Som tur var passerade vi en i Lom.

Udda skapelser dessa gamla stavkyrkor med drakhuvuden som utsmyckning.

Sista Norgestopp var Lillehammer. Vägen dit över fjäll och genom Jontunheimens nationalpark.

Lillehammer är, precis som andra skidorter, väldigt öde och tomt på sommaren.

Det finns dock sätt att locka folk även på sommaren och Lillehammer är nu känt för downhill-cykling. Så klart vi skulle prova det! Uthyraren hade nog aldrig sett några äldre och mer oerfarna nedförsåkare. Hon påpekade att vi behövde all tänkbar skyddsutrustning och att cyklarna kostade sådär 40 000 kronor… Säkert misstänkte hon att vi skulle vara tillbaka ganska snart, men så kul det var! 6 timmar senare, hela, välbehållna och trötta var vi tillbaka.

Banorna gick mer utanför än i pisterna. Blå och röda backar fick räcka. Det var häftigt nog.

Liftåkning var nästan det svåraste. Att hinna få md cykeln när sittliften swishar förbi är inte lätt.

Hopphöjden är valbar! Eller så smiter man förbi på sidan för säkerhets skull 🙂

Miami beach i Art Deco-stil

Så var det dags för den allra sista veckan på denna långa resa… Av någon anledning hamnade vi på Miami Beach, eller SoBe (South Beach) som det tydligen kallas för i äkta amerikansk stil. Vissa platser har man skapat sig en bild av utan att egentligen veta varför. Jag hade nog tänkt mig att Miami Beach skulle se ut ungefär så här:

En bred och lång strand kantad med skyskrapor. Det stämmer också, men inte helt. En stor del av SoBe byggdes som en modern turistort på 20-30-talen i Art Deco-stil. Med cirka 30 kvarter av hus i denna stil känns det som en enda stor arkitekturutställning.

Art Deco-stilen handlar om mycket runda former, geometriska mönster, pastellfärger och en del utsmyckning, som ofta liknar antika mönster.

Att det blev så enhetligt och just här berodde tydligen på att den tidigare ganska oansenliga badorten på Miami Beach delvis förstördes i en storm på mitten av 20-talet och att Art Deco-stilen kom ungefär samtidigt. Många ganska rika turister gjorde också att det fanns pengar för att ta ut svängarna lite när det gällde arkitekturen.

På 50-60-talet hade området blivit nedgånget och liknade mer en slum. Många ville riva alltihop och bygga nytt, men som tur var fanns det några som ville bevara det. Efter en hel del renovering blev det snabbt populärt igen.

Otroligt att man lyckats få en stil att slå igenom nästan helt i en hel stadsdel.

Husen passar bra ihop med gamla bilar, så ibland passar butikerna eller restaurangerna på att ställa upp någon gammal klenod på gatan utanför.

Även nya höghushotell har fått en touch av Art Deco för att passa in i omgivningarna. En god idé!

Till och med toaletterna passar in i stilen!

Här och där dyker det upp lite modernare konst också…

Everglades

En stor del av södra Florida är ett gigantiskt träskland, cirka dubbelt så stort som Skåne. Ett igenvuxet floddeltaområde skulle man kunna likna det vid. Och igenvuxet är det verkligen. Det går inte att gissa att det finns stora floder som rinner igenom området. Vi passade på att besöka den del som är nationalpark när vi ändå körde förbi.

Träskland passar ju perfekt för fisk, fågel och alligatorer. Det går inte att missa dem. Finns det en väg att gå på så behövs ett dike och det passar tydligen djuren perfekt. De bara ligger där och latar sig i solen.

Tydligen är det alligatorer som finns här och inte krokodiler. Vi funderar fortfarande på om man kan se skillnaden. Tydligen är det mest formen på huvud och käkar som skiljer. Inte så lätt alltså.

Hade man gått på gångarna ensam hade man nog tagit en ordentlig omväg runt dessa reptiler, men varningarna sa bara att man inte ska mata dem och hålla 5 meters avstånd från dem (troligen mest för att inte störa dem). De verkade dock mest trötta på alla turister och inte alls hungriga…

Av fåglarna var det anhinga, eller ormhalsfågel, som märktes mest. Dykandes, simmande som en orm, sittande för att torka vingarna eller flygande.

