Även solen har sina fläckar!

Idag startade vi dagen med en promenad österut och när vi gått en timme hamnade vi i Arenal (eller Little Germany som vi säger).

Solen sken, det var en del folk längs stranden, havsbrisen svalkade, cyklister överallt precis som vanligt och massor med restauranger och caféer som  lockade med fina luncherbjudanden. So far so good!

När vi började bli hungriga uppenbarade sig detta… Mega Park!

image

OMG, helt hysteriskt! Fullt med fulla tyskar turister som drack öl i en gigantisk lokal. Kan funka i München, men INTE här! Inte alls faktiskt!
Man kan ju undra hur här ser ut framåt natten. Kanske värt ett studiebesök?

Och just detta tycker jag inte funkar alls. Varken här eller i någon annanstans!

image

 

Men detta funkade fint – årets första dopp!

image

Koh Lipe – mer öliv!

Vi hade bara bokat två nätter på Koh Lipe, men kände direkt när vi kom hit att det var ett ställe att stanna lite längre på. Dessa två nätter tillbringade vi i en bungalow på stranden. Fantastiskt vackert och inga småkryp inomhus! Fast första natten funderade jag lite över varför man borrat ett hål, genom ytterväggen, som var 5 cm i diameter till en vattenledning som bara var 2 cm, jag funderade då samtidigt över varför man inte satt igen glipan samt över vilka kryp som skulle kunna komma in därigenom. Teoretiskt sett skulle kackerlacka, spindel, ödla, mus, orm MED MERA kunna komma in! Möjligen ägnade jag lite onödigt mycket tid till att fundera över detta. Nu kom det inte in ett endaste kryp så vi ville boka till nätter på det boendet, men då var det fullbokat. Liksom på de flesta andra boendena på ön, det är definitivt högsäsong nu. Vi hittade till sist ett litet, nybyggt hotell mitt på ön för ytterligare två nätter innan vi åker tillbaka till Langkawi.

 

Koh Lipe är ett litet paradis, lokalbefolkning och turister samsas på bästa sätt. Turistboendena går lite omlott med lokalbefolkningens hem och när man går omkring känns det ibland som att man hamnar mitt i någons vardagsrum! Båda parter verkar inse att de har både nytta och glädje av varandra och det bidrar säkert till den fina stämningen här, allt känns så idylliskt! Men vem ska säga stopp när det inte är läge att exploatera mer, förhoppningsvis gör någon det innan turisterna tar över helt!

När vi var på Koh Chang första gången älskade vi ön, när vi kom tillbaka tre år senare fanns där inget kvar av den ursprungliga charmen! Allt hade gått ”crazy bananapancake with a monkey dressed in pink”! Bokstavligen. Turisterna bar sig svinigt åt på de vänliga thailändarnas bekostnad och thailändarna gav igen genom att vara oresonliga och kunde bara vara hjälpsamma om de fick bra betalt för det.

 

Stränderna är förvånansvärt orörda här, boendena smälter bra in i den naturliga miljön. Man slipper strandförsäljare, det finns inga solstolar att hyra, man kan bara ta det lugnt och läsa några sidor till i sin bok. (Fast idag såg jag två finare resorter på Pattaya Beach med välklippta gräsmattor, pool, solstolar och överviktiga övervägande svenskar.)
Ändå är inte så att stränderna är öde, det finns alltid någon bar, någon restaurang med delikat thaimat och på de flesta ställena kan man till och med få en anständig cappucino! Dessutom finns alltid minst tre hundar inom räckhåll…

Vill man inte ligga stilla så finns det spännande snorkling direkt från strandkanten. För den som vill dyka finns även det, med svensk instruktör om så önskas. Igår hade en två meter lång orm fastnat i ett rep och dött precis där vi snorklade.

 

Här en lycklig restaurangägare som lockar turister med en gigantisk fisk (som han sa var en marvin)!

 

Några lata dagar på Koh Lipe

En timmes båtresa från Langkawi ligger Koh Lipe en liten Thailändsk ö i en marin nationalpark. Egentligen får inte öarna här bebyggas, men ett undantag har gjorts för ett kringresande sjöfolk, Chau Leh, som är öns urinvånare. Förutom dem är det turister som har upptäckt ön på jakt efter nya ”oförstörda” thailändska resmål. Än så länge har ön behållit sin charm och inga större hotellkomplex finns hittills i alla fall. Mycket talar för att det kommer att vara ganska lugnt ett bra tag till. Ön är bara drygt 1000 meter tvärs över. Här finns inga båtbryggor så det är att hoppa av i vattnet som gäller när man kommer hit. Inga bilar finns det heller. Moped med ”sidoflak” eller longtail-båt är transportmedlen som gäller.

