Kalifornien är så mycket mer än stora städer och breda motorvägar. En tur från statens östra öknar till västkustens kustväg bjuder på väldigt skiftande och mycket häftiga naturupplevelser. Med bil korsade jag staten på två dagar och fick se en hel del fina vyer.
Turen startade tidigt på morgonen i Las Vegas, som ligger i Nevada, men det är inte långt till Kaliforniens gräns och slutade i San Francisco. Totalt ca 130 mil med de omvägar man inte bör missa.
Första mål var Death Valley, ett ökenområde i en dal under havsnivån, som ligger i ”regnskugga” bakom klippiga bergen och därför är extremt torrt och varmt.
Bergen runtomkring är vackert mönstrade. Här utsikten från Zebraski Point:
I dalen finns alla möjliga ökentyper. Saltöknen i området kallas Badwater Basin. Ja, det kan man hålla med om. Inget dricksvatten precis.
Trots brist på växtlighet och vatten dök det upp en coyote, eller prärievarg, från ingenstans. Tur man kan fotografera från bilen… Men, de lär inte vara farliga för människor.
Åsnor verkar också finnas. De har till och med ett speciellt övergångsställe, men ingen åsna i sikte.
Vädret så här i januari var precis lagom. 10-15 grader varmt, inte uppåt 40-50 grader som det kan vara på sommaren. Death Valley ståtar med ett omtvistat värmerekord från början av 1900-talet: 57 grader i skuggan…
Nästa stopp blev Devils Golf Course. Ett lustigt namn på en öken. Här handlade det om saltstensformationer som skapats av vind och vatten som avdunstat. Inte den bästa platsen om man skulle vilja spela golf!
Sandöken finns också att beskåda. Speciellt de stora sanddynerna vid Mesquite Flat.
Jag som vanligtvis älskar serpentinvägar blev plötsligt förtjust i alla raka öde vägar och sådana fanns det gott om!
Fantastiskt att det var så lite trafik och så lite turister i området.
Turen fortsatte sedan via lite bördiga bergstrakter via Lake Isabella som fungerar som vattenreservoar. Vackra vyer kring sjön!
Tanken var att dagen efter köra den välkända Highway 1 längs kusten norr om Los Angeles till San Francisco. Nu blev det inte riktigt så eftersom det regnat stora mängder i flera dagar och vägen var avstängd mitt på sträckan.
Några rådjur (eller?) verkade också vilsna av allt regnande och höll till i trädgårdarna kring Morro Bay.
Avstängningen skyltades inte förrän sent, så det blev först en bit av södra delen av vägen, sedan en lååång omväg till den norra lite mer bergiga kuststräckan.
Efter omvägen kände jag igen de vyer som Highway 1 är känd för. Men, regnet ville inte ge upp…
Det märktes att regnet satt sina spår och väghyvlarna hade mycket att göra för att hålla vägarna fria från sten och bråte.
