Om man blickar uppåt…

När det gäller att designa bostadshus gäller det att ta ut svängarna lite extra om man ska synas i mängden. 2000 nya bostader säljs varje månad i Singapore, så konkurrensen är hård.

Arkitekternas utsvävningar gör det lite mer spännande att ta en promenad. Åtminstone om man tittar uppåt då och då. Ganska snart inser man att det är några trender i designandet som är viktiga.

De alldeles nya husen vid hamnen i Keppel Bay är ett bra exempel på att vilja synas utöver mängden.

Det är tråkigt att göra alla våningar likadana. Så stor variation som möjligt ska det vara. Helst ska det se ut som om ingen lägenhet är den andra lik.

Ingen vill bo nära marken. Vad vi förstår beror det på lukt (regnvattenkanaler som står stilla är inte som parfym direkt…), utsikt och buller. Dessutom blir det ju fler grannars tvätt som droppar ju längre ner man bor (nej, det gäller inte privatbostäder, där är all tvätthängning förbjuden, till och med innanför fönstren om tvätten syns utifrån…). Alltså börjar man ofta inte bygga lägenheter förrän på våning 5 ungefär.

Balkong med glasräcke är populärt oavsett hur högt det är. Jag skulle nog hålla mig en bit från kanten på dessa hörnbalkonger på upp till 50:e våningen.

Annat var det förr i tiden… på 60-talet handlade det om att bygga så mycket som möjligt på kort tid. Arkitektur var inte så viktigt. Då kunde det se ut som People’s Park Complex i China Town.

Kanske inte så spännande, men tidstypiskt i alla fall.

Tar man hissen upp i något HDB-hus (allmännyttan), som ju alltid är öppna för vem som helst och studerar staden från ovan ser man att det finns en hel del helt vanliga hus också.

Raffles hotell

Ännu ett känt landmärke i Singapore, Raffles hotel, som vi faktiskt inte fått tummarna loss att besöka förrän i helgen som gick. Det är här, i Long Bar, man ska dricka sin Singapore Sling. Om man gillar sliskiga drinkar det vill säga. Och det gör man ju, dessutom finns den i olika smaker och med oskalade jordnötter till. Med tillhörande tradition att skalet ska kastas på golvet – känns mycket udda i ett land där det annars är FÖRBJUDET att skräpa ner.

  

 

Detta vackra hotell byggdes 1887 och fortfarande är det en sikh som har jobbet som dörrvakt. Raffles ligger på Beach Rd och en gång var här havsutsikt, men efterhand som landmassan fyllts på har Beach Rd hamnat allt längre från kustlinjen, nu är det några km till havet…
Hotellet fanns med i stadens rivningsplan för 1987, men man valde att istället satsa 160 miljoner dollar på en renovering. Hotellet sträcker sig över ett helt kvarter och utöver fina restauranger och barer finns här även ett muséum.

Fast mysigast är nog alla små prång och atriumgårdar där lugnet råder och man kan sitta på en bänk och bara njuta i skuggan!

 

 

Båten på taket

Efter att ha gått förbi, tittat in och framförallt fotograferat turistkomplexet Marina Bay Sands ett antal gånger kändes det som dags att försöka summera det hela på något sätt, om det nu går… Precis som alltid när det gäller Singapore verkar grundidén ha varit att slå så många rekord som möjligt och att synas så mycket som möjligt.

Marinas Bay Sands är ett hotell med alla de nödvändiga kringaktiviteter som en turist kan behöva (så att man slipper gå ut i värmen). Därför finns, shoppingcenter med 300 butiker, två teatrar, museer och så hotellet förstås med 2500 rum. Kort sagt en värld för sig själv och framförallt en värld för dem med gott om pengar. Och pengar behövs för att få det hela att gå runt. Hela bygget kostade som 30 turning torso (om man är från Skåne vet man att det blev väldigt dyrt).

Shoppingcentrat besöker vi ganska ofta… för att svalka oss! Går man igenom centrat så får man en halv km luftkonditionering istället för 30 gradig värme på sin promenad runt Marinan. På den halva kilometern har man passerat all världens dyra märkesbutiker, Prada, Chanel, Gucci, oftast utan att ha sett en enda kund i butikerna. Louis Vuitton har satsat lite extra och har en egen flytande ö formad som en kristall i vattnet utanför shoppingcentret. Kanske en Ferraricykel lockar?

