Coromandel

Den sömniga byn Whangamata hade vi valt för att kunna ta en tur på Coromandel. I brist på andra namn så fick fångskeppet Coromandel, som hälsade på i området i början på 1800-talet ge sitt namn till både en halvö öster om Auckland och en stad på samma halvö. Ja, varför inte…

Halvöns stora turistmagnet är Hahei med en vacker strand och häftiga kalkstensformationer är ett måste. Tyvärr inget badväder denna lite kyliga vårdag…

Det hade vi förstått av Linus som passerade förbi på sin Kiwitur för några år sedan. Vi hade koll på vad som skulle fotograferas och försökte efterlikna så långt det gick :smile:.

Hahei-byn är en typisk sömning turistort som får lite extra inkomster på att sälja spadar, som varje turist kan behöva om man ska gräva sitt eget varmvatten-spa på stranden intill.

Varma källor några tusen meter under stranden sipprar fram precis i vattenbrynet så att frusna badare kan värma sig! Riktigt hett var det om man borrade mer fötterna på rätt ställe. Stranden heter lämpligt nog Hot Water Beach och då är det inte havsvattnet man menar.

Nästa stopp var Cooks beach, döpt efter James Cook som var på besök inte bara i Australien, utan också här. Idag en liten by med det viktigaste: ett bibliotek!

Turen gick sedan via öde grusvägar. Plötsligt dök det upp en gris-, höns- och bi-skötare, som gärna ville visa upp sina ”vilda” djur som fritt vandrade omkring på vägen (ja inte bina förstås). Själv bodde han i ett plåtskjul. Det gällde att ha koll så att inga fripassagerare kom med.

En hel del ytterligare stopp blev det bara för att beundra utsikten.

”Transportsträcka” med fina stopp!


Det är lätt att köra bil i Australien (säger jag som inte kört en meter!), vänliga trafikanter och välskyltat. Man får hålla koll bara så att det inte hoppar ut en känguru eller två ur vegetationen längs vägarna.


Här är så vackert och finns så mycket att se att man får begränsa sig. Sträckan Brisbane-Sydney mäter på kartan ca 80 mil, men vi David har kört ca 200 mil!
Vår tur från Hunter Valley till Sydney gick via St Albans, Wisemans Ferry, Katoomba och  Blue Mountains, en givande omväg.

St Albans

Här Blue Mountains med Three Sisters.

Även Sydney verkar trevligt och jakarandan blommar! Fast vi bor visst i ”red light district”, det var det ingen som sa när vi bokade :/

Noosa Head och Fraser Island

Vår plan var att besöka Fraser Island i onsdags, men vädergudarnas plan var att blåsa storm. Så vi blev kvar i Noosa Head en extra natt och sämre kan man ju ha det.
Noosa är en vacker plats på Sunshine coast, ca 15 mil norr om Brisbane.

Stränderna med finkornig sand känns oändliga, vågorna är höga och surfarna är många. Tröttnar man på strandlivet kan man vandra i nationalparken, spana efter surfare delfiner eller kanske bara sitta på ett av de många caféerna! Mysigt vilket som!

Blåsten avtog i alla fall och vi kom iväg på den guidade turen med fyrhjulsdriven buss till Fraser Island, världens största sandö (drygt 10 mil lång). Hit kom några skeppsbrutna britter i början av 1800-talet, några blev dödade men Eliza Fraser blev tillfångatagen av Aboriginerna som levde här. Eliza fritogs efter några månader och britterna använde sedan ön för att hålla aboriginer fångna.
Nu är den vackra sandön (med regnskog, mangroveträsk, ett 40-tal sjöar mm.) en stor turistmagnet, för stor menar många. Naturen och djurlivet far illa av tokiga turister som vill tänja alla gränser.
Vägarna är sandiga, eller snarare sandstranden används som väg! Lite si och så med trafikreglerna, blinkade man höger betydde det att man förväntade sig att det var högertrafik som gällde just då. Fast det fanns hastighetsskyltar, på vissa sträckor var maxfarten 80 km/h. Skumpigt värre!

Endast en gång körde vi fast och då var det lite stressigt eftersom tidvattnet var på väg in!

 

Av badet i regnvattensjön McKenzie blev man len och fin.

Rainbow Beach (på vägen mot Fraser), här är sanden färgad av olika mineraler som blåst hit från inlandet.