Vita hägrar finns det också överallt. Oftast inte så skygga för människor.

Gamar är också vanliga, men vi såg bara varningar för att de kunde skada bilarna på parkeringen… Inget besök i Everglades är komplett utan en galen tur med en airboat (fläktbåt kanske det ska heta på svenska?). Vi trodde man skulle se djur och natur på nära håll, men det handlade mer om att köra i rasande fart genom vassen och sedan prova några ”360’s” för att skrämma turisterna.

Som tur var hade vi en hightech-bil med backkamera så att vi inte backade på några ”odjur” :smile:.

Key West

Key West känns lite som väldens ände. Det är en ö, men hänger ändå ihop med övriga Florida via en 20 mil lååång väg över små öar och broar. Ingen större risk att köra fel :smile:.

Om vi har klagat en del tidigare på amerikansk stil och kultur under våra veckor här i staterna, så måste man säga att Key West är en positiv överraskning!

Kanske är det för att det varit spanskt en bit in på 1800-talet då ön såldes till USA 2(!) gånger. Många charmiga hus finns överallt i staden.

En oftast lugn och skön stämning, utom ibland när ett och annat kryssningsfartyg släpper ut några tusen turister i staden.

Det går inte att undvika stadens stolthet: key lime pie (alltså efterrätten, inte Android 4.2 som alla smartphones-freaks säkert tror :smile:). Riktigt syrlig och god tårta som ska vara gjord på key limes, som är små gula limefrukter som växer längs The Keys (dvs bandet av öar in till fastlandet).

Det gäller att inte slarva med ingredienserna, på 60-talet infördes böter om någon förfalskade pajen och använde andra citrusfrukter! Linus var redan en inbiten key lime pie-kännare och pajen i denna lilla ”fabrik” fick klart godkänt!

Annars är det strandliv som gäller. Några små stränder finns runt ön och det är bara att välja bad i Atlanten eller i Mexikanska golfen.

Ottawa

Efter 6 veckor med en sorts snabbspolning av årstider (sommar, vår, sommar, höst…) är vi nu framme vid vintern. Om inte annat ger det lite äkta julstämning så här i adventstider.

Promenerandes runt i Ottawa kan man konstatera att det är en trevlig och lagom stor stad. Från början en fransk-irländsk bosättning och nu en miljonstad mitt på gränsen mellan franskspråkiga Quebec och engelskspråkiga Ontario.

Parlamentsbyggnaden reser sig över allt annat i staden. Regeln som gäller är att inga byggnader får vara högre. Vi tog oss upp i klocktornet, eller fredstornet som det heter för att titta på staden. Att hitta in var inte lätt. Ett stort överskott av skyltar med texten ”ingång” var utställda lite slumpmässigt framför byggnaden. Efter att ha frågat en vakt mitt emellan två skylar med pilar åt motsatta riktningar, så kom vi in till sist.

Vyerna över staden ger nästan lite känsla av norra Sverige. Ändå ligger Ottawa på samma breddgrad som Venedig.

Konst verkar vara ett stort intresse. Skulpturer, statyer och väggmålningar finns lite överallt.

Ett trapphustak behöver ju inte vara vitt och kalt!

Och varför inte en stor spindel som staty utanför konsthallen!

Att riva gamla vackra hus är synd, men om inte annat kan man bevara fasaden och hänga upp den som ett konstverk :smile:.

Ett UNESCO världsarv kan Ottawa också stoltsera med. Den gamla kanalen genom staden, Rideau Canal från tidigt 1800-tal är populär, i alla fall när isen lagt sig och den förvandlas till en skridskobana.

Historia i alla ära, men vi har börjat bedöma platser utifrån deras kafékultur. Ottawa hamnar högt på vår lista, med många trevliga kaféer. Tyvärr hinner vi inte prova alla. Kaffedrickande är också konst!

En tur med ”kändisresor”

Så hamnade vi då i LA för att stycka upp turen mot Ottawa i lämpliga bitar :smile:.

Hollywood fick bli första målet. Vår plan var att promenera omkring och turista vem som helst. Kanske inte helt lätt att smälta in när allt handlar om film och filmstjärnor.

Jag lyckades hitta en favoritstjärna i alla fall :smile:.

