Månad: januari 2015

 

Maten på Sri Lanka är en härlig mix av asiatiskt (nähä?), indiskt och europeiskt kök. De flesta kryddorna är lokalt odlade och maten är rejält kryddad. När den inte är turistanpassad det vill säga.

Rice and curry är nationalrätten, man väljer mellan kyckling eller fisk och får, förutom ris till, även dhal, karamelliserad aubergine, kryddiga bönor, potatiscurry och papadums med mera! Sååå gott!
Allt detta till en person!

Roti som är ett bröd, ungefär som en tunn och lite seg tortilla, med olika tillbehör är poppis till frukost eller lunch och säljs ofta i enkla matstånd. Om man tänker bort hygien och risken för turistmage är det mycket gott!

Fisk och skaldjur, alltid färskt, gott och vällagat!

En underrubrik på varje meny är ”devilled” och det kan handla om kyckling, fisk, räkor eller vad som. Gemensamt för rätterna är att de är söt-stark-klibbiga och mycket goda!

Ris och nudlar kan man få på både längden och tvären – alltid gott och billigt. All mat är förresten prisvärd, en stor nudelrätt med kyckling kostar under 20 kr och en rice and curry med kyckling och alla tillbehör 35-50kr.

Öl passar bra till det mesta och den lokala Lion lager är OK, Lion stout är mycket god men kanske inte till mat.
Efter maten kan man ta en lokal arrak, som är gjord av ännu ej utslagna kokospalmsblommor. Arraken kan lagras på träfat och smakar som en lagrad rom.
Är man bara allmänt törstig är det aldrig lång till en säljare av färska kokosnötter. Man köper en kokosnöt, får ett hål upphugget och dricker sedan den genomskinliga och nyttiga kokosjuicen/kokosvattnet med ett sugrör. kokosjuice kan man även köpa som sugrörsdricka i raw food-butiker i Sverige.

Lokala desserter har vi också testat. Här curd, en yoghurt på buffelmjölk som serveras med honung. Godare än den ser ut!

En annan dessert är wattalapam med konsistens som en blöt sockerkaka och med en smak som påminner om creme brulee. Och det är ju också gott.

Jag är för övrigt ingen bra matrecensent eftersom jag gillar all mat. Utom surströmming!
Naturligtvis kan man även få en pizza eller pasta om man föredrar det…
Man kan äta för att leva, men det är också OK att leva för att äta!

Unawatuna är en förort till Galle, som är Sri Lankas fjärde största stad (med 100 000 invånare, så det är ingen storstad ändå). Efter att ha sett mängder med lokalbussar passera i full fart mot Galle tänkte vi att detta var ett bra alternativ att ta sig fram. Bara att ställa sig vid en hållplats och vifta in första bästa buss. Sen snabbt hoppa på ”i farten”. Alla tittar vänligt på dessa jättar som stigit på. Priset är inget att klaga på. Uttrycket ”har du en spänn till bussen” stämde precis! Vi fick i alla fall plats inne i bussen och slapp hänga utanför som vissa andra…

Galles fort rymmer en liten charmig gammal stad innanför dess murar. Fortet byggdes som flera av de andra kolonialstäderna i Asien (Singapore, Malacca, Penang,…) av portugiserna på 1500-talet. Holländarna tog  över och byggde ordentliga murar på 1600-talet. Engelsmännen tog sedan över 1796 och förstärkte fortet ytterligare istället för att riva alltihop (som i till exempel Malacca). Slutresultatet blev riktigt gediget. Murarna stod pall och räddade hela den gamla staden från skador under tsunamin 2004.

Den brokiga historien med olika härskare och kulturer genom århundraden gör staden till en spännande blandning av kulturer och religioner.

Det allra bästa är alla de små gatorna med en blandning av hus i olika stilar och skick.

Flera av dem är nu konstbutiker, kaféer eller tebutiker. Allt är lugnt och stilla. En riktigt trevlig stad helt enkelt!

Vi är ju, som bekant, rastlösa och nyfikna. Därför passar det oss utmärkt att byta boende då och då, max fyra nätter per ställe brukar det bli. Nu har vi inte varit helt nöjda med våra boenden i Mirissa, ganska skabbiga men ändå förhållandevis dyra med asienmått mätt (mer än 600kr/natt).

Charmen i detta rum var lika med noll och då hade vi ändå tänt mysbelysningen…

Går man efter betygen de olika ställena får på till exempel booking.com är de generellt låga. Det är svårt att få grepp om vilken standard det är på rummen när man bokar via internet, så häromdagen bestämde vi oss för att ta oss till Unawatuna och gå omkring och leta tills vi kände oss nöjda.

Plötsligt händer det – första stället vi kollade på kändes helt rätt. Så nu bor vi här, på en kulle mitt i grönskan på Villa in Paradise, med spännande/läskiga djur in på husknuten och söta apor i träden! Mycket mysigt!

 

Det är Purple-faced leaf monkeys som det finns mest av här. Ungefär lika svåra att fånga på bild som en val!

Dagarna tillbringar vi promenerandes, naturligtvis hinner vi även med att testa nya spännande rätter och dricka en och annan Lion Beer! Igår promenerade vi åt väster till den omskrivna Jungle beach. Hyfsad snorkling men helt sjukt mycket folk, något fler svenskar än ryssar!

 

Idag gick promenaden i stället åt öster, till en liten lagun vid Dalawella Beach där vi också snorklade.
Snorkla alltså, finns det något bättre?

Unawatuna är riktigt nice, turismen började med backpackers som hittade hit men nu söker sig ”den stora massan” hit. Det slår otroligt snabbt över från att vara mysigt och pittoreskt till att vara överturistigt. Unawatuna befinner sig på gränsen…Strandlivet har nästan slagit över och man blir lite matt av alla säljare som vill prångla på en allt från fin batik till plastiga leksaker! Men stämningen är väldigt avslappnad så betyget blir ändå 4 ☀️!

Dessutom tar man sig lätt till andra stränder om man vill sola och bada på mer öde stränder.
Bakom strandlinjen går en liten mysig gata kantad av boenden i olika prisklasser, restauranger, cafeer och butiker.

Hur många haremsbyxor jag kommer att köpa med mig hem är ännu oklart…

Hemresan närmar sig med stormsteg. Fast David menar att vi hinner pricka av ännu en sak från UNESCO:s världarvslista…

På några stränder i södra Sri Lanka förekommer en annorlunda form av fiske, nämligen styltfiske! Någon har tydligen kommit på att det är praktiskt att sätta pålar i vattnet och sedan fiska småfisk vid strandkanten sittandes på en pinne.

Man skulle kunna tro att det är en gammal tradition, men den sägs ha startat efter andra världskriget när det började bli ont om fiskeplatser på klippor och stenar.

Idag verkar det leva kvar till viss del, men misstanken finns att det nu bara är en turistfälla. När vi åkte förbi fiskeområdena på väg till Unawatuna, intryckta till bredden i en tuk-tuk tillsammans med två resväskor, stannade vi för att beskåda det hela. Det visade sig att fiskarna också hade en indrivare som krävde pengar om man skulle ta foton… 25 kr för några bilder.  Han ansåg det skäligt eftersom det skulle räcka till 8 fiskare. Jag fick i alla fall lite guidning av indrivaren på köpet.

Ja, ja det kanske är fotograferandet som är huvudinkomsten, men om det hjälper till att bevara denna udda fiskeform så är det väl OK. På en del ställen ser det i alla fall ut som de fiskar för fiskandets skull.
På andra ställen finns styltorna kvar som ett minne eller kanske som ett sjömärke för alla surfare som tagit över längs kusten.