Es Coll

Vår by, eller i alla fall byn vi bor på gränsen till, är Es Coll d’en Rabassa. Eller kort och gott, Es Coll.

Ett samhälle som växte upp runt järnvägen som förr gick från Palma och österut. Idag är det en lugn liten förort med barer, caféer och restauranger.

Ett mycket poppis ställe är Casa Ivan som satsar på klassikern Churros. En långsmal friterad skapelse som oftast serveras med en hel kopp varmchoklad… Jag föredrar strösocker istället.

Längs huvudgatan, som lokalbefolkningen kallar ”La Principal”, finns en del små, charmiga butiker.

En kyrka, ett antal små gränder med stor blandning av nya och gamla hus utgör hjärtat av byn.

Många fina gamla hus, ibland lite slitna i väntan på renovering, ibland mer välhållna med fin utsmyckning.

Det nybyggda området rymmer pampiga hus, nästan lite art déco stil i vissa fall.

Trots den väldigt trevliga byn och närheten till strand och Palma finns det få hotell. Ett hotell av det pampigare slaget ligger vid strandpromenaden.

Den gamla järnvägsstationen lever kvar, men nu som ett litet anonymt bibliotek.

Nuförtiden är det inte järnvägen som lockar hit folk. Det är istället den fina stranden, klippbadplatser och uteserveringar.

Strandpromenaden lockar mycket folk och vid rätt tillfälle så kommer solnedgångskamerorna upp!

Es Coll rymmer också ett gammalt industriområde med små verkstäder och en typ av spelhall som finns lite här och var på Mallorca. Denna lokala spelhall har tagit över en gammal skorsten som ”reklampelare” nattetid.

Där Es Coll tar slut i öster finns ett naturskyddsområde som lämnats obebyggt. Anledningen till detta är att det ligger rakt under flygplatsens landningsbana… Området liknar mest en hed med en liten strand, som fungerar som hundbadplats.

Men en del historia och natur har i alla fall bevarats på grund av detta. Bunkrar från kriget, stenbrott och låg växtlighet finns att beskåda.

Tydligen har området ett blodigt förflutet som hästslakteri! Detta lär vara betydelsen av namnet på området, Es Carnatge (biff, kan man spåra namnet till på katalanska…).

Här finns också plats för en bar med uteservering! En chiringuito (spansk strandbar) flyttar hit varje sommar. Enkelt, mysigt och havsnära! En fällstol och utskänkning av en burk cerveza!

La Gruta – Våra nya ”hoods”

Nu är det väldigt glest mellan blogginläggen! Anledningen är att det inte känns så spännande att rapportera från möbelaffärer, byggvaruhus, inredningsbutiker, osv. Många saker ska väljas och införskaffas till nya lägenheten, så bloggandet har legat på is. Som en sorts nystart så får det bli en beskrivning av vårt nya område.

Vår nya lägenhet ligger i samma stadsdel som vi har bott i innan, men i helt andra änden. Stadsdelen El Molinar, eller Möllan som det blir på skånska, var från början en fiske- och jordbruksby fram till mitten på 1900-talet. Då växte orten snabbt som en förort till Palma. ”Vår” hörna av El Molinar har fått namnet La Gruta efter en gata i området med samma namn.

Allt som allt cirka 10 kvarter och ett litet torg, mellan hav och åker.

Det är inte speciellt långt till Palma flygplats. Ett bra läge för en flygbild över vårt område 🙂 .

Väldigt lugna och bostadskvarter, med de ”obligatoriska” lokala caféerna och restaurangerna i stort sett i varje kvarter. Spanien lär ha en bar/café/restaurang per 132 invånare!

Här vårt gula hus med en ”minimalistisk” innergård.

Spanska flaggor vajar lite överallt. Vad jag förstår för att visa stöd för ett enat Spanien så här i självständighetstider.

La Gruta och El Molinar avslutas i öster med en liten park och ”floden” Torrent Gros.

Stranden några kvarter bort blir ett surfarställe så snart vågorna är tillräckligt stora.

Efter allt lägenhetsletande och funderande på vilka områden som vi skulle trivas i, så känns detta helt rätt!

Hong Kong

Efter 33 år för min del var det dags för ett återbesök i Hong Kong. På den tiden ett brittiskt territorium och nu en del av Kina, men med en del särbehandling. Just denna behandling verkar ha betytt att förändringen inte är så stor. Mest påtagliga skillnaderna är alla stora shoppingcentra och finansskyskrapor som har nått nya höjder.


