Mount Kinabalu

OK, vi tar en guidad busstur så vi slipper tänka… eftersom vi var de enda anmälda på den turen bidde det ingen buss utan en lila Proton! Så med en mycket allmänbildad och politiskt intresserad kines har vi vallats runt till varma källor, stor blomma, canopy walk och Mount Kinabalu.

Fast vi besteg inte det 4100 m höga berget, det är liksom inte min grej. Det är INTE heller canopy walk, där man går omkring på en svajig hängbro i höjd med trädtopparna. Speciellt inte när träden är höga som 10-våningshus.

Men jag gjorde det (och mådde illa av skräck!)!

Bada i varma källor kan vara mysigt, men här kändes det lite sunkigt med kaklade badkar. Fick också erfara att bikini inte är optimalt, om man inte vill dra blickar till sig, när övriga badare är muslimer…

Så den här blomman, rafflesia, som fått sitt namn efter sir Stamford Raffles (som grundade Singapore). Blomman kan bli en meter i diameter och har varken stjälk eller blad, den växer på andra växters rötter. Här är den en sevärdhet och det är naturen, inte människan, som styr över var rafflesian ska växa. Den som råkar ha en sådan i sin trädgård tjänar pengar på att låta turister komma in och titta.

Pulau Sapi

Snorkling är fantastiskt underbart, dock jobbigt med revirtänkande fiskar som
bits!

Stilstudie i snorkelmode, vantar och strumpor känns lite udda!

 

 

Fisk till lunch såklart!

Fler som var hungriga!

Brunei ligger också på Borneo

Ena dagen middag för 40 kr (2 smarriga kycklingrätter, pappadums, ris, grönsaker och vatten) nästa dag en enkel lunch (2 mackor + Cappuchino) för 110 kr. Men det är mer än priset som skiljer mellan Malaysia och det lilla, rika sultanatet Brunei Darussalam.

Vi tillbringade gårdagen i Bandar Seri Begawan, Bruneis huvudstad, där vi chillade runt och beundrade vackra bilder av Hassanal Bolkia, sultanen himself! (Oj, nu blev jag nog lite svart om tungan…).

Bruneis storhetstid var på 1500-talet, med sedan kom
européerna och tog över och fram till 1984 var Brunei kontrollerat av britterna.
Men landet har styrts av samma dynasti sedan 1400-talet och sultanen bor i
världens största palats med 2000 rum…

Det är svårt att beskriva känslan av att strosa omkring i huvudstaden… fina byggnader, mycket guld, stor flott moské, hel stadsdel på pålar vid floden och så alla dessa bilder av sultanen, men nästan inget folk. Mest bara några turister/expats på caféet vi hittade.

 

Till skillnad från ”Kalles” berömda uttalande 2004, så upplever jag inte Brunei som ”ett mer öppet land än något annat man kan tänka sig”!

Niahgrottan

Grottor finns det gott om på Borneo. Eftersom vi stannat i Miri var Niah-grottorna vårt mål för dagen. Med hyrbil skulle vi ta oss de dryga 10 milen. Kartor och vägbeskrivningar är ganska enkla i denna del av världen. Det är Vägen med stort ”V” som gäller. Det finns bara en väg som går genom hela Malaysiska Borneo och den har fått vägnummer 1 (så logiskt!). GPSen i telefonen gav samma besked. Bara en väg inlagd, alla avvikelser betyder att det ser ut som man är ute i terrängen.

Vägen dit var ganska enformig: regnskog eller oljepalmsplantager. När vi hittat ingången till Nationalparken med grottorna insåg vi att här handlar det inte om massturism där alla slussas omkring i stora horder. Här handlar det om turism på egen hand. Vi fick skriva in oss i nationalparksregistret som turist 2 och 3 den dagen (kl 12…). Sedan fick man hyra en ficklampa, bli skjutsad över en liten flod för 2 kr och sedan följa en 3 km snitslad stig rakt in i djungeln helt på egen hand.

