Ett sista stopp

Vi avslutade vår irlandstripp i County Mayo´s turisttäta stad Westport – en pärla på många vis!


Westport House sägs vara Irlands vackraste byggnad, möjligen något svårt att avgöra från denna bild. Deras afternoon tea lär vara fantastiskt och hade vi inte ägnat oss åt speed-tourism hade vi hunnit kolla om det var sant!

Great Western Greenway

Vår enda heldag i Westport satsade vi på cykling, David ville egentligen bestiga  det heliga berget Croagh Patricks topp, 750 möh, men det lyckades jag avstyra! Direkt på morgonen kunde vi konstatera att vädret kanske inte var optimalt för cykling, men vi åkte iväg med en shuttlebus till Achill för att sedan därifrån cykla de 42 kilometrarna tillbaka till Westport. Efter dagens tredje regnskur gav vi så oss iväg på våra hyrda cyklar. Det gick som tåget, oklart om det berodde på att vi cyklade på en nedlagd järnväg eller på den starka medvinden.

Vilket landskap, så idylliskt men inte många träd att skula under om behov skulle uppstå!

Behov uppstod! Vi klarade skur fyra och fem bra och lyckades sedan tajma den sjätte skuren med en lunch i Newport.

Sedan var det endast 11 km kvar och vi lyckades ta oss hela vägen utan att bli blöta!

Slut på irlandssemestern för denna gången – en får tacka!

County Clare och county Galway

Stopp 2 på västkursturen var Galway. På vägen dit passerade vi den kanske största turistmagneten på Irlands Atlantkust: Cliffs of Moher. Det var verkligen imponerande! Över 200 meter stup och stigar som inte kan rekommenderas om man är det minsta höjdrädd!

OBS att de små ”myrorna” på toppen är besökare som ringlar fram.

Vi hade turen att få en av de sista besöksparkeringsplatserna. Det korkade igen ordentligt med bilar på den lilla smala vägen till klipporna. 1,5 miljoner besökare per år är inte lätt att hantera via en lite ”kostig”! Men, lite skönt ändå att man inte förstört landskapet med breda vägar.

I närheten av Cliffs of Moher ligger surfarstranden Lahinch. Tyvärr för kallt för att prova på vare sig surf eller bad 🙂 . För 24 år sedan provade Linus och Lovisa på lite strandspring där i alla fall.

Galway som är Irlands fjärde största stad är väl värt ett besök. Ett antal kanaler, små forsar och laxtrappor var riktigt häftigt att se.

Det är floden Corrib som leds runt i flera små och stora vattenvägar genom stadens centrum.

Floden är bland de kortaste i Europa, 6 km, men mängden vatten är stor. I mitten av 1800-talet blev översvämningsproblemen för stora, så då byggdes alla möjliga lösningar för att undvika översvämningar, utnyttja vattenkraften och behålla laxarna. En fantastisk ingenjörskonst!

Att ha båt på Irländska västkusten kräver lite eftertanke utöver det vanliga. Att segelbåten ska kunna stå på sina fenor (det heter säkert något finare på båtspråk 🙂 ) är viktigt när ebben sätter in!

Galways centrum har förändrats till det bättre under de 24 år som gått sedan vi var där senast.

De charmiga pub- och butiksgatorna i det som kallas Latin Quarter har blivit gågator.

Husen är sig dock väldigt lika då och nu:

Vi, eller i alla fall jag, är ganske rastlös (eller nyfiken kanske?). Därför tog vi en liten utflykt från Galway på vår ”körfria” dag… Coral beach var målet. En korallstrand så här mitt i ödemarken. Synd bara att vädret sällan inbjuder till korallstrandsbad.

Efter Galway bar det av norrut längs kusten. En liten sträcka upp bland bergen i närheten av byn Clifden kallas Sky road. Det lät ju trevligt så den provade vi. En fantastisk utsikt, men kanske inte riktigt uppe i skyn ändå.

Nästa stopp blev nationalparken Connemara, som är känd för sina ponnys. Två sådana var lägligt placerade vid ingången till nationalparken. En var tydligen ständigt trött och sov liggande, så en informationsskylt påpekade att det var normalt så man skulle inte larma att den höll på att dö.