Man ser lätt utvecklingen om man jämför med en 33 år gammal bild! Skyskrapor för 80-talet ser ut som lilleputtar i jämförelse…

Stora köpcentra kan ha sina fördelar. Så här i Hong Kongs sommarhetta kan man svalka sig samtidigt som man tar sig fram genom staden. Men, det krävs bra inomhuskartor för att inte villa bort sig… Ska man till en speciell butik eller utgång så krävs tålamod.

Matställen finns det gott om och maten är verkligen god. Populära ställen får man köa in till.

Vill man inte det så kan man alltid välja en gaturestaurang och sitta på upp-och-nervända tunnor.

Som vanligt i storstäder letar vi efter charmiga stadsdelar där nya människor, barer, caféer och udda butiker flyttar in i gamla områden. I HK är det framförallt söder om Hollywood road, SoHo, på Hong Kong-ön som gäller.

Området ligger i sluttningen mot Victoriaberget och är därför lite jobbigt att ta sig till. I början på 90-talet ordnade man därför ett rullband så att man kan ta sig upp lite lättare. Central-Mid-Levels Escalators som den kallas för går nedåt på morgonen för dem som ska till jobbet och sedan går den uppför resten av dagen!


De nya barerna och butikerna avviker en hel del från den gamla bebyggelsen.


Lite charmigt med trottoarstolarna, som gjorda för kvarterets stammisar. Tomt denna heta eftermiddag dock.

Här ligger också Man Mo templet ägnat åt krigets och litteraturens gudar enligt kinesisk religion.

Rökelse verkar vara en viktig företeelse. Gigantiska rökelsespiraler täckte taket. Dimman låg tjock och tät.


Ett annat sätt att ta sig runt på Hong Kong-ön är att åka med två-vånings-spårvagnarna med smeknamnet Ding Ding. Tät trafik och mycket folk. En blandning av gammal tradition och effektivt transportmedel.


Mellan HK-ön och fastlandet Kowloon kan man ta de gamla Star Ferries båtarna. Det känns verkligen som tiden stått stilla! 33 år mellan dessa bilderna:

Det kändes nästan som samme man står kvar och funderar på livet! En ny rad har skrivits till på skylten så att man ska veta mer precis var man hamnar på HK-ön! Priset verkar också stått stilla. 2,30 kr för en enkel tur. Vill man lyxa till det kan man åka på övre däck ock då betala hela 2,70 kr!
Gatumarknader är populärt. Hela gator stängs av och butikerna breder ut sig.

De säljer verkligen allt mellan himmel och jord! Ofta billiga ”nödvändigheter”, men ibland mer antika eller kitschiga saker.

Våra 4 dagar i HK blev inte riktigt som vi tänkte. Vädret var inte helt normalt. Först den varmaste dagen på över hundra år. 37 grader och grymt fuktigt. Ångbastukänsla… Plus smog över stan och varningar för ohälsosam luft. Ingen bra utsikt från toppen av Victoria peak (550 meter högt).


Men, sedan drog tyfonen Hato förbi och rensade luften rejält!


HK har ett välorganiserat system för tyfonvarningar. Nuförtiden via en app, men också genom att sätta upp skyltar i stan så att ingen missar vad som håller på att hända. Redan dagen innan varnas för nivå 3/10, vilket betyder ”var beredd”. Sedan är nästa nivå 8/10. Då stänger alla skolor och allmänna kommunikationer och 7 miljoner människor rekommenderas att stanna inomhus. Hato uppgraderades sedan till 10/10, högsta varningsnivån alltså. Det har bara hänt tre gånger sedan 80-talet.

Vi klarade oss bra där vi bodde på 6:e våningen omgivna av 30-våningshus. En hel dag var allt stängt och nästan ingen var utomhus. Efter det värsta var över kunde man vandra omkring på folktomma gator och konstatera att centrala HK ändå hade klarat sig ganska bra.

Auschwitz

Att skriva ett blogginlägg om en så fruktansvärd plats som Auschwitz är svårt. Det går inte att förmedla de känslor som en rundvandring i det enorma koncentrationslägret ger. Eller dödsfabriken som är en mer riktig benämning.

Ett besök på ett koncentrationsläger tycker jag är ett måste någon gång i livet för att förstå allt det man läst och hört om andra världskrigets grymheter.