 

Väl framme vid grottorna insåg vi att även här var vi helt ensamma och fick sköta oss på egen hand. Kändes speciellt, men också ganska häftigt med tanke på att det är en av de största grottorna i världen. Ingången på 250 meters bredd kan man inte missa och grottorna är stora som 10 fotbollsplaner och har upp till 75 meter i takhöjd. Det mest speciella är att grottorna har varit bostad åt människor i 40 000 år fram till på 1400-talet. En otrolig plats för en arkeolog där man kan följa människans utveckling på en och samma plats under så många år. Ganska hisnande tanke att här hade bott människor i 25 000 år när Sverige började befolkas…

Nuförtiden bebos grottorna av Swiftletsfåglar och fladdermöss. Fåglarnas bon är värda guld eftersom det är dem man gör ”birds nest”-soppa av. Tyvärr var plockningssäsongen för bona över så vi fick inte se hur det gick till att klättra upp i grottaket för att nå dem. Fladdermusspillning fanns i överflöd. De arkeologiska utgrävningarna har inte handlat om att gräva i jord direkt…

Tyvärr tröt modet (Camillas) och vi vågade oss inte på att gå ner i grottans mörkaste hål, även om det fanns trappor så långt ficklamporna kunde lysa. Vi gick tillbaka de 3 kilometrarna utan att möta någon och betalade snällt 2 kr för att komma tillbaka över den bruna floden med en spanande egret. (tror att fågelarterna är swiftlet och egret, men vad heter de på svenska?)

Vi hade i alla fall tur med vädret!

Visst har man förutfattade meningar, ingen tvekan om saken. Inför gårdagens utflykt med guidad tur på ön Batam i Indonesien var min gissning att det främst skulle vara medelålders kinesiskor med på resan. I själva verket var det ett kinesiskt par, fem filippinskor och så vi två svenskor… in alles nio personer alltså!

Helt fel uppfattning hade jag dessutom om själva ön, som jag trodde var en liten turistö… men Batam är stor som hela Singapore och har ca en miljon invånare. På hela dagen såg vi inga andra ”västerlänningar” (”västerlänningar” är inte rätt eftersom ”österlänningarna” (australiensarna) är minst lika vita som vi).

Det blev en trevlig, men annorlunda dag…

  • Stopp 1: En butik som sålde snacks
    av olika slag, jag nöjde mig med provsmakningen!
  • En av filippinskorna kommenterade
    guidens utseende med ”You fat”! Sant förvisso…
  • Stopp 2: Ett bageri, Starmoon Cake
    Lapis, som gjorde fantastiska, fina, goda och berömda ”lager-på-lager-tårtor”, allt enligt guiden. I en halvtom lokal utan en enda tårta i sikte, men fullt med tomma tårtkartonger i kyldisken, fick vi hälla upp vårt eget kaffe och provsmaka en mikroskopisk bit av tårtan!

Alla nio tårtbitarna ligger assietten som guiden håller i handen, ser ni dem?

  • Stopp 3: Ett tempel byggt 1999, det
    tredje templet jag besöker som påstås vara Asiens största… ·

  • Stopp 4: En restaurang med plats för några tusen personer, synd att vi bara var nio. God mat, fisk, friterad bläckfisk, kryddiga räkor, chillikrabba och sådana här filurer

som gick ner med lite chilisås!

· Att folk rapar högt efter maten kanske jag kan vänja mig vid, men här var det några som tyckte det var dags för lite tandtrådsskvättande! Blörk!

· Efter maten var det showtime, lite dans och en man som åt brinnande kol och tuggade i sig glas så det krasade om det. Inget märkligt alls…

  • Stopp 4: Polo-shop. Det stoppet kunde jag varit utan.
  • Stopp 5: THE shopping mall… men vi tog en promenad i stan, drack lite kaffe och sedan hamnade vi i mataffärens kex/choklad/nöt- hyllor. Tänk att det finns fler som kan står där och fundera över innehåll, priser och smaker… haha!

Här försöker Marina beskriva hur frukten k´dongdong (!?!?) smakar. Jag säger bara ättiksgurka!

Många intryck för hjärnan att sortera. Och vi hade inte bara tur med vädret, det blev en kul dag!

Maaat!

Nu har vi testat oss igenom matutbudet på Langkawi, det blir med beröm godkänt! Det är lite emot våra principer att äta flera gånger på samma ställe, men Yellow Café var svårt att motstå.

