David – Sida 17 – Res med Lundbergs

Santa Catalina

Vår första anhalt i Palma är området Santa Catalina i västra delen av innerstaden. Lägenheten som skymtade i förra inlägget var inte anledningen till att vi hamnade här (inte speciellt charmig…), det var istället området som sådant. Ett tidigare lite slitet fiskesamhälle med låga hus på en sluttning mot havet.

Istället för att förfalla och kanske rivas är nu detta ett av de hippaste områdena i Palma där kaféer och restauranger blandas med vintage-butiker och konstgallerier.

Som alltid när hippfaktorn ökar i ett område som kommer gentrifieringen som ett brev på posten. Priserna drar iväg och typen av invånare förändras. Framförallt är det många ”expats” som vi själva som valt att bosätta sig här. Tydligen kallas Santa Catalina till och med för Lilla Skandinavien… Lite överdrivet verkar det. Det är snarare mer tyskar och engelsmän som har hamnat här.

Många av husen är från början av 1900-talet med en del speciella utsmyckningar och glasbalkonger som mer fungerar som en luftbarriär mot värmen (eller kylan så här på vintern).

Renoveringen av husen går inte alltid i takt. En del ställen kan nog kallas ”i behov av viss renovering” i mäklarannonserna.

Kanske var inte fiskarbefolkningen alltid så långa. I alla fall inte de som byggde detta huset…

Förutom att det varit ett fiskarsamhälle förstår man också att det funnits jordbruk in på knutarna. Ett antal gamla väderkvarnar finns lite här och där bland husen. En del av dem har nu blivit restauranger istället. Väderkvarnarna är typiska för Mallorca och inte unika för Santa Catalina, men de sticker i alla fall ut en del mitt ibland bostadshusen.

En skön atmosfär är det i alla fall. Fullt på uteserveringarna som har turen att få lite vintersol.

Jag misstänker att området inte går att känna igen när våren kommer och uteserveringarna tar ordentlig fart.

När våra första fyra veckor har gått behöver vi hitta ett mer permanent boende och då lämnar vi vår lite omysiga lya på Carrer d’Annibal. Vi får se var vi hamnar. Kanske trivs vi så bra med området här att vi väljer något i närheten.

Galle fort

Unawatuna är en förort till Galle, som är Sri Lankas fjärde största stad (med 100 000 invånare, så det är ingen storstad ändå). Efter att ha sett mängder med lokalbussar passera i full fart mot Galle tänkte vi att detta var ett bra alternativ att ta sig fram. Bara att ställa sig vid en hållplats och vifta in första bästa buss. Sen snabbt hoppa på ”i farten”. Alla tittar vänligt på dessa jättar som stigit på. Priset är inget att klaga på. Uttrycket ”har du en spänn till bussen” stämde precis! Vi fick i alla fall plats inne i bussen och slapp hänga utanför som vissa andra…

Galles fort rymmer en liten charmig gammal stad innanför dess murar. Fortet byggdes som flera av de andra kolonialstäderna i Asien (Singapore, Malacca, Penang,…) av portugiserna på 1500-talet. Holländarna tog över och byggde ordentliga murar på 1600-talet. Engelsmännen tog sedan över 1796 och förstärkte fortet ytterligare istället för att riva alltihop (som i till exempel Malacca). Slutresultatet blev riktigt gediget. Murarna stod pall och räddade hela den gamla staden från skador under tsunamin 2004.

Den brokiga historien med olika härskare och kulturer genom århundraden gör staden till en spännande blandning av kulturer och religioner.

Det allra bästa är alla de små gatorna med en blandning av hus i olika stilar och skick.

Flera av dem är nu konstbutiker, kaféer eller tebutiker. Allt är lugnt och stilla. En riktigt trevlig stad helt enkelt!