En rundvandring på Auschwitz med guide tar tre och en halv timme. Vi gick tillsammans med ca 20 personer som alla var mycket tysta och nedstämda.

Det första lägret som öppnades, Auschwitz I, står till största delen kvar. Tegelbyggnaderna som användes var tidigare förläggning för polska armén.

De första åren var detta främst ett arbetsläger. De vidriga förhållandena gjorde ändå att de flesta dog inom några veckor eller månader av svält, sjukdomar eller avrättningar.

Varje byggnad där fångarna ”bodde” rymde på sin tid ca 600 personer… Det passar inte att kalla det bo. Fängslade är mer rätt, men med tanke på trängseln och bristen på toalett och tvättmöjligheter handlade det mer om tortyr. Det går inte att förstå vilka förhållanden som rådde även om man ser byggnaderna i verkligheten. En del delade säng med andra fångar, en del fick sova tätt packade direkt på golvet med halm som underlag.

Två av byggnaderna var till för sjukvård. Det låter bra, men det handlade inte om vård, utan tvärtom. Här arbetade Josef Mengele under ett par år. Mer behöver man inte säga…

Under senare delen av kriget övergick dödandet i lägret till en mer systematisk form. En gaskammare finns fortfarande kvar i anslutning till lägret. De flesta andra sprängdes då nazisterna övergav läger runt om i Tyskland, men Auschwitz I’s gaskammare användes också som skyddsrum och har fått stå kvar.

1941 besökte Himmler lägret och beordrade en storskalig utbyggnad. Planen var 600 byggnader som skulle rymma 250 – 300 000 fångar. Det enorma området kallat Auschwitz II-Birkenau anlades och mot slutet av kriget hade man uppfört 300 byggnader med ca 135 000 fångar.

 

En del tegelbyggnader står kvar men nästan alla träbyggnader är borta. Bara skorstenarna är kvar. Lokalbefolkningen behövde byggnadsmaterial till de raserade byarna runt ikring och då hämtades virke från lägret.

Ett av husen som står kvar användes för barn… 4-6 barn per ”hylla” gjorde att uppåt 600 barn rymdes i en enda byggnad. Fruktansvärt.

Men, detta nya område byggdes inte bara för att hysa fångar. Framförallt handlade det om att döda och kremera så många människor som möjligt per dag. Tågen som anlände med tusentals fångar lastades av och de som ansågs kunna arbeta skickades till lägerbyggnader, resten (det stora flertalet) skickades direkt till enorma gaskammare.

Upp till 8000 personer per dag kunde dödas… Auschwitz var det största förintelselägret av alla. 1,3 miljoner skickades hit, 1,1 miljoner dog eller dödades. Av dessa var 90% judar.

Av byggnaderna som rymde gaskamrarna återstår bara ruiner, som bevarats som minnesplats.

Precis som i många andra berättelser om dessa dödsläger blir det mycket siffror som visar vidden av det fruktansvärda. Bakom varje siffra finns mängder med grymma människoöden som guidningen på Auschwitz försökte förmedla en del av.

Kraków

Kraków är en stad vi länge tänkt besöka och nu fanns det ett bra skäl att slå till; Cyrielle arbetar där under några månader och Linus spenderade några veckor där också.

 

Att Kraków är en fin gammal stad som klarat andra världskriget relativt bra var väl det vi kände till på förhand. Väl på plats visade det sig vara helt rätt. En universitetsstad med allt vad det för med sig. Massor med barer, restauranger och caféer.

 

Det enorma torget Rynek Główny är kantat av uteserveringar och kyrkor. Det är bland Europas största torg och känns aningen överdimensionerat för dagens torgaktiviteter. Här en liten hörna av det:

Mitt på torget ligger de gamla klädeshallarna, som idag mer fungerar som souvenirhallar.

Hästtransporter för turister finns i mängder. Här verkar det ha gått inflation i utsmyckning.

Om det är många turister i staden, så är det desto fler duvor. Ingen tycks störa sig på dem, snarare matas de rikligt och de verkar trivas väldigt bra…

Gamla stan, Stare Miasto, med alla sina gränder, restauranger och caféer är ett Unesco världsarv sedan långt tillbaka på grund av alla bevarade historiska byggnader, som ofta är ett café eller en bar.