Förövrigt är Connemara grönt och skoglöst, med en fantastisk utsikt var man än går.

Sista sträckan in mot Westport, som var vårt nästa mål gick längs Irlands enda fjord, Killary.

Irland sydväst

Efter Dublin var det dags att köra västerut. På Irlands västkust har vi inte varit sedan Dublinåren, så det var verkligen dags för ett återbesök. Förhoppningen var att det fortfarande var karg och öde natur som väntade och inte bilköer med turister.

På vägen mot Killarney, som var fösta mål, stannade vi i Kinsale som vi minns som en riktigt fin liten by på sydkusten utanför Cork.

Ja, bycharmen var fortfarande kvar!

Killarney hade vi valt för att det är en bra utgångspunkt för Ring of Kerry, som är en 20-milatur runt kusten på halvön utanför Killarney. Vi tog en mycket kortare tur genom Gap of Dunloe istället för hela rundan och det var ett bra val.

En mycket smal väl slingrar igenom ett litet pass mellan bergen.

Kanske var det vår tidigare start med frukostpicknick som gjorde att det var nästan helt öde. Två cyklister och ett antal lila får var de enda levande varelserna längs hela vägen. Otroligt!

Efter ”gappet” öppnas vidderna och Black Valley breder ut sig. Inte heller här en själ i sikte!

I utkanten av Killarney, på vår väg tillbaka, finns en nationalpark med diverse vandringsleder, vattenfall och GRÖNA skogar!

Killarney är en fin liten stad med en hel del turister. Pubar, pubar och några små butiker. En middag blev det på Flesk Bar 🙂 .

Smart sätt att utnyttja en gammal telefonkiosk, men kodlås på dörren verkar lite skumt… :

Vägen får vara målet!

Gårdagens utflykt blev inte som jag tänkt. Inte alls! Tanken var att vi skulle ta oss till Cala Agulla nordost om Artá för att där njuta av sol och bad i en lugn och ganska orörd badvik. Istället blev det:
Promenad, fyra km, från Cala Mesquida till Cala Algulla – så långt allt väl.

Redan innan vi kom fram till Cala Agulla hörde vi ett gäng brölande killar (tyskar) som lät som om de kollade på en viktig fotbollsmatch och när vi såg stranden möttes vi av den här vyn. Solstolar! Ackompanjerade av bröl. Jag ogillar per automatik stränder med solstolar och parasoller, framförallt om jag förväntat mig en orörd strand… Att det duggregnade gjorde inte saken bättre!

Vi åt vår medhavda matsäck under en skev tall och började sedan gå de fyra kilometrarna tillbaka. Då fick David syn på det! Ett torn. På en höjd! Vi missar aldrig en höjd och definitivt inte en höjd med en ruin på. Så vi började knata uppför. Duggregnet höll i sig. Svetten rann! Låter som ett plågsamt äventyr, men faktiskt inte.

Lite jobbigt blev det dock när stigen vi gick på, när vi var på väg ner, bara försvann. Jag gillade det inte och mitt skadade knä gillade det inte alls! Det dippande humöret svängde när vi

1.   Hittade stigen.

2.   Såg fina getter överallt.

Väl nere på stranden, Cala Mesquida, svalkade vi oss i havet och däckade sedan på varsin handduk. Vaknade till, solen sken och vi var plötsligt omgivna av dinglande snoppar… Oooops, detta var visst nudistdelen av stranden!

Klädde på oss och gick mot bilen. Ville då även se Cala Torta som var 20 minuters promenad åt andra håller. Orkade verkligen inte mer promenad så tog bilen dit, det tog minst 30 minuter pga av berg som medförde omväg! 

Men alltså Cala Torta, så fint och så goda fiskrätter de såg ut att leverera i den lilla chirunguiton (strandbaren). Inga nakna gubbs, fin strand och härligt barhäng – hit vill jag igen!

På vattenjakt i bergen

Denna vinter har varit ovanligt regnig och spåren av detta kan man skåda på olika sätt uppe i bergen, så vi tog en tur för att kolla läget.

