Några lata dagar på Koh Lipe

En timmes båtresa från Langkawi ligger Koh Lipe en liten Thailändsk ö i en marin nationalpark. Egentligen får inte öarna här bebyggas, men ett undantag har gjorts för ett kringresande sjöfolk, Chau Leh, som är öns urinvånare. Förutom dem är det turister som har upptäckt ön på jakt efter nya ”oförstörda” thailändska resmål. Än så länge har ön behållit sin charm och inga större hotellkomplex finns hittills i alla fall. Mycket talar för att det kommer att vara ganska lugnt ett bra tag till. Ön är bara drygt 1000 meter tvärs över. Här finns inga båtbryggor så det är att hoppa av i vattnet som gäller när man kommer hit. Inga bilar finns det heller. Moped med ”sidoflak” eller longtail-båt är transportmedlen som gäller.

Tre stränder finns att tillgå, alla inom nära flip-flop-avstånd. Två med de praktiska namnen Sunrise beach och Sunset beach, bara att orientera efter solen och klockan alltså. Men en liten titt på kartan är aldrig fel :-).

Den tredje heter Pattaya Beach… kanske inte så lyckat om man nu ska associera till den mer kända stranden i en annan del av Thailand.

Mitt på ön finns också ett riktigt mysigt och avslappat centrum. En sandig gågata där det passar utmärkt att gå barfota. Absolut ingen stress, inte för någon. Inte mycket kan jämföras med denna lilla oas i Andamanska havet. Här skulle man absolut kunna stanna några månader eller så!

Lagg på Langkawi!

Svårt att uppdatera bloggen med detta laggande nät! Här på trottoaren hittade vi i alla fall en surfplätt…

Vi är kvar på Langkawi, åker vidare till Koh Lipe i morgon. Sol och bad hela dagarna, god mat och öl hela kvällarna. Vore synd att klaga.

 

En liten tur runt ön har det blivit i alla fall.

Utsikt från Gunung Raya, öns högsta berg, 900 meter över havet. Tillräckligt för att det ska kännas lite svalt i luften.

Durian-vattenfallet, som varken luktade durian eller visade upp några durian-träd.

 

 

 

Pantai Cenang på Langkawi

Längs den långsträckta Cenang beach med finkornig vit sand kan man bo direkt på stranden i mysiga bungalows med halmtak i skuggan under några palmer.

 Det gör inte vi. Vi har valt en betongbunker där väggarna når ända upp till taket för att inte vi jag ska noja för mycket kring alla småkryp som kan tänkas hitta en väg in medan jag sover…

Langkawi är fint och/men här dräller av svenska turister. Utvecklingen går i rasande takt, här byggs för fullt. Det där med att inga byggnader fick vara högre än palmerna verkar inte gälla längre. Tack och lov serveras ännu inga svenska köttbullar, men både Mc Donalds och Starbucks finns i byn sedan ca ett år.

Vacker natur med ett rikt djurliv, låga priser, vänliga människor, god mat och skattefri alkohol lockar många. Även oss! Frukoststället är internationellt.

Det som möjligen inte hängt med i utvecklingen är surfhastigheten, nätet är l å n g s a m t!

Mer Miami!


South Beach i Miami – här behöver man inte gå sysslolös. Det finns massor att aktivera sig med, men vi börjar bli lite mätta på allt äventyrande och känner oss nöjda med att bara läsa, sola och slappa.

 


Stranden är gigantisk (1,5 mil lång) med klart vatten och fin sandbotten, dessutom är vattnet varmt nog (alltså över 22 grader) för att man ska kunna bada!

Det är tur att gatorna är numrerade ända ut på stranden så man vet åt vilket håll man bor. Vi bor i korsningen Ocean Drive och 11:e gatan , mitt i allt hullabaloo, bland restauranger och klubbar som är öppna 24/7. Nattlivet är högljutt, men vi somnar gott till diskodunk som Gagnam style och andra musikaliska mästerverk… op, op, oppan!
Miami kallas för ”Capital of Latin America” och överallt talas det spanska. En dag tog vi bussen till ”Calle Ocho” i Little Havana, där de kubanska immigranterna samlats, i hopp om att hitta myllrande folkliv i andra kulörer än de traditionella amerikanska.