Tröttnar man på att shoppa kan man ta sig en tur med en ”gondol” (egentligen en kinesisk Sampan) som trafikerar ”kanalerna” mellan butikerna…

Casinot välkomnar gärna utlänningar som vi. Fritt inträde för oss, medan singaporianer får betala 500 kr per gång eller 10 000 kr för ett årskort… I rent studiesyfte gjorde vi ett besök.  Förvånande nog är inte detta världens största casino, bara 500 spelbord. För oss noviser på casinon kändes det i alla fall sjukt stort. Man kan inte sluta förvånas över vilket spelbehov det finns och vilka stora pengar det handlar om. Några bord med minsta insats på 1000 kr och max 1 miljon… och det är utanför ”high bet” området som vi inte ens vågade oss in i. Camilla investerade i 2 spelmarker för totalt 50 kr och spelade snabbt bort dem på nr 13 på rouletten. Inte konstigt, det är ju ett otursnummer 🙂 . Och så var det ju det här med båten på taket.

Tre 57-våningsbyggnader hade ju inte varit speciellt spektakulärt. Men, om man placerar en 340-meters ”båt” tvärs över och inreder den som en ”park” med plats för nästan 4000 personer + världens längsta infinity pool (150 meter) då fångar det ju uppmärksamheten lite mer. Vi har än så länge besökt för och akter. I fören finns en bar med en häftig utsikt. Ett ställe där man definitivt kan unna sig en drink.

Parkpromenad med förhinder!

Eller fjärde gången gillt och det blev fyra timmars promenad i fyra parker som sitter ihop!
Vi startade söndagen med att bussa oss ut till Kent Ridge Park, men hittade inte ingången. Det låg bara en massa företag på rad med höga staket och låsta grindar, vi hittade ”Brainforest” men ville ju ha rainforest!

Men efter en rejäl omväg var vi på rätt spår. Gick på en ganska smal och slingrig väg då vi mötte en man som vrålade, klöste sig själv på armarna och verkade allmänt galen! Vi tvärvände och småsprang tillbaks till en korsning med lite trafik. När ”galningen” passerat” gjorde vi ett nytt försök och lyckades  ta oss upp för backen och in i Kent Ridge Park. Då började det åska…
Men skam den som ger sig, vi promenerade  vidare och mitt i ingenstans hittade vi ett trevligt och mycket modernt litet museum, Reflections på Bukit Chandu (opiumkullen), där vi väckte personalen, betalade vars 10 kr och gick in.


Traskade sedan vidare mot Hort Park, som mer är som en handelsträdgård med både café och restaurang.

Varningsskyltarna för närgångna apor var många, men vi såg inte en endaste liten apa på vår väg mot den tredje parken, Telok Blangah Hillpark.


Avslutningsvis gjorde vi ett toabesök i Mount Faber Park, där just toan utsetts till världens bästa toalett av en fransk websida. Gissar att det är utsikten som gett många poäng.


Hur kan Angry Birds platsa i souvernirshopen på Mt Faber?

Nej, det är ju naturen vi vill njuta av!

Taman Negara

Efter höglandet körde vi vidare till nationalparken Taman Negara (betyder helt enkelt ”nationalpark 🙂 ). 20 mil emellan, nästan 2000 meter neråt och därför 10 grader varmare. Regnskogen i Taman Negara räknas till jordens äldsta, 130 miljoner år gammal. Inga istider, landförflyttningar eller översvämningar har stört skogen. Ganska häftigt att tänka sig.

Redan en stund efter vi kommit fram hade vi plötsligt hoppat på en flodtur med forsar, strand och besök hos urbefolkningen. Något mer hyperaktivt än vi brukar, men vi förstod att man inte kunde vara säker på vad som är inställt den 19/8 då det firas Hari Raya Aidilfitri, eller helt enkelt slutet på Ramadan.