Livet på en pinne i Ahangama

På några stränder i södra Sri Lanka förekommer en annorlunda form av fiske, nämligen styltfiske! Någon har tydligen kommit på att det är praktiskt att sätta pålar i vattnet och sedan fiska småfisk vid strandkanten sittandes på en pinne.

Man skulle kunna tro att det är en gammal tradition, men den sägs ha startat efter andra världskriget när det började bli ont om fiskeplatser på klippor och stenar.

Idag verkar det leva kvar till viss del, men misstanken finns att det nu bara är en turistfälla. När vi åkte förbi fiskeområdena på väg till Unawatuna, intryckta till bredden i en tuk-tuk tillsammans med två resväskor, stannade vi för att beskåda det hela. Det visade sig att fiskarna också hade en indrivare som krävde pengar om man skulle ta foton… 25 kr för några bilder. Han ansåg det skäligt eftersom det skulle räcka till 8 fiskare. Jag fick i alla fall lite guidning av indrivaren på köpet.

Ja, ja det kanske är fotograferandet som är huvudinkomsten, men om det hjälper till att bevara denna udda fiskeform så är det väl OK. På en del ställen ser det i alla fall ut som de fiskar för fiskandets skull.
På andra ställen finns styltorna kvar som ett minne eller kanske som ett sjömärke för alla surfare som tagit över längs kusten.

Valsafari

Valsafari är Mirissas stora turistmagnet. Just denna tid på året är det säsong för blåval i denna del av Indiska oceanen. Blåvalen kommer hit för att föda sina ungar i det varma vattnet. De små nyfödda 2 tons ungarna har inte så mycket värmande fettlager.
Klockan 6 på morgonen startar ”jakten”. Plötsligt kryllar de av turister som transporteras i små mopedtaxis, tuk-tuks. I hamnen, som annars är lugn och fridfull lastas vi turister på valsafaribåtar.

I samlad trupp bär det iväg ett par mil ut i havet.

Sen börjar spaningen. Några saker underlättar letandet: det är världens största djur (troligen det största som någonsin funnits på jorden), de måste upp till ytan för att andas, de sprutar ett moln av vatten när de dyker upp.
Var och en letar på sitt sätt…

När en båt sett en stackars val så startar drevet. Några regler följs, som att båtarna bildar en korridor med fri lejd framåt för valen. Om valen tycker det räcker kan man fundera över.
En val fick vi se till slut. Ett kort ögonblick som inte är lätt att föreviga på bild. Lite häftigt är det faktiskt. Upp till 30 meter långa kan de bli och väga upp till 200 ton. Man hoppas ju att den tittar sig för så den inte dyker upp under båten…

Några flygfiskar, en havssköldpadda och ett dussin delfiner fick vi också beskåda på vägen. Ingen bild på delfinerna, så denna får duga.

Kandy

Att åka direkt till en strand är inte riktigt vår semesterstil. Därför var ett besök i Kandy i Sri Lankas inland första stopp. Jag var speciellt nyfiken på vad som hänt med staden under de 31 år som gått sedan jag var här senast.
Det visade sig otroligt nog att väldigt lite hänt! Stadskärnan är sig lik. Sri Lankas bebyggelse verkar växa på längden snarare är på höjden. Varje landsväg tycks helt kantad med hus, men inga höghus och inte mycket verkar nybyggt.Lite trevligt faktiskt efter besöket i Dubai. Med tanke på att det bor 20 miljoner människor i Sri Lanka och att Kandy som näst största stad har 100 000 invånare så inser man att landet är mer som en ständig landsvägsby än som en storstad

Sen var det det här med regnet. Det regnade i princip oavbrutet. Inte så konstigt kanske då Kandy ligger i inlandet och ”i molnen” på 500 m höjd. Stadsbilderna fick temat paraplyer… paraplydrinkar hade varit att föredra!