Fösta målet var dricksvattendammarna ovanför Sóller för att se hur mycket vatten det finns att konsumera under kommande torra sommar 🙂 . Men på vägen kommer man igenom byn Fornalutx, som alltid är värt ett kaffestopp!

Vattenreservoarerna är överfulla. Det var inte riktigt så för två år sedan. Då var de nästan tomma. Lätt att se i denna då och nu bild.

Tanken var att vandra runt dammen, men det funkade inte. Överfulla parkeringar och bilar överallt i vägrenar och diken. Ändå är det inte turistsäsong än på allvar… Vi styrde vidare bland cyklister och hårnålskurvor till en avlägsen strand som sägs vara bland de vackraste på ön.

Cala Tuent ligger granne med den mer populära viken Sa Calobra, men denna fina lilla badstrand är verkligen värt ett eget besök.

Så här en tidig vårdag var Cala Tuent mycket lugn och nästan folktom.

Nästa stopp i vattensökandet gick till Ses Fonts Ufanes. Ett skogsområde vid foten av Tramuntanabergen med en underjordisk vattenkälla som ligger så nära ytan att skogen ”svämmar över” när det har regnat tillräckligt mycket för att fylla på reservoaren.

Det är inte så ofta som skogen fylls av vatten och vi visste inte om det regnat tillräckligt eller var vi skulle leta. En fin skog var det i alla fall.

Men, till sist lyckades vi lyssna oss fram till var vattnet fanns. Det bubblade upp vatten lite här och var och bildade små bäckar.

Skogen är en ekskog och tillgången till vatten verkar ha gjort att produktionen av ekollon varit stor och många små nya ekar var på gång.

Sábado

Idag kände vi oss som riktiga mallorkiner! Vi tog bilen upp i bergen, klev av där vägen var avstängd för ”snökaoset” och gick en runda. Allt för att få se lite snö…

Mer än vi som var på utflyktshumör!

På vägen dit, närmare bestämt i Fornalutx, var det bara tvunget att stanna för att njuta av kaffe och vackra vyer!

Cabrera

På den femte största ön i Balearerna, Cabrera, kan man höra historiens vingslag, njuta av vacker natur, vandra, bli rädd för närgångna ödlor, snorkla och bada i Blue Cave. Bland annat. Om man, som vi, åker dit en dag när det är 35 grader varmt känns allt annat än bad och snorkling övermäktigt!

Blogginlägget publiceras, pga ovan nämnda värme som gör att ALLT går går i u l t r a r a p i d, cirka en vecka för sent och bilderna får tala för sig själv:

Cala Marmols

Mallorcas stränder bedöms hela tiden i allehanda bästa…-listor. I kategorin hemliga paradisstränder finns Cala Marmols på sydöstra hörnet av ön. Hemlig har den blivit för att det krävs en rejäl vandring längs havet för att ta sig dit. Närmaste vägen kräver att man går över privat mark och det var ju inte någon bra idé tyckte vi.

Vandringen startade vid fyren Ses Salines på Mallorcas sydligaste punkt.

Vid horisonten söderut syns ön Cabrera, som räknas som den femte av de Baleariska öarna.

En stig slingrar längs klipporna, med en utsikt som det inte är något fel på.

På en del ställen stupar det brant ner i havet. Svindel är till för att försöka övervinnas…

En dryg halvmils vandring krävs innan man är framme vid Cala Marmols. Bara runt sista hörnet och så… Visst är det värt mödan att ta sig hit! En liten strand i en liten bergsskreva, men vilken utsikt och vilket vatten!

En del enklare klättring krävdes för att ta sig ner till vattnet.

Tyvärr är det lite tidigt på badsäsongen än. 19 grader i vattnet är lagom för att blöta tårna, inget mer 🙂 .

En del spanjorer verkade ha tagit sig dit en annan, lättare(?) väg. Kanske de känner markägaren, eller helt enkelt testar ändå?

 

Jag kan helt klart konstatera att stränder och natur som denna hade jag inte sett framför mig innan vi flyttade hit.

