Lagg på Langkawi!

Svårt att uppdatera bloggen med detta laggande nät! Här på trottoaren hittade vi i alla fall en surfplätt…

Vi är kvar på Langkawi, åker vidare till Koh Lipe i morgon. Sol och bad hela dagarna, god mat och öl hela kvällarna. Vore synd att klaga.

 

En liten tur runt ön har det blivit i alla fall.

Utsikt från Gunung Raya, öns högsta berg, 900 meter över havet. Tillräckligt för att det ska kännas lite svalt i luften.

Durian-vattenfallet, som varken luktade durian eller visade upp några durian-träd.

 

 

 

Florida har också en västkust

Vi är på insidan av Floridahalvön, skulle man simma rakt ut i havet skulle man hamna i Mexiko.

Vi startade i Clearwater Beach, där man blev helt matt av all amerikaniserad turism. Stranden var fin, men restaurangutbudet var mycket begränsat – alla rätter med pommes, of course! Inte heller i butikerna kunde man hitta varken frukt eller grönsaker, men utbudet av pannkakor, snacks, godis, läsk, friterad färdigmat m.m. var enormt.
Hotellfrukosten (sämsta någonsin) gick i samma stil:

Från Clearwater körde vi söderut och befinner oss nu på den fina ön Sanibel, ett välmående pensionärssamhälle! Bättre restaurangutbud, lugnt och fint – precis som vi gamlingar vill ha det!?


Sanibel är också paradiset för snäcksamlare, man kan köpa speciella spadar, håvar och nätpåsar för att optimera sitt snäcksamlande.

Djurlivet är ganska spännande. Vi skrattade lite åt skylten utanför hotellrummet och tänkte att det nog inte var något överhängande riskmoment.

Men så idag låg den bara där…

Fågelfotografering blir vi kanske aldrig bra på, men vi fortsätter att öva:



Vi har inte heller sett några ”No-see-ums”, men vi VET att de finns. Folk inhägnar sina pooler och uteplatser med myggnät för att slippa dessa ettriga insekter.
Här ett innätat uterum, som en voljär, lika stort som huset!

Oahu runt

Efter några dagar i Waikiki började vi undra vad som finns på resten av ön, så vi tog en biltur Oahu runt. En snabbsammanfattning av dagen är: öde stränder!

4,5 miljoner turister på Oahu per år och ALLA ska trängas på en 2 kilometers strandremsa…  Men, Waikiki är ett välkänt ”varumärke”, så är det bara.

Vi hade planer på att se om det gick att hitta något boende kring vad som ofta räknas som en av världen 10 bästa stränder, Lanikai, men det visade sig vara omöjligt. Fastän vi hade adresser till ett par bed&breakfast, kunde vi inte hitta dem. Bara vanliga anonyma hus fanns där vi letade. Ett av dem hette till och med ”Hidden hideaway”…

Med ganska höga förväntningar besökte vi i alla fall Lanikai. En öde och fin strand, kanske till och med lite för öde…

Fördelen med att bara köra omkring utan för fasta mål är att det alltid dyker upp något oväntat. Plötsligt var det många snorklare i vattnet och alltså läge för att ta ett dopp. Rejält ojämn botten, men många fina fiskar var det, och givetvis STORA, som allt annat i landet :smile:.

I landet ”drive-in” vägs bristen på lokala boenden upp av bilåkande resenärer som kör fram till strandkanten (eller vart man nu ska). Om mesta delen av rundan var folktom, var det desto fler som tittade på några ynka meter strand på ”turtle beach”. Alla väntade på att några havssköldpaddor skulle simma upp på stranden, men sköldpaddorna visste vad de gjorde och tittade bara upp ibland för att se om det var tillräckligt lugnt, och det var det ju inte…

Vi fick nöja oss med en stilstudie i vattenbrynet.

På en ananasplantage mitt på Oahu förstod vi att Dole-burkarna man köper hemma i Sverige kan man tacka gamle James Dole för, som satte sin första ananas här på Hawaii år 1900. Ananasglassen var god kan vi rapportera!

Kanske skulle Dole, efter den gode James bortgång för så där 50 år sedan, hållit sig till ananas och då sluppit go ”bananas”…

En tur i ”Mordor”

Efter låglandet och varma källor är vi nu i Tongariro, som kanske är mer känt som Mordor i Sagan om Ringen. Kanske inte det mest smickrande att bli jämfört med ”skuggornas rike”, men man kan förstå att landskapet passade bra som just detta i filmen.

Vi tog först en biltur runt hela Mordor/Tongariro på Vulcanic loop. Mycket blandat landskap med allt ifrån gröna kullar med får på (ja, många får!)

till lavasandöken.

Mitt i alltihop dök det också upp en liten skidby med lite tyrolerkänsla! Säsongen är precis slut så det var ganska lugnt på byns after ski-ställen.