Kandy är en helig stad eftersom en av Buddhas tänder finns bevarad i templet Sri Dalada Maligawa. Tanden får man inte se, men skrinet den ligger i visas vid speciella tillfällen. Man får helt enkelt nöja sig med att vara i samma byggnad som tanden! En annan av Buddhas tänder, skrinet den ligger i det vill säga, har vi beskådat i Singapore.

För övrigt bör man besöka teodlingar och tefabriker när man är i trakterna av Kandy. Ett obligatoriskt inköp blev det förstås.

Från Kandy hade vi tänkt ta tåg på ”bergsbanan” som byggdes av engelsmännen 1864, men beskedet var att tåget kanske skulle börja gå igen efter att ha varit inställt några dagar på grund av allt regn. Det kändes inte så tryggt. Taxi fick det bli istället mot Merissa och stranden. Synd för tågresan ska vara en riktig upplevelse. Får väl ta den nästa gång om 31 år eller så.

Ett lite annorlunda land

Eller stad som man också kan mena med Dubai, men som inte spelar nån roll egentligen. 2 miljoner invånare och i princip alla bor i staden, resten är öken. Lite speciellt är det också att tre fjärdedelar av befolkningen är gästarbetare. Lika stor andel av befolkningen är män. Men det hänger väl ihop… Flitiga promenerare som vi är när det gäller städer, slås vi genast av att staden är byggd för bilar och åter bilar. Huvudgatan Sheikh Zayed genom afärskvarteren är en sexfilig motorväg. För sex år sedan när jag senast frågade om råd hur man skulle ta sig över gatan blev svaret att det är taxi som gäller till nästa avfart och sen tillbaka. Självklart, hur dum får man vara. Men, nu fanns det faktiskt några gångbroar. Bra tänkt!

Det är nära till hands att tro att Dubai är ett oljeland och därför satsar allt på bilar istället för andra transportmedel, men så är det inte. Dubai lever på framförallt handel, finans och turism. Oljan finns istället i grannemiraten (Abudabi, Sharja osv). Målet för promenaden var Burj Khalifa. Otroligt, 828 m… Vi hade tänkt åka upp till utsiktsplatsen, men det måste oftast bokas flera dagar i förväg och så planerade är vi inte. Jag får trösta mig med att man ”bara” får komma upp till 124:e våningen. Får väl komma tillbaka och vara mer välplanerad när man kan ta sig till toppen.

Grekland och Albanien

Grekland är inte bara öar, det finns ett fastland också med mycket att upptäcka. Vi startade vår tur i Aten med några dagars strosande i den fina stadskärnan.

Akropolis är den stora sevärdheten och här flockas och köar turisterna för att få komma upp till Parthenon-templet med fin utsikt över den gyttriga storstaden.

Plakan, den gamla staden runt Akropolisklippan, är perfekt för en grekisk sallad och tsatsiki på någon av alla uteserveringarna.

Ahhh! Grekisk sallad, tsatsiki och vitt vin!

Alla storstäder av rang har något lite mer charmigt område med caféer, barer och en massa gatukonst. Sådana ställen kan vi ju inte missa! I Aten är Psirri ett sådant område.

Efter stadslivet i Aten hyrde vi en bil och styrde västerut längs fastlandsgrekland.

Första stopp var byn Itéa vid den Korintiska viken.

Vårt ganska stora hotell mitt i byn var i princip helt tomt på folk. De var ju juli månad så vi undrade vad som hade hänt och fick svaret att det inte kom folk förrän slutet av juli. Otroligt vilken kort turistsäsong det blir av det…

Upp i bergen vid Itéa ligger Delphi. Templet där oraklet i Delphi huserade och den plats som de gamla grekerna ansåg vara världens medelpunkt. Klart vi skulle besöka det!

Greklands största olivodling finns i en dalgång vid Itéa. 1,2 miljoner träd!

Efter Itéa körde vi mot Parga på Greklands västkust. Här var det lite mer turister och inte undra på det. En sån vacker by!