Sa Dragonera

Drakön, inte för att här finns några drakar utan för att någon tyckt att silhuetten av ön påminde om en drake. Personligen tycker jag nog att Ödleön vore ett bättre namn, förklaring kommer snart!

Sa Dragonera var dagens utflyktsmål, en obebodd liten ö (mindre än 3 kvadratkilometer) belägen väster om Mallorca. Hela ön är ett naturreservat.

Här finns några väl markerade vandringsleder och en jevvvla massa ödlor…

 

Skylten säger att man inte får mata ödlorna. Hade varit bättre med en skylt som talade om för ödlorna att de inte fick stjäla folks picknick! Kanske kör de LCHF för vitlöksost och tomater gick bra, men brödet ratade de!

Enklast tar man sig till Sa Dragonera med båt från St Elm, det tar ca 15 minuter och kostar €13 tur och retur. Är man fågelintresserad åker man lämpligen hit på hösten då många arter mellanlandar här på väg mot varmare breddgrader. Idag mest fiskmåsar.

Utöver tre moderna fyrar och ett kloster byggt av några franska munkar finns här även ett par vakttorn som användes flitigt för att se till så att inte några galna pirater skulle ta sig iland!
En mycket trevlig dagsutflykt. 

 

Kors och tvärs genom Kaliforniens natur

Kalifornien är så mycket mer än stora städer och breda motorvägar. En tur från statens östra öknar till västkustens kustväg bjuder på väldigt skiftande och mycket häftiga naturupplevelser. Med bil korsade jag staten på två dagar och fick se en hel del fina vyer.

Turen startade tidigt på morgonen i Las Vegas, som ligger i Nevada, men det är inte långt till Kaliforniens gräns och slutade i San Francisco. Totalt ca 130 mil med de omvägar man inte bör missa.

Första mål var Death Valley, ett ökenområde i en dal under havsnivån, som ligger i ”regnskugga” bakom klippiga bergen och därför är extremt torrt och varmt.

Bergen runtomkring är vackert mönstrade. Här utsikten från Zebraski Point:

I dalen finns alla möjliga ökentyper. Saltöknen i området kallas Badwater Basin. Ja, det kan man hålla med om. Inget dricksvatten precis.

Trots brist på växtlighet och vatten dök det upp en coyote, eller prärievarg, från ingenstans. Tur man kan fotografera från bilen… Men, de lär inte vara farliga för människor.

Åsnor verkar också finnas. De har till och med ett speciellt övergångsställe, men ingen åsna i sikte.

Vädret så här i januari var precis lagom. 10-15 grader varmt, inte uppåt 40-50 grader som det kan vara på sommaren. Death Valley ståtar med ett omtvistat värmerekord från början av 1900-talet: 57 grader i skuggan…

Nästa stopp blev Devils Golf Course. Ett lustigt namn på en öken. Här handlade det om saltstensformationer som skapats av vind och vatten som avdunstat. Inte den bästa platsen om man skulle vilja spela golf!

Sandöken finns också att beskåda. Speciellt de stora sanddynerna vid Mesquite Flat.

Jag som vanligtvis älskar serpentinvägar blev plötsligt förtjust i alla raka öde vägar och sådana fanns det gott om!

Fantastiskt att det var så lite trafik och så lite turister i området.

Turen fortsatte sedan via lite bördiga bergstrakter via Lake Isabella som fungerar som vattenreservoar. Vackra vyer kring sjön!

Tanken var att dagen efter köra den välkända Highway 1 längs kusten norr om Los Angeles till San Francisco. Nu blev det inte riktigt så eftersom det regnat stora mängder i flera dagar och vägen var avstängd mitt på sträckan.

Några rådjur (eller?) verkade också vilsna av allt regnande och höll till i trädgårdarna kring Morro Bay.

Avstängningen skyltades inte förrän sent, så det blev först en bit av södra delen av vägen, sedan en lååång omväg till den norra lite mer bergiga kuststräckan.

Efter omvägen kände jag igen de vyer som Highway 1 är känd för. Men, regnet ville inte ge upp…

Det märktes att regnet satt sina spår och väghyvlarna hade mycket att göra för att hålla vägarna fria från sten och bråte.

Verifierad av MonsterInsights