Det gäller att vara annorlunda om en restaurang ska synas i mängden… Ja, det är en sillrestaurang 🙂 :

I mer eller mindre varje gathörn finns det en Pretzel-försäljare. Dessa brödkringlor måste konsumeras i mängder i denna stad. Pretzel är nog också duvornas huvudsakliga föda…

Utanför gamla staden är det mer en sliten charm som gäller.

På promenadavstånd söder om centrum ligger de gamla judiska kvarteren, Kazimierz. När tyskarna ockuperade Polen under andra världskriget deporterades judarna härifrån till ett getto i närheten.

Nu är Kazimierz mer känt för sitt nattliv med otaliga restauranger och barer.

Många med israelisk mat, som restaurang Hamsa. Gott!

På söndagar är det loppmarknad i Hala Targowa. Mest gamla bruksprylar och inte så spännande enligt Camilla.

Ett restaurangområde som Linus och Cyrielle hade hittat i deras del av staden är verkligen värt ett besök. Det verkar inte ha fått ett eget namn, men ligger i kvarteret Dolne Młyny. Ja, polska namn är inte så lätta att ta till sig som icke-polsktalande…

Ytterligare ett världsarv ligger ett par mil utanför centrum och en bit ner i marken. Saltgruvan i Wieliczka började användas på 1200-talet och det pågick ända till slutet av 1900-talet. Av de 30 mil tunnlar som grävts kan man besöka en liten del. En rundvandring på flera kilometer, drygt 60 meter under marken genom gruvgångar, kapell och kyrkor. Konstverk, skulpturer och takkronor, allt gjort av salt förstås! Tyvärr är det inte vitt salt utan brunt… Det räcker tydligen med någon liten procent av någon annan mineral i saltet för att ändra den vita färgen.

Cala Marmols

Mallorcas stränder bedöms hela tiden i allehanda bästa…-listor. I kategorin hemliga paradisstränder finns Cala Marmols på sydöstra hörnet av ön. Hemlig har den blivit för att det krävs en rejäl vandring längs havet för att ta sig dit. Närmaste vägen kräver att man går över privat mark och det var ju inte någon bra idé tyckte vi.

Vandringen startade vid fyren Ses Salines på Mallorcas sydligaste punkt.

Vid horisonten söderut syns ön Cabrera, som räknas som den femte av de Baleariska öarna.

En stig slingrar längs klipporna, med en utsikt som det inte är något fel på.

På en del ställen stupar det brant ner i havet. Svindel är till för att försöka övervinnas…

En dryg halvmils vandring krävs innan man är framme vid Cala Marmols. Bara runt sista hörnet och så… Visst är det värt mödan att ta sig hit! En liten strand i en liten bergsskreva, men vilken utsikt och vilket vatten!

En del enklare klättring krävdes för att ta sig ner till vattnet.

Tyvärr är det lite tidigt på badsäsongen än. 19 grader i vattnet är lagom för att blöta tårna, inget mer 🙂 .

En del spanjorer verkade ha tagit sig dit en annan, lättare(?) väg. Kanske de känner markägaren, eller helt enkelt testar ändå?

 

Jag kan helt klart konstatera att stränder och natur som denna hade jag inte sett framför mig innan vi flyttade hit.

Palmas nya Palau de Congressos

Några kvarter från där vi bor har det sedan vi flyttade hit för över två år sedan funnits en gigantisk tom byggnad. Från början trodde vi det var ett nytt köpcenter men förstod sedan att det skulle bli ett kongresscenter och ett tillhörande hotell. Allt i en speciell stil med djupa fönsternischer, för att slippa värmen från solen kan man tro.

Bygget har tydligen pågått i 10 år och försenats av olika anledningar. Totalt har det kostat staden 1,4 miljarder kronor…

Men, nu är det klart och som en gest till stadsborna var det öppet hus första helgen med guidning, rundvandring och till och med lite tilltugg som avslutning. Vi passade förstås på att titta till ”palatset”.

Läget är det inte något fel på. Precis vi infarten till Palma med hav och strand utanför.

Enorma ytor och salar, som nog behöver fyllas med annat än konferenser om det ska fungera. Kanske någon konsert?

En takbar öppen för allmänheten vore också en bra idé!

Just nu testade man utställningslokalerna med några veteranbilar.

Gott om plats för att ta in lite fler fanns det…

Ibiza

Det var 22 år sedan vi besökte Ibiza förra gången, därför tyckte vi att det var dags för ett nytt besök. Nu har vi dessutom inte så långt dit. Sträckan Mallorca till Ibiza är cirka 10 mil. Det tar 20 minuter att flyga, vilket är precis lagom!

