Om Singapore låg i Skåne

Efter att vi har flängt runt och gjort lite nedslag här och där under mer än ett år kan man kanske undra hur stort Singapore är egentligen. Singapore kallas ibland för ”The little red dot” för att landet bara syns som en liten prick på kartor.

Att Singapore är litet, det vet de flesta, men hur litet är det egentligen? Det är ett av världens minsta länder, men inte i samma lilla klass som Monaco eller Vatikanstaten. Bästa sättet att visa hur det ligger till är att lägga en Singaporekarta över Malmö-Lund-området:

I denna del av Skåne bor det ungefär 450 000 personer. I Singapore är det lite mer tättbefolkat med drygt 5 miljoner invånare. Singapore saknar nästan helt jordbruk som tar plats, men lyckas istället få plats med världens näst största hamn.

Ganska praktisk med små avstånd. Tunnelbana över hela landet, lokalbussar som går från hörn till hörn, osv.

Med så ont om yta är det viktigt att dra nytta av den som finns. Bostadshus blir högre och högre, nu är 40-50 våningar vanligt. Underjorden ska kartläggas så att mer kan byggas nedåt istället. Vissa köpcentra har redan nu lika många våningar under jord som ovan.

Mooncakes, det är ju Mid-Autumn Festival!

Det är nu den åttonde månaden enligt den kinesiska kalendern och det är månfestival. Det firas bäst med kakor och färgglada ljuslyktor!
Tjusiga Mooncakes, kakor av mördeg med olika söta fyllningar som röda bönor eller lotusfrön och ibland med en hel äggula i mitten, säljs överallt! Smakvariationerna är många och jag har gått lös på provsmakningsbitarna som finns hos varje seriös mooncakeförsäljare. Förra året gillade jag inte dem alls, men nu finns det några som är OK. Den som var fylld med konjak och choklad var faktiskt riktigt god! Även här hoppar jag över durianvarianterna…


Det finns också färgglada mooncakes med ”snowskin”, då är skalet gjort av rismjöl och smakar ungefär som en mjuk pappersnäsduk.


Folk köper mooncakes för glatta livet, chefer ger till sina anställda, vänner byter med varandra och de äts vid släktträffar, många säljs i fina presentförpackningar och priserna varierar.

Med 16800 färgglada lyktor tända i Chinatown är planen för Singapores Mid-Autumn Festival att slå ett nytt rekord, allt för att glädja de 1,2 miljoner besökarna!

Kakbuffé med smycken

En vän och kollega säljer finfina
smycken för ”Together for charity”
här i Singapore, vissa designade av henne själv,
och överskottet går till ett barnhem i Laos.
Man gör alltså en god gärning genom att köpa smycken.
Fint!

 

 

 

 

Hej släkten, här ser ni några julklappar!

 

Utöver smyckesförsäljningen fanns det också en kakbuffé!
Här kommer en rent hypotetisk fråga: Om man bjuder ett kakmonster på 7 sorters kakor, hur många kakor äter hon då? (eller han, frågan är ju hypotetisk)

Ledtråd: Man kan ta om av den/de godaste…

 

 

 

 

 

Malackafloden

Malackafloden har gjorts turistvänlig på flera sätt. Här finns ett promenadstråk längs vattnet med uteserveringar, graffittimålade hus och ett antal båtar som, fullastade med turister, går i skytteltrafik fram och tillbaka.  Fast här luktar inte hallon…

  
Den färgglada graffittin är ett resultat av ett udda konstprojekt som startades av Malackas minister för några år sedan. Alla hus längs en lång sträcka skulle göras om till konstverk för att liva upp staden och temat skulle vara Malacka.


Följer man floden en bit kommer man till Kampong Morten, en välbevarad malaysisk by från 20-talet. Då var det många malajer som blev av med sina bostäder efterhand som staden Malacka växte upp och J.F. Morten räddade, tillsammans med två malaysiska män, en bit av träskmarken där man lät bygga Kampong Morten.

  

Hela området är som ett levande muséum, men tydligen finns det ännu mer info om man besöker Villa Sentosa.

Orkar man inte promenera mellan sevärdheterna finns det mång fina rickshaws att välja mellan. De flesta välpyntade och försedda med rejäla högtalare med den senaste dunkadunka-musiken, Gangnam style alltså!


Frukost med färsk frukt är väl aldrig fel. Här fanns även den lokala (och något dallriga) delikatessen (!?!) Nyonya cake, gjord på rismjöl, vatten. socker och pandan leaf (som jag fortfarande inte vet vad det heter på svenska).
1-0 till frukten!

Spelhåla


Sällskapsspel är kul och jag har länge velat lära mig att spela Mahjong. Nu har jag gjort två försök á 3 timmar och kan då endast en bråkdel av alla regler. Men så kul det är, man tänker verkligen så att det knakar och jag blir nästan speedad av några timmars spel!