Vi har satsat på olika kök och ätit god texmex, pasta, thaimat och kinamat – men oj, vi har visst inte ätit malaysisk mat…

En och annan cappuchino har vi förstås druckit och det funkar även i ”mormors” themuggar…

Till lunch idag åt vi friterade örter… fast vi trodde vi beställt örtkryddad pommes frites. Men friterad tempelblomma (Frangipani) var också gott! Dessutom sägs det vara bra mot stress, så nu är vi riktigt avstressade inför morgondagen då vi åker tillbaka till Singapore.

Lankawi var nästan helt befriat från turister tills 1986 då någon kom på idén att göra ön till en duty-free zon. Nu kan man köpa en liter Absolut för 80 kronor eller en öl på restaurang för ca 5 kronor! Men förhoppningsvis är det ändå djur och natur som lockar hit de flesta turisterna!

Vi har inte bara ätit och solat, vår promenad vid ”de 7 vattenfallen” var svettig och man fick vara ”beväpnad” för att få vara ifred från makakerna!

Langkawi

Langkwi jämförs med hur Thailand var för ca 10 år sedan och ja varför inte? Vi gillar Thailand och vi gillar Langkawi! På Pantai Tengah, där vi bor, är det något lugnare än på huvudstranden Pantai Cenang, där bananbåtarna kör ikapp med vattenskotrarna! Men där man samtidigt försökt bevara en del av bykänslan genom att besluta att inga byggnader får vara högre än en palm… men hur höga palmer finns det egentligen?

Att bada i ett turkost hav med varmt och fint vatten är underbart, MEN Fula Fisken och Mulliga Maneten förtar en del av badlusten! I stället kan man ligga under en palm och titta på havsörnar (White bellied sea eagle) som svävar högt upp i det blå.

 Naturligtvis MÅSTE man (David) hyra bil och köra en låååång runda också… men det tog oss till öde stränder och fina vattenfall, så det vore väl dumt att beklaga sig! Längs vägarna finns varningsskyltar för diverse djur, som apor, stora ödlor, kor och golfare! Kul med lite vilda lemurer (Dusky leaf monkey), inte lika närgångna som makakerna och MYCKET charmigare!

Malaysia – igenigen!

Ett av världsarven på UNESCO:s lista är Georgetown i Penang i nordvästra Malaysia. Här har vi tillbringat tre fantastiska dagar med mycket turistande. Klart är att vi gör klokast i att ”hitta vilse” själv istället för att följa guideböckerna.

En stadsdel består av kinesiska shophouses (gathus), här tar man sig enklast fram med ”trishaw” = trehjuling med turister fram och svettig gammal malaj bak, trampandes medan han glatt guidar!

Här finns många fina gator med mycket att titta på, ska du hit så missa inte Café Amelie på Lebuh Armenian!

Forfarande finns det folk som bor i häftigabostäder på pålar!

Kek Lok Si är ett vackert tempel och även Malysias största Buddhistiska Tempel med en gigantisk bronsstaty!

Snake Temple med trötta ormar var populärt, men ingen adranalinhöjare!

Imorgon tar vi båten till L A N G K A W I, sol och bad väntar…

Desaru

Lämnar man Skåne i december för att åka till Singapore vill man förstås njuta sol och värme och kanske passa på att få lite färg på sin bleka nos. Dessvärre har Li och Lo tajmat sin semester här med att poolen på vårt condo är stängd för renovering, så vi tog oss till Desaru i Malaysia (igen) för att få sol och salta bad. Desaru beach är en 2,5 mil lång fin sandstrand med klart vatten, fast just i monsuntider går det höga vågor och flaggorna vajar röda…

Desaru är mest bara en strand med några hotell, ingen direkt by men det byggs nya områden med fina villor. Affärer och restauranger hittade vi inga, förutom på hotellen förstås. Vägar och hotell verkar sponsrade av regionala utvecklingsfonder och det satsas på områdets utveckling, fast känslan man får är den motsatta – att Desaru Beach sett sin glans dagar…

Pulai Desaru Beach Resort ger samma känsla med en flott och nyrenoverad lobby, halvskabbiga rum (men inga läskiga småskryp), helskabbigt gym men ett fint poolområde precis vid stranden och god mat i restaurangen.