De flesta känner nog till Ibiza som en partyö och så är det säkert under högsäsong och på vissa ställen på ön. Så här i slutet av april märktes det inte mycket av varken partyturister eller sol- och badturister. En perfekt tid för att strosa omkring mellan caféer, barer och en del sevärdheter.

Ibiza verkar ha en tydlig princip att hus ska vara vita. Sen lägger man gärna till lite färggrann utsmyckning!

Skyltdockor verkar vara en tydlig trend för butiker, restauranger och barer.

Ibiza stad med ca 50 000 invånare är inte större än att allt är inom gångavstånd. Den största sevärdheten på ön är citadellet Dalt Vila som byggdes på 1500-talet för att skydda sig mot turkarnas attacker. Placeringen på toppen av en kulle på en halvö gör det enklare att försvara sig.

Innanför murarna ryms en liten stad, med katedralen på toppen.

Ut och in från den gamla staden tar man sig via huvudporten Ses Taules.

Fullt med små gränder och små torg som lätt rymmer en restaurang eller två!

Ut med lite färgglada ”möbler” så är caféet klart!

Från staden inom murarna kan man spana ut över resten av Ibiza stad.

Vi passade också på att köra ett varv runt ön. Det är inget större projekt, Ibiza är bara en sjättedel så stor som Mallorca, vilket betyder en 2 mil bred och 4 mil lång ö. Kusten räcker i alla fall till för att det ska finnas otaliga små ”Calas”, dvs vikar, med små fina stränder eller vackra klippor. Vid Punta de Sa Galera är det klippstränder som gäller och promenader längs havet snarare än bad.

Cala Vedella ståtar med en liten sandstrand, flera caféer (naturligtvis!) och en del tappra badare, trots sådär en 17 grader i vattnet och ungefär lika många grader i luften. Vi har nog tagit till oss lite av de spanska sederna, för min del var det långbyxor och jacka som gällde (dunjacka tyckte jag inte behövdes 🙂 ). Vi valde alltså strandutsikt över en Café con leche.

Högsta punkten på ön körde vi också ”förbi”. Toppen Talaia med sina 475 meter är kanske inte så mycket att skryta med, men vacker utsikt är det.

En del byar i inlandet lockar också till besök, för att sitta på någon uteservering och för att beskåda alla vita hus och kyrkor med färgklickar på.

Ibizas speciella stil och färger har designbutiken Sluiz Ibiza verkligen satsat på. En samling av mer eller mindre märkliga ting finns att beskåda (eller köpa om man vill ha en udda pryl) i någon av deras butiker på ön. Att man närmar sig syns redan på åkern utanför:

Parkeringen sorterade upp sina besökare enligt strikta kategorier 🙂 och avdelningen med vita jättedjur för trädgården (eller kanske ska man ha dem i vardagsrummet?) var fantastisk.

Ett café fanns också i passande stil.

Till och med vårt hotellrum på Ryans Marina i Ibiza stad passade in i den äkta ”Ibizianska” stilen!

Bilbao

I vår jakt på spanska städer var det nu dags för Baskien och Bilbao. 5:e störst med nästan en miljon invånare är staden, som ligger på spanska nordkusten vid floden Nervións mynning. En gammal industri- och hamnstad som fått ett kulturellt uppsving mycket tack vare Guggenheimmuseet. En ganska tom och sömnig stad denna annandag påsk.

Staden har som de andra stora städerna i Spanien en gammal stadskärna med smala mörka gränder och fina torg.
Här en gränd prydd med den Baskiska flaggan. Ja, som en dansk flagga med grönt kryss.

Nueva Plaza som kombinerade pintxosätande föräldrar med fotbollsspelande barn!

Ett lite mindre torg är Miguel Unamuno Plaza där folk mest
tog det lugnt, och så en copa eller caña förstås!

Överallt finns mängder med pintxosbarer! Det verkar helt klart som om Bilbaoborna lever på dessa snacks morgon, lunch, mellanmål och middag.

”Vanliga” restauranger får man söka lite extra efter och helst ska även de ha en liten pintxos-disk eller spontanservera en pintxos medan man väntar på maten. Gott är det i alla fall!
Floden ringlar igenom staden och broar från olika tider och stilar behövs för att staden ska hänga ihop.