Man spelar med 144 ”stenar” eller brickor i sju olika serier med olika valörer. Och det är mur och pong och kong och chow blandat med vindar, årstider och drakar. Det finns en väldig massa regler och förstås undantag från reglerna. Vissa delar känns nästan ceremoniella, som hur man startar med att bryta muren genom att räkna och flytta brickor enligt konstens alla regler, fast motsols!


Det råder delade meningar om spelets ursprung. Vissa hävdar att filosofen Konfucius utvecklade det redan på 500-talet f.Kr., medan andra säger att det var två kinesiska bröder som kom på spelidén i slutet av 1800-talet. Från Kina kommer det i alla fall!
Man kan spela mahjong på nätet, det finns ju till och med på Facebook, men de flesta är inte RIKTIG mahjong utan någon ”nallepuh-variant” där man bara ska hitta par! Men man kan förstås skaffa sig ett konto och spela om pengar med andra on-linespelare. Som poker, fast Mahjong.  Det ska jag nog låta bli!

En tur till Buangkok

Buangkok ligger i Singapore och ska inte förväxlas med någon stor Thailändsk stad. Tvärtom är Buangkok mycket litet. Det är Singapores sista kampong, eller liten by på malajiska. Byn byggdes på mitten av 50-talet då en Mr. Sng köpte ett stycke mark på ca 12 000 kvm för att flytta in i ett av de hus som fanns där och för att hyra ut tomter till andra för att bygga fler hus. Totalt finns här 28 hus av traditionell malaysisk stil. Idag är det en riktig idyll, som ligger i nordöstra delen av Singapore, nästan där tunnelbanan tar slut.

Sedan 50-talet har det hänt desto mer runt omkring denna lilla by. Hus och byar som de i Buangkok har rivits för att ge plats till höghus. Utan att bygga på höjden går det inte att växa från 1 till 5 miljoner invånare på denna lilla ö. Därför är nu Buangkok den enda kvarvarande byn. Byn har fått stor uppmärksamhet i media och byborna är trötta på alltför närgångna besökare som tydligen praktiskt taget går in i husen och tittar. Vi var lite mer försynta och tassade försiktigt omkring och fotograferade. Vi var de enda utomstående på plats, så det handlar inte om några turisthorder i alla fall.

Området ligger mitt i en liten skogsdunge med fruktträd och växtlighet av alla de slag.

Fastän det idag ligger mitt i förortsområdena, verkar tiden stå stilla och det råder en helt annan atmosfär än på gatorna runt omkring. Omställningen måste vara enorm att flytta härifrån till en lägenhet.

En del av husen är enkla och byggda som det ser ut, med vad som har funnits tillhands.

Det kanske mest fascinerande med historien bakom kampong Buangkok är att byn är kvar och troligen kommer att få vara det ett tag till. Mr. Sng som ägde byn är inte längre i livet. Hans fyra barn äger området idag. Tre av dem har flyttat till andra boenden men en dotter bor kvar. Hon lever ett enkelt liv och samlar fortfarande in hyra från de som bor i byn. Några tusen kronor i månaden tydligen. Avgifterna har inte höjts på 40 år! Hon vill inte sälja marken och lämna byn för den har ett stort värde för henne och syskonen. Rätt naturligt kan man tycka. Men, 12 000 kvm land i Singapore är värt en del och för många hade försäljning varit MYCKET lockande. Tomten är värderad till ca 180 miljoner kronor… Det är skönt att veta att det finns människor som väljer natur, enkelt leverne och att bevara det gamla framför ett liv i lyx och överflöd.

Där området tar slut tar höghusen vid. Hade inte ägarna valt att behålla byn så hade det väl sett ut som så här i kampong Buangkok också…

Det kan låta som om allt gammalt är jämnat med marken i Singapore, men så illa är det inte. det finns mängder med ”shop houses” kvar från mitten på 1800-talet och framåt. Totalt ca 5 000 stycken är ”K-märkta” och ska bevaras för framtiden.

Flipp eller flopp?

I somras läste jag en artikel i Sydsvenskan som handlade om huruvida det var OK att går omkring med flipflops var som helst. Inte i storstäder var slutsatsen. Men Singapore är en storstad och här är flipflops det, i särklass, vanligaste skodonet. Utbudet är enormt, vissa mindre fula än andra…

Flipflopsen verkar dessutom funka i alla lägen, jag har sett det på ”coola killen i baren”, ”joggande kvinnan i parken” och även på riktigt små barn – då oftast med en rem om hälen.
Till och med vi har vant oss vid flipflops, fast det var svårt. Jag fick klipanik mellan tårna i början, men är nu härdad. Fast jag tycker det är riktigt läskigt med folk som gått så mycket i flipflops att det finns ett extra tomrum mellan stortån och ”pektån”.

Tydligen finns det bevis för att skor av flipflop-typ funnits sedan urminnes tider, men nuvarande modell spreds över världen efter andra världskriget då många amerikaner hade sett japanerna gå omkring i liknande sandaler kallade Zoris.