Är man i Tongariro bör man inte missa vandringsleden upp mellan vulkantopparna Tongariro och Ngauruhoe. Den sistnämnda är mer känd som Mount Doom från Sagan om Ringen-filmerna. För att skapa den rätta känslan laddade vi upp med lite DVD-tittande på motellet först. Gissar att alla har sett filmerna utom Camilla 🙂

En vandringsled i bergen kan tyckas en enkel sak, men det blev ganska strapatsrikt ändå. Vår packning är optimerad för Singapore och temperaturer som aldrig går under 20 grader. Därför kompletterades kläderna med mössa, vantar och ”fleeca”. Det verkade OK till att börja med. Lite sol och +5 grader och stigarna lutade bara lite. Men efter en halvmil började det ta emot. ”Djävulens trappa” började enligt ruttbeskrivningen. Vid första kraterkanten, efter 700 meters stigning, gick vi in i molnen (och väggen kändes det som) plus att det började snöa… Då tyckte vi det var dags att vända.

Hela tiden lyckades dessutom Mount Doom gömma sig i en retfull molnmössa.

Avokado och kiwi

Gött, göttigöttgött! Speciellt när det är närodlat och solmoget! Massor av frukt och grönsaker säljs längs vägarna, ibland i obemannade stånd. Då kan man köpa det som odlas just på den gården man stannat vid och allt känns så fräscht och fint! Avokados växer lite varstans och kostar inte många kronor.

Kiwiodlingarna har tydligen hotats av något virus, PSA, och därför tillåts inga besökare där. Jag ville ju se hur kiwin växer – hade absolut ingen aning! Men jag har smugit längs med en plantage och kollat läget. Ser ut som vinrankor modell större.
Kiwin kom från början från Kina och kallades då Kinesiskt krusbär, och det är tydligen ett bär. Nu odlas de flesta kiwiarna i…. gisssa vilket land.


Italien! undrar just varför man förknippar kiwi med Nya Zeeland. Kanske tänker man på kivin, men det är ju en fågel…
En gång såg jag en tjej som åt kiwin som ett äpple ungefär, bara tuggade i sig av det håriga skalet! Kräkkänsleframkallande om ni frågar mig, men tydligen OK eftersom skalet innehåller en massa nyttigheter (antioxidanter). Men tänk känslan av det ludna skalet mot tungan, wuähä!

Väl på plats här i NZ har jag funderat över hur det kan säljas lokala kiwifrukter nu, när det bara är blommor på plantorna. Men tydligen kan de förvaras i ett halvår i kylrum, så pass?

 

På tal om kylrum så är det en kall vår i (eller heter det på?) Nya Zeeland. Det var 8 grader i morse och David har införskaffat både fleecetröja och vantar!

Coromandel

Den sömniga byn Whangamata hade vi valt för att kunna ta en tur på Coromandel. I brist på andra namn så fick fångskeppet Coromandel, som hälsade på i området i början på 1800-talet ge sitt namn till både en halvö öster om Auckland och en stad på samma halvö. Ja, varför inte…

Halvöns stora turistmagnet är Hahei med en vacker strand och häftiga kalkstensformationer är ett måste. Tyvärr inget badväder denna lite kyliga vårdag…

Det hade vi förstått av Linus som passerade förbi på sin Kiwitur för några år sedan. Vi hade koll på vad som skulle fotograferas och försökte efterlikna så långt det gick :smile:.

Hahei-byn är en typisk sömning turistort som får lite extra inkomster på att sälja spadar, som varje turist kan behöva om man ska gräva sitt eget varmvatten-spa på stranden intill.

Varma källor några tusen meter under stranden sipprar fram precis i vattenbrynet så att frusna badare kan värma sig! Riktigt hett var det om man borrade mer fötterna på rätt ställe. Stranden heter lämpligt nog Hot Water Beach och då är det inte havsvattnet man menar.

Nästa stopp var Cooks beach, döpt efter James Cook som var på besök inte bara i Australien, utan också här. Idag en liten by med det viktigaste: ett bibliotek!

Turen gick sedan via öde grusvägar. Plötsligt dök det upp en gris-, höns- och bi-skötare, som gärna ville visa upp sina ”vilda” djur som fritt vandrade omkring på vägen (ja inte bina förstås). Själv bodde han i ett plåtskjul. Det gällde att ha koll så att inga fripassagerare kom med.

En hel del ytterligare stopp blev det bara för att beundra utsikten.

”Transportsträcka” med fina stopp!


Det är lätt att köra bil i Australien (säger jag som inte kört en meter!), vänliga trafikanter och välskyltat. Man får hålla koll bara så att det inte hoppar ut en känguru eller två ur vegetationen längs vägarna.