Som vanligt letar jag efter stadsdelar med en lite egen charm. San Frantzisko och Bilbao la Vieja är ett par små exempel på detta i Bilbao. Kanske blir de hipsterområden på sikt, som så många andra liknande områden.

Bilbao är väl mest känt för sitt konstmuseum, Guggenheim. Byggnaden är inte gjord för att smälta in i stadsbebyggelsen i alla fall!

Även insidan är imponerande. Inte en rak linje här inte!

En del utomhusverk kunde man dessutom fotografera… All konst i själva museet var väl bevakad av vakter så att ingen skulle kunna smygfotografera. Den vertikala ”trädgården” i form av en hund (”Puppy” av Jeff Koons) var inte så färggrann som den kan vara när alla blommor i ”pälsen” blommar.

Den stora vägbron alldeles intill museet har även den fått en del utsmyckning för att ”passa in”.

Även andra byggnader i staden är konstinspirerade, som till exempel en gammal lagerbyggnad, Azkona Zentroa, som har ”inretts” med nya byggnader på vackra pelare, som innehåller bibliotek, bio och en takpool, som fungerar som ”konstverk” underifrån 🙂 .

Även San Frantzisko ståtar med en del väggmålningar, men skelett är kanske inte det man hade valt som fasadmålning på sitt hus…

Som vanligt nöjde vi oss inte med att promenera omkring utan tog en cykeltur ut mot flodmynningen och Atlantkusten.

Vägen ut längs floden, var av varierande slag. Väldigt tydligt att det är en gammal hamnstad som till ganska stora delar har förfallit.

Målet var ett UNESCO-världsarv (såklart jag inte kan missa ett sådant!). Biscayabron från slutet av 1800-talet är en hängande transportbro (ja så heter tydligen denna udda brokonstruktion) som förbinder orterna Portugalete med Getxo.

Tydligen var detta enda lösningen för att inte stoppa stora fartyg från att gå in i Bilbaos hamn samtidigt som man inte kunde bygga långa ramper i de trånga städerna på båda sidorna. Fortfarande fungerar denna som gång, cykel och bilbro! 4 kr kostar en enkeltur. Otroligt att bron har fått stå kvar och att den fortfarande används efter mer än 100 år! Tydligen är den tillräckligt hög för att fartygen ska ta sig förbi till Bilbaos inre hamn.

Ytterligare en bit ut i staden Getxo nådde vi till sist Atlantkusten.

Sa Foradada – en halvö med hål i

På Mallorcas nordvästkust ligger en halvö med ett hål igenom. Sa Foradada heter halvön, som helt logiskt betyder ”hålet” på mallorquín. Halvön var målet för en liten lördagsvandring hade vi tänkt. Det till synes lilla hålet i klippan är tydligen 18 m i diameter!

Området tillhör gården Son Morroig, som byggdes av ärkehertigen Ludwig Salvador från Florens. Han besökte Mallorca i mitten av 1800-talet och bestämde sig för att köpa upp mark och bygga hus med utsikt över havet och Sa Foradada.

En liten rotunda byggd av marmor från Florens pryder husets lilla trädgård.

Men, nu var det egentligen vandringen ner till klippan i havet som var vårt mål. Vägen dit var lätt, 3 km nedförsbacke med klippor som mer så ut som väggarna i en grotta.

Djurlivet bestod av får och några åsnor. Ett åsnemöte på den smala vägen var oundvikligt. Stup nedåt och brant uppåt, men det gick utan problem 🙂 ,en lugnare åsna kan man inte föreställa sig…

Efterhand som vi närmade oss havsnivån blev klippan med hålet allt tydligare.

Dagen innan hade det regnat rejält, så vandringsvägen var delvis skadad av diverse nya vattendrag kors och tvärs. Allt gick i alla fall utan problem tills vägen gick ut på själva halvön. Då var det stopp och hela vägen hade rasat ner mot havet.

Reparationer pågick, men det var inte läge att ta sig förbi den dagen i alla fall. Det får väl bli nästa gång.

Då var det bara att vända upp igen. 200 meters stigning, som inte var så tung som man kunde tro. Ärkehertigen hade gjort ett bra jobb när vägen anlades.

Vi satsade till och med på att ta en genväg när serpentinvägen blev för yvig, men det hade regnat och leran var hal… genvägar äro ofta senvägar eller hur man nu säger.

Verifierad av MonsterInsights