Tre stränder finns att tillgå, alla inom nära flip-flop-avstånd. Två med de praktiska namnen Sunrise beach och Sunset beach, bara att orientera efter solen och klockan alltså. Men en liten titt på kartan är aldrig fel :-).

Den tredje heter Pattaya Beach… kanske inte så lyckat om man nu ska associera till den mer kända stranden i en annan del av Thailand.

Mitt på ön finns också ett riktigt mysigt och avslappat centrum. En sandig gågata där det passar utmärkt att gå barfota. Absolut ingen stress, inte för någon. Inte mycket kan jämföras med denna lilla oas i Andamanska havet. Här skulle man absolut kunna stanna några månader eller så!

Lagg på Langkawi!

Svårt att uppdatera bloggen med detta laggande nät! Här på trottoaren hittade vi i alla fall en surfplätt…

Vi är kvar på Langkawi, åker vidare till Koh Lipe i morgon. Sol och bad hela dagarna, god mat och öl hela kvällarna. Vore synd att klaga.

 

En liten tur runt ön har det blivit i alla fall.

Utsikt från Gunung Raya, öns högsta berg, 900 meter över havet. Tillräckligt för att det ska kännas lite svalt i luften.

Durian-vattenfallet, som varken luktade durian eller visade upp några durian-träd.

 

 

 

Pantai Cenang på Langkawi

Längs den långsträckta Cenang beach med finkornig vit sand kan man bo direkt på stranden i mysiga bungalows med halmtak i skuggan under några palmer.

 Det gör inte vi. Vi har valt en betongbunker där väggarna når ända upp till taket för att inte vi jag ska noja för mycket kring alla småkryp som kan tänkas hitta en väg in medan jag sover…

Langkawi är fint och/men här dräller av svenska turister. Utvecklingen går i rasande takt, här byggs för fullt. Det där med att inga byggnader fick vara högre än palmerna verkar inte gälla längre. Tack och lov serveras ännu inga svenska köttbullar, men både Mc Donalds och Starbucks finns i byn sedan ca ett år.

Vacker natur med ett rikt djurliv, låga priser, vänliga människor, god mat och skattefri alkohol lockar många. Även oss! Frukoststället är internationellt.

Det som möjligen inte hängt med i utvecklingen är surfhastigheten, nätet är l å n g s a m t!

Mer Miami!


South Beach i Miami – här behöver man inte gå sysslolös. Det finns massor att aktivera sig med, men vi börjar bli lite mätta på allt äventyrande och känner oss nöjda med att bara läsa, sola och slappa.

 


Stranden är gigantisk (1,5 mil lång) med klart vatten och fin sandbotten, dessutom är vattnet varmt nog (alltså över 22 grader) för att man ska kunna bada!

Det är tur att gatorna är numrerade ända ut på stranden så man vet åt vilket håll man bor. Vi bor i korsningen Ocean Drive och 11:e gatan , mitt i allt hullabaloo, bland restauranger och klubbar som är öppna 24/7. Nattlivet är högljutt, men vi somnar gott till diskodunk som Gagnam style och andra musikaliska mästerverk… op, op, oppan!
Miami kallas för ”Capital of Latin America” och överallt talas det spanska. En dag tog vi bussen till ”Calle Ocho” i Little Havana, där de kubanska immigranterna samlats, i hopp om att hitta myllrande folkliv i andra kulörer än de traditionella amerikanska.


Men där hände inte mycket, bortsett från att vi kunnat gifta bort Lovisa flera gånger! Det gjorde vi inte!

Den kubanska maten har visat sig vara bra, här  är det paprikor (Davids vegetariska variant) fyllda med en god mix av ris, bönor och kryddor, lite stekt banan, några skivor torkad banan nedstuckna i en bit sötpotatis och en mixad sallad. Ett mycket bra alternativ till de amerikanska transfettsspäckade rätterna! Dessutom är den kubanska ölen Hatuey god!

 

Hemlösa finns här förstås! Ett enkelt och bra sätt att samla in pengar till dem är de många ”P-automater” som finns lite här och var.

Miami beach i Art Deco-stil

Så var det dags för den allra sista veckan på denna långa resa… Av någon anledning hamnade vi på Miami Beach, eller SoBe (South Beach) som det tydligen kallas för i äkta amerikansk stil. Vissa platser har man skapat sig en bild av utan att egentligen veta varför. Jag hade nog tänkt mig att Miami Beach skulle se ut ungefär så här:

En bred och lång strand kantad med skyskrapor. Det stämmer också, men inte helt. En stor del av SoBe byggdes som en modern turistort på 20-30-talen i Art Deco-stil. Med cirka 30 kvarter av hus i denna stil känns det som en enda stor arkitekturutställning.