Australien motsvarar verkligen våra höga förväntningar inom alla områden utom ett – internetuppkopplingen! Så lååångsaaam…

1770 och Lady Musgrave

Från Brisbane åkte vi norrut med bil till stora Barriärrevets sydspets. Tidvis ganska tråkig väg, som en blandning av medelhavsnatur och småländsk ödslighet. Det var nog fler som tröttnat på enformigheten för australiensiska ”vägverket” hade satt upp frågesportsskyltar längs vägen för att man inte skulle somna :smile:.

Målet var byn 1770 som ligger mitt i ingenstans, men som har en hamn för turer ut till öar på Barriärrevet. 1770 heter byn för att sjöfararen Cook landsteg här på sin tur jorden runt det året. För den bedriften har han förärats en fin stenhög på platsen för landstigningen!

Vi tog en dagstur ut på revet för att snorkla kring ön Lady Musgrave. Efter våra tidigare snorklingserfarenheter hade vi låga förväntningar på information och organisation så vi blev glatt överaskade över hur välordnat allt var. Mat, öpromenad, fika, snorkling, helt utan underliga överraskningar.

Visst var det något speciellt med stora Barriärrevet. Riktiga korallöar, en enorm lagun med massor av korallarter, havssköldpaddor, stingrockor, revhajar (de två senare såg vi från stranden, så praktiskt 🙂 ). Och tyvärr, finns det fisk så finns det fiskmåsar…

Den lilla ön Lady Musgrave är obebodd, men var istället trångbodd av Black Noddies som kommer i tusental för att häcka på denna lilla ö. Mycket fågelskit var det var än man såg. Tydligen tillräckligt mycket för att göda hela skogen på ön.

Laid back Down Under

Vi går omkring i Brisbane och känner oss helt normala, avviker inte i varken längd, vikt eller utseende!


De lilablommande jakarandaträden som finns lite överallt är så vackra, men de funkar tydligen som stressfaktor för studenterna eftersom de blommar just i tentatider!

I parken blommade även amaryllisar – va amaryllis i naturen, de ska ju stå i krukor till jul. Det är upponervända världen här ”down under”! Dessutom är det vår nu – va vår i oktober?

Vi har mest hållt oss omkring Brisbane River, här finns massor av ödlor och på ett café även en ”Laughing kookaburra” (amatörornitologgooglegissning)!

En lagun med sandstrand finns också om man skulle bli lite badsugen!

 

Har du ätit någon palmolja idag?

Efter några bil-, tåg- och bussturer i Malaysia kan man inte undvika att fundera över oljepalmsplantagernas utbredning. Första tanken är att det är vackra träd och att landskapet är grönt och fint, men när man passerat mil efter mil av raka rader med palmer undrar man vad detta handlar om. Efter lite letande i Malaysiabilderna hittade jag bara dessa vägkor med lite oljepalmer i bakgrunden. Resten av bilderna vi försökt ta har vi tydligen slängt eftersom de är så enformiga…

Att plantagerana producerar palmolja kan man förstå, men kan det verkligen behövas så mycket palmolja? Jag konsumerar inte palmolja tänker man, i Sverige är det ju oliv- och rapsolja som gäller eller? Men riktigt så är det inte. Sverige importerar 44 000 ton palmolja per år så en del konsumerar vi nog ändå, även om en del ingår i djurfoder, kosmetika och rengöringsmedel.

Palmoljan döljer sig oftast bakom ingediensen ”vegetabiliskt fett” i margarin, glass, chips, osv. fettet från palmerna är dessutom inte något nyttigt fett även om det kommer från växtriket. Cirka hälften är mättat fett.

Oljan kan också användas som biobränsle. I Malaysia är dieseln uppblandad med palmolja, precis som Sverige gör med rapsoljan. Ett udda användningsområde som förhoppningsvis tillhör det förflutna är som bas för napalm…

15% av Malaysia är täckt av oljepalmer och oljeutvinningen är en av de viktigaste industrierna i landet som sysselsätter över en halv miljon människor.

Så långt kan allt verka frid och fröjd, men tyvärr betyder odlingarna stora ingrepp i naturen. Där oljepalmerna växer var det tidigare artrik regnskog. Malaysia har bland väldens mest artrika skogar med runt 2000 olika trädarter. På ett enda hektar (100x100m) kan det finnas upp till 240 trädarter, helt otroligt!