På vägen tillbaka till Singapore svängde vi inom en ny outlet i Johor Bahru, Johor Premium Outlet, som vi förstått att modemedvetna och shoppingtokiga singaporianer vallfärdar till. Men varken Burberry, Armani, Guess eller någon av sportbutikerna lockade oss till några köp!

Nästa stopp blev tullen! Stränga tulltjänstemän beskyllde oss för illegal invandring i Malaysia och sa att det var tur för oss att vi var en hel familj… Vi bara nickade, log och såg allmänt dumma ut – det var nog en bra strategi! Efter förhör av två uniformerade snubbar i ett rörigt arbetsrum, diverse kollar i datorn, femtielva telefonsamtal och en stunds väntan utanför chefens kontor löste det sig på något vis. Tydligen hade vi inte fått stämplar när vi körde in i Malaysia och utan stämplar i passet kan det bli big problem!

Jakarta

Först av allt: Vi, du, jag och alla, måste hjälpas åt att bekämpa fattigdomen! Såhär får det inte vara, men vad kan vi göra? I en stad som Jakarta måste hela infrastrukturen förändras och det är ju inte gjort i ett kick!

Vi har ett fadderbarn i Indien, det känns bra och hjälper förhoppningsvis honom till en bättre framtid, men det känns ganska otillräckligt, som en piss i Mississippi… Hela världen är full av människor som lever i misär!

Många av dem finns i Jakarta som är världens näst största stad (tvåa efter Tokyo) med 30 miljoner invånare! En kaotisk stad full av leende och vänliga människor…

Avgaser ger smog, smog ger kli i halsen – inte bra!

Kissa i kors har jag hört talas om, men inte kissa i korsningen? Mitt i rusningstrafiken stannar han bilen, kliver ur och ställer sig och pissar – inte heller bra!

Sunda Kelapa Harbour, här har tiden verkligen stått stilla. Hamnen är full av skonare byggda av det sjöfarande Bugisfolket.

På det fina torget, Fatillah Square i Kota (Gamla Stan), finns det anrika Cafe Bativia med väldigt gott kaffe (det ska det väl vara på Java?). Man kan också hyra sig en riktigt tjusig gammal cykel för 20 kronor eller varför inte gå in i Musholan och be en bön…

Nästa turistattraktion i staden utan turister… Freedom square med obelisken Monas, 137 m hög och kupolen är täckt med 33 kilo guld. Elaka tungor säger att den byggdes som en fallossymbol för Sukarno, Indonesiens förste president. För att komma dit ska man först ta sig över vägen, vissa vägar var så trafikerade att vi inte kunde ta oss över! Tror inte det finns någon ”Herr Gårman” i hela stan!

Här har dessutom någon gök kommit på att bygga shoppingcentra som är så flotta och eleganta att man häpnar, med hela restaurangområden i olika teman, där endast en bråkdel av den inhemska befolkningen kan handla (resten blir inte ens insläppta!) Även här verkar det saknas turister…

Några gladde sig åt regnet, fattiga barfotapojkar hyr ut sina paraplyer till folk som ska ta sig över parkeringen!

Nasi Goreng i storgrytan! Tydligen ett poppis ställe, där var alltid lång kö! Fast vi avstod, ”diskar” gör man i hinkarna till höger… Vi hittade några trevliga restauranger, men eftersom Indonesiens befolkning är muslimer serveras här ingen alkohol. Är man riktigt ölsugen kan man bege sig till backpackergatan Jalan Jaksa, där man till och med kan bli serverad drinkar!

___________________________________________________________________

Här nedan har jag samlat några olika gatubilder:

Pojkar på flak, hink över huvudet för att inte bli blöt i håret?

En vanlig ”trottoar”, man får se var man trampar!

Sophög i rännstenen.

MC-förarna kör på trottoaren om det är för lång kö på vägarna!

Någon tuk-tuk, eller bajaj som det hette här, åkte vi inte!

Tung last ska snabbt över vägen!

Marknad/fruktförsäljning mitt i trafiken!

Nu återstår bara att hålla tummarna för att inget av de 50 myggbetten orsakats av en denguemygga…