Alltså hamnade vi en långsmal ”eka” med utombordare och åkte slalom uppför ett antal forsar i floden Temberling. Båtföraren såg till att vi blev rejält nedstänkta. Troligen för att några ryssar på samma båt hade tyckt det var korkat att de inte fick ha kamera och skor på sig…

Turen gick till en by befolkad av Orang Asli-folket. Ett naturfolk som lever nomadliv i djungeln utan några moderniteter. Ursprungligen kom folket från Afrika, vilket gör att de inte alls liknar malajerna. Byn som turen gick till hade kanske ett 50-tal invånare. Ordnade turer till ”urbefolkningen” känns inte helt naturligt varken för oss eller dem, men det var en upplevelse i alla fall och vi fick reda på en del udda fakta om deras levnadssätt. När någon dör hänger man upp kroppen högt i ett träd för att på så sätt lämna tillbaka personen till naturen som betyder så mycket för dem. Sedan lämnar alla byn och flyttar någon annanstans.

Sen fick vi lära oss hur man tillverkar och skjuter med blåsrör. Måltavlan bestod av en nalle. Den överlevde med nöd och näppe våra provskott. Giftet som används kan bara döda små djur, upp till apor ungefär. Apa var tydligen en delikatess, speciellt aphjärna…

Turismen har gett dem tillgång till pengar som de annars inte använder. kläder verkade vara det första som de har valt att köpa, förutom udda leksaker som inte såg ut att passa in så bra.

Mycket riktigt var det inte mycket som var igång under Hari Raya. Vi satsade på en egen tur längs vältrampade stigar i nationalparken. En liten runda på en halvmil trodde vi skulle bli en ”walk in the park” 🙂 , Fram och tillbaka till Teresek Hill skulle vi fixa lätt! Värmen, klättringen upp och ner som det blev mer av är vi trodde och spänningen att vara ganska ensamma i djungeln gjorde att det blev en tillräcklig utmaning för oss.

Väl uppe på den lilla toppen blev belöningen utsikt över skogen.

Inte många djur lyckades vi se. Tiger och elefant hade vi inte förväntat oss även om de finns i parken, men en liten söt gibbon, leopardkatt eller ful mushjort kunde väl ha visat sig… Vi slapp också se någon död asliperson upphängd i träden, som tur var. Men, urskogen i sig själv är helt klart en upplevelse och kanske djurlivet också om man åker på en riktig safari långt in i skogen.

På vägen därifrån fick vi alla fall se några bufflar vid sidan av vägen!

Vackra Cameron Highlands

 

Slingriga serpentinvägar ledde oss upp till VACKRA Cameron Highlands och byn Tanah Rata. Mysig by med boenden i olika prisklasser och trevliga restauranger, men ganska turistigt (faktiskt så turistigt att här finns ett Starbucks).

  
1885 fick en snubbe vid namn William Cameron i uppgift kartlägga det höglänta området 20 mil norr om Kuala Lumpur och av honom har området fått sitt namn.
Hela området är fantastiskt VACKERT med bra klimat. Som vi har njutit av att det “bara” varit 20 grader varmt! Här odlas grönsaker, jordgubbar och teplantagerna ligger tätt.
Vi avnjöt te och scones på Boh-plantagen. Det skulle man kunna göra om. Och om. Och om. Och om.


Gunung Brinchang är högsta toppen med sina 2036 möh och hit kan man ta sig med bil, hehe! Här finns också Mossy forrest, en lagom mossig skog…


Har jag sagt är här är obeskrivligt VACKERT?

 

Tempelgrottan Batu Caves

I en av Kuala Lumpurs förorter stannade vi till för att titta på ett hinduiskt pilgrimsmål. En stor kalkstensgrotta gjordes om till tempel för guden Murugan för drygt 100 år sedan.

272 trappsteg leder upp till ingången bakom en stor guldstaty av Murugan själv, men först måste en flock hungriga duvor passeras 🙂

Trapporna är en utmaning i sig,. Fast, när man såg drickaleverantören kånka och bära så kändes det lite lättare…

Aporna som spanar efter allt som kan tänkas ätas är också ett hinder. Minsta prassel med en påse så är det kört. Även inne i grottan jagade de stackars turister.

Vill man se en grotta i originalskick finns det en ”dark cave” att besöka. En guidad tur kändes bra med tanke på vårt helt ensamma besök i Niah-grottan där Camilla inte ville (läs vågade) besöka de djupaste och mörkaste delarna. En guide är också bättre på att peka ut en del smådjur som man lätt hade missat i mörkret. Sniglar, spindlar, ormar (fick vi dock inte se) och tusenfotingar.