För att gå ”all in” i Hollywoodkultur hoppade vi till och med på en kändisresor-tur!! Jag var lite skeptisk till att börja med. Såg framför mig Göran och Jolanta när de lyckas få syn på Robinson-Jesus (ni som sett Hipp Hipp vet vad det handlar om…). Men, nivån på kändisar är en annan i Beverly Hills och Bel Air. Lite spännande var det att se var personer som Madonna, David & Victoria Beckham, Sylvester Stallone, Jack Nicholson, osv. bor. Vi uppträdde som ”stalkers” bör och fotograferade på rätta ställena.

Vem kunde tro att Lady Gaga har ett så traditionellt och stilfullt hus??

Och över alltihop tronade förstås Steven Spielbergs lilla hus…

Otroligt att några kvarter med hus kan hysa så många mega-kändisar. Lite tragiskt att tänka sig vilket isolerad tillvaro de måste ha. Paparazzis ständiga vakande på gatan, ”kändisresor-bussar” i skytteltrafik som stannar och spanar. Vi fick veta att bästa stället att se en kändis ”ute i det fria” är att handla på en stor mataffär i Hollywood som har öppet 24 timmar. Mellan 12 och 6 på natten kunde det hända att kändisar vågar sig ut… Ett minst sagt underligt liv kan man tänka.

Pearl Harbor

Andra VÄRLDskriget var verkligen ett världskrig har vi förstått efter lite resande ”på andra sidan jorden”. Vartenda land vi varit i har haft en historia och minnesmärken kring detta krig. Utan att vara speciellt insatt i vad som hände i denna del av världen så är ju USAs startpunkt och slutpunkt i kriget välkända. Pearl Harbor och Hiroshima. I Honolulu har en del av Pearl Harbor gjort till en minnesplats och ett besökscentrum. För att vara i USA så måste man säga att de har hittat rätt nivå på det hela. Ingen överdriven försäljning och jippon, utan mer en plats att fundera över krigets fasor och sörja (med 2 400 döda i attacken finns det nog en hel del som är släkt med någon som var med). Denna balans är inte helt enkel att uppnå med 1,5 miljon besökare årligen…

Minnesplatsen över krigsfartyget Arizona är vad de flesta besökare kommer hit för. Skeppet skadades så svårt att det inte gick att rädda. Hälften av alla döda under attacken, eller cirka 1200, dog på detta fartyg.

Det ligger fortfarande på botten i hamnen där det sjönk på morgonen 7 december 1941. En ”minnesponton” har byggts tvärs över det sjunkna skeppet, bara fundamentet till kanontornen är kvar över ytan.

En u-båt som klarade hela kriget finns att besöka. Minnesstenar efter alla u-båtar som inte klarade sig är desto fler.

Man kan undra varför det behövdes 40-50 man ombord en u-båt av detta slag, när det verkar så enkelt att köra 🙂

I hamnen finns också skeppet Missouri, med en något mer positivt förflutet. Ombord undertecknades freden mellan Japan och USA i Tokyos hamn, några veckor efter Hiroshima/Nagasaki-bomberna.

Jodå, det finns en del krigsfartyg kvar nuförtiden också i Pearl Harbor.

Oahu runt

Efter några dagar i Waikiki började vi undra vad som finns på resten av ön, så vi tog en biltur Oahu runt. En snabbsammanfattning av dagen är: öde stränder!

4,5 miljoner turister på Oahu per år och ALLA ska trängas på en 2 kilometers strandremsa… Men, Waikiki är ett välkänt ”varumärke”, så är det bara.

Vi hade planer på att se om det gick att hitta något boende kring vad som ofta räknas som en av världen 10 bästa stränder, Lanikai, men det visade sig vara omöjligt. Fastän vi hade adresser till ett par bed&breakfast, kunde vi inte hitta dem. Bara vanliga anonyma hus fanns där vi letade. Ett av dem hette till och med ”Hidden hideaway”…

Med ganska höga förväntningar besökte vi i alla fall Lanikai. En öde och fin strand, kanske till och med lite för öde…

Fördelen med att bara köra omkring utan för fasta mål är att det alltid dyker upp något oväntat. Plötsligt var det många snorklare i vattnet och alltså läge för att ta ett dopp. Rejält ojämn botten, men många fina fiskar var det, och givetvis STORA, som allt annat i landet :smile:.