Här är så vackert och finns så mycket att se att man får begränsa sig. Sträckan Brisbane-Sydney mäter på kartan ca 80 mil, men vi David har kört ca 200 mil!
Vår tur från Hunter Valley till Sydney gick via St Albans, Wisemans Ferry, Katoomba och  Blue Mountains, en givande omväg.

St Albans

Här Blue Mountains med Three Sisters.

Även Sydney verkar trevligt och jakarandan blommar! Fast vi bor visst i ”red light district”, det var det ingen som sa när vi bokade :/

Noosa Head och Fraser Island

Vår plan var att besöka Fraser Island i onsdags, men vädergudarnas plan var att blåsa storm. Så vi blev kvar i Noosa Head en extra natt och sämre kan man ju ha det.
Noosa är en vacker plats på Sunshine coast, ca 15 mil norr om Brisbane.

Stränderna med finkornig sand känns oändliga, vågorna är höga och surfarna är många. Tröttnar man på strandlivet kan man vandra i nationalparken, spana efter surfare delfiner eller kanske bara sitta på ett av de många caféerna! Mysigt vilket som!

Blåsten avtog i alla fall och vi kom iväg på den guidade turen med fyrhjulsdriven buss till Fraser Island, världens största sandö (drygt 10 mil lång). Hit kom några skeppsbrutna britter i början av 1800-talet, några blev dödade men Eliza Fraser blev tillfångatagen av Aboriginerna som levde här. Eliza fritogs efter några månader och britterna använde sedan ön för att hålla aboriginer fångna.
Nu är den vackra sandön (med regnskog, mangroveträsk, ett 40-tal sjöar mm.) en stor turistmagnet, för stor menar många. Naturen och djurlivet far illa av tokiga turister som vill tänja alla gränser.
Vägarna är sandiga, eller snarare sandstranden används som väg! Lite si och så med trafikreglerna, blinkade man höger betydde det att man förväntade sig att det var högertrafik som gällde just då. Fast det fanns hastighetsskyltar, på vissa sträckor var maxfarten 80 km/h. Skumpigt värre!

Endast en gång körde vi fast och då var det lite stressigt eftersom tidvattnet var på väg in!

 

Av badet i regnvattensjön McKenzie blev man len och fin.

Rainbow Beach (på vägen mot Fraser), här är sanden färgad av olika mineraler som blåst hit från inlandet.

Australien motsvarar verkligen våra höga förväntningar inom alla områden utom ett – internetuppkopplingen! Så lååångsaaam…

1770 och Lady Musgrave

Från Brisbane åkte vi norrut med bil till stora Barriärrevets sydspets. Tidvis ganska tråkig väg, som en blandning av medelhavsnatur och småländsk ödslighet. Det var nog fler som tröttnat på enformigheten för australiensiska ”vägverket” hade satt upp frågesportsskyltar längs vägen för att man inte skulle somna :smile:.

Målet var byn 1770 som ligger mitt i ingenstans, men som har en hamn för turer ut till öar på Barriärrevet. 1770 heter byn för att sjöfararen Cook landsteg här på sin tur jorden runt det året. För den bedriften har han förärats en fin stenhög på platsen för landstigningen!

Vi tog en dagstur ut på revet för att snorkla kring ön Lady Musgrave. Efter våra tidigare snorklingserfarenheter hade vi låga förväntningar på information och organisation så vi blev glatt överaskade över hur välordnat allt var. Mat, öpromenad, fika, snorkling, helt utan underliga överraskningar.

Visst var det något speciellt med stora Barriärrevet. Riktiga korallöar, en enorm lagun med massor av korallarter, havssköldpaddor, stingrockor, revhajar (de två senare såg vi från stranden, så praktiskt 🙂 ). Och tyvärr, finns det fisk så finns det fiskmåsar…

Den lilla ön Lady Musgrave är obebodd, men var istället trångbodd av Black Noddies som kommer i tusental för att häcka på denna lilla ö. Mycket fågelskit var det var än man såg. Tydligen tillräckligt mycket för att göda hela skogen på ön.

Laid back Down Under

Vi går omkring i Brisbane och känner oss helt normala, avviker inte i varken längd, vikt eller utseende!


De lilablommande jakarandaträden som finns lite överallt är så vackra, men de funkar tydligen som stressfaktor för studenterna eftersom de blommar just i tentatider!

I parken blommade även amaryllisar – va amaryllis i naturen, de ska ju stå i krukor till jul. Det är upponervända världen här ”down under”! Dessutom är det vår nu – va vår i oktober?

Vi har mest hållt oss omkring Brisbane River, här finns massor av ödlor och på ett café även en ”Laughing kookaburra” (amatörornitologgooglegissning)!

En lagun med sandstrand finns också om man skulle bli lite badsugen!

 

Verifierad av MonsterInsights