Fladdermöss behövde ingen berätta att det fanns. 2 meter tjockt lager med guano, som det så fint heter, eller fladdermusskit helt enkelt, fanns på sina ställen. Inte underligt med en kvarts miljon fladdermöss som bor i grottan… Tydligen populärt att samla in och använda för gödsling eller till sprängämnen.

Singapores näst största ö – Pulau Ubin

En resa till ”granitön” blir som en resa i tiden, bakåt i tiden. Här bröts det granit fram till  någon gång på 60-talet och sedan dess har tiden nog stått stilla här.

 

  
Nu lockar ön till sig turister och här är fantastiskt charmigt! Från Changi Village tar man en båt ut till ön, båtarna följer inga tidtabeller utan kör när det är minst 12 personer ombord. Väl på ön förstår man att det är cykla man ska göra här – så med varsin hyrcykel cyklade vi glatt mot öns östra del där det gjorts en fin spång i utkanten av ett mangroveträsk, Chek Jawa Wetlands, så att man torrskodd ska kunna spana efter ödlor, krabbor, sjöstjärnor m.m. Rekommendationerna är att man besöker ön vid lågvatten.

Nästan som att cykla på Ven -underbart!
Men visst måste det vara
värmen som gör att minsta lilla uppförsbacke känns som ett helt berg?

 

 

 

Häftigt med vildsvin (ganska tama) och apor (ganska vilda)!

  

Här pågår också ett projekt för att få tillbaka näshornsfåglarna till Singapore, ser ut att gå bra!

 

Clarke Quay

 

Singapore utvecklas i racerfart och Clarke Quay har genomgått en snabb förändring från mangroveträsk till handelscentrum och sedan vidare till hypat inneställe med massor av barer/restauranger/nattklubbar! Om man tar sig från Marinan förbi Boat Quay kommer man först till Clarke Quay och sedan till Robertson Quay (där vi bor).

Längs hela floden finns restauranger och barer, men det mesta hålligånget finns vid Clarke Quay. Svårt att tänka sig att här en gång fanns mangroveträsk…


Sir Stamford Raffles steg iland här 1819 och det byggdes snabbt upp ”varuhus” där kineser och européer bedrev handel i stor skala och båtar med omlastat gods åkte i skytteltrafik mellan skeppen i hamnen och kajen.
Stora godsmagasin från fyra kvarter har renoverats (dock inte varligt för att bevara det gamla) och över gatorna mellan kvarteren finns regn/solskydd och, såklart, aircon!


Många ungdomar samlas på bron, Read bridge, över Singapore river för att förfesta innan de örlar in på någon nattklubb! Lovisa och Pepe bestämde sig för att kolla in någon av nattklubbarna och sällade sig till de glada gängen på bron. Och stannade där till klockan fyra i morse… så någon direktrapport från nattklubb blev det inte!

  

Trädgårdar vid Bukten

Det är inte varje dag det öppnar en ny park mitt i staden! Nu i helgen var det i alla fall dags för Gardens by the Bay att slå upp portarna efter så där en fem års ”planterande”. Tydligen har Singapore en del pengar över till parker, närmare bestämt 5 miljarder, som behövdes för detta bygge.

Nu är det inte bara planterande som anläggarna har sysslat med. Två rejäla växthus och ett antal metallträd ingår också. Metallträden ska nog bli grönare efterhand när växterna har fått fart.

Det har tagit lite tid, men snart har man vant sig vid att det inte är som hemma i Lund. Växthus är till för exotiska växter som kräver årstider och torr luft, vanliga tropiska växter trivs bäst utomhus.

Ett av växthusen i parken innehåller tematrädgårdar från bland annat Medelhavet. Där ”Exotiska blommor” (Penséer tex 🙂 ), kaktusar och olivträd kan få den torka de behöver.

Är det torrt måste träden samla vatten när det bjuds. Då kan resultatet bli så här (ett flaskträd om jag har rätt för mig):

I det andra växthuset är det höglandsklimat i tropikerna som gäller. Ett vattenfall på 35 meter kan man beskåda från marken eller från ”bergsstigar” som inte är lämpliga för svindelkänsliga.

 Asiatiska naturupplevelser kräver också trädtoppsgångar. Alla nationalparker av rang har en sådan… Här kommer metallträden väl till pass. Vi får ta det nästa gång. Med regn och åska i luften verkade inte metallträden så smarta att bestiga just nu.