Jag är väl en hyfsat social varelse som gillar att umgås med folk i olika sammanhang. Stora fester, parmiddag, fika med en kompis, släktmiddagar, lunchrast med kollegor, krypa upp i TV-soffan med maken – allt uppskattas!
Men jag har också ett stort behov av ensamtid! Ensambehovet blir större för varje år känns det som, möjligen håller jag på att bli en enstöring? I vår compact living-lägenhet kan man inte tala om ensamtid direkt, möjligen om man stänger in sig i vårt ”bombshelter (och det gör man ju inte)”!
Idag åkte David till Sverige för att gå på begravning och ingen jag känner är kvar i Singapore. Möjligen får jag så jag tiger av ensamtid nu…
Fast jag kan ju alltid se fram emot att Lovisa och en kompis till henne kommer hit på torsdag, som en mjukstart på en månadslång Asienresa.
Jag kan tänka mig att göra det mesta på egen hand, men att gå på bio ensam det är utanför min komfortzon. Så det kanske man skulle testa?