Piso Krioneri stranden i Parga. Hur fin som helst!

Vi tänkte att ett bildbevis av den lilla röda bilen som var lämnad åt sitt öde kunde vara bra.

Här skulle vi lämna hyrbilen på Avis kontor. Men, personalen ville inte kännas vid något samröre med Avis. De verkade som de inte hade hört talas om dem… Vi fick be hotellet prata med Atenkontoret och fick besked att de skulle hämta bilen. Men intresset verkade lågt och ingen hämtade den på de fyra dagar vi var kvar i Parga. Kanske står den kvar där än.

Så då fortsatte vi turen med buss några mil till staden Igoumenitsa för att först ta en färja till Korfu stad och sedan en färja till vidare till Saranda i Albanien.

Saranda överraskade som turistort med en hel del fina Art Deco hus.

Detta var inte bilden vi hade om Albanien innan vi kom hit!

Som vanligt var vi inte nöjda med att bara ta det lugnt och ligga på stranden. En tur med hyrbil blev det ut på de ganska skruttiga vägarna med fler djurmöten är bilmöten.

Ett stopp blev Blue Eye, som är en kallvattenkälla där vatten med 12,75 grader bubblar upp. Alltid samma temperatur och inte något som inbjuder till bad direkt.

En annan sevärdhet är Butrint, ett UNESCO världsarv, som har varit en stad sedan 3000 år tillbaka.

Vägen dit är inte vad man kan vänta sig. En flodöverfart i form av en gammal träflotte som dras med vajrar.

Kändes inte så säkert, men billigt var det!

Efter Saranda tog vi färjan tillbaka till Korfu stad där vi hann med en liten promenad i gränderna.

Sedan tog vi buss till Kassiópi, en by på norra Korfu. Här har vi varit för massor av år sedan när barnen var små.

En fin lite by som inte hade byggts ut så mycket på de 16 år sedan vi var här sist. Fortfarande en riktigt trevlig upplevelse.

Fina små stränder i utkanten av Kassiópi

Så var det dags att lämna Grekland för denna gång. Det blir säker fler gånger, inte minst för att få njuta av den grekiska maten.

En tur i mangroveträsket

Då var vi tillbaka några dagar igen på Langkawi innan det bär av till Singapore. Vi hade redan tidigare spanat in en guidad mangrovetur som verkade rätt OK. En båttur i mangroveträsken och några grottor, apor, osv. Vi hade lite lagom förväntningar och hoppades att vi inte skulle vara helt ensamma på turen som vi har råkat ut för lite då och då.

Nu visade det sig att Langkawi hade en hel del mer att visa än vad vi kunnat hoppas på. Mangroveskogarna ligger i en vacker ”skärgård” med kalkstensklippor av alla möjliga former. Hela området är klassat som en geopark av UNESCO, något i stil med en nationalpark för geologiskt viktiga platser. Tydligen var det bergstopparna här omkring som var de första att sticka upp ur havet i hela syostasien för sådär en 500 miljoner år sedan.

Vi var definitivt inte ensamma på turen visade det sig. Båtar gick i skytteltrafik i de smala floderna.

Kalkstensberg brukar betyda droppstensgrottor och fladdermöss behöver grottor att bo i, så ett stopp på turen gick ut på att studera dessa dagsovare och försöka låta bli att störa dem för mycket. På natten har de en viktig uppgift som myggjägare och kan sätta i sig några tusen myggor i timmen tydligen.

Mangroveträd såg vi förstås en hel del av. Vissa arter ska man akta sig för. Saven från så kallade ”blind-your-eye” mangrove ger tillfällig blindhet om man får vätskan i ögonen. Dricker man av den leder det till en kraftig diarré. Några droppar i en drink är ett ”bra” sätt att skoja med någon enligt guiden (och han verkade veta vad han talade om).