En dag gick jag omkring i CBD (central business district) vid lunchtid och kunde konstatera att flipflops funkar även här! Fast variationen av skor är enorm. Såååå många vackra asiater i fina klänningar och klackskor. Kul att kolla på, men jobbigt att smyga omkring som en annan skofetischist med kameran i högsta hugg.


”Barbieskorna” skulle jag inte komma långt i…

På herrsidan intet nytt…

Glassgubben!


Tidigare fanns dessa ”glassgubbar” utspridda i de olika bostadsområdena och utanför skolor, men nu ser man dem främst längs turiststråken. De säljer glass från sina kärror som ofta är kopplade till cyklar eller motorcyklar. Var och en verkar ha sin bestämda plats men alla säljer samma sak, glass i färgglatt bröd eller rån för en SGD (ca 5 kr). Brödet är ”pandan bread” men vad pandan heter på svenska har jag inte en susning om.. Blad är det iaf och det används även i ris- och curryrätter.


”Dirty man ice cream” kallades glassen tidigare, då den var hemmagjord och kanske inte helt fräsch. Nu tillverkas den i glassfabriker, säljarna använder handskar och glassen är helt OK.
Majs och bönor ingår ofta i desserter här och de finns även som alternativ när man väljer glass. Själv avstår jag från glass med grönsaker och avstår gärna durianglassen också…

  

Om man blickar uppåt…

När det gäller att designa bostadshus gäller det att ta ut svängarna lite extra om man ska synas i mängden. 2000 nya bostader säljs varje månad i Singapore, så konkurrensen är hård.

Arkitekternas utsvävningar gör det lite mer spännande att ta en promenad. Åtminstone om man tittar uppåt då och då. Ganska snart inser man att det är några trender i designandet som är viktiga.

De alldeles nya husen vid hamnen i Keppel Bay är ett bra exempel på att vilja synas utöver mängden.

Det är tråkigt att göra alla våningar likadana. Så stor variation som möjligt ska det vara. Helst ska det se ut som om ingen lägenhet är den andra lik.

Ingen vill bo nära marken. Vad vi förstår beror det på lukt (regnvattenkanaler som står stilla är inte som parfym direkt…), utsikt och buller. Dessutom blir det ju fler grannars tvätt som droppar ju längre ner man bor (nej, det gäller inte privatbostäder, där är all tvätthängning förbjuden, till och med innanför fönstren om tvätten syns utifrån…). Alltså börjar man ofta inte bygga lägenheter förrän på våning 5 ungefär.

Balkong med glasräcke är populärt oavsett hur högt det är. Jag skulle nog hålla mig en bit från kanten på dessa hörnbalkonger på upp till 50:e våningen.

Annat var det förr i tiden… på 60-talet handlade det om att bygga så mycket som möjligt på kort tid. Arkitektur var inte så viktigt. Då kunde det se ut som People’s Park Complex i China Town.

Kanske inte så spännande, men tidstypiskt i alla fall.

Tar man hissen upp i något HDB-hus (allmännyttan), som ju alltid är öppna för vem som helst och studerar staden från ovan ser man att det finns en hel del helt vanliga hus också.

East coast från en cykelsadel

Cykla är en av sakerna som vi saknar jämfört med ”hemma” i Lund. I Singapore cyklar man inte gärna i trafiken. Det är helt enkelt inte meningen. De fåtal som ändå ger sig ut cyklar på trottoarerna… parkcykling är däremot populärt, speciellt längs långsmala East coast park som löper platt och bra en sådär 1,5 mil längs sydkusten (östra sydkusten till skillnad från västra sydkusten :smile:). Trots suget efter att cykla är stort har vi inte hyrt cyklar här tidigare, troligen för att risken är stor att man får en alldeles för liten cykel och får trampa tungt med knäna uppe vid öronen (för det är ju så asiater verkar vilja ha det av någon anledning jag inte förstår).

Nu fick vi till sist för oss att prova och det blev inte så tokigt trots allt. Vi valde kategorin vanlig cykel och inte en familjecykel med plats för småbarn på ”instrumentbrädan”!

Vill man inte hårdsatsa på cyklandet finns det alltid något som händer längs vägen. Att grilla är populärt och troligen inte så upprörande som när folk grillar längs Malmös stränder (då skrivs det sura inlägg i tidningen om att det luktar och är störande…).

I äkta Singaporeanda så är förstås grillplatsanvändandet organiserat! Man bokar sin favoritgrillplats på nätet och betalar så där en 80 kronor i hyra. Sandslott går alltid att beskåda vid ”Castle beach” – var annars :smile:.

Just denna dag var det segeltävlingar och åskådarna hade bänkat sig. Hoppas att seglarna kan navigera rätt bland lastfartygen som ligger på kö till hamnen.

Vi tog oss bortom East coast och körde lite tempolopp längs ”Changirakan”. 6 km spikrakt längs landningsbanorma. Jag provade på plane spotting några minuter, men det hände inget spännande…

Kabelskidåkning i en lagun kan man också beskåda, eller prova på om man nu vågar. Jag tycker mer det liknar kite surfing utan drake.