Men där hände inte mycket, bortsett från att vi kunnat gifta bort Lovisa flera gånger! Det gjorde vi inte!

Den kubanska maten har visat sig vara bra, här  är det paprikor (Davids vegetariska variant) fyllda med en god mix av ris, bönor och kryddor, lite stekt banan, några skivor torkad banan nedstuckna i en bit sötpotatis och en mixad sallad. Ett mycket bra alternativ till de amerikanska transfettsspäckade rätterna! Dessutom är den kubanska ölen Hatuey god!

 

Hemlösa finns här förstås! Ett enkelt och bra sätt att samla in pengar till dem är de många ”P-automater” som finns lite här och var.

Miami beach i Art Deco-stil

Så var det dags för den allra sista veckan på denna långa resa… Av någon anledning hamnade vi på Miami Beach, eller SoBe (South Beach) som det tydligen kallas för i äkta amerikansk stil. Vissa platser har man skapat sig en bild av utan att egentligen veta varför. Jag hade nog tänkt mig att Miami Beach skulle se ut ungefär så här:

En bred och lång strand kantad med skyskrapor. Det stämmer också, men inte helt. En stor del av SoBe byggdes som en modern turistort på 20-30-talen i Art Deco-stil. Med cirka 30 kvarter av hus i denna stil känns det som en enda stor arkitekturutställning.

Art Deco-stilen handlar om mycket runda former, geometriska mönster, pastellfärger och en del utsmyckning, som ofta liknar antika mönster.

Att det blev så enhetligt och just här berodde tydligen på att den tidigare ganska oansenliga badorten på Miami Beach delvis förstördes i en storm på mitten av 20-talet och att Art Deco-stilen kom ungefär samtidigt. Många ganska rika turister gjorde också att det fanns pengar för att ta ut svängarna lite när det gällde arkitekturen.

På 50-60-talet hade området blivit nedgånget och liknade mer en slum. Många ville riva alltihop och bygga nytt, men som tur var fanns det några som ville bevara det. Efter en hel del renovering blev det snabbt populärt igen.

Otroligt att man lyckats få en stil att slå igenom nästan helt i en hel stadsdel.

Husen passar bra ihop med gamla bilar, så ibland passar butikerna eller restaurangerna på att ställa upp någon gammal klenod på gatan utanför.

Även nya höghushotell har fått en touch av Art Deco för att passa in i omgivningarna. En god idé!

Till och med toaletterna passar in i stilen!

Här och där dyker det upp lite modernare konst också…

Key West

Key West känns lite som väldens ände. Det är en ö, men hänger ändå ihop med övriga Florida via en 20 mil lååång väg över små öar och broar. Ingen större risk att köra fel :smile:.

Om vi har klagat en del tidigare på amerikansk stil och kultur under våra veckor här i staterna, så måste man säga att Key West är en positiv överraskning!

Kanske är det för att det varit spanskt en bit in på 1800-talet då ön såldes till USA 2(!) gånger. Många charmiga hus finns överallt i staden.

En oftast lugn och skön stämning, utom ibland när ett och annat kryssningsfartyg släpper ut några tusen turister i staden.

Det går inte att undvika stadens stolthet: key lime pie (alltså efterrätten, inte Android 4.2 som alla smartphones-freaks säkert tror :smile:). Riktigt syrlig och god tårta som ska vara gjord på key limes, som är små gula limefrukter som växer längs The Keys (dvs bandet av öar in till fastlandet).

Det gäller att inte slarva med ingredienserna, på 60-talet infördes böter om någon förfalskade pajen och använde andra citrusfrukter! Linus var redan en inbiten key lime pie-kännare och pajen i denna lilla ”fabrik” fick klart godkänt!

Annars är det strandliv som gäller. Några små stränder finns runt ön och det är bara att välja bad i Atlanten eller i Mexikanska golfen.

Venice Beach

Här är det på väg att bli vinter och idag var det dessutom helmulet. Med en dagstemperatur på ca 16 grader var det läge för en långpromenad!

Första stoppet var Venice Beach, men absolut inte för att bada! Vi har utvecklat ett intresse för surfing (surfare?!) och stod en god stund och kollade in hur man tacklar höga vågor.

Venice Beach kändes som en plats man skulle kunna tillbringa några fina sommardagar på, om man bortser från alla inkastare som tyckte att vi verkade vara i behov av en Marijuanadoktor. Vi utredde inte närmare vad de menade, men såg att det fanns många sådana ”doktorer”!