Langkawi betyder rödbrun örn på malaj. En studie av denna ”white bellied sea eagle” görs bäst om man lockar med något ätbart. En tveksam metod som nog inte gynnar örnarna på sikt, men många örnar slöt i alla fall upp.

Och sen finns det makaker… Alltid lika sugna på mat och väldigt duktiga att upptäcka allt som går att äta eller dricka. Åsynen av lite nötter var tillräckligt för att de skulle inta båten och ta för sig. Det visade sig vara lätt att få dem att lämna båten. De ville tydligen inte simma i gyttjan, så direkt när båten började backa försvann de lika snabbt som de dök upp.

Några lata dagar på Koh Lipe

En timmes båtresa från Langkawi ligger Koh Lipe en liten Thailändsk ö i en marin nationalpark. Egentligen får inte öarna här bebyggas, men ett undantag har gjorts för ett kringresande sjöfolk, Chau Leh, som är öns urinvånare. Förutom dem är det turister som har upptäckt ön på jakt efter nya ”oförstörda” thailändska resmål. Än så länge har ön behållit sin charm och inga större hotellkomplex finns hittills i alla fall. Mycket talar för att det kommer att vara ganska lugnt ett bra tag till. Ön är bara drygt 1000 meter tvärs över. Här finns inga båtbryggor så det är att hoppa av i vattnet som gäller när man kommer hit. Inga bilar finns det heller. Moped med ”sidoflak” eller longtail-båt är transportmedlen som gäller.

Tre stränder finns att tillgå, alla inom nära flip-flop-avstånd. Två med de praktiska namnen Sunrise beach och Sunset beach, bara att orientera efter solen och klockan alltså. Men en liten titt på kartan är aldrig fel :-).

Den tredje heter Pattaya Beach… kanske inte så lyckat om man nu ska associera till den mer kända stranden i en annan del av Thailand.

Mitt på ön finns också ett riktigt mysigt och avslappat centrum. En sandig gågata där det passar utmärkt att gå barfota. Absolut ingen stress, inte för någon. Inte mycket kan jämföras med denna lilla oas i Andamanska havet. Här skulle man absolut kunna stanna några månader eller så!

Taj Mahal!

En liten baktanke med att stanna till i New Delhi var att det inte är så långt till staden Agra och där ligger en sevärdhet värd att besöka. Efter att ha övervägt tåg och egen bilkörning de drygt 20 milen från Dehi till Agra fick det bli en bil med tillhörande guide/förare. Stadstrafiken lyder mer djungelns lag än vanliga trafikregler.

Målet för turen var den 400 år gamla familjegraven Taj Mahal. Efter noggranna säkerhetskontroller och en något diskriminerande inträdesavgift som är 40 gånger högre för utländska turister (indier betalar 2 kr så det var OK ändå), så var vi framme.

Taj Mahal byggdes av stormogulen Shah Jahan till minne av hans älsklingshustru, Mumtaz Mahal, när hon dog 38 år gammal efter att ha fött sitt 14:e barn. Att bygget hamnade i Agra berodde på att det var huvudstaden i Mogulriket på den tiden.

Byggnaden i sig är kanske inte så unik, men med den vita marmorn som gör den till ett underverk. Bäst blir intrycket på lite håll, porten till området är strategiskt placerad så att man får en perfekt vy.

Det som ser ut som målningar är egentligen halvädelstenar som är slipade och inhuggna i marmorn. Ett tungt skäl till att det tog 20 år och 20 000 arbetare att bygga mausoleet…

Av bara farten har detta hantverk fortsatt och gått i arv och än idag slipas och karvas det för att tillverka lite mer påkostade souvenirer.

En annan ”sevärdhet ”är den enorma skoparkering som behövs när skor inte är välkomna på den vita fina marmorn.

Övriga Agra var inte lika välputsat som Taj Mahal. En hel del spännande gatuvyer fick vi i alla fall se ifrån bilrutan i någon av de välpackade bilköerna.