I landet ”drive-in” vägs bristen på lokala boenden upp av bilåkande resenärer som kör fram till strandkanten (eller vart man nu ska). Om mesta delen av rundan var folktom, var det desto fler som tittade på några ynka meter strand på ”turtle beach”. Alla väntade på att några havssköldpaddor skulle simma upp på stranden, men sköldpaddorna visste vad de gjorde och tittade bara upp ibland för att se om det var tillräckligt lugnt, och det var det ju inte…

Vi fick nöja oss med en stilstudie i vattenbrynet.

På en ananasplantage mitt på Oahu förstod vi att Dole-burkarna man köper hemma i Sverige kan man tacka gamle James Dole för, som satte sin första ananas här på Hawaii år 1900. Ananasglassen var god kan vi rapportera!

Kanske skulle Dole, efter den gode James bortgång för så där 50 år sedan, hållit sig till ananas och då sluppit go ”bananas”…

Aloha Hawaii och en repris på lördagen denna vecka!

Så har vi kommit till Hawaii! Känns lite som att åka jorden runt på några timmar eftersom man är van vid att Nya Zeeland och Hawaii ligger så långt från varandra som det bara går på världskartan.

På vägen passerade vi datumlinjen några gånger och hamnade till sist på andra sidan av den. Börjar man fundera över vad det betyder i praktiken blir det genast lite rörigt. Vi flög vid 11 på förmiddagen och landade vid 9 kvällen före. Två hela lördagar fick vi direkt efter varandra. Det känns nästan som en tidsmaskin.

Enligt planen så går datumlinjen rakt över stilla havet på den 180:e längdgraden. I verkligheten är den inte så rak eftersom länderna i närheten helst vill vara ”på rätt sida” om linjen beroende på vilka grannar de har mest kontakter med. Inte för att tiden på dagen skiljer så mycket, utanför att datumen är olika och det kan betyda en hel del i praktiken. Till exempel blir det bara tre arbetsdagar i veckan som man har gemensamt om länderna ligger på var sin sida om linjen (om man har femdagarsvecka alltså). Söndag i ett land är måndag hos grannen, fredag är lördag… Därför har några länder bytt sida för att komma närmare grannländerna.

Hawaii ligger ganska öde kan man lugnt säga. Här lite nordöst om mitten ligger de små öarna.

Vi har landat på Oahu som inte är största ön, men det är där Honolulu ligger.

Vi valde att ta oss direkt till händelsernas centrum, Waikiki Beach. Inte det lugnaste stället att checka in på vid midnatt en fredagskväll… Men, nu är det lördag morgon och det känns redan som ett mycket trevligare ställe.

En tur i ”Mordor”

Efter låglandet och varma källor är vi nu i Tongariro, som kanske är mer känt som Mordor i Sagan om Ringen. Kanske inte det mest smickrande att bli jämfört med ”skuggornas rike”, men man kan förstå att landskapet passade bra som just detta i filmen.

Vi tog först en biltur runt hela Mordor/Tongariro på Vulcanic loop. Mycket blandat landskap med allt ifrån gröna kullar med får på (ja, många får!)

till lavasandöken.

Mitt i alltihop dök det också upp en liten skidby med lite tyrolerkänsla! Säsongen är precis slut så det var ganska lugnt på byns after ski-ställen.

Är man i Tongariro bör man inte missa vandringsleden upp mellan vulkantopparna Tongariro och Ngauruhoe. Den sistnämnda är mer känd som Mount Doom från Sagan om Ringen-filmerna. För att skapa den rätta känslan laddade vi upp med lite DVD-tittande på motellet först. Gissar att alla har sett filmerna utom Camilla 🙂

En vandringsled i bergen kan tyckas en enkel sak, men det blev ganska strapatsrikt ändå. Vår packning är optimerad för Singapore och temperaturer som aldrig går under 20 grader. Därför kompletterades kläderna med mössa, vantar och ”fleeca”. Det verkade OK till att börja med. Lite sol och +5 grader och stigarna lutade bara lite. Men efter en halvmil började det ta emot. ”Djävulens trappa” började enligt ruttbeskrivningen. Vid första kraterkanten, efter 700 meters stigning, gick vi in i molnen (och väggen kändes det som) plus att det började snöa… Då tyckte vi det var dags att vända.

Hela tiden lyckades dessutom Mount Doom gömma sig i en retfull molnmössa.