Skogsavverkningen går i snabb takt, 60% av Malaysiska fastlandets regnskogar är redan borta. Med dagens avverkningstakt är allt borta år 2020. En del rester räddas kvar i de nationalparker som finns, men det är relativt små områden. Fem parker på fastlandet där Taman Negara är störst med en yta som halva Skåne ungefär.

http://www.wwf.se/vrt-arbete/ekologiska-fotavtryck/1127730-palmolja-ett-hot-mot-regnskogen-och-orangutangen

Vad kan man då göra åt detta? Det är inte enkelt. Befolkningen i Malaysia måste också få chansen till ökat välstånd. Palmoljan är en viktig inkomstkälla. WWFs förslag på vad man kan göra handlar om att välja produkter som produceras på ett ”hållbart” sätt. Exakt vad det innebär vet jag inte och det låter inte som om det kommer att förändra situationen tillräckligt radikalt. Turismen kanske kan göra lite nytta för att ändra balansen mellan skog och plantager. Turister vill inte titta på miltals med oljepalmer i raka rader, men det är ju bara en droppe i havet. Dessutom behöver turismen också begränsas för att inte slita ut de relativt små områdena med vild natur som finns.

Parkpromenad med förhinder!

Eller fjärde gången gillt och det blev fyra timmars promenad i fyra parker som sitter ihop!
Vi startade söndagen med att bussa oss ut till Kent Ridge Park, men hittade inte ingången. Det låg bara en massa företag på rad med höga staket och låsta grindar, vi hittade ”Brainforest” men ville ju ha rainforest!

Men efter en rejäl omväg var vi på rätt spår. Gick på en ganska smal och slingrig väg då vi mötte en man som vrålade, klöste sig själv på armarna och verkade allmänt galen! Vi tvärvände och småsprang tillbaks till en korsning med lite trafik. När ”galningen” passerat” gjorde vi ett nytt försök och lyckades  ta oss upp för backen och in i Kent Ridge Park. Då började det åska…
Men skam den som ger sig, vi promenerade  vidare och mitt i ingenstans hittade vi ett trevligt och mycket modernt litet museum, Reflections på Bukit Chandu (opiumkullen), där vi väckte personalen, betalade vars 10 kr och gick in.


Traskade sedan vidare mot Hort Park, som mer är som en handelsträdgård med både café och restaurang.

Varningsskyltarna för närgångna apor var många, men vi såg inte en endaste liten apa på vår väg mot den tredje parken, Telok Blangah Hillpark.


Avslutningsvis gjorde vi ett toabesök i Mount Faber Park, där just toan utsetts till världens bästa toalett av en fransk websida. Gissar att det är utsikten som gett många poäng.


Hur kan Angry Birds platsa i souvernirshopen på Mt Faber?

Nej, det är ju naturen vi vill njuta av!

Taman Negara

Efter höglandet körde vi vidare till nationalparken Taman Negara (betyder helt enkelt ”nationalpark 🙂 ). 20 mil emellan, nästan 2000 meter neråt och därför 10 grader varmare. Regnskogen i Taman Negara räknas till jordens äldsta, 130 miljoner år gammal. Inga istider, landförflyttningar eller översvämningar har stört skogen. Ganska häftigt att tänka sig.

Redan en stund efter vi kommit fram hade vi plötsligt hoppat på en flodtur med forsar, strand och besök hos urbefolkningen. Något mer hyperaktivt än vi brukar, men vi förstod att man inte kunde vara säker på vad som är inställt den 19/8 då det firas Hari Raya Aidilfitri, eller helt enkelt slutet på Ramadan.

Alltså hamnade vi en långsmal ”eka” med utombordare och åkte slalom uppför ett antal forsar i floden Temberling. Båtföraren såg till att vi blev rejält nedstänkta. Troligen för att några ryssar på samma båt hade tyckt det var korkat att de inte fick ha kamera och skor på sig…

Turen gick till en by befolkad av Orang Asli-folket. Ett naturfolk som lever nomadliv i djungeln utan några moderniteter. Ursprungligen kom folket från Afrika, vilket gör att de inte alls liknar malajerna. Byn som turen gick till hade kanske ett 50-tal invånare. Ordnade turer till ”urbefolkningen” känns inte helt naturligt varken för oss eller dem, men det var en upplevelse i alla fall och vi fick reda på en del udda fakta om deras levnadssätt. När någon dör hänger man upp kroppen högt i ett träd för att på så sätt lämna tillbaka personen till naturen som betyder så mycket för dem. Sedan lämnar alla byn och flyttar någon annanstans.

