Sträckan mellan Tokyo och den gamla kejsarstaden Kyoto är 45 mil lång och med tåg tog resan cirka två timmar. Eller vaddå cirka, inget här är cirka. Resan tog två timmar och 9 minuter – allt enligt tidtabell. Det var förstås snabbtåget Shinkansen vi åkte med och vi nådde som högsta hastighet 300 km/h, då går det undan!
Väl framme i Kyoto åt vi nudlar till lunch och nudlar till middag… Lunchen var inte mycket att orda om men middagen intogs på ett välrenommerat ställe och då får man alltid köa för att komma in (lite emot våra principer, men ibland faller vi för trycket)! Det här med ramen är ju en hel vetenskap, i Tokyo lärde jag mig laga sojabaserad ramen och här åt vi misoramen.
Allt med mat i Japan är en hel vetenskap! Det är bra om man är allätare eftersom man inte alltid vet vad man beställer, ibland finns det bilder till menyn och ibland står det rättens namn på engelska men det är alltid lika spännande att se vad man får in för något gott.
Japansk mat är överlag supergod! Jag räknar mig som absolut allätare och brukar säga att det enda jag inte äter är surströmming och durianfrukt, till det kan nu läggas kanefuku – torskrom med chili. Påminde lite om Kalles kaviar men med stark fisksmak och dessutom massor av chili! Oätligt!
Kyoto är en perfekt cykelstad, förvånansvärt lättcyklat för att vara en stad med 1,5 miljoner invånare!
Vi hade några idéer om vad vi ville se och det Gyllene templet, ett zentempel, var ett mål.
Naturligtvis var allt väldigt välordnat, en vakt pekade direkt med hela handen för att visa var cyklarna skulle parkeras och väl inne på tempelområdet var det bara att följa pilarna. Är man lite fyrkantig i sin läggning är det underbart med så klara direktiv!
De två översta våningarna av templet är täckta med bladguld och så även ”Fågel Fenix ”på taket! Templet byggdes till en shogun på 1300-talet men har brunnit ner ett par gånger sedan dess, senast 1950 när en galen munk satte eld på templet!
När vi turistat färdigt här valde vi att direkt cykla vidare till en naturlig bambuskog i stadsdelen Arashiyama.
Det jag tyckte var mest spännande var aporna på en kulle. Jag hatälskar apor, så himla roliga men ändå så läskiga och oberäkneliga!
Var man än går ser man många välklädda kvinnor i kimonos! Det finns kurser för att lära sig hur man klär sig i kimono, reglerna är många!
Shoppa kan man förstås också göra i Kyoto, själv blir jag helt matt när utbudet blir för stort. Här fanns det kilometer efter kilometer med shoppingområden under tak, men det blev noll spenderade Yen där!
Lite mer lockande var matgatan Nishiki Market, här petade vi oss ett och annat!
En dag regnade nästan bort för oss, men utrustade med varsitt paraply tog vi en tur i parken Kyoto Gyuen national garden med templet Kanko-Jinja
När solen strålade tog vi oss till Philosopher’s walk, som rankas bland de vackraste gatorna i världen. Sagolikt fint!
Jag har ju haft Japan som drömresmål i flera år, dels för att det är ett häftigt land och dels för maten men framförallt för att få se körsbärsblomningen. Tänkte väl först att det var bäst att googla var man kunde se blommande träd, men de finns ju verkligen ÖVERALLT så här års, så det är bara att njuta!
