juni 2012 – Res med Lundbergs

Hemma igen

Så är vi hemma i Singan igen och det känns bra! Hela knoppen är full med roliga reseminnen, det känns nästan som om internminnet blir fullt av alla intryck. Kan det vara åldern?

Trots viss trötthet bestämde vi oss för att inatt stiga upp för att se på fotboll, Tyskland-Italien. Matchen visades inte på någon av våra TV-kanaler, men vi tänkte att det nog skulle vara lite folk på någon av restaurangerna på gatan nedanför… jo, det var visst fler än vi som ville se den matchen.

20.45 i Sverige är ju 02.45 här så vi hade sovit oss i form, övriga matchtittare hade nog snarare ”ölat” sig i form.

Ba-Ba-Ba-Bangkok

Vissa platser är lättare att gilla än andra, kan inte sätta fingret på vad det är. Vi gillar Bangkok och har gjort så i alla år ända sedan 2000 när vi var här för första gången. Man får helt enkelt positiva vibbar av att vistas här, fast jag har hört folk som hävdar motsatsen och så ska det väl vara. Smaken är som baken!

Nu är det nio år sedan vi var här senast och Bangkok är sig likt, fast då (2003) såg våra kids ut såhär…

Eftersom vi varit här tidigare behöver vi inte rusa in i alla turistfällorna på en gång utan kan ta det lugnt och softa omkring. Shopping är svårt att undvika och vi tog oss till det nya Level 21, som är uppbyggt som en flygplats där de olika våningarna representerar olika världsdelar. Fint, men vi valde att äta lunch istf att shoppa. Vad kan en lunch kosta på ett modernt shoppingcentra i Bangkok? Jo ca 70.
Baht alltså, så det blir drygt 15 kronor för en lunch för två personer med dricka till!

Vi gillar att promenera, men valde ändå att testa en tuk-tuk. Kanske inget klokt beslut, pojkvaskern körde som om han var odödlig och vi blundade och höll tummarna. Det funkade bra!

Nu bor vi på Khao San Rd, varken David eller jag vet riktigt hur det gick till. Här håller alla backpackers till, boendena är enkla, barerna ligger tätt, maten är billig och god (vilken mat är godare än thaimat i Thailand?), allt finns att köpa dygnet runt, alla (utom 2) är unga och vackra… men vi trivs! Smolket i bägaren skulle kunna vara den här krabaten som glupskt roffar åt sig av offergåvorna som är utställda på ett restaurangbord…

Tempelbesök hör väl också Bangkok till och vi styrde kosan mot Wat Arun, Gryningstemplet. Enda kruxet var att ta sig över Chao Phraya river utan att behöva betala turistpris och det lyckades vi nog med. Enkel biljett kostade endast 75 öre! Templet, som är byggt i Khmerstil, är dekorerat med porslin som tidigare använts som ballast på båtar från Kina. Fint!

Vart man än går står det folk och säljer diverse prylar. På den här gatstumpen fanns det allt från läsglasögon till stekta bananer…

Nästa gång vi kommer till Bangkok vill vi bo på Soi Rambuttri , där vi fastnat för den västra sidan av gatan. (Rambuttri är en parallellgata till Khao San Rd)

Imorgon åker vi hem, till Singan alltså!

taxilurendrejeri

Man ska inte generalisera och dra alla över en kam, så därför skriver jag inte vad jag tänker…men visst måste taxichaufförer vara ett släkte för sig?

Igår skulle vi ta en taxi till snabbtåget, Maglev, som kör mellan centrum (i Shanghai) och flygplatsen i Pudong. Taxilurendrejarchauffören säger då ”No train”. Detta skulle kunna vara sant, men kändes snarare som om han hellre ville ha en långkörning till flygplatsen. David, som satt fram, ändrade då vår destination till en tunnelbanestation i närheten. Taxilurendrejarchauffören insisterade på flygplatsen och körde ut på motorvägen. I detta läge måste man bli arg och leva rövare för att få taxilurendrejarchauffören att lyssna, men det är David inte så bra på. Själv satt jag i baksätet och höll på att gå upp i limningen! Passade dock på att skriva en lapp till taxilurendrejarchauffören på mycket förenklad engelska (där det stod hur dumt det är att luras, att han ska köra dit kunden vill, att inga turister kommer att vilja komma till Shanghai, m.m.) som jag föreslog att han skulle kolla i google translate!