Efter en att ha intagit en god transfettslunch och sett några fint målade hus och färgglad graffitti blev vi sugna på mer konst! Tog oss hela vägen till stadsdelen Culver och ett konstkvarter… men, hittade ingenting spännande!
Att hitta gott kaffe är inte heller lätt i det här landet. Det coola innefolket dricker kaffe utan koffein med mjölk som aldrig varit nära en ko, alltså ”decaf soy latte”. Ur pappmugg dessutom.
Imorgon bär det av till Ottawa (föratthälsapåvårsonLinusomnågonmissatdet)! Yeeehah!

Tack o hej till Hawaii!

 

Det mesta vi gör gör vi tillsammans och det funkar bra eftersom vi oftast gillar samma saker. Tycker vi olika är vi bra på att göra saker även på egen hand. Hula, hula har vi helt hoppat!

När det gäller vårt flygande tänker vi dock olika! Jag gillar att flyga, långflyg på natten är mysigt. David gillar INTE att flyga, definitivt inte långflyg och absolut inte på natten. Eftersom det aldrig är jag som bokar våra resor har jag inte heller mycket att säga till om, men jag hade gärna åkt snabbaste vägen till Ottawa. Så blir det nu icke! Den där mellanlandningen i Los Angeles har plötsligt blivit 3 dygn lång… well, well, inte lönt att ge sig in i diskussioner man inte kan vinna, eller hur?
LA nästa alltså!

Nu säger vi hej då till vackra Hawaaii – vi ses nog aldrig igen…

Everybody goes surfing…

 

Sist den obligatoriska amatörornitologin: Brazilian Cardinal med tomteluva!

Waikiki Beach – ytterligare en betraktelse!

En av världens mest kända stränder förtjänar en andra chans…
Runt hela ön, Oahu, finns det sagolika, öde stränder som är lättillgängliga för allmänheten, ofta försedda med toaltter/duschar och de obligatoriska varningsskyltarna (som att man kan drunkna i havet och att man riskerar att skada sig om man klättrar på klipporna). Ändå samlas ALLA på Waikiki Beach!
Här samsas surfare, solbadare, barnfamiljer likväl som pensionärer. Det är kul att sitta på stranden och bara studera folk, många vältränade kroppar iklädda det senaste badmodet!

Men. Här samlas också de som hamnat på fel sida av den blankpolerade amerikanska ytan – uteliggarna! De är många, de är unga och de lever sina liv i skuggan av turisterna. Samlar på sig sådant som turisterna lämnat eller glömt kvar, som neonfärgade luftmadrasser, solstolar, fula solhattar och även den mat som kasserats och mulats ner i någon papperskorg! Så himla sorgligt!
Det där med surfing ja, det är i alla fall inte bara jag som inte kommer upp i stående!

Alla gillar inte solen!

 

Här har folk samlats för ett väckelsemöte, som jag smög fram och lyssnade på, de hemlösa nämndes flera gånger. Annars det var mycket ”Praise the Lord” och goda ord om Barack Obama, kanske för att han är från Hawaii.

 

Happy Thanksgiving, typ

Det är dags att fira Thanksgiving, det gör man den fjärde torsdagen i november i USA (Kanada har valt att fira den andra måndagen i oktober istället). En fest då släkt och vänner samlas och tackar för den goda skörden (eller nåt!), tänker på allt man har att vara tacksam över och äter kalkon med tranbärssås och sötpotatisgratäng.
I USA får man räkna med att allt är stängt på Thanksgiving, men dagen efter, alltså Black Friday, startar den stora REAN då alla butiker är öppna extra länge! Som sig bör efter religiösa högtider, eller?
Vi valde att ”fira” Thanksgiving med en snorklingsutflykt till Hanauma Bay, ett naturreservat 30 minuters bussresa nordöst om Waikiki. Snorkling kändes som en lagom ansträngande aktivitet med tanke på den träningsvärk som slagit till efter gårdagens försök att surfa.

Hanauma Bay är ett, på amerikanskt vis, säkrat snorklingsområde med massor av folk och massor av fisk, STORA och färgglada (både människorna och fiskarna!)! Jag är helt betagen av (och rädd för) havssköldpaddorna!