Art Deco-stilen handlar om mycket runda former, geometriska mönster, pastellfärger och en del utsmyckning, som ofta liknar antika mönster.

Att det blev så enhetligt och just här berodde tydligen på att den tidigare ganska oansenliga badorten på Miami Beach delvis förstördes i en storm på mitten av 20-talet och att Art Deco-stilen kom ungefär samtidigt. Många ganska rika turister gjorde också att det fanns pengar för att ta ut svängarna lite när det gällde arkitekturen.

På 50-60-talet hade området blivit nedgånget och liknade mer en slum. Många ville riva alltihop och bygga nytt, men som tur var fanns det några som ville bevara det. Efter en hel del renovering blev det snabbt populärt igen.

Otroligt att man lyckats få en stil att slå igenom nästan helt i en hel stadsdel.

Husen passar bra ihop med gamla bilar, så ibland passar butikerna eller restaurangerna på att ställa upp någon gammal klenod på gatan utanför.

Även nya höghushotell har fått en touch av Art Deco för att passa in i omgivningarna. En god idé!

Till och med toaletterna passar in i stilen!

Här och där dyker det upp lite modernare konst också…

Key West

Key West känns lite som väldens ände. Det är en ö, men hänger ändå ihop med övriga Florida via en 20 mil lååång väg över små öar och broar. Ingen större risk att köra fel :smile:.

Om vi har klagat en del tidigare på amerikansk stil och kultur under våra veckor här i staterna, så måste man säga att Key West är en positiv överraskning!

Kanske är det för att det varit spanskt en bit in på 1800-talet då ön såldes till USA 2(!) gånger. Många charmiga hus finns överallt i staden.

En oftast lugn och skön stämning, utom ibland när ett och annat kryssningsfartyg släpper ut några tusen turister i staden.

Det går inte att undvika stadens stolthet: key lime pie (alltså efterrätten, inte Android 4.2 som alla smartphones-freaks säkert tror :smile:). Riktigt syrlig och god tårta som ska vara gjord på key limes, som är små gula limefrukter som växer längs The Keys (dvs bandet av öar in till fastlandet).

Det gäller att inte slarva med ingredienserna, på 60-talet infördes böter om någon förfalskade pajen och använde andra citrusfrukter! Linus var redan en inbiten key lime pie-kännare och pajen i denna lilla ”fabrik” fick klart godkänt!

Annars är det strandliv som gäller. Några små stränder finns runt ön och det är bara att välja bad i Atlanten eller i Mexikanska golfen.

Venice Beach

Här är det på väg att bli vinter och idag var det dessutom helmulet. Med en dagstemperatur på ca 16 grader var det läge för en långpromenad!

Första stoppet var Venice Beach, men absolut inte för att bada! Vi har utvecklat ett intresse för surfing (surfare?!) och stod en god stund och kollade in hur man tacklar höga vågor.

Venice Beach kändes som en plats man skulle kunna tillbringa några fina sommardagar på, om man bortser från alla inkastare som tyckte att vi verkade vara i behov av en Marijuanadoktor. Vi utredde inte närmare vad de menade, men såg att det fanns många sådana ”doktorer”!


Efter en att ha intagit en god transfettslunch och sett några fint målade hus och färgglad graffitti blev vi sugna på mer konst! Tog oss hela vägen till stadsdelen Culver och ett konstkvarter… men, hittade ingenting spännande!
Att hitta gott kaffe är inte heller lätt i det här landet. Det coola innefolket dricker kaffe utan koffein med mjölk som aldrig varit nära en ko, alltså ”decaf soy latte”. Ur pappmugg dessutom.
Imorgon bär det av till Ottawa (föratthälsapåvårsonLinusomnågonmissatdet)! Yeeehah!

Tack o hej till Hawaii!

 

Det mesta vi gör gör vi tillsammans och det funkar bra eftersom vi oftast gillar samma saker. Tycker vi olika är vi bra på att göra saker även på egen hand. Hula, hula har vi helt hoppat!

När det gäller vårt flygande tänker vi dock olika! Jag gillar att flyga, långflyg på natten är mysigt. David gillar INTE att flyga, definitivt inte långflyg och absolut inte på natten. Eftersom det aldrig är jag som bokar våra resor har jag inte heller mycket att säga till om, men jag hade gärna åkt snabbaste vägen till Ottawa. Så blir det nu icke! Den där mellanlandningen i Los Angeles har plötsligt blivit 3 dygn lång… well, well, inte lönt att ge sig in i diskussioner man inte kan vinna, eller hur?
LA nästa alltså!

Nu säger vi hej då till vackra Hawaaii – vi ses nog aldrig igen…

Everybody goes surfing…

 

Sist den obligatoriska amatörornitologin: Brazilian Cardinal med tomteluva!