Taxilurendrejarchauffören körde oss till flygplatsen, en lugn, säker och ganska billig taxiresa, MEN!!! Fy vad arg jag blir av att känna mig lurad. David var mest irriterad över att han missat det fantastiska snabbtåget… så när vi checkat in våra väskor, konstaterade han glatt att vi kunde hinna åka både tur och retur med det däringa tåget. Tågreglerna var många, bland annat att man inte får bära på smittsamma sjukdomar och inte heller vara mentally ill. Just då kändes det som om rosenrasande mycket väl kunnat platsa under mentally ill…men efter en tågresa (eller 2) med en topphastighet på hisnande 430 km/h i detta magnetfältståg var ilskan som bortblåst!

Vi har råkat ut för många taxilurendrejarchaufförer i olika länder den senaste tiden. Oftast säger de att taxametern är trasig och föreslår ett högt fast pris, men om man då stiger ur taxin så brukar taxametern kunna fixas med ett enda tryck på en knapp!

Nej, tacka vet jag taxi i Singapore! Där är det billigt, de kör alltid på taxameter och förväntar sig ingen dricks! Det är bara den lilla detaljen med att hitta rätt adress som kan vara svårt där!

Lätt att tänka att det är regellöst i främmande länder, men även i Malmö råder djungelns lag i taxivärlden. Där kan man få betala många hundra för en kort resa om man råkar välja ”fel” taxibolag!

Finansskyskrapor och helt vanliga gränder

Så slutade det i alla fall att regna och blev disigt istället. tydligen inte bara fukt i luften utan smogen har förföljt oss från Beijing (eller är det så att städer med några 10-tals miljoner invånare inte har så hälsosam luft…). Första målet var finanskvarteren och ett av världens högsta hus.

Plats 5 eller nåt, beroende på hur man räknar. En ”utsiktsbro” på 100:e våningen och 475m över gatan, placerad i toppen på kapsylöppnaren (eller vad man nu försökt efterlikna), var som gjord för svindel med glasgolv lite här och där. Intressant att se hur folk reagerade när de kom ur hissarna. Jag behövde också viss tillvänjning och gick helst på balkarna mellan glasen först.

Väl nere på marken behövde Camilla lite huvudmassage. Jag avstod…

Sedan en runda i kvarteren kring Old Shanghai road.

En gränd med bättre begagnade vitvaror.

Märk speciellt de spännande tvättupphängningarna som fanns lite överallt i stadens el/teleledningar.

Sen lite chili som tydligen behövde torka lite på gatan.

Så mycket bättre!

Om Beijing var precis som jag föreställt mig så är Shanghai så mycket bättre. En väldigt trevlig stad med sina drygt 18 miljoner invånare!

För 30 år sedan var Shanghai en föraktad stad, nu är den något resten av Kina ser upp till och vill efterlikna. Här är mångkulturellt och man hittar god mat från världens alla hörn, skyskraporna är moderna och de gamla delarna av staden är mycket charmiga.

Med paraplyet i högsta hugg har vi ätit i Xintiandi, besökt parken Yuyuan från Mingdynastin och vimsat lite i basarerna däromkring, strosat i gamla stan, fönstershoppat både på Nanjing Rd och Huaihai Rd, tackat nej till väldigt många klockförsäljare, hittat en mysko marknad och gått otaliga kilometer i regnet! Ändå har vi bara varit här ett drygt dygn!

En liten burfågel kanske?

Fina parken Yuyuan hade säkert varit ännu finare i solsken, men man kan visst inte få allt!

Korgar med cikador till salu. Men varför?

Vi har dock sluppit att bli shanghaiade, dvs vi har inte överdoserat några droger och hamnat vilse… Inte kan man väl hamna fel när skyltningen är såhär tydlig?

Nihao!

Efter Davids seriösa inlägg kommer här lite värdelöst vetande från Beijing:

Våra fördomar om kineserna som vresiga och icke engelskspråkiga kom på skam direkt, redan på snabbtåget från flygplatsen pratade flera personer med oss och undrade var vi kom ifrån.
Det är inne med glasögon utan glas. Någon mer än jag som har lite svårt att förstå tjusningen med detta mode?

Jag läser många bloggar och har ofta nytta av det när vi reser. I en av kinabloggarna hade jag läst om en restaurang och av en slump passerade vi just den stadsdelen, den gatan och den restaurangen redan på vår första promenad i staden. Jag reagerade och kollade min lista och mycket riktigt, så nu vet vi att Purple Haze serverar mycket god thaimat!
På tal om bloggar så kommer man inte åt så många bloggar härifrån. Vi är glada att vi kan skriva på vår, den är inte censurerad. Inte än i alla fall! Fast Facebook var svårare, det krävdes en anonym IP-adress för att kunna komma åt den farliga sidan…
Små kinesiska barn använder inte blöja, de har istället byxor som är öppna i skrevet så de kan uträtta sina behov lite då och då.

Det finns fler och fulare solhattar i världen än man tror…
Pensionärerna drar en spader vid Temple of Heaven!

Här är väl drygt 30 grader varmt om dagarna och männen svalkar sig genom att vika upp t-shirt eller skjorta och låta magen lufta sig.

Beijing är en promenadvänlig stad, det är förvånansvärt lätt att ta sig över gatorna och trottoarerna är breda, men det är jobbigt att ha vattenblåsor under fötterna!
Grillspettsförsäljarna ser ut att konkurrera ut Mc Donalds.

Men det gäller nog inte grillspetten med spindlar, skorpioner och flygödlor (som den modige Aussien mumsade i sig…)

På Pearl market kostar ett par Converse ungefär lika mycket som två cappuccino på Starbucks! Fast säljarna är ettrigare på markaden. Och de talar mycket bättre engelska. Och absolut bättre svenska… ( Och varför får man inte börja en mening med och, det ser bra ut i mina ögon!)

Smogen ligger tät och mätningar visar att kvaliteten på luften är så dålig att myndigheterna väljer att inte redovisa siffrorna… ”crazy bad” tydligen, hosthost, kanske blir det bättre i Shanghosthai?
Bäst i Beijing är nog 798 Art District, ett stort fd fabriksområde där det nu vimlar av hippa esteter, coola gallerier och caféer! Väl värt en evighets väntan på taxi som resulterade i en vilseåkning med buss…

Och OK, Kinesiska muren icke att förglömma. Vi tog oss till det lite mindre turistiska området vid Mutianyu. Man fick lön för mödan när man masat sig de 1000 trappstegen upp för att vandra på muren. Så fantastiskt häftigt, helt ofattbart att man började bygga denna 600 mil långa mur redan ca 500 f.Kr.

Den förbjudna staden & Nanluoguxiang

Den förbjudna staden var från början bara för de utvalda, dvs de som hade makten i ”mittens rike”. En sluten stad i staden med palats, religiösa byggnader och bostäder för upp till 10 000 personer. Staden byggdes i början på 1400-talet och har använts fram till 1911 då republiken Kina bildades. Det mest slående är de stora öppna platserna som verkar rymma långt fler än de som bodde där. Det känns som om man tänkt på de stora skaror turister som nu flockas här.

Bränder efter åska har varit ett problem under seklerna som gått, så nu får drakar och annan utsmyckning finna sig i att viras in i åskledare.

Under Qing-dynastin blev ett av de gamla husen utrustat med en telefonväxel. Det fanns telefoner på en handfull ställen i Kina då så det bör inte ha varit så svårt att slå rätt nummer.

Utanför den förbjudna staden ser verkligheten helt annorlunda ut. Pekings täta bostadsområden, Hutonger, breder ännu ut sig över stora områden mitt i staden. Hutonger är stora kvarter med ett tätt nät av gator och gränder. Planeringen skapades redan när befolkningen var mongolisk och hästar var viktiga. Alla hus behövde en inhägnad innergård, samtidigt som hästarna behövde fri lejd till vatten, därav de många murarna och gator som känns som labyrinter.

Idag har en del Hutonger blivit populära tillhåll för turister, speciellt av backpackertyp, med caféer, restauranger och barer i långa rader. På något sätt så dras vi till den typen av områden var vi än kommer… Här några stilstudier från området kring Nanluoguxiang-gatan.

Från Clemenstorget till Himmelska fridens torg

Så var det dags att dra österut igen. Ett antal miljonstäder har vi tänkt studera innan det är dags för Singapore igen. Beijing är första stopp. Som vanligt kan vi inte låta bli att ta en runda på staden så fort vi kommit fram. En promenad som ledde till Himmelske fridens torg. En disig söndagseftermiddag med ganska sparsamt med folk kan man tänka sig. Det gick till och med att ta ganska folktomma bilder.

Torget har en lång historia med början någon gång på 1400-talet då ”den förbjudna staden” anlades för Mingdynastins härskare. Porten till ”staden” eller palatset ligger i torgets ena ände. Då var porten ett tempel som användes till offerceremonier. 1949 användes porten då Mao utropade folkrepubliken Kina.

På 60-talet behövdes mer plats och torget byggdes ut för att kunna hysa 1 miljon personer. Förövrigt har byggnader och minnesmärken lagts till lite då och då, som till exempel en teater och ett nationalmuseum.

Det är inte bara torget som är väl tilltaget. Vägarna runt om har gott om filer, även till en och annan cykel, om det nu syns i diset som säkert inte bara är soldis.

På vägen hann vi med lite shoppinggator också och hittade en lämplig söndagsbutik som till och med fått ett svenskt namn. Låter säkert exotiskt på kinesiska! Fast, så väldigt lat tycker jag inte denna söndag blev.

Summa summarum

Tiden går faktiskt fort när man har roligt, våra 20 dagar i Sverige har gått väldigt snabbt. Vi har njutit av sverigegodbitar och gnällt lite över vädret, precis som sig bör.

Många goa vänner och släktingar har vi hunnit träffa, men tyvärr inte alla. Mest har vi tagit dagen som den kommer, lunchat med någon, tagit ett glas vin med någon annan och bara varit. Vi börjar bli bra på det, att ”bara vara”!

Här utsikt över lundaslätten med Turning Torso och Öresundsbrom långt bort i horisonten.

Cyklarna dammade vi snabbt av, eller ja damma av var kanske inte helt korrekt uttryckt – de blev ju automatiskt rena i regnet… Fast vi skulade under motorvägen på en cykeltur till Habo Ljung.

Jag har också hunnit trycka i mig äta massor av lakrits, jordgubbar och gott bröd… att det kan bli ”för mycket av det goda” tror jag inte en sekund på! Speciellt inte av kanelsnäckorna på stadsbibliotekets café.

Det blänkande huset till vänster i bild är Lunds nya landmärke, Ideon Gateway eller ”kontokortshuset”, som med sina 19 våningar är Lunds högsta byggnad. Såhär ser det ut i närbild

Fast bara rolig blev inte sverigetiden, i natt tyckte svärmor att hon fått nog av jordelivet och somnade in. När vi kom hem för tre veckor sedan var hon glad och pratsam, sedan blev hon snabbt sämre och nu är hon död! Känns som om hon valde att avsluta sitt liv nu när favoritsonen var tillbaka i Sverige…
Ett klokt beslut eftersom det, i hennes tillstånd, inte fanns något bra alternativ!

Idag åker vi österut igen trots allt… Beijing nästa!

Domkyrkosyrener….

De 700 000 besökare som kommer till Lunds domkyrka varje år har fått en ny mötesplats, domkyrkoforum, som invigdes i december förra året. Byggnaden har ritats av den spanska arkitekten Carmen Izquierdo och den har varit föremål för många och långa diskussioner. Men nu står den här!

Fasadplåten är nu gyllengul, men kommer att bli mörk inom ett par år och glaspartierna ska prydas med olika bibelcitat, dikter och andra texter.

I grunden har man gjutit in en tidskapsel med tidstypiska ting för att ge en bild av domkyrkan, den kristna tron och Lund som stad, som en hälsning till dem som hittar den när huset någon gång i framtiden rivs!
Domkyrkoforum är tänkt som en gästfri mötesplats och just idag var den nästan helt gästfri, alltså fri från gäster…

Om byggnadens utseende diskuterats så är de inget emot de diskussioner och protester som kretsat kring några syrénbuskars flytt. Domkyrkan fick formulera ett antal punkter med fakta kring syrénflytten för att lugna upprörda lundabor:

Syrenerna kommer att tas bort och ersättas med ett antal träd mellan vilka bänkar kommer att placeras.
Sticklingar har redan tagits från syrenplantorna och själva syrenbusken kommer att bevaras på en plantskola.
Syrenerna kommer att återplanteras i Lundagårds sydvästra hörn, nära Kyrkogatan och på ungefär samma avstånd från Domkyrkan som de är planterade på idag.
Den siktlinje som det i olika sammanhang har talats om handlar om ett önskemål från antikvariska intressenter om att återskapa den siktlinje som fanns på medeltiden från Klosterkyrkan till Liberiet.

Personligen tycker jag att det bästa med byggnaden är att den ger bra lä för alla som gillar att fika på Ariman!