Sen fick vi lära oss hur man tillverkar och skjuter med blåsrör. Måltavlan bestod av en nalle. Den överlevde med nöd och näppe våra provskott. Giftet som används kan bara döda små djur, upp till apor ungefär. Apa var tydligen en delikatess, speciellt aphjärna…

Turismen har gett dem tillgång till pengar som de annars inte använder. kläder verkade vara det första som de har valt att köpa, förutom udda leksaker som inte såg ut att passa in så bra.

Mycket riktigt var det inte mycket som var igång under Hari Raya. Vi satsade på en egen tur längs vältrampade stigar i nationalparken. En liten runda på en halvmil trodde vi skulle bli en ”walk in the park” 🙂 , Fram och tillbaka till Teresek Hill skulle vi fixa lätt! Värmen, klättringen upp och ner som det blev mer av är vi trodde och spänningen att vara ganska ensamma i djungeln gjorde att det blev en tillräcklig utmaning för oss.

Väl uppe på den lilla toppen blev belöningen utsikt över skogen.

Inte många djur lyckades vi se. Tiger och elefant hade vi inte förväntat oss även om de finns i parken, men en liten söt gibbon, leopardkatt eller ful mushjort kunde väl ha visat sig… Vi slapp också se någon död asliperson upphängd i träden, som tur var. Men, urskogen i sig själv är helt klart en upplevelse och kanske djurlivet också om man åker på en riktig safari långt in i skogen.

På vägen därifrån fick vi alla fall se några bufflar vid sidan av vägen!

Tempelgrottan Batu Caves

I en av Kuala Lumpurs förorter stannade vi till för att titta på ett hinduiskt pilgrimsmål. En stor kalkstensgrotta gjordes om till tempel för guden Murugan för drygt 100 år sedan.

272 trappsteg leder upp till ingången bakom en stor guldstaty av Murugan själv, men först måste en flock hungriga duvor passeras 🙂

Trapporna är en utmaning i sig,. Fast, när man såg drickaleverantören kånka och bära så kändes det lite lättare…

Aporna som spanar efter allt som kan tänkas ätas är också ett hinder. Minsta prassel med en påse så är det kört. Även inne i grottan jagade de stackars turister.

Vill man se en grotta i originalskick finns det en ”dark cave” att besöka. En guidad tur kändes bra med tanke på vårt helt ensamma besök i Niah-grottan där Camilla inte ville (läs vågade) besöka de djupaste och mörkaste delarna. En guide är också bättre på att peka ut en del smådjur som man lätt hade missat i mörkret. Sniglar, spindlar, ormar (fick vi dock inte se) och tusenfotingar.

Fladdermöss behövde ingen berätta att det fanns. 2 meter tjockt lager med guano, som det så fint heter, eller fladdermusskit helt enkelt, fanns på sina ställen. Inte underligt med en kvarts miljon fladdermöss som bor i grottan… Tydligen populärt att samla in och använda för gödsling eller till sprängämnen.

Singapores näst största ö – Pulau Ubin

En resa till ”granitön” blir som en resa i tiden, bakåt i tiden. Här bröts det granit fram till  någon gång på 60-talet och sedan dess har tiden nog stått stilla här.

 

  
Nu lockar ön till sig turister och här är fantastiskt charmigt! Från Changi Village tar man en båt ut till ön, båtarna följer inga tidtabeller utan kör när det är minst 12 personer ombord. Väl på ön förstår man att det är cykla man ska göra här – så med varsin hyrcykel cyklade vi glatt mot öns östra del där det gjorts en fin spång i utkanten av ett mangroveträsk, Chek Jawa Wetlands, så att man torrskodd ska kunna spana efter ödlor, krabbor, sjöstjärnor m.m. Rekommendationerna är att man besöker ön vid lågvatten.

Nästan som att cykla på Ven -underbart!
Men visst måste det vara
värmen som gör att minsta lilla uppförsbacke känns som ett helt berg?

 

 

 

Häftigt med vildsvin (ganska tama) och apor (ganska vilda)!

  

Här pågår också ett projekt för att få tillbaka näshornsfåglarna till Singapore